Kalasnoja

Otroligt, men idag gick avlämningen på dagis helt okej, trots lite halvhjärtade protester från Sten på morgonen därhemma - men jag tror han tycker det är ganska mysigt nu när jag stoppar om dom med filt i cykelvagnen, nu när höstkylan är här. Igår valde han frivilligt att ha med sig sin "bebis", pojkdockan han fick i present. Pappa Per må vara lite känsligare än jag när det gäller att tillåta klänning (hemma är okej för mig, men helst inte ute), men han är lika nöjd som jag att se att lillkillen när sina empatiska sidor. 
Men som vanligt krävde han tåg, bilen Sally och elefanten av hårdgummi som gosisar vid 
sänggåendet - förutom mjuka lejonet. Knäppis.
Ida har gjort upp en inbjudningslista för kommande kalaset - blir lite mer komplicerat nu när det är gamla dagiset, nya dagiset och kompisarna på gården. Det blir max 10 inbjudningar (och mamma håller tummarna för att det blir avbokningar...). Nu kommer man väl inte undan med glasstårta och allmän kurragömma i två timmar - lite planering är nog påkallat för att hålla kontroll på kaos-andarna.

Jag tror en av dom är laktosintolerant också - herregud, här krävs planering, pedagogik och diplomati på en nivå som får arbetsplatsen att framstå som en sandlåda...


Andra bloggar om: barn, mamma, förälder, dagis, kalas

Bloggen 10 år - om mytisk början och bloghat

Tydligen fyller blogging 10 år i år. Eller inte. Eftersom fenomenet hade sin start inte i ett stort företagsprojekt, utan i många olika individers aktiva användning av internet, så är "början" delvis en utdragen och förvirrad process.

Om detta, och om journalisters ofta felaktiga och introverta uppfattning om vad bloggning är, kan man läsa i en mycket bra artikel av Scott Rosenberg i dagens Guardian.

Framförallt är bloggandet som fenomen extremt intressant ur en sociologisk synvinkel. Hur teknologi och kultur påverkat och drivit på varandra, fram och tillbaka. Och hur fel det kan bli när man försöker utvärdera något liknande ur sin egen snävt definierade intressesfär.

Andra bloggar om: bloggar, journalistik, media

Leijonborg kvar - och de som firar är...

Lite bättre idag - solen sken från en klarblå hösthimmel imorse, luften var kall och krispig. Per lämnade ungarna på dagis och för en gångs skull slutade det inte i gråt och förtvivlan. Direkt vid ankomst hade en av flickorna sprungit fram till Ida och frågat om de skulle leka - första gången! Hurra!

Men säg det silvermoln som inte har en mörk rand undertill:
Lars Leijonborg blir högskole- och forskningsminister.
Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaahhhhhhhhhhhhh!!!
Driver ni med oss???
Hatar ni oss!!??
Är det verkligen rätt signal att ge omvärlden om man samtidigt säger att man ska satsa på Sveriges forskning?
Fast å andra sidan, mannen är ett vandrande, bräkande bevis på vikten av kvalitetssäkring av högre utbildning så att inte vem som helst slinker igenom...

Kan knappt bärga mig att höra söndagens inslag på Public Service i P1 - de brukar göra en lysande Leijonborg och firar troligen nyheten om hans fortsatta anställning av staten med champagne.

Andra bloggar om: humor, Leijonborg, forskning, universitet, public service

The End is Nära - Jeremiad av en 70-talist

Hösten är här, inte med klara svala septemberdagar, utan gråtunga, blåsiga, duggiga oktoberdagar. Kanske blir humöret lite därefter.
Hörde på ekot imorse att nya studier i USA visa att allt fler blir kraftigt överviktiga och feta av dålig kost, vilket innebär att kommande generationer kommer bli de första i historisk tid som har kortare medellivslängd än föräldragenerationen. Addera till det att vi också är fattigare och mer skuldtyngda än äldre generationen, ungdomsarbetslösheten ökar, globala uppvärmningen nu lett till att Sälenfjällen i praktiken inte längre är fjäll utan skogsbevuxna kullar och vi snart kommer dränkas av smältande ismassor från Nordpolen....

På hemmafronten kan konstateras att kurserna bara är halvfyllda av studenter, ekonomin närmar sig härdsmälta och de utbrända 40-talister som är ytterst ansvariga för att vända trenden inte kan fatta de enklaste beslut och absolut inte delegera uppgifter till "yngre" (dvs 30-40-åringar med barn och yrkesvana) förmågor som åtminstone har en gnutta energi och professionalism att dra utav. Ett litet tag till - men innan de släpas skrikande och gråtande in i pensioneringen vid 65, nej 67, nej 70, nej 90 års ålder (som om generationsbyte aldrig förut inträffat på svenska arbetsplatser), så kommer de ha knäckt alla kommande generationer fram till de som föds nu på 00-talet.

Ta mitt råd - investera allt i anti-depressiva medel. Nåt säger mig att vi kommer knapra tabletter med en sällan skådad frenesi i framtiden.

Skulle ta mitt eget råd, but I owe my soul to the CSN

Lär i alla fall finnas framtida jobb-tillfällen inom långvården...


Andra bloggar om: humor, forskning, universitet, hälsa, framtid

Veckans Värsta Timmar

Söndagkvällar och måndagsmornar - numera officiellt min mest avskydda tid i veckan. Har vaga hågkomster av att söndagskvällar tidigare var mysiga, lugna stunder med chipspåse och TV-tittande. Inte längre.
Numera känner jag på sen eftermiddag hur panikångesten kryper närmare, allt jag misslyckats med att göra förra veckan hinner ikapp, allt jag föresatt mig att göra kommande veckan ligger som en blöt, tung filt över mig. "Det mötet, den sammanställningen, de mejlen att besvara, de stipendierna att kolla upp, dom texterna att läsa, de abstracten att knåpa ihop..."
Ligger i sängen kl 23.30 och stirrar i taket medan jag försöker finna avslappningsmetoder som gör att jag slutar tänka på allt ogjort/kommande. Somnar nån gång vid 1-tiden.

