söndag 24 februari 2008

Maror i februarinatten

Veckan som gick har försvunnit i ett töcken. En inbiten förkylning som förvärrats eftersom jag inte kunnat ta ledigt förrän febern helt slog ut mig. Addera magsjuka ungar, torka spyor, tvätta 12 ton kläder och lakan, skura badrum, åka på möten med feberyrsel och hackande hosta. På kvällarna i sängen en allt mer pressande panikångest över varje timma som försvunnit. Sitter nu på jobbet på söndagskvällen och skriver ihop stipendieansökningar i sista minuten eftersom jag måste vara hemma med sjuka barn imorrn. Pers tillfälliga stipendiefinansierade anställning gör att han inte kan ta föräldraledigt lika enkelt som jag, administrativt sett, och tillgodoräkna sig tiden senare. Han har en deadline närmare i tid än jag dessutom. Samtidigt har han varit hemma en förmiddag ändå då jag behövde åka till institutionen. Han tog igen det med helgjobb, trots egen släng av magsjuka.

När jag var ung hade jag orealistiska drömmar om nobelpris. Numera har jag en dröm och längtan om två veckors solsemester på kanarieöarna med man och barn som känns minst lika orealistiskt. Jag börjar bli trött på att ha satsat alla dessa år, alla dessa egna pengar, egen tid på en yrkesutbildning där "belöningen" verkar mindre, fattigare och torftigare än jag skulle ha fått som butiksbiträde på Ica. Ingen säkerhet, inga framtidsutsikter, ingen semester, inga pengar, ingen tid för barn och familj, ingen fritid över huvud taget. Bara skulder, ångest, oro, otillräcklighet.

Jag trodde aldrig detta skulle göra mig rik, eller ens ge en god inkomst. men jag trodde det skulle ge något. Något utöver ett liv i skuld.

Det här är ett liv för en obunden människa utan partner eller barn, utan andra intressen, och helst med en egen personlig förmögenhet.

Andra bloggar om: , , , ,

lördag 23 februari 2008

Ris och ros på radion

Lördag i vårsolens glans. Sambo och ungar på väg till kalas igen (en herrans massa ungar föds uppenbarligen vid denna tid på året) så det har blivit total lyxförmiddag för mig. Lugn tidningsläsning i maklig takt och ostört lyssnande på P1. Även om Spanarna än en gång inbegriper Hakelius. Som även denna gång går på med magisterpinnen om sparsamhet och vikten att vända på slantarna. Som att hör knugen prata om stekta sparvar. Göran Everdahl var ÄR du?!

Mesta favoritprogrammet är ändå Medierna som följer kl 11. Det når inte upp till de höjder "Vår grundade mening" bebodde, men den är en helt okej ersättare. Utifrån första inslaget är det tydligt vad som kommer bli nästa veckas snackis i nät-världen. Liza Marklund etablerade mycket av sin karriär på avslöjandet av skandalen med stiftelsen Trossen som med hjälp av medel från kommunerna skulle hjälpa hotade och utsatta kvinnor att få en ny identitet och ett nytt liv. Enligt Marklunds tre-dagars jättestory i Expressen på början av 90-talet hade pengarna istället gått i ägarens egna fickor. Hon hängdes dessutom ut med namn, foto och personnummer. Polisutredningen lades efter hand ned, medan ägaren stämde Expressen för grov ärekränkning. Det hela förlikades med en större summa pengar innan det gick till domstol, kan Medierna berätta.

