Kommandoran och framtidens fattighus

Lördag: Jag jobbar med avhandlingen
Söndag: Per jobbar med avhandlingen
Våra barn kommer växa upp och tro att helger inte är nåt som existerar.

Barnkullarna ska tydligen börja växa även hos högutbildade, som tidigare mestadels fick bara 1 barn, ibland 2. Anledning? Samma anledning som bondesamhället hade stora barnkullar, någon måste försörja mor och far så de inte hamnade på fattighuset.
Vår generation kommer bli som en cynisk Kung Lear som drar runt mellan sina barns gårdar, mer och mer paranoid och bitter.
Pension?
Tack, de pengarna försvann när 40-talisterna med hjärtproblem och lungskador drog in på sjukhemmen och krävde sin plats i rampljuset som alltid. Sjukhusen får göra sig beredda på att sötebrödsdagarna med martyrgenerationerna (20- och 30-talisterna) som "inte vill ligga någon till last" nu är över. 40-talisterna kommer kräva 24-timmarsservice med sjukpersonal, rabatter på allt från teater till p-platser, prioritering av alla "seniorsfrågor", gratis tandvård, gratis datorutrustning, pensionärsvillor etc, etc. Om inte kan de hota med röstbojkott och trycka på alla sina före detta lärjungar inom media och politiken som fick sin första anställning tack vare dom.

Vi från 60-talet och framåt, har redan skuldlagt oss till graven med studiemedel eftersom vägen till frälsning sades vara högutbildning och åter högutbildning. Lägg till det skenande bostadspriser och att alla hyresrätter numera blivit bostadsrätter ägda av... ja ni vet. Ett ändrat pensionssystem som medför att endast de som jobbar heltid från 23 års ålder har en chans i helvetet att skrapa ihop pensionspengar, medan de som pluggar vidare, forskar, skaffar barn eller helt enkelt hamnar på deltidsjobb ligger pyrt till.

Särskilt om vi än en gång betänker lån som ska återbetalas omedelbums och därmed gör att ingen har råd att pensionsspara - om inte mamma/pappa 40-talist agerar räddaren i nöden och får oss att känna oss som eviga 20-åringar. Särskilt som man dumförklaras av varje rabiat 60+:are som hävdar att pensionsavgångarna kommer skapa en katastrof i kompetensförlust. Som om INGEN någonsin gått i pension tidigare, innan 40-talisterna. Som om vi är handfallna utan gråkoftor som fortfarande anser att epost är en "trend" och en farlig sådan dessutom...

Vi kommer leva på våra föräldrar som slapp knäckande studielån och tunga bostadslån, vi kommer leva på våra barn genom att ta vårdnadsbidraget för att passa våra barnbarn - så att vi klarar den dagliga ekonomin. Tro mig, fattigstugorna kommer åter.


Andra bloggar om: barn, förälder, mamma, forskning, universitet, pension, 40-talist, 70-talist

Gott skratt och bra barnböcker

Man kan alltid lita på Berglin att sätta fingret på samhällspulsen i allmänhet och akademiska världen i synnerhet:

Från Svenska Dagbladet idag lördag.

Hittade även en recension av Pirja Lindenbaums nya barnbok där "Kenta och barbisarna" där hon med sin fenomenala förmåga att med språk och teckningar ställa många etablerade berättarknep på huvudet. Det är sällan förunnat småbarnsföräldrar att hitta författare som är lika älskade av båda generationerna och jag blir speciellt glad över att Pirja vänt sitt knivskarpa barnasinne mot könsrollerna - i dubbel bemärkelse! (det finns en spinn på det hela...)

Nu gäller bara att köpa in exemplar till alla landets förskolor och tvinga fröknarna att läsa dom!!!

Ibland känns det som man är i skarven på gammalt och nytt när man har småbarn i dagens samhälle. Å ena sidan är det trevligt med barnprogram och böcker som går ut på att flickor minsann kan spela boll och leka riddare lika bra som pojkar - men det absurda är att när man verkligen slår på trumman för detta så etablerar man samtidigt det motsatta. För min 5-åriga tjej har det aldrig riktigt existerat någon annan övertygelse - såklart att flickor kan leka på samma sätt som pojkar och vice versa. Det som förvirrar henne är när det dyker upp en dramatisering där en flicka måste bevisa detta och övervinna mobbarna. "Men varför får hon inte vara med?" Paradoxen är uppenbar - genom att visa hur fel inställningen är, så etablerar man inställningen som norm och motsatsen som avvikande.

Jag föredrar de böcker (otroligt få) där det aldrig en framgår att det skulle vara något konstigt eller avvikande med modiga tjejer och docklekande pojkar. Det är dags att man börjar producera sånt istället även på TV - då ger sig könsnormerna enklare än om man braskar på med det som huvudbudskap.

Andra boktips:
Nöff, nöff Benny
Malla-böckerna av Eva Eriksson


Andra bloggar om: universitet, humor, barn, barnböcker, mamma, förälder, genus, dagis, Lindenbaum

Badhus, bussar och onda makter

ibland undrar jag om jag förargat någon gudom eller förgrymmat en förfader. Jobbade hemma igår eftersom ungarna skulle till simskola på eftermiddagen. Väl ute vid bilen med 4 kassar badkläder för mig ungarna och Per så far en stilla undring genom mitt huvud: "Varför lutar bilen?" Jo, för att framdäcket har totalpunka och är helt utan luft. Hade det inte varit för att fler än jag hade fått luften tömda ur cykeln förra veckan hade jag börjat misstänka en konspiration.

Kasta mig på cykeln med alla påsarna i cykelvagnen, köra till dagis, hämta ungarna, fara hem och parkera vagnen, springa in efter busskortet, rusa iväg till busshållplatsen där bussen till badhuset går en gång var 30:e minut, ringa Per och meddela ändrade omständigheter - puh! Vi kommer fram i okej tid iallafall, så Ida hinner rusa in till samlingen. Både hon och Sten är en fröjd att se i vattnet: Ida sliter hårt med att bemästra simning och flytande och har verkligen tagit jättekliv sedan våren, Sten riktigt vibrerar av glädje när hans lektion ska starta - han är så stolt när han klarar något!

Fast sen fick de bara leka i simhallen i 10 minuter efter Stens lektion, för sista bussen hem gick 18.50!!! Så det blev en kort och hetsig kväll på badet och mina stresshormoner är fortfarande på max-dos sedan förra veckan.

När i h-e ska beslutsfattare inse att enda sättet att minska trafik och öka kollektivåkandet är att faktiskt satsa på osexiga kollektivtrafiken!!?? Vet inte om jag ska vara nöjd eller förtvivlad över att borgarna lever upp till alla mina fördomar genom att:

1. Gå emot sin egen hatkampanj och införa biltullar i Sthlm

2. Meddela att man satsar intäkterna på att bygga fler vägar (inte bygga ut kollektivtrafiken)
3. Låta SJ höja priset på månadskorten

Tack för det Eco Warrior Reinfeldt

Nu är bara frågan, i vilket tempel ska jag offra frukostflingor och bränna rökelse för att beveka den gudom som fått ett horn i sidan till mig?


Andra bloggar om: barn, mamma, förälder, kollektivtrafik, miljö, alliansen

Barnkalas - den ultimata utmaningen

Har överlevt den mest hysteriska veckan i mitt liv hittill:
Först vansinnigt stressigt på jobbet med mängder av deadlines och studenter som skulle organiseras. Så mitt i det dotterns 5-årsdag och all planering det innebar. Förra året var enklare, då hade hon sina dagiskompisar och vi förlade festen där helt enkelt. Nu är det nytt dagis, nya kompisar, nya kompisar på gården PLUS gamla kompisar från dagis. Det svåraste var vilka som skulle bjudas från nya dagiset, när vi ännu inte riktigt kände alla och inga klara kompisrelationer utkristalliserats. Tack och lov hade många andra saker att vara på, meneftersom vissa var så sena med att tacka ja hade vi redan hunnit bjuda in lite fler - resultatet var 14 ungar (inkl Ida och Sten) i åldern 3-5!!!

Har aldrig varit så nervös inför något. Skräckscenarior om traumatiska kalasupplevelser, osämja, bråk eller bara rent tråkigt och misslyckat föresvävade mig varje minut. Ingen egen fest jag organiserat har fyllt mig med samma panik: Vad ska de äta, när ska de äta, var ska de sitta, var kan de leka, vad kan de leka (så olika ålder), hur gör jag om någon blir utanför, hur klarar jag av mjölkallergier och kattallergier etc, etc, etc...

Hela fredagen gick åt till inköp och surfning för att hitta tips på lekar och mat och laktosfritt godis. Hela kvällen gick åt till städning, morgenen efter också. Samt preparering av mat, pyntning och gu' vet vad. Vid 11-tiden började de välla in. Som tur är har jag en fantastisk liten flicka som möter alla gäster med förtjusta skrik och jättekramar och som tycker att alla presenter är toppen! Men mest ville hon leka med bästisen så klart, och per och jag hade fullt upp att vara sociala med föräldrar, uppmuntra blyga barn, hindra de bråkiga att gå bärsäkargång osv. Naturligtvis var det bråkigaste barnet det vars mamma lämnat honom omedelbart utan att stanna mer än 3 minuter. Han slog de mindre, var störig och stoppade in träpinnar i de brinnande ljusen. Sten fick ett mindre sammanbrott av alla intryck och det faktum att syrran fick alla presenterna.

På det hela taget gick det okej, inga sjukhusbesök, inga hysteriskt gråtande barn som låste in sig, inga eldsvådor, ingen borttappad, inga allergiattacker, inga storslagsmål. Lite gråt, bråk, tjurighet, och överstimulering var allt. När vi äntligen blev av med dem efter ett par timmar (Ida kramade alla adjö) så somnade Sten i två timmar och jag kunde inte röra mig ur soffan på minst lika lång tid. På söndagen var det dags för tjocka släkten - fördelen med barnkalas är att sådana begivelser bleknar till intet i jämförelse.

Upplägg:
Presentöppning när barn med present dök upp. Risken med att invänta alla är att det var så många att hysterin över öppnandet lätt når svårhanterliga nivåer. Särskilt om födelsedagsbarnet i sin iver över nästa paket knappt ser det hon får i handen.
Fri lek. Sedan samla in alla för att få ned dom i varv med en ringlek "Hundbenet". En är i mitten och är hund och gömmer ansiktet så han inget ser. Jag ger en av de övriga en chokladrån och alla gömmer händerna bakom ryggen. Sen får "hunden" skälla på deltagarna i tur och ordning och när han hittat rätt får han rånet. Funkar för både 3- och 5-åringar.
"Hur kokar gröten?" - En frågar "hur kokar gråten" och den som får frågan får hitta på nåt - som en katt, ett flygplan, en elefant, en trumpet etc - och alla härmar det som man har hittat på. Så är det nästas tur.

Korv- och köttbullespett i ugnen, äppel- och apelsinsaft

Mer lek - de som vill får vara med på ett potatisrace runt gården med potatisar i skedar. Här hade det underlättat med färre deltagare och inte de mindre, eftersom det blev svårorganiserat.

Chokladkaka med spraygrädde-detaljer och ljus (kladdkaka med dekorglasyr från tub för mjölkallergiker - lika poppis för de övriga barnen)
Fruktsallad (äpple, päron, apelsin, vindruvor, en liten burk krossad ananas)

Mer lek

Leta skattkistan. orkade inte hitta på en skattkarta, så jag stoppade ned två ormar och en drake i kistan. När vi hittade den så fick ungarna sjunga sånger för att få ormarna och draken att ge upp skatten. Det fick ned dom i varv igen.
Godispåse med klubba, russin, lite smågodisar (inte för mycket).

Hemgång!

Nästa år blir det max 8 barn i åldern 5-6, när kompisrelationerna cementerats mer. Lugnare för alla!


Andra bloggar om: barn, kalas, mamma, förälder, universitet

Teknikhysteri i högre skola

Styrelsemöten är alltid en smått bisarr upplevelse - viktiga frågor och smådetaljer om vartannat. På senaste hade vi besök av en från universitets administration som skulle instruera oss lite i hur man diarieför handlingar. En helt okej sak att utreda, men som alltid när det sitter ett gäng forskare och byråkrater i samma rum så sker en ganska farlig kärnreaktion - fokus blir inte på effektivisering, uppskärpning och klarare rutiner. Fokus blir på att plocka sönder i detalj alla påbud och förordningar - "så här står det faktiskt att man ska göra" kombinerat med forskarhjärnornas svåraste arbetssjukdom: Analysera varje tänkbar vinkel...
"men om allt är offentliga handlingar, tänk om någon kommer och begär att få ut forskningsresultat - då kan vi ju inte hindra dem". Sägs det helt seriöst. Vilket skulle vara påkallat om vi var naturvetare vars resultat är kopplade till stora ekonomiska vinster. Men vi är HUMANISTER!!! Fick bita mig i läppen för att inte börja asgarva.

Inte nog med att det aldrig kommit någon för att med stöd av offentlighetsprincipen försöka få ut uppgifter om vår superavancerade forskning - sannolikheten att detta någonsin skulle hända är ungefär 0,000023%. Men mest absurdt av allt är att det verkar knappt gå upp för byråkraterna att forskning inte alls alltid ligger under offentlighetsprincipen. Jag gissar att medicinare och fysiker måste ha täppt till det hålet sedan lääänge.
Men visst, jag har inget bättre för mig än att sitta och diskutera extremt osannolika scenarier istället för att lägga ned tiden på någon av de många relevanta och aktuella problemen på arbetsplatsen.

Sen följer en än mer idiotisk diskussion där administratören inleder med en god idé - en gemensam epostadress för allmänna frågor ställda till institutionen, vilket snabbt utvecklas till en teknikfientlig hysterisk idé om att allas personliga epost-adresser ska tas ned från nätet. Vill de inte eller kan de inte förstå att forskare inte är plåtverksarbetare som stämplar nitar dagen i ända - vi har mängder med nationella och internationella kontakter. Folk man möter på konferensen, eller läser en artikel av, eller bara får napp på genom lite googling - och där epostadressen måste vara lättillgänglig på nätet. Suck.

Bortsett från det så är hela upplägget orealistiskt, så har vi knappast råd att heltidsanställa nåt stackars AMS-offer att dagarna i ända sortera igenom de tusentals mejl som når institutionen för att se till att de kommer rätt. Med tanke på att adm-personalen troligen inte ens vet vad jag och 90% av doktoranderna och forskarna håller på med så gissar jag att närapå inga mejl skulle hamna rätt dessutom...

Där gick en timme av mitt liv och min forskning åt.

Fast just nu är jag ändå mest stressad över Idas barnkalas imorgon, med mjölkallergiker och barn som inte känner varandra och liten lägenhet och 3-5-åringar och...

Allt annat förbleknar i jämförelse.


Andra bloggar om: universitet, forskning, arbetsplats, barn, mamma, förälder

Trött, bitter och skitsur!

Hade en fantastiskt givande vecka borta med jobbet - full fart både dagar och kvällar, knappt tid för andningspaus. Vilket var tur, för då hade jag kanske börjat älta allt jag måste göra vid hemkomst.
Kom hem i söndags till glada men hyperaktiva barn och en pappa som fått ryggskott. Milt nog för att kunna vara lite rörlig, men ont nog för att hemmet var kaos. Troligen stresspåverkat efter idiotdiskussioner med hans biträdande handledare som ska visa att han gör skäl för pengarna genom att komma med totalt nya idéer på upplägg och disposition efter det att slutmanus är inlämnat. Samt hysteriska redaktörer som ringer och har panikångest för att artikeln Per skriver med en kollega inte är helt färdig. Kollegan är huvudansvarig och Per hade överlämnat sin del till honom, men han är pappaledig gu'bevars och lyfter inte ett finger, vilket gör att Per som har heltidsjobb, ofärdig avhandling och är ensam med två barn för att jag är på tjänsteresa drabbas av sitt vanliga anfall av Ansvar och tar på sig att färdigställa allt. Som om han hade en enda timma till övers...

Var härligt att krama och snusa på mina smultrongrodor igen. Visst fattas de mig när jag är borta. Men man hinner inte ens njuta av att vara hemma innan migränen slår till. Nu på morgonen hade dum-pillren visserligen fixat den (med resultat att hjärnan var inbäddad i bomull), men hade istället fått en infektion i ena tårkanalen med svullet öga som följd. Och när jag får ut ungarna till cykelvagnen så har nåt hjärndött pucko i ett försök att bevisa att evolutionen kan gå baklänges, roat sig med att släppa ut luften ur däcken under natten på min och andras cyklar.
På jobbet väntar 30 mejl, schemaläggning, mötesbokning, planering, och bokkrav från bibban. Efter lunchen får jag ta bilen till affären för att köpa frimärken och posta de sista av Idas kalas-inbjudningar. Tio sidor borde lämnas in till idag för kursen jag ska delta i - kan man ju bara glömma även om ambitionen nu inbegriper att putsa upp ett artikelmanus istället för att skriva nåt nytt. Hämta ungarna på dagis 16.15, når bilen 16.45 efter hot, lockelser och mutor. Lämnar de hemma för attsusa till köpcentrat och inhandla mat, glass till dagis, sista presenten och presentpapper. Försökte köpa ögonsalvan jag alltid använder vid dessa infektioner, bara för att höra att inga apoteksbutiker längre tar in den. Och det finns inget annat alternativ än att skölja med vanlig lösning. Som om det hjälper!!!

Hem till ledbruten man som står och skalar potatis, pumpa upp cykeln, gräla på Sten som kräver godis, tuggummi och att få klättra på bokhyllan.
Sista stunden på kvällen är gråt, slagsmål och sammanbrott - hos barnen. Lyckas märkligt nog hålla mig lugn och ryter bara i när Ida dänger sopborsten på Stens huvud efter att själv ha fabricerat ett gräl. Städa rummet, läsa sagor, borsta tänderna, brotta ned dem i sängen, hitta gosedjur, smörja in kliande kroppar, sjunga go'nattsånger.

Ska nu skriva lite mer på texten, slå in alla presenter, planera bombdåd mot alla läkemedelsföretag och kollapsa i säng.
Imorrn ska vi upp och gratta Ida.


Andra bloggar om: mamma, barn, förälder, universitet

Time Out

Nu blir det arbetsresa av i en vecka framöver. Ska bli både roligt och extremt stressande att vara borta från allt så pass länge.

Time Out till nästa måndag.