På måndagsmorgonen finns inga barnkläder där de borde vara, särskilt strumpor har en förmåga att trollas bort, extrakläder till dagis ska letas fram ur högen tvättade-men-ej-sorterade kläder, skor, regnkläder, jackor, hårtofsar, borste, gose-djur. Samt två olyckliga barn som inte vill till nya dagis, de saknar sina gamla kompisar, sina gamla fröknar.

Kommer till dagis 30 minuter för sent trots upprepade föresatser att hinna i tid denna gång. Kränga på regnkläder på ledsna barn. Försöka övertyga stora tjejerna att leka med min Ida som hänger bakom mig och säger att hon är blyg - hon är aldrig blyg! Tar alltid kontakt med alla. Innan jag går kommer Bästa Fröken ut iallafall och tar sig an dom. Men Sten bryter ihop vid grinden och gråter 30 sek efter det att jag gått - och jag är nästan lättad! För då märker de tydligt att han är ledsen iallafall. Annars brukar han mest sätta sig och deppa i tystnad, och då uppmärksammar de nog inte honom på samma sätt som de mer skräniga barnen.

Känner mig som världens hemskaste människa som "tvingat" dom börja på dagis nära nya bostaden. Visst, nästa år börjar Ida på 6-årsskolan intill hursomhelst och då är det bra om de båda är vana vid miljön. Och allt var inte solsken på gamla dagiset. Men ändå. Nånting skadas inom dom, nånting gott och fint och levande och kreativt och modigt och hjärtligt förtvinar i dom. Alltför tidigt. Tänk om det inte går att nära fram senare. Ida har börjat medvetet hetsa och reta Sten, hon är våldsammare mot honom, har värre humörsvängningar. Visst, 6-årsåldern närmar sig sakteliga och det ska ju vara lite så här, men ändå.

Och min stress över jobb och avhandling och uppdrag och framtida jobb hjälper liksom inte.

Hjälplöshet - ditt namn är förälder.


Andra bloggar om: barn, förälder, mamma, dagis, universitet

Sabotera arbetsplatsen. Chefsteknik 5p, Del 3

Dags för omgång tre i vår distanskurs i att lyckas i arbetslivet genom att bli en katastrofal chef. Nedanför följer några enkla knep för att du ska kunna ta långluncher och yoga-kurser utan att riskera hamna efter i karriären.

Tidigare kursdelar: Moment 1, Moment 2

Moment 3: Din enda ambition ska vara Du!

1. Out of Sight, Out of Mind. Öva dig i att vara positiv och uppmärksam inför den anställda, för att genast sudda alla beslut och löften från medvetandet när de gått genom dörren.
   
2. Finns det potential för mängder av givande projekt på din arbetsplats? Se till att potentiella partners aldrig får tid, plats eller möjlighet att träffas och arbeta fram ett förslag.
   
3. Om några mot förmodan rycker upp sig och börjar planera något så måste Du se till att uppmuntra alla idéer på planeringsstadiet, bara för att dra ut på det i oändlighet så att de inblandade antingen hinner byta jobb eller lägga ned allt i protest.
   
4. Lämna över alla förtroendeuppdrag och maktpositioner till individer du är säker på har minst lika lite ambitioner som du själv – deras enda ambition ska vara att säkra sin anställning genom att aldrig utmana chefer eller ifrågasätta direktiv.
   
5. Oroa Dig inte för att det kan skada din karriär om Du aldrig åstadkommer något konkret och varaktigt, eller regelbundet får katastrofalt usel utvärdering från Dina underlydande – i slutändan är det enda som avgör din framtida befordran hur hur mycket Du slickat uppåt.
   
6. Ha också samma policy mot Dina underlydande: De som kritiserar, ifrågasätter, kommer med konstruktiva förslag, eller helt enkelt gör en värdefull och effektiv insats på jobbet ska ignoreras. De som utan minsta tecken på egen tankeverksamhet köper alla programförklaringar (eller brist på detsamma), och vars huvudsakliga mål i livet är att insulera dig från omgivningen, ska konsekvent få positiv särbehandling.
   
7. Vänd kappan efter varje politisk/trendig bris – varför ha en egen tanke om någon annan kan tänka åt Dig.
   
8. Du behöver absolut inte sätta dig in ordentligt i vad trenden innebär i praktiken – tvärtom är detta bara hindrande. Omdefiniera kodbegreppen efter eget huvud så de passar Dina egna ambitioner och stundens behag.
   
9. Fastna gärna för begrepp och forskningsrön som redan är passé och framställ dem som högaktuella. På så sätt undviker Du definitivt att utveckla arbetsplatsen, eftersom Du i realiteten tvingar alla att stå och stampa på samma fläck.
   
10. Om mot all förmodan ett kreativt och givande projekt drivs igenom, trots Dina upprepade försök att sabotera det, så ska Du omedelbart ta äran för det i alla möjliga sammanhang.

Andra bloggar om: humor, arbetsplats, chefer, universitet

Bloggar och media - en liten tidningsanka (eller kanin)

Har ju varit lite gnäll från media om bloggare - dålig svenska, ointressanta inlägg, tyckanden, ytligt... Snacka om att kasta sten i glashus i min mening.
För det första så är inte alla bloggar alltid till för att "konkurrera" med media - bara medianer själva tror att världen snurrar runt dom och deras yrkesval. För många är det helt enkelt mer personliga diskussionsforum och ett sätt att bygga upp ett kontaktnät.
Sen är det min personliga åsikt att om något ska kunna rädda dagstidningen så är det just bloggarna. Nu när så många kommenterar och diskuterar det de dagligen läser i tidningen så gäller det att hänge med, se vad som händer. En artikel blir plötsligt 10ggr mer intressant i min mening när man ser en liten blogg-lista invid med kommentarer. En vanlig diskussion på tidningens hemsida har en del övrigt att önska. Där blir inläggen alltid korta och ensidiga. Dessutom kan ett blogginlägg alltid bedömas lite utifrån vad man ser av tidigare inlägg på sidan, presentationen av personen osv. Länkar och fördjupningar blir plötsligt långt mer tillgängligt.

Har börjat kolla upp långt fler tidningar efter det att jag klickat mig in på bloggportaler och sökt på intressanta ämnen.