Varför är detta en debattstorm på horisonten. Jo, för nu har Elisabeth Hermon, ägaren, skrivit en bok om hennes sida av historien vilken utkommer i veckan. Hon hävdar att Marklunds hela reportage var fel och lögn. Eftersom detta är något som ligger 16 år tillbaka i tiden kan man undra om det berör Marklund mer än bara ytligt, men de som läst hennes böcker har redan känt igen storylinen i hennes bok Paradiset som ju även blivit film. Temat gåt även igen i boken Asyl. Så detta är en story som på många vis byggt upp hela Marklunds karriär och skulle den rämna är det många som ser sin pengamaskin sina. Bered er på blodigt krig i pressen i nästa vecka. Reportaget i Medierna idag var lite förvirrat och rumphugget, delvis beroende på den korta tiden förstås. Marklund fick komma till tals via Spanien och hamnade i en sorts "goddag yxskaft"-diskussion med Petter Ljunggren om skillnaden mellan den nedagda utredningen mot Hermon och den inställda rättegången mot Expressen. Expressens dåvarande chefsredaktör, nuvarande hög chef på Bonnier hamnade i extremt snabb försvarsposition och vägrade svara på något som hade hänt för 16 år sedan. Vilket kan vara okej om det inte var så att vi alla vet vilken slarvsylta kvällspressen gör av politiker, myndighetschefer och företagsledare som försöker sig på den försvarsmodellen.

Tove Lefflers roliga inslag handlade om den nya trenden: recensenter som gör pudlar. Fredrik Strage som på vanligt manér bara kan ta sig självt på 120% allvar som nationens viktigaste recensent (försök att dölja detta med viss ironisk ton verkar märkligt fejkar) ångrar att han gav Arn tre stjärnor istället för två och därmed lurade tusentals besökare till en undermålig film. Andra har ångrat underbetyg till Maja Lundgrens bok, eller helt enkelt bett om ursäkt för att de tippat helt fel i Melodifestivalen (även om de inte ändrat personlig åsikt om Christer Sjögrens smetiga sång). Vad är recensentens roll idag kan man då fråga sig? Lite mer verklighetsanknyten frestas man påstå, trots Strage. Våra livsval styrs inte av allsmäktiga smakdomare som berättar för oss vad vi ska tycka. Däremot knyter vi an till individer vars åsikter vi efter hand inser stämmer bra överens med våra egna. Om Johan Croneman gillar en film så vet jag att det finns ganska god chans att jag också uppskattar den. Om Fredrik Sahlin skriver ned en film så VET jag att den är bra....

Om Filmkrönikan ska räddas från undergång så ska de böna och be filmfanatikern Orvar att komma tillbaka. Jag är trött på unga hippa filmvetare som är så rädda att skada frisyren eller skrynkla till desigenrkläderna att de knappt vågar röra is i stolen. Det är för ängsligt, otajmat, innerstadsbesatt och kissnödigt. Ta in någon som inte ser ut som om de hela tiden har i bakhuvudet "hur ser jag ut nu?"...


Andra bloggar om: , , , , , , , ,

söndag 17 februari 2008

Rätt, fel och kränkt

Maciej Zaremba fortsätter etablera sig som tidningarnas svar på Janne Josefsson (fast bättre underbyggd?) med en ny serie i DN om hur lagen om likabehandling enligt honom lett till absurda och extrema konsekvenser på lärarhögskolan i Stockholm, för både studenter och lärare. Det är en intressant första artikel i serien, där han påvisar hur lagen efter några års existens, under 2005 ledde till flera anmälningar mot lärare för att de underkände elever med dåliga språkkunskaper, dålig praktik på skolorna, och dåliga förutsättningar att klara sitt uppdrag. Flera av dem blev då anmälda på mer eller mindre extremt svaga grunder för diskriminering, i enlighet med vad Zaremba framställer.

Hans huvudmåltavla verkar vara att lagen i nuläget är utformad så att anklagelser inte behöver ha några bevs eller ens grundläggande kriterier för att gå igenom. De mest svepande argument har lika stor tyngd som den som kan åberopa riktig orsak. Studentkåren och de olika jämställdhetsombuden får sig en rejäl känga för att söka efter existensberättigande, på bekostnad av enskilda lärares mentala hälsa.

Det mest skrämmande är just om rättsläget är så vinklat i nuläget att de anklagade anses skyldiga tills motsatsen bevisats. Det är även extremt olyckligt att de nobla idealet att alla ska ha chans att studera vidare oberoende av hudfärg, klass, kön eller religion, har förvrängts till en sorts "alla har rätt till att bli det de själv vill, oberoende av fallenhet och kompetens". I nuläget, när universiteten får pengar beräknat på antal godkända och inte utifrån kvaliteten på utbildningen och de examinerade, så finns det enorm press på att lägga ribban alltför lågt. Att ens komma på tanken att en människa med Aspbergers syndrom har något att göra som förskolelärare är helt vansinnigt. Aspberger-människor är ofta intelligenta och har möjlighet till ett antal olika karriärer - t ex har en hel del framstående medicinska forskare grader av Aspberger. Det tillåter läkarutbildningen, däremot inte att de är praktiserande läkare som kommer i kontakt med patienter.

Zarembas artikel är intressant, och jag ser fram emot en öppen debatt om detta.
Man bör ha ett par saker i bakhuvudet när man läser Zarembas artikel:
1. Antalet anmälningar han tar upp är mycket litet, jämfört med antalet studenter på lärarhögskolan.
2. Det stora antalet lärarstudenter med utländsk bakgrund klarar sig bra. Det är synd att Zaremba inte redovisar bättre hur stor andel som faktiskt får godkänt utan att svartmåla sina lärare.
3. Som Z tar upp är detta inte en grupp martyrer som endast består av de med utländsk härkomst, och man hoppas kommentatorer inom både media och allmänheten inte glömmer bort det.
4. Som journalist har Z också ett uppdrag att skapa tidningsrubriker - lika väl som JämO. Hårdvinklingen blir därefter.

En mycket viktig sak där jag tycker att han skjuter över målet är alla studenters rätt till en andra examinator. Det har inget att göra lagen om likabehandling, utan är den enda säkerhetsventil som de flesta studenter har för att undgå få hela sin framtida karriär spolierad av en idiot till lärare (handen på hjärtat, vi har alla träffat på sådana puckon). Problem infinner sig bara när dessa andra examinatorer och högskoleledningen känner sig pressade att godkänna en elev för att undvika stämning och dåligt rykte i media. Rätten till en andra examinator är en säkerhet både för studenter och deras lärare.

Främst är detta en oerhört viktig rättsfråga, så att yrkesutövare såsom högksolelärare ska ha rätt att ha en god arbetsmiljö och slippa trakasseirer de med. Sedan måste vi verkligen vara beredda att höja kraven på de människor som söker sig till en utbildning. Männsikor som inte kan knyta an till barn emotionellt ska inte bli förskolelärare. De som inte kan ta hand om 30 elever ska inte vara ordinarie lärare. De som i kallt blod planerar och utför ett mord på en småbarnsfar pga has politiska åsikter hör inte hemma i vården. Det handlar om andras rättigheter till god utbildning och bemötande och säkerhet, lika mycket som om individens rätt till val. Det finns alltid alternativ, som speciallärare, fritidsledare, administratör, vad som helst.

Jag ville bli veterinär under lång tid, men insåg efter gymnasiet att naturvetenskap aldrig skulle bli min starka sida. Hellre än att riskera liv och hälsa hos djuren valde jag en utbildning där jag har kompetens och kan tillföra något. Det kallas att vara vuxen.


Andra bloggar om: , , , , , ,

torsdag 14 februari 2008

Föräldrar: Martyrer, projektledare och dörrmattor

Det är lustigt, man glömmer så ämlans mycket, men vissa saker fastnar som tuggummi under sulan. I gymnasiet så läste vi om en undersökning som visade att även om kvinnor och män i Sverige numera delar relativt mycket på hushållsarbetet, så tenderade männen att göra sådant som krävde mindre planering och tidsåtgång. Som matlagning, diskning, dammsugning. Medan kvinnan oftare tog på sig tvätten, storstädningen, ta ungarna på aktiviteter osv. I dagens DN berättas om en ny bok, med viss humoristisk ton, av Gunilla Bergensten som "sade upp sig som familjens projektledare". Om det stressiga och jobbiga i att mestadels vara den som ser till att logistiken fungerar därhemma, med matsäck och läxprojekt för ungarna, storstädning och helghandling, papper och intyg. Om att våga släppa taget och kräva att ens partner tar en del av ansvaret.

Låter som en kul bok, och troligtvis ganska nyttig för både män och kvinnor. För det är en ständigt tärande del av äktenskapet att det sociala kravet på att familj, hem och barn ska skötas bra ligger främst på mamman, hon är den som främst känner sig utpekad (rätt eller fel) om saker och ting fallerar. Det är oerhört viktigt att inse att detta är en dubbelriktad process. Att man måste våga ställa krav och förlita sig på pappan. Att man får ta ett steg tillbaka och inse att det finns mer än ett sätt att lösa uppgiften, sortera tvätten, planera inhandlingen. I början är det inte så mycket av en lättnad, eftersom man går och oroar sig för att det verkligen ska fungera. Skrev han under papprena, skickade han in dom? Kollade han upp när kursen skulle börja? Har han koll på matlådan/maskeraddräkten/presenten/tackkortet?

Det finns inget jag avskyr mer än mamma-martyrer. Kvinnor som med beklagande skratt gör sig lustiga över hur hopplösa deras män är, och hänfaller åt tårögda beskrivningar över hur de måste slita, allt de måste försaka för familjens skull. Inget ändras om man inte ställer krav - lika lite som de tar ansvar för att bilen fixas, eller avloppet rensas, eller brandväggen installeras på datorn. Jag tror helt och fullt på att man kan dela upp en hel del uppgifter utifrån personlig läggning. Han är ansvarig för virusskydd och installation av ny hårdvara, jag tar hand om hemsidor och säkerhetskopiering av de digitala fotografierna. Han är bra på dammsugning och att tvätta badrum, jag är är bättre på dammtorkning och att sortera upp ungarnas tvättade kläder (han får rå om sina egna).

Men visst, jag sköter det mesta av projektarbetet hemma - jag misslyckas ofta för jag är så ämlans disträ, men det är jag som har koll på anmälningar till dagis, till simskolan, på utflyktslådan, väskan för övernattningen och pepparkakebaket till basaren. Och jag har svårt att släppa taget, för jag drabbas av ångest om vad som skulle ske om vi båda glömmer bort det (vilket händer). Men han är mer besatt av städning inför besök iallafall - och det är ju bra. Det enda jag har föresatt mig är att inte bli en martyr-mamma som ikläder sig offerrollen som ett glittrigt sorgeflor. Och i övrigt är jag mestadels för lat och fokuserad på annat för att orka med att vara mer än tillfällig projektledare i mitt hemmakaos.

För övrigt tycker jag att föräldrapsykologerna som skriker i högan sky efter DNs något hårdvinklade artiklar om föräldrakurserna kan ta och lugna ned sig. Jag har själv aldrig deltagit i en sådan och har inga behov i nuläget, men jag kan se mellan raderna att det mest fokuserar på att få de vuxna att reflektera över sitt eget beteende - de är problemet, inte barnet (vilket är en god föresats). Att använda positiv uppmuntran istället för negativ kritik - som det är så oerhört lätt att hänfalla åt när man är trött och slut och känner sig otillräcklig. Jag hör så många föräldrar klaga och gnata på sina barn dagarna i ända, jag hör det på mig själv ibland och som ett brev på posten hör jag det ur mina barns munnar. Från tonläge till ordval. Att föregå med gott exempel kan aldrig vara fel. I vissa fall kan det vara visst behov att bryta en negativ trend med lite extrema metoder, men det framgår också att när föräldrarna väl börjar spendera tid med sina barn så förekommer mindre och mindre tillfällen med detta. Belönings-ormen kanske är lite väl extremt för min smak, men i övrigt så vill jag ge en stor kram och guldstjärna till vuxna människor som insett att de behöver ta till sig lite råd och tips, istället för att låta en dålig situation fortgå.

Många emotionella kommentatörer vill att de ska fokusera på den bakomliggande anledningen till barnens ilska - det är ju det de gör!!! Barnen är ofta arga, ledsna, våldsamma och förvirrade för att de inte får egentid med föräldrarna, för att de kritiseras, för att de inte förstår varför mamma och pappa skriker på dom. Genom att bryta det dåliga beteendet hos den vuxne fixas ofta det dåliga beteendet hos barnet. Vad bråkiga arga ungar mest behöver är en god relation med sin förälder, och uppmuntran för det man gör bra, samt någon som tar ansvar för att visa var gränsen går - det är inte okej att slåss, skrika, gråta hysteriskt och kasta sönder saker bara för att man inte får kaka till efterrätt, eller vill slippa ta på sig kläderna själv. Argument som att man ska acceptera "barmets hela jag" är rent otroligt naiva och verkar höra hemma på värsta flummiga 70-talet. "Ånej, jag kan inte säga åt Oskar att sluta kasta klossar på TV:n, jag måste visa honom att jag accepterar hela honom..."

Ska man verkligen skuldbelägga några typer av föräldrar så är det de som aldrig lär sina barn att ha empati, uppmuntra sina kamrater, bete sig rättvist, låta bli att snacka skit om andra, eller att inse att de inte är universums medelpunkt.


Andra bloggar om: , , , , ,

onsdag 13 februari 2008

Hakelius bubbelvärld

Som för så många andra förgylls mina helger av Spanarna på P1 - fortfarande ett rent otroligt trevligt och givande program med många roliga och tänkvärda inlägg. Men t o m de bästa kan ibland snubbla över riktiga rumpnissar. Johan Hakelius har av någon outgrundlig anledning bjudits in som en i panelen och hans bidrag är väl okej, men sällan särskilt märkvärdiga. Men i helgens program vräkte han ur sig sådana dumheter att jag höll på att sätta kaffet i vrångstrupen. Under temat "Det finns inga gratisluncher" diskuterade han oskicket som diverse människor har att förvänta sig något för ingenting. Vilket må vara en poäng, men knappast genom hans exempel. Han tog till exempel upp detta med krav på gratis inträde på museerna som något löjeväckande. Det kostar ju så lite, det kan man gott betala om man vill få sig lite kulturell spis. Tänk, på naturhistoriska kostar det bara 70 kr för en biljett - det är inte mer än man lägger ut för en latte och bulle på fikastunden.

Vad ska man börja?! För det första, herr Hakelius, f d redaktör för Finanstidningen, numera kulturkolumnistkonsult och förståsigpåare på SvD och Aftonbaldet, det kanske övergår ditt etablissemangsförstånd men 70 kr är faktiskt en utgift som svider i diverse plånböcker. Ja, tänka sig, det finns människor - tro det eller ej - som inte har råd att dricka latte och äta jättemuffins dagarna i ända på stan. Själv har jag inte tagit en latte på ett fik sedan december, då jag gick ut med ett par kompisar. Det var månadens stora grej för mig, mitt totala nöjeskonto för den månaden. Bio ser jag numera 3 gånger om året, för mer har vi inte råd med. Min sambo och jag går ofta och ser olika filmer, eftersom vi inte har råd att gå båda på något som den ena bara uppskattar delvis. För en barnfamilj med dålig inkomst (eller helt enkelt vanlig inkomst, med CSN-skulder, bostadslån, barn som behöver lyxvaror såsom böcker och kläder de sliter ut och växer ur), så är varje utgift kännbar. Att tillbringa helgerna hela familjen på ett museum kostar faktiskt, även om det är gratis inträde för barnen.

Vad som verkligen gör mig förbannad är den där city-attityden som får mig att skämmas över att jag är Stockholmare. Hakelius förutsätter:
1. Att alla bor i storstaden, helst inom tullarna, där avstånden till de stora museerna är relativt litet.
2. Att alla som bor i storstaden har pendlingskort så de kan ta sig kostnadsfritt till museet.

Att det kan finnas människor och barnfamiljer som behöver lägga ned en ansenlig summa pengar för att ens ta sig till Stockhom/Göteborg/Malmö, hitta boende där som inte försätter dom i konkurs, och dessutom fixa utlägg för resor och måltider när de väl är där - det verkar inte ens föresväva honom.

Hakelius har all rätt i världen till sin lyckade karriär, sin höga inkomst, sina designskjortor som kostar mer än jag kan lägga ut på matvaror under ett år. Men när han verkar existera i en bubbla i tron att alla andra människor, möjligtvis med undantag för alkisar i tunnelbanan, lever samma liv så får jag nog! Ska det vara så hjärtligt svårt att få alla dessa media-tyckare, och medlemmar i klubben för inbördes beundran och ryggdunkning, att inse hur den ekonomiska verkligheten är för en riktigt stor andel av befolkningen. Att 70 kr är ett kännbart utlägg (för att inte tala om 140 kr om båda föräldrarna har mage att vilja spendera helgen med sina barn). Att det vore trevligt om de skattepengar vi betalar kan gå till att bekosta kultur och kunskap tillgängligt för alla, inte bara konst och teater som endast de bemedlade har råd med. Det här är inte likvärdigt med en latte på stan, Hakelius, det här handlar om att göra det till en naturlig del i människors och barns liv att gå på museer och bredda sina horisonter.

Hur mycket fick du betalt bara för att dra en självgod 10-minutersspaning i radion? Troligen mer än jag och min familj har att leva på den här månaden när räkningarna är betalda.


Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

torsdag 7 februari 2008

Skymningssinne

Mörkret faller, tystnaden breder ut sig. Endast datorns surrande och tangentbordets knackande hörs. Det är handledarmöte imorrn och panikjobb till midnatt ikväll.
Inhandlade pulver-fruktsoppa, sportdryck, muffins och mikrovågspopcorn i matbutiken i morse, så jag står mig. Om inte magen gör revolt och kräver regeringsbyte.

Önskar att jag kunde bosätta mig på rummet och inte komma ut förrän ett par kapitel var färdiga iallafall.
Önskar att jag kunde vara hemma och pyssla med ungarna.
Önskar att jag kunde sticka till världs ände och inte ha nåt att göra med min forskning och den akademiska världen.
Önskar att jag kunde skärpa mig och bara skriva ihop fan-skapet nån gång.
Önskar att jag hade köpt en semla.

Upp flyger tanken
Ordet stilla står
Tanke ej på papper
Aldrig tryckar'n når


Andra bloggar om: , , , , ,

måndag 4 februari 2008

Nakenråttor, bloggblondiner och tidningsankor

Ibland undrar jag om världen faktiskt består av två helt olika människoarter, med helt olika sätt att resonera. Eftersom de nästan aldrig får för sig att bli ihop (eftersom de är så olika) och i övriga fall inte är kapabla att skaffa gemensam avkomma (eftesom de härstammar från apor respektive ...eeeeh... nakenråttor), så har detta faktum aldrig uppmärksammats. T ex, om man vill att människor ska åka mindre bilar så vore det logiskt, som jag ser det, att satsa på kollektivtrafik och helst sådan som inte kräver fossilt bränsle. Inte använda biltullar till att bygga mer vägar, höja priset på kollektivtrafiken och i övrigt dra ned på busslinjer och tider. Eller vill man få folk att åka mer tåg och mindre flyg, kanske de förra kan konkurrera med flyget med hjälp av lägre priser (det får ju ändå plats fler i ett tåg), fler avgångar, bättre snabbtåg etc. Att "konkurrera" med dubbelt så högt pris på en resa som tar tre gånger så lång tid, samtidigt som man säljer svindyr usel mat och inte ens kan erbjuda gratis dricksvatten till småbarnsföräldrar på den 6 timmar långa resan, ja då undrar jag om vi fått helt skilda ekonomi-lektioner i skolan.

Eller ta det här med journalisters märkliga förhållande till bloggare. De förra är en yrkeskår vars uppdrag och utbildning går ut på att söka upp, processa och förmedla information till delar av allmänheten. De senare är en ungefär lika homogen grupp som "bokläsare", eller "bio-besökare", eller "tv-tittare". En grupp, med andra ord, som består av helt olika människor som uppskattar ett visst medium av en herrans massa olika anledningar. Vissa bloggar bara för sina kompisar, andra för att nå berömdhet genom att skvallra, andra för att lätta på trycket och ytterligare andra för att det ger en möjlighet att kommunicera tankar, tolkningar, forskning eller livsåskådning till de som möjligen kan vara intresserade. Och en herrans massa tjejer bloggar tydligen om mode för en än större grupp tjejer (och en del killar). Ungefär som att påpeka att det produceras en herrans massa sportprogram, mestadels för en än större grupp män (och en mindre grupp kvinnor).

Eftersom det ligger mycket pengar i modehandeln får dessa bloggare tydligen också se sig uppvaktade av företag som dinglar med tävlingar och priser där de får gratisreklam och bloggaren får bättre besöksstatistik. Inte så många akademiker, eller analytiker, ses som potentiella konsument-kontakter. Vilket återspeglar förlagsvärlden i stort. Hänt i veckan och Cosmopolitan säljer bättre än Populär Historia och Fototidningar.

Detta faktum skapar dock inga tidningsrubriker såsom en viss nätenkät om bloggbesökare gör, om vilken det har skrivits i DN. Artikeln är skriven av en förment utbildad journalist, vars källredovisning bara kan kallas rudimentär. "Källan" till undersökningsresultaten som visar att det mest är tjejer som läser modebloggar som är aktiva bloggbesökare är en nätenkät utförd av en annan bloggare. Inget i artikeln redovisar för hur undersökningen gick till och vad urvalet var. Man kan dock läsa följande

Undersökningen Blogg-Sverige är inte gjord utifrån ett representativt urval.
Helt fel ute verkar dock resultatet inte vara. Mikael Kulle i DN


Jaha - vad baserar du det på? Som sagt, resultatet kan vara helt rätt, men det kan också vara helt och hållet åt fanders, beroende på vilka som svarat på enkäten, var de sökts upp någonstans. Skaparen är Hans Kullin, och hans tanke verkar god (och man får långt mer information på hans blogg). Men en svarsfrekvens där 76% av de som svarar (och som har en egen blog märk väl) är kvinnor och bara 24% män...jag undrar om möjligen kvinnor kan vara lite mer svarsbenägna på undersökningar av det här slaget? Det känns som om det skulle kunna vara möjligt att utifrån de största blogg-portalerna göra en undersökning av könsfördelningen hos bloggare - och de 200 mest besökta bloggarna och deras ämnen, som kan fungera som kontroll av Kullins analys.

Så vad jag undrar över i slutändan är: varför så usel artikel i DN Ekonomi - en tidning som utger sig för att stå för journalistiska proffsighet i anstormningen av bloggarnas oprofessionella tyckanden? Är detta vad deras högskoleutbildning ger? Är detta det enda kravet som redaktörerna ställer på sina medarbetare medan nätet fylls av långa och diskuterande inlägg från personer som generellt sett lägger ned mer tid på att kolla upp och framförallt redovisa källorna. Och nu menar jag inte den här texten egentligen, min blogg är ett andningshål för mig och inte något jag lägger ned tid på för att etablera mig som en konsekvent och gedigen debattör i dagens samhälle. Som andra gör - och vilkas bloggar jag med glädje besöker. Själv kollar jag varken in modebloggar eller läser Veