fredag 29 juni 2007

Avklarat

Handledning avklarad.
Gav väl inte så mycket, annat än att jag peppat mig själv lite som en konsekvens av att jag peppat handledaren - det är ofrånkomligt att hur mycket man än vill brya ihop och skrika och gråta innan, så blir ryggmärgsreaktionen när han är i rummet att man vill skönmåla allt.

Det är över iallafall - inget mer möte förrän i slutet av augusti.
Undrar hur jag ska slå blå dunster i ögonen på honom då?

Doktorand-mage

Symptom: Sur, frätande, oljig känsla i magen. Illamående och dyster.
Diagnos: Förestående handledning
Botemedel: Inget ännu känt för läkarvetenskapen

torsdag 28 juni 2007

Mitt nya motto: BTC

Vaknade med två muppar i sängen igen imorse. Vi har en så pass stor dubbelsäng att jag inte alls bryr mig om de rullar in nån gång på morgonkulan och gosar ned sig. Med tanke på alla konflikter under dagarna är det bara mysigt att ligga och dra sig med armarna runt två varma barnmuffinsar. Sten brukar alltid ta med sig ett gäng bilar och hårda plastdjur, förutom de obligatoriska napparna. Han har aldrig riktigt förstått tjusningen med mjuka gosedjur när man kan krama ugglor, får och grisar av hårdgummi.
Ida och jag vaknade först och gick ut i köket för att göra morgonvälling. Efter 5 minuter stampar Sten in med kudde, nappar, uggla och bilen Blixten - på uruselt humör. Han vill HÄLLA! Han får hälla pulver. Han kastar vällingpulver över hela bordet, får skarp tillsägelse, brister ut i skvalande gråt, får prova igen - nu gick det bättre.

Är så trött på lärarkåren här på institutionen - ett par doktorander har fått massa undervisning, eftersom de kan ett speciellt datorprogram, men vi övriga har fått nöja oss med en föreläsning om året. Har engagerat mig, utbildat mig, dragit igång extraundervisning för studenterna osv, osv. Såg äntligen ut som att det skulle bli en öppning på ett kursmoment i höst för att en av professorerna skulle vara tjänstledig. De begärde t o m in intresseanmälningar, som jag lade ned en halv dags arbete på. Sen visar det sig att de ska snåla in genom att låta honom hålla momentet ändå.
Detta efter att de nyligen underkänt samtliga ansökningar av våra egna nydisputerade för ett lärarvikariat, eftersom ingen hade undervisningserfarenhet. Vem f-n måste man skicka till Guantánamo för att få lite undervisningserfarenhet här!?

Mitt nya motto: Bitter, Tröstlös och Cynisk
(Förslag på vapensköldens utförande emottages tacksamt)

onsdag 27 juni 2007

Två-barns trauma

På väg till bilen med ungarna i morse fick vi sällskap av E som fick sitt andra barn för någon månad sen, och som tidigare hade Lovisa som blir 2 år i sommar. Samma avstånd i ålder som jag hade med Ida och Sten.
När vi alla flyttade in i de nybyggda husen i våras var det åtskilliga små barn och stora magar med kommande bebisar - komiskt mycket faktiskt. omgiven som jag var av enbarns-föräldrar, var det inte utan att jag ibland kände av deras lite förvånade och överseende blickar när jag lät mina vildingar springa på egen hand på gården, klänga i allt de kom åt, och gnabbas med varandra på det allmänt eskalerande sätt syskon gör. Och att vi hade en stor TV i deras rum och lät dem kolla på dvd på helger och kvällar...ja, dom sa inget men jag kunde nästa se de höjda ögonbrynen.

Nu har M och G närmast fått sitt andra barn för nån vecka sen, redan har blekheten spridit sig i deras trötta ansikten och M har nästan aldrig smink längre. Ebba (3) är ofta ute på egen hand. Tålamodet med henne tryter något när hon vägrar göra som hon är tillsagd - allt detta tydliga symptom på nyblivna två-barnsföräldrar.
Tillbaka till E, hon har redan tidigare själv påtalat den stora omställningen med att ha två barn mot ett. på väg mot bilen undrade hon om jag också var trött när Sten föddes. Kunde upplysa henne med emfas att om jag trodde att jag visste vad trötthet var efter Idas födsel, så blev jag snabbt varse efter Sten att det hade varit en paradisisk tid i jämförelse. Kan med total uppriktighet intyga att jag aldrig varit så trött som det första halvåret - konstant på gränsen till kollaps. Kommande 2½ åren efter det var jag trött på gränsen till kollaps kanske 50% av tiden, resten av tiden var jag bara trött.

Man förleds lätt att tro att omställningen med första barnet är det mest omvälvande i livet - och det stämmer till viss del. Men barn nummer två, särskilt om de kommer tätt inpå, är nog jämsides. kanske också för att man i det läget inte är beredd på att det ska bli en pärs, som det var med första. Det finns ingen avlastning, inget läge där man kan vila utan dåligt samvete - om man nu ens har den lyxen.

Till alla blivande eller varande två-barns föräldrar vill jag med varm hand rekommendera Annika Lantz dagboks-pocket 9½ månad som med föredömlig humor och tragik behandlar detta trauma. LYSANDE! Och fullt kapabel som terapeutiskt redskap.

tisdag 26 juni 2007

Semesterdrömmar i tomma korridorer

Sommaren har kommit och korridorerna töms på folk. Först försvann studenterna, sedan lärarna och professorerna. Nu finns här nästan bara doktorander i slutfasen, och en och annan post-docare med krympande forskningsmedel, som med en sorts besatthet inte kan lämna arbetsplatsen. Utanför mitt fönster smattrar byggarbetare loss i stora dammoln på grannhuset, omöjligt att ha fönstret öppet - unket och syrefattigt om det stängs.

Fast jag kan ändå inte koncentrera mig på jobbet. Har bara 6 timmars arbetsdag eftersom jag måste hämta barnen på dagis då F jobbar i annan stad under veckorna - fast detta är sista veckan tackolov. När man väl satt igång datorn, fixat kaffe, kollat och besvarat mejl, kopierat och återlämnat böcker som krävts in och avreagerat sig på tingens outhärdlighet med kollegorna, så återstår ett par timmar av dagen och inte fan kan man skriva banbrytande forskningstexter då. Så det blir att kolla upp lite fler referenser och ladda ned ytterligare en binge artiklar jag inte kommer hinna läsa.

Hämta ungarna på dagis vid 16-tiden. Fortfarande lite andra ungar på dagiset men nästa vecka blir det mina två och ett till bara. Hur i hela friden har människor all denna semester till sitt förfogande? Enda anledningen till att vi ens slipper sommardagis i år är att F drygar ut sin semester med föräldraledighet som vi har kvar. Det är vår städvecka, så jag mutade Ida och Sten med lite bullar och satte igång igen (städning mån, tis, tor). Sten den lilla stackarn var lite förkyld och gnällig, blev ett antal avbrott/utbrott för att separera honom och storasyster i nåt handgemäng över leksaker, men det gick ganska smärtfritt ändå. De har äntligen börjat kunna leka och umgås med varandra nu, när de är 3 resp 5 år. En lättnad både för mamma och pappa och för dom själva gissar jag.

Sket i att handla på vägen hem, fick bli spagetti och fiskbullar - de senare ratades av barnen. Gården var full av föräldrar, barn och bebisar. Härligt. Ida lekte ute innan maten medan Sten vilade, efteråt var de båda ute och spexade för grannen med bebis på väg. Avslutade kvällen med kaotiskt badande, men fick till sist dom i säng. Skiter i att plocka upp leksakerna i vardagsrummet - de åker ändå fram imorrn igen...

måndag 25 juni 2007

Ingen familj är en kärna

...och ingen man är en ö.
Det är märkligt hur begrepp kan cementeras på relativt kort tid, och naglas fast vid en föreställning om att vara näst intill biologiskt given. Ta tanken om "kärnfamilj" till exempel: Ett begrepp skapat av det moderna samhället mest som ett ideal, en nymodighet som framställs som tidslös. Vad är då en kärnfamilj? Mamma, pappa, barn. Eller föralldel mamma, mamma, barn, eller pappa, pappa, barn som Bitte Assarmo i ett infall av missriktad välvilja drar fram på SvDs kultursida. Men en idé om en liten sluten enhet som liksom flyter omkring som en satellit i en tom rymd.
På engelska finns ett underbart talessätt: "It takes a village to raise a child"
Vad som menas är att barn inte bara relaterar till sina närmaste föräldrar under uppväxten, inryck och påverkan kommer från alla runtomkring - och SÅ har det alltid varit. Isolerade människor blir socialt handikappade människor. Barn måste få träffa andra barn, andra vuxna. De måste få leka, umgås och relatera till andra människor i alla åldrar och sammanbundna med dem på många olika sätt - genom blodsband, ingifte, grannar, vänner, vänners släktingar, osv, osv. Ska man vara krass finns det inget mer "onaturligt" än tanken på en ensam föräldraledig mamma/pappa i en lägenhet med en eller ett par barn.

Att inskränka uppväxtens kontaktnät till "kärnfamiljen" är inte vare sig realistiskt eller giltigt. För en del av oss var morbrodern den absolut viktigaste personen under en kritisk tid, eller grannens familj som man sprang in och ut hos, kompisarna på dagis och i skolan, farmor och farfar, kusinerna på landet etc. Tron på att kärnfamiljen någonsin har varit en avgränsad och definierad enhet är helt fel. Det är den sortens tänkande som gett upphov till policy att barn inte ska ha rätt till dagisplats när de fått ett litet syskon som är hemma (om nåt kunde få ditt barn att uppskatta det skrikande, bajsande monstret mer, så är det naturligtvis insikten att lillsyskonet är ansvarig för att man inte får träffa kompisarna mer än tre timmar om dagen).

Jag har växt upp med mamma, pappa, extrapappa, styvpappa, mormor, morfar, farmor, styvfarfar, styvfarmor, styvstyvfarmor, kusiner, farbröder, styvmamma, två halvsyskon, en styvbror och hans två halvbröder, samt otaliga vänner och bekanta till mina föräldrar och deras barn. De är fortfarande en källa till glädje och lycka för mig.
Det är dags att börja hypa den "utökade familjen" istället! Hur viktigt det är att både barn och föräldrar har ett brett och fungerande socialt nätverk de kan ingå i. Isolering kväver oss, gemenskap utvecklar oss.

Bästa artikeln i pressen idag var annars Carina Rydbergs strålande inlägg i den unkna och minst sagt oförståeliga "Dunka mig"-debatten. Sparka Studio 1-panelen och anställ henne istället!

söndag 24 juni 2007

Midsommarsöndags-fusk

I ett försök att bryta den sociala isoleringen vi försatt oss i efter att ha blivit småbarnsföräldrar så bjöd jag in lite andra småbarnsföräldrar - och tillika kollegor - till fika idag. F tog barnen till Nikis så de får springa av sig lite energi, umgås med pappa lite och ge mig möjlighet att leka städstafett. Städstafett innebär en sort snabb-fusk-städning-för-vi-får-besök-men-det-är-inte-mamma/svärmor. Man hittar en pryl och tar det till rätt plats, där man hittar nästa, tar det till rätt rum där nästa uppdrag finns osv, osv. Blir relativt effektiv jympa. Bättre än sena kvällars slötittande på TV iallafall. Fuskdammsög vardagsrum, barnrum och kök igår, fast köksgolvet är redan knaprigt av flingor och brödsmulor, och klibbigt av spilld saft och mjölk igen.

Jag och ungarna snodde ihop en fuskis-morotskakamix igår, fast jag måste antingen köpa mer mix eller mindre kakformar, för den blev lite platt. Tur att det låg kvar rabarber i kylen från förra helgens inköp, så det kunde bli en back-up smulpaj. Osså glass i frysen, så jag kan nog hålla skenet uppe av god husmor när två vuxna, två barn och bebis väller in vid två-tiden. F måste sticka iväg institutionen efter det att han släpper av ungarna hemma, för att avsluta en artikel som han redan fått 2 månaders utökad deadline på. Med jobb borta i veckorna, 10 timmar om dagen så att han kan komma hem på torsdagskvällen och ha fredagen fri, så blir det inte mycket tid över för extraarbete. Artikeln måste bli färdig innan slutarbetet på avhandlingen kan dammas av igen. Själv trodde jag att jag var på väg att bli magsjuk förra veckan, tills jag insåg att det bara dök upp när jag var på institutionen - timmar, dagar, veckor tickar iväg och mitt avhandlingsmanus har fortfarande inget mer på pränt än rubriker Fast allt egentligen är klart att skrivas ned. Om man bara bortser från två hyllor med material som borde läsas och processas och 8 hyllor med material som borde läsas om för inte fan kommer jag ihåg vad jag läste för fyra år sen när det hela startade...

Ännu inga tavlor på väggarna, trots att vi flyttade in för 4 månader sen, tak-lamporna är fasttejpade på trekvart, hyllorna står fel, barnens kläder är i våra garderober och vice versa, ingen back-up på digitalfotona gjorda och 5 års videofilm av deras uppväxt helt oredigerat

Ambitionen att bli en framstående forskare och en fantastisk mor leder nog mest till att man blir medioker på båda områdena.

Om vi vinner en miljon nu packar köper jag ett hus 50 mil härifrån - och skickar iväg man och barn dit på ett halvår. Så jag äntligen kan komma ifatt tiden.