Sen är ju bloggarna ett roligt sätt att tvåla till journalister som varit slarviga med research eller helt enkelt bara korrektur. I DN i morse meddelades att Bamse-tidningen är undantagen den kommande journaliststrejken (heja!). En lite lättsam tolkning Camilla Jacobsson gav sig på var att det var pga ett tidigare nummer där Bamses fru Brummelina(!) blir arg på kapitalisten Krösus och ger ut en egen tidning. Nu på nättidningen kan man se att hon fått påpekat för sig att Bamses fru faktiskt heter Brummelisa och har också ändrat det i texten. Se där, en till fördel med nättidningar.

Nu återstår bara ett problem: Det var inte Brummelisa, utan Lille Skutts fru Nina Kanin som i affekt startade en egen tidning. Men hon är ju ändå så nära affilierad med Bamseklanen att teorin kan kvarstå...

Andra bloggar om: bloggar, media, Bamse, journalistik

Sabotera arbetsplatsen. Chefsteknik 5p, Del 2

Dags för del 2 i vår distanskurs om hur Du som chef kan sabotera arbetsmiljön och knäcka dina medarbetare psykiskt med små enkla medel, som garanterat inte är juridiskt fällande. Lycka till!

Moment 1

Moment 2: Söndra och Segra. Skapa hierarkier mellan typer av anställda

1. Det är skillnad på skit och skit – se till att din arbetsplats reflekterar detta genom att tydligt gradera olika sorters anställda i mån av osynlighet.
   
2. Hierarkisering innebär inte bara att olika anställda har olika grad av ansvar och inflytande – det är bara normalt. Hierarkier ska resultera i att vissa grupper måste inse hur ovidkommande de är för arbetsplatsen, de får fortsätta existera endast p.g.a. Din goda vilja.
   
3. Rangordna alla personer efter en skala som relaterar till vilket inflytande de kan ha på Din fortsatta karriär. Medarbetare som kan främja din fortsatta karriär genom att tala gott om dig i viktiga sammanhang ska strykas medhårs.
   
4. Övriga kan strykas ur medvetandet. Poängtera detta genom att aldrig ha koll på vad deras arbetsuppgifter är och vilka färdigheter de har. Se lika förvånad ut varje gång någon upplyser dig om att de faktiskt har kompetens inom ett specifikt område.
   
5. Medarbetare vars främsta insats är att faktiskt producera och utveckla det institutionen/myndigheten/företaget är till för, måste vid upprepade tillfällen få klart för sig att de är ett knappt nödvändigt ont, helt utbytbara, samt tillåts närvara endast tack vare Din goda vilja.
   
6. Få gärna de mest närande medarbetarna att se sig själva som de mest tärande. Detta kan fixas genom att skapa poster i budgeten så att det verkar som de kostar pengar, men inte bidrar med något. Se till att dölja dina egna administrativa kostnader i deras poster.
   
7. Se till att hierarkin inte är helt och hållet detsamma som yrkeskategorier – det kan leda till myteri. Välj ut enstaka individer som ges fördelaktig behandling och vars önskemål uppfylls med kort varsel, såsom bra arbetsrum, datorutrustning, utgifter bekostade, viktiga uppdrag etc.
   
8. Den ilska och det missnöje denna behandling kan resultera i ska bemötas med antingen likgiltighet (”tyvärr är bestämmelserna sådana…”) eller patroniserande godmodighet (”när du varit i branschen lika länge som jag…”).

Andra bloggar om: humor, chefer, forskning, universitet

Retoriska rallarsvingar och brinnande problem

Inget piggar upp som ett debattinlägg som går fram med storsläggan! Jag var nog inte den enda som frustade ut morgonkaffet ur näsan när jag slog upp dagens debatt på DN, där Bo Rothstein föreslår att Flodström avvecklar Uppsala universitet och utnämner det till Statens Institut för Reglerad Kunskapsproduktion i Uppsala (Sirkus). Kapow! Nu är detta ett retoriskt knep som statsvetarprofessorn från Göteborg har full koll på - och som jag personligen ser lite mer av inom den akademiska sfären. Lite slag under bältet, lite fingerkrok i näsan, lite stamp på foten. Som uppgörelsen mellan Mattis och Borka om vem som skulle bli rövarhövding helt enkelt.

Rothstein har tidigare varit i konflikt med genusforskare som Yvonne Hirdman och som kritiserat regering och riksdag för att vilja utöka den politiska kontrollen av forskningen. Och det är båda dessa teman som går igen i inlägget. Han börjar inlägget mycket bra med att ta upp vad som krävs av god vetenskap/forskning:

Frågan som då måste ställas är varför just vissa kunskapsproducerande organisationer skall anses vara universitet. Uppenbarligen kan det inte bara handla om att en organisation sysslar med att producera kunskap. Det måste i stället handla om att med universitet avses en organisation som producerar och lär ut kunskap enligt vissa särskilda principer.
(...)
På ett universitet kan ingen chef beordra en forskare att hävda en ståndpunkt som denne själv inte anser sann. Det centrala bakom denna princip är att kunskapssökande skall stå fritt från politiska, ideologiska, ekonomiska, religiösa eller andra liknande makters påverkansförsök.
(...)
Lärofriheten betyder naturligtvis inte att allt skall eller kan tolereras, tvärtom är produktionen av kunskap vid universitet omgärdad av stränga regler. Man måste öppet redovisa sina metoder och resultat. Fusk, plagiat, förfalskning eller medveten förvrängning av forskningsresultaten möter ingen tolerans utan straffas hårt. Det är på dessa två punkter som universitet skiljer sig från ideologiska tankesmedjor eller den kommersiellt inriktade forskningen.

Hör, hör!! En mycket bra och kortfattad definition av vad ett universitet bör vara.
Rothstein har val Uppsala universitet som antagonist i denna framställning, pga två rel. nyligen förekommande kontroverser där: Det felaktiga och märkliga avskedandet av två professorer från matematiska institutionen för "samarbetssvårigheter", samt utredningen av Eva Lundgrens forskningsresultat rörande mäns våld mot kvinnor och påstådda ritualmord av små barn. Utredningen (som visserligen i sig har skötts lite märkligt) resulterade i skarp kritik mot Lundgrens bristande vetenskapliga stringens, resultatet blev befodring uppåt vänster från universitetet. (Men se Lundgrens anmälan mot hur SVT framställde hennes forskning). Rothstein ser detta som exempel på dels en växande bolagisering av universitet där medarbetare förväntas vara lojala mot "företagsledningen". Dels en politisering, där forskare som publicerar politiskt uppskattade resultat belönas.

Jag har ingen aning om vad som hände på matematiska institutionen i Uppsala, och jag har varit inom den akademiska världen länge nog att veta att briljanta forskare kan vara paranoida psykfall som gör arbetssituationen outhärdlig för alla andra. Liksom att ledningen kan bestå av trakasserande inkompetenta idioter. Så vad som är sanning i just det här fallet vågar jag inte uttala mig om, annat än att jag håller med om att uppsägningen av dem var regelvidrig och katastrofalt dåligt skött. Inte heller har jag satt mig närmare in i Lundgrens forskning..

I min mening var Rothsteins inlägg från 2005 i DN mer viktig, för den påvisar hur den politiska styrningen av anslag och tjänstetillsättningar är en tickande bomb. Jag är inte helt negativ till att ta bort anställningstryggheten för professorer, i min erfarenhet innebär det att ett gäng strebers kan sabotera en hel forskningsinstitution och utbildning eftersom endast grova brott kan få bort dom. Krav på goda arbetsinsatser och utveckling av arbetsplatsen borde vara självklara för att man ska få behålla sin position. men då krävs också att beslutsfattarna inte är tillsatta genom partipolitik, tagna från politiska institutioner och alltid medvetna om att de måste bereda marken för ytterligare en framtida befodring genom att slicka uppåt och aldrig ta ställning.

Universitetskansler, rektorer och dylikt måste avskiljas från trendkänsliga politikers godtycklighet. Annars kan vi lika gärna omvandla oss alla till Sirkus, enligt Rothsteins förslag.

Nu väntar vi alla med spänning på rond 2...

Uppdatering tisdag e.m. Hallberg svarar preliminärt på kritiken på SvD.

Andra bloggar om: rothstein, universitet, uppsala, debatt, genus, forskning

Försämra arbetsplatsen! Kurs i chefsmetodik 5p

Är Du också chef eller ansvarig för en arbetsplats - inom universitet, statlig verksamhet eller näringslivet? Vill Du veta hur Du enkelt försämrar arbetsplatsmiljön, minskar effektiviteten, kväver kreativiteten och skapar håglösa, bittra och cyniska medarbetare utan att riskera åtal i domstol eller avsked?
Följ då denna enkla distanskurs som i en kort tematisk serie lär dig alla knep du behöver. Med lite övning kommer Du snart ha skapat en arbetsplats där Du slipper anstränga dig, ta konflikter eller stå ut med att andra äras för goda arbetsinsatser. Du har ju trots allt lön och anställningstrygghet - vem behöver mer?

Moment 1: Undvik i det längsta att fatta beslut eller förändra rådande praxis

1. Så fort det kommer krav på förändring, planering eller målsättning, tillsätt arbetsgrupper och utredningar
   
2. Var lite vag med vad gruppen ska arbeta mot för mål. Använd svepande programförklaringar, men inte specifika uppdrag som t ex ”ny struktur på hemsidan”, ”höstens kursutbud”, ”projektansökan till XX” osv. Besluta aldrig datum!
   
3. Se till att ovan nämnda arbetsgrupper saknar tid och medel att verkligen ta itu med problemen, samt mandat och befogenhet att genomföra de förslag de ändå kan hamra fram.
   
4. Fyll arbetsgrupperna med tillräckligt många personer för att göra dem ohanterliga, eller om personal saknas, fyll dem med mycket motstridiga viljor under devisen ”alla ska få sin röst hörd”. Se gärna till att den mest seniora deltagaren är motståndare till all förändring.
   
5. Var evigt positiv och uppmuntrande, på så sätt kan du undvika i det längsta att medarbetarna inser att det bara är ett spel för gallerierna, vilket kan leda till protester.
   
6. Försök glädja alla – du riskerar alltid att hamna i konflikt med någon om beslut tas, så lyssna på alla, håll med alla och peka aldrig med hela handen.
   
7. Se framförallt till att det inte finns strukturer och rutiner för att genomföra förändringar på arbetsplatsen.
   
8. Presentera arbetsgruppens resultat på styrelsemötet, men undvik nogsamt att klubba igenom ett enda beslut innan alla i styrelsen fått se över och betänka förslagen – du vet att detta kommer fördröja processen länge nog att det är läge att instifta en ny arbetsgrupp när tålamodet till sist tryter hos medarbetarna.
   
9. Om ett beslut fattas, se till att förhala tills efter en större utomstående utredning är genomförd (varefter förutsättningarna ändå ändrats), eller klubba ett till beslut som omedelbart omöjliggör det förra.
   
10. Om ett beslut mot all förmodan klubbas igenom, följ aldrig upp det för att se till att de som berörs verkligen efterlever det nya systemet. Ingen medarbetare får någonsin uppleva konsekvenser av att ha ignorerat bestämmelser eller arbetsrutiner.

Andra bloggar om: humor, chefer, arbetsplats, universitet

Världens Historia - i tre snabba steg

Följande lysande strip av Wiley (Non Sequitur) hittade jag på bloggen The Scientific Life

Ska tapetsera mitt arbetsrum med den.

Matematik och magiskt tänkande

Ibland kan högerväljare ge mig hjärnblödning...
i en snyftig artikel i SvD idag skriver den medelålders civilingenjören Jörgen Norberg att han gjort slut med alliansen och troligen kommer rösta på andra blocket i nästa val. Okej så långt.
Vad som fick mig att frusta ut kaffet genom näsan var följande mening:

"Alliansen gick till val på skattesänkningar (...) I stället har varje sänkning ni lyckats åstadkomma motsvarats av en höjning av något annat, eller en nerdragning av vår välfärd."

Neeeej, meeeeenar du det!!??!! Att skattesänkningar måste följas av högre avgifter och nedskärningar!
Jag som trodde vägar, skolor, sjukvård och kollektivtrafik finansierades av små magiska tomtar i blåbärsskogen. Alltid lär man sig nåt.

Uppenbarligen visar detta att man kan utbilda sig till civilingenjör utan att förstå grundläggande matematik...

P.S: Det där försvunna budgetöverskottet? För det första är sånt alltid relaterat till börskonjukturen som är totalberoende av pengakåta brats som sett "Wall Street" 4 gånger för mycket. För det andra försvinner överskottet i en makalös fart om man gör som borgarna och säljer alla statliga bolag som går med vinst, och som kan hjälpa till att hålla bostads-, lån- och energimarknadspriserna nere. Så alla övriga inkomster till staten förutom skatterna är därmed borta, och ligger numera i händerna på de bolagsknösar som sedan Handelshögskolans nollning är bästisar med ministrarna i vår folkvalda regering.
Andra bloggar om: alliansen, politik, skatter

Torsdag

Barnens pappa lämnade dom på dagis imorse och fick sen höra att det varit vissa svårigheter att ta sig därifrån. Ledsna och olyckliga skruttar. Ida blev ledsen för att de andra tjejerna sa att hon inte fick vara med, Sten ville absolut inte att pappa skulle lämna sandlådan. Efter ett tag ryckte dagispersonalen in iallafall - tog med Ida till flickorna och pratade ingående med alla, så fick hon vara med och blev glad igen. Och en annan fröken kom till slut och satte sig med Sten och gjorde sandslott med honom, så att Per kunde bryta sig loss med gott samvete.
Önskar man kunde beställa trevliga och glada kompisar åt sina ungar på dagis. En av flickorna på gården är i Idas ålder och lekglad - men de går naturligtvis på ett kooperativ.

Vardagslivet sätter igång, med folk i korridorerna, inplanerade möten, evigt tuggande i kopiatorn/skrivaren. Det är redan torsdag. Var försvann min vecka? Ska jag sitta här ikväll och se till att få nåt gjort, eller ska jag gå hem till mina vilsna ungar?

Förlorar hur jag än gör.

Andra bloggar om: mamma, barn, förskola, dagis, förälder, universitet

Vad betyder ett leende?

Måste tipsa om det här jättebra inlägget av Shelley Batts på bloggen Retrospectacle om de olika korskulturella meningarna i ett leende. Trots att alla bebisar snabbt lär sig le, även blinda(!), så är det inte helt ofarligt att möta människor från andra kulturer med ett leende...

The Cross-Cultural Meanings of a Smile

Så vad betyder små smiley's i ett email från japaner isåfall...?

Andra bloggar om: kultur, neurologi vetenskap, forskning

Q som i...

...inget!
Nu när jag har ett barn som intresserar sig för alfabetet och bokstäverna så blir jag allt mer irriterad på bokstaven q - hur söt den än må vara. Varje pedagogisk bok, roligt kortspel, memoryspel etc råkar på enorma problem med den där bokstaven som bara ska vara med. Kan ju inte påstå att Quasimodo har någon som helst betydelse för en 5-åring. T.o.m. X har ju ändå en användning, även om det sällan är i början av ord.

Men Q.

Trött förälder bläddrar snabbt förbi sidan för Q efter att ha mumlat nåt om "den roliga bokstaven med svans..."
Barnet ser undrande ut: Men vad är det för bokstav? Jaha, används den inte. Men varför finns den då med?
"Den användes ofta förr i tiden"
Varför inte nu då?
"Jaaaa - det har blivit att vi använder K istället."
Varför är den med?
"För att...den är vanlig i andra språk"
Jaha, varför det?
"Det tar vi en annan gång - titta en Rrrräv!!"

Fast det är väl inget emot den frustration bokstaven måste ge alla som försöker skapa böcker, spel och dyl med alfabetet som grund.
När hon blir större kan jag ju alltid läsa Hasse Alfredssons underbara bok "Varför är det så ont om Q?" Den skulle ju inte blivit skriven om bokstaven inte hängt kvar i vårt alfabet. Så allt har väl en mening gissar jag.
Quod est demonstratum

Andra bloggar om: barn, mamma, förälder

Tystnad och sönderfall

Så sitter man här på jobbet en tisdagkväll kl 20, planerad hemgång runt kl 23 eller nåt. Har inte gjort nåt konstruktivt på avhandlingen alls, bara svarat på mejl, skickat brev, kopierat kort, pratat teori med Tore, snackat barn med Knut, beställt böcker från bibblan, läst ömsom det ena, ömsom det andra. Men sätt igång och skriv då jänta!!!!
Kan inte min rumskompis komma tillbaka från mammaledigheten så att jag blir lite disciplinerad av att sitta bredvid nån som ser vad jag håller på med? Vissa är så själviska.

Igår var ungarna för första gången en hel dag på nya dagiset. Sten kröp på eget bevåg upp i sängen en kvart innan nattningen. Hade haft det roligt. Fast imorse ville Sten iväg till bilen. För att åka till dagis. Gamla dagiset alltså. Fick prata med honom om att det var ett nytt dagis nu. Han hängde med huvudet. Nästan enklare när han blir hysteriskt arg, då kan man bli lite arg tillbaka. Ledsen och missmodig - då vill jag bara slita hjärtat ur kroppen på mig. Och ikväll hörde jag från Per att Ida blivit ledsen när någon av flickorna sagt att hon inte fick komma på hennes födelsedagskalas. Ida som är den totala solstrålen i sådana här frågor (fast inte andra gu'bevars) skulle aldrig säga nej till att bjuda in nån. Hon har redan en lång lista som jag måste skära i på nåt sätt. Hon tog illa vid sig av avslaget iallafall. Vad är det med folk, kan de inte uppfostra glada trevliga barn!? Måste jag gå dit och hota med blodvite...?!!

Jag vet att Ida kommer få jobbiga, otrevliga upplevelser av så kallade kamrater förr eller senare. Men nu när den grymma verkligheten närmar sig då barnen börjar bli stora nog att manipulera och intrigera...jag vill bara säga stopp. Hålla om henne och få henne att inse hur fenomenal hon är och att ingen ska få påstå nåt annat!

Och här sitter jag och jobbar och kommer inte hem förrän de somnat.

Ibland går man i bitar i all tysthet.


Andra bloggar om: mamma, barn, förälder, forskning, universitet, dagis

Frågesport - Humaniora för 500p

Har efter 2 månader fått lite utförlig och kompetent respons på min efterfrågan av beslut om huruvida viss pedagogisk nyordning ska införas på grundkursen till hösten (2 veckor från nu).
Nu är frågan - kom responsen från:

A) Prefekten
B) Studierektor för forskarutbildningen
C) Studierektor för grundutbildningen
D) Forskarassistenten

Facit (texten är vit, markera området nedan för att se svaret):
Ni som svarade D fick full pott.
Ni som svarade A, B eller C - vilken institution är ni verksam på och kan jag får begära förflyttning dit?



Andra bloggar om: universitet, utbildning, pedagogikning dit?

Fort Europa

Ibland får man underbara musikupplevelser. På väg till jobbet imorse på min cykel, genom en fuktig och svettig stad, spelade P3 Looptroops "Fort Europa".
Fick ta en extra sväng runt parken för att höra klart på den.
Lysande!

Video på YouTube

[Promoe]

Once apon a time not long ago

When people were still living in the northern zone

They could, still breath and everybody wasn't dead

Somebody recorded a song

And this is what it said:

After the first and the second world wars

You'd think us europeans couldn't take it no more

But we built up and tore down the Berlin wall

Only to build up a new and improved around our crumblin' Fort (Europa)

This one was a bit tricky, not visible to the naked eye

And if you was lucky

You could slip through the cracks and the crevices tuckin'

Your life under your arm, this way some people snuck in

Only to become second class citizens

Not listed in the system not existin in a sence

Illegal immigrants

The word left a bitter sin

This place is cold and evil, I should have never went to

[Chorus]

[Promoe]

Fort Europa

My so called Eutopia

Where I can't find no culture

Feel the walls getting closer and closer and closer

Right here in Fort Europa (Right here)

Where I can't find no culture

Feel the walls getting closer and closer and closer

[Supreme]

I guess you know about how I dreamt of super power

wanted to roll with the bad boys

But got butt-fucked in the showers

Too scared to hold our own ground

Can't beat'em join'em we're down

Stay with the winning team by any means

but in another realm

And bottoms up while they drowned

Invitations at the door members only no hang around

Inside the fortress of fine ass

We appreciate

The less fortunate smile as long as she looked high class

And as the problem was swallowing for the almighty Euro

But you know, we put our brother inside a business though

Make sure they're not leaving that over loose end hope of a life

Reside a force

Sendin'em back home and so forth

Cause we got

Employment issues, we got kids of our own

Trying to tear down the wall with chrome and black ink flow

Keep them mad at all cost

This ain't the time to go soft

We stand united or this soon will be lost, inside

[Chorus][Promoe]

Fort Europa

My so called Eutopia

Where I can't find no culture

Feel the walls getting closer and closer and closer

Right here in Fort Europa (Right here)

Where I can't find no culture

Feel the walls getting closer and closer and closer

[Cos.m.i.c]

Yo we try to live our lives in protected homes

Don't worry 'bout no one and get your own

The weak people are just a stepping stone

On the road to the riches we hitting for

Anybody coming my way I'm gunning my way

Whoever got something to say better be runnin away

But I stay to see through the peep holes

Cause people like that is all we know, and

All of these lies and false promises

That shit will come back with the God nemesis, you

Whoever pick up this, a hundred years from now

Here's the last song before we all go down

The revolution is a moment away

The tensions in the air, that is coming our way, but

Powerful forces do they best

They count they're raps so they'll suite the west

Temperatures rising ain't no turnin back

At this point where this world is at

Hate'em for a cross-road which way to go

Heaven or hell only you can say you know

[Chorus][Promoe]

Fort Europa

The so called Eutopia

Where I can't find no culture

Feel the walls getting closer and closer and closer

Right here in Fort Europa (Right here)

Where I can't find no culture

Feel the walls getting closer and closer and closer

[Outro]

Right here on Fort Europa

Nothing but chlaustrophobia

Right here on Fort Europa

Nothing but xenophobia

Right here on Fort Europa

Nothing but chlaustrophobia

Right now

Andra bloggar om: musik, europa, looptroop

Sommarnattens ljud

Igår sov barnen hos mormor och morfar, så vi gick på bio på kvällen och tog sovmorgon (ljuuuva sovmorgon) imorse.
Sen stack jag till institutionen för att jobba och sambon satt hemma vid datorn och jobbade på sitt projekt.
Varmt och svettigt på jobbet, Eva som doktorerat i våras och nu är hemma med bebis var och tömde sin arbetsplats. Så länge hon är mammaledig har hon iallafall sysselsättning - sen väntar den stora Osäkerheten. Sanna satt också och jobbade på sitt manus och bytte cynismer med mig om våra liv.

Vill inget hellre än att spika igen dörren till mitt arbetsrum från insidan och leva på mat upphissad i korg genom fönstret de närmaste 6 månaderna. Så kanske jag får nåt gjort. Fast då blir man väl stämplad som Dålig Mamma resten av sitt liv. Möjligen inte helt realistiskt heller.

Ungarna kom hem på eftermiddagen, glada, utmattade och uppe i varv efter att ha sovit borta i ett par dagar. Hela gänget iväg till lågpriskedjan för inhandling och de
sprang runt runt i affären och jagade varandra för full hals. Ida har blivit så högljudd på sista tiden,
har inget emot att hon är livlig men röstläget är ibland bedövande. Lite maniskt över det hela.
Det har varit så mycket nytt för henne, och hon saknar kompisar och fröknar från gamla dagiset, samtidigt som det ligger i hennes natur att ta itu med allt som det kommer, med gott mod och övertygelse om att alla barn är potentiella kompisar. Kan bli lite mycket även för henne.
På kvällen spelade hon iallafall upp en dockteater för lillebror och pappa, liggandes under fåtöljen med badrock som ridå.

Efter läggning satt jag i den ljumma, fuktiga sommarkvällen på altanen och läste ut en artikel till i skenet från värmeljusen, med festmusik dunkandes bortom husen. Inte helt fel.

Grårävar? Mer som gråsniglar...

Våra grundkurser har dålig genomströmning, få lärare, lite undervisning pga minus i budgeten och nästan inga möjligheter för doktorander att få undervisningserfarenhet. Har slitit med billiga, enkla och bevisat effektiva sätt att komma runt en del av detta för en blygsam utgift. Mötts av idel glada miner och hejarop (när ämnet tas upp på nåt möte - inteannars), men inte på något vis fått dom att integrera det i grundutbildningen på ett acceptabelt sätt. Studierektorn bad om en plan och ett kostnadsförslag för det kommande året i slutet av vårterminen - lade ned en dags arbete på detta, tid jag minst sagt kunde använda till annat. Skickade förslaget till fyra ansvariga. Fick inte ens svar att de nåtts av mejlet. Efterfrågade besked för ett par veckor sedan huruvida det ska ges till hösten. Får nu i veckan ett kortfattat brev från prefekten: "du har rätt, detta måste diskuteras. När kan vi alla mötas och ta beslut?" Är nu en vecka till kursstart. Ska forska utomlands en vecka i september, vara på forskarkurs i oktober, skriva stipendieansökningar, redigera texter till en samlingsvolym, skriva artikel - och nåt mer...? AVHANDLINGEN!!!

Fatta beslut själva - det är väl för f-n vad ni har betalt för!?!

Kan inte hela j-a generationen gå i pension snart så att det finns någon chans att inte helt utbrända, cyniska, pessimistiska och ineffektiva individer med beslutsångest och nollkoll tar över?

Nytt dagis - nya utmaningar

Sommaren är här och därför är det dags att återgå till jobbet - så klart. De som ondgör sig över sommarens usla väder har kort minne och verkar ha förträngt att detta är den vanligaste sortens svensk sommar. Det är idiotiskt att förlägga nästan all semester till juli, som bevisligen är den nederbörds-rikaste månaden på året - men gamla sedvänjor ändrar man inte så lätt. Personligen tar jag helst ut min semester i augusti då vattnet värmts upp och man har en god chans att få soliga dagar och varma kvällar - VSB!
Men i år gick det inte, dagispersonal ska också ha semester och den förläggs givetvis i juli. Vi kunde ha tagit sommardagis, men då hade ungarna hamnat nånstans där de varken kände barn eller fröknar och då de ändå byter dagis nu till hösten tyckte vi inte att det var en bra idé. Har fortfarande kvar några föräldradagar att dryga ut semestern med, så att deras pappa kunde ta ledigt hela tiden och jag ung halva.

I måndags började de på sitt nya dagis. Det gamla var jättebra, men efter flytten i våras ligger det ganska långt bort och vi vill att de ska få kompisar där de bor. Ida blir ju 6 år nästa år och trevligt nog ligger den verksamheten och lågstadiet vägg-i-vägg med dagiset så att det inte blir så stort uppbrott. Vi har alla varit nervösa inför nya dagiset, men det verkar vara riktigt bra. Kanske inte riktigt lika lysande personal som på det förra, men otroligt mycket bättre än på en del andra ställen jag eller kompisar varit med om. Och så har de ju varandra, bror och syster, och då finns det en säkerhet som inte försvinner.

Mjukstart som sagt, och få i gruppen har börjat. Främst tre tjejer i Idas ålder som är lite av ett gäng. K är alfa-honan - det stod klart efter första dagen och Ida har uppfattat situationen. Men hon verkar vara trevlig och inkluderande, om än lite avvaktande vilket inte är konstigt. Tack o lov är min supertjej inte rädd att ta kontakt och fråga om hon får vara med. Sten har redan charmat fröknarna med sitt lugna och glada sätt (invaggar dom i säkerhet innan de får se mini-marodören...). Det jag mest hoppas är att det inte blir för mycket tjej- och pojkgäng i gruppen.

Lågstadie-skolan har vi besökt och den gör mig bara gladare och gladare varje gång jag passerar: stora ljusa rum, öppna korridorer med myshörnor, överallt skapande och fixande. Hoppas allt vad jag kan att kommunen inte beslutar om nedläggning, att vi får ha kvar våra jobb i regionen, att räntorna inte skjuter i höjden och vi tvingas lämna hus och hem. Vill bara ge mina fantastiska små ny-människor det allra bästa, för de förtjänar allt det och mer därtill.

Sitter på altanen och jobbar lite innan det är dags atthämta upp dom om ett par timmar. Igår fick jag muta dom med löfte om spel och bad för att få dom därifrån.

Tilltalets labyrinter

DN fortsätter sitt tema utrikesreportrar med en helsida av Berlinkorrespondenten Jan Lewenhagen. Efter visst gnäll från min sida över tidigare inlägg av Schüllerqvist, Cederskog och Hedström (här och här) så är det trevligt att se att det finns anställda på DN som verkligen har nåt intressant att säga om både svenskehet, andra kulturer och sin position som utlänning i landet de arbetar. Lewenhagen diskuterar ingående vikten av att använda tilltalet Ni i Tyskland, men stannar inte vid ytan. Han diskuterar både bakgrunden till att det för oss så formella tilltalet finns kvar - att det historiskt sett bottnar i ett jämlikhetsideal. Han visar också vilken problematisk historia du-andet har i Tyskland i och med sin koppling till nazismen.
Han skriver också intressant om den idealiska bild Sverige har fått i hans sinne efter en tids utlandsvistelse, samtidigt som han inser att denna idealbild troligen kommer krossas så fort han flyttat hem igen.

Detta är en intressant paradox, att vi ofta saknar sånt vi aldrig reflekterade över när vi är borta, men att vi vid hemkomsten kan finna att vi nu istället saknar andra saker vi lärde oss uppskatta i andra kulturer. Det finns enormt mycket att lära om alternativa sätt att vara och verka, liksom det är viktigt att varsebli sin egen kulturs svagheter och brister, eller bara dess märkliga egenheter. Jag har både rest och arbetat utomlands och skulle inte byta bort en enda dag av detta - det har berikat mitt liv mer än jag kan uttrycka. Det finns mycket jag skulle vilja ändra i Sverige och i svenskars sätt att vara - men samtidigt så finns det mycket som jag uppskattar därför att det passar ihop med min personlighet. Jag uppskattar att få vara privat, för mig själv. Jag gillar solidaritet och att tänka på gruppens bästa, inte bara individens. Jag har svårt för religiös inskränkthet och vill bo i ett sekulariserat land.

Saker jag gillar mindre:
Att vi är så konflikträdda - bygg barrikader, vägra acceptera tingens ordning!
Att vi inte har samma respekt och beundran inför språkets och talets möjligheter som britterna
Att vi inte har lite mer hjärtlighet och spontanitet
Att vi inte tar dagen som den kommer, att vi måste kontrollera minsta detalj i vår vardag
och en hel del mer

Men det finns utan tvekan lika många åsikter om vad som är bra eller dåligt med svensk mentalitet som det finns svenskar.
Vad tycker du?

Dagens roligaste i media

Ett gott skratt förlänger livet - eftersom det är det enda som kan hindra mig från att hoppa ut genom mitt fönster ibland.
I dagens Guardian (bästa tidningen i världen i min mening) finns en underbart brittisk sammanställning av dee artiklar vi kan förvänta oss i augusti då nyhetstorkan slår till som värst i Storbritannien. Läs den och skratta gott du med.

Mitt favoritavsnitt var den om uppblossande terroristhysteri på Gatwick med intervjuer med flegmatiskt köande skandinaver (otroligt att de lyckades få till ett annat namn än Björn...):

The terror alert led to half-mile queues at airport security checkpoints,
but tourists caught in the chaos proved phlegmatic. "It's not really any bother
for me, because I come from a Scandinavian country and therefore have an
essentially imperturbable temperament," said Finnish gap-year student Ari-Pekka
Sjöström, who spent the night trying to sleep on a bench outside Burger King in
Gatwick's south terminal. "Also, I'm on a gap year, so hanging around airport
terminals talking to journalists is about as constructive as anything else I
could be doing."

En ensam pärla i "Se Mig"-träsket

Inför den förestående utrikesdagen den 8/8 har DN kommit på en vid första anblick väldigt bra idé: Man låter sina numera hemmavarande f.d. utrikeskorrespondenter få ett uppslag var under ett antal dagar på Insidan, där de får delge lite tankar både om hur det var att leva och verka i andra länder och hur det är att landa i den svenska vardagen igen efter den tiden. Kunde ha blivit en extremt intressant serie, men förväntningarna kommer på skam: Av de som hittills inlett serien har de första tre koncentrerat sitt stora utrymme på enstaka totalt poänglösa anekdoter om otrevliga svenskar de mött på tunnelbanan eller den brist på smicker och bockande som finns i svenska klädaffärer. Utlandet, vare sig det rör sig om Bryssel eller New York, framstår i ett rosa skimmer där alla var intresserade av Huvudpersonen, visade vederbörlig respekt och lät journalisten i fråga vara den viktigaste personen i rummet. Under rubriken "Här hemma blev jag osynlig" begråter Lotta Schüllerqvist bristen på uppmärksamhet från omgivningen efter hemkomsten från Israel.

En eftermiddag när jag hade missat en viktig intervju lyckades jag sur och arg
stoppa en taxi mitt i fredagsrusningen. När jag satte mig i baksätet kastade
chauffören - en av hundratals i Jerusalem - en blick i backspegeln och sa namnet
på min gata, med frågetecken efter. "Jag har kört dig förut, kommer du inte ihåg
det? Du är journalist, eller hur?" sa han. Något liknande skulle aldrig hända i
Stockholm, tänkte jag medan mitt usla humör smälte bort.

Vilken balsam för själen att arbeta i ett land där taxichauffören inser att du minsann är en person av vikt och betydelse. Georg Cederskog har uppenbarligen missförstått amerikanarnas hälsingsfras "how do you do" som ett genuint intresse för att höra hans meningslösa utläggningar om sitt ointressanta liv. Om det är den sortens djupanalys han applicerar i sitt arbete kommer jag aldrig mer tro på ett ord han skriver. Hans "Total brist på artighet" har samma meningslösa lösryckta anekdoter, istället för att ta tillfället i akt och göra några intressanta funderingar kring hur hans yrkesroll och nationalitet påverkar hur han bemöts. Riktigt pinsamt blev det när Ingrid Hedström använder spaltmeter för att med metafysiskt darr på rösten beskriva hur hennes upprepade besök på en klädaffär i Sverige när hon velade över köpet av en svindyr kashmirtröja, inte uppmärksammats av personalen! Hon saknar allra mest att bli kallad madame, vilket tydligen är ett genuint uttryck för respekt enligt henne.

Vid det här laget är jag beredd att ringa upp närmsta akutpsykiatri och fråga om det krävs någon sorts kognitiv beteende-terapi för hemvändande journalister, som uppenbarligen genomgår nån sorts Göran Perssonsk maktabstinens-psykos.

DNs heder räddas tills vidare av Nathan Shachar som befäster sin roll som intelligent, beläst och djupsinnig reporter med sitt hemvändarreportage. Kanske som en reaktion mot sina kollegors kollektiva gnäll inleder han med en liten historia om svenskar som både belyser svensk besatthet med kontroll och planering, men även hjälpsamhet och allmänt engagemang på en bussresa. Sedan skriver han om de olika länder han verkat i, om skillnaden i de kulturella koder man som journalist snabbt måste bemästra och förstå. Om hur det som ger kred i ett land, kan vara katastrofalt beteende i ett annat. Den är givande och intresseväckande, och får en att reflektera över sina egna vanor, fördomar och beteenden. Han skriver även om hur man som person går in i många olika roller som privat eller yrkesarbetande, och hur det påverkar både en själv och människor man möter. Se där - en journalist värd sitt uppehälle!

Jag ser fram emot fler reportage från hans laptop, och tänker ignorera det mesta som Surmjölks-patrullen Georg, Ingrid och Lotta knåpar ihop. En trio mer i behov av självberättigande har sällan skådats utanför ett Big Brother-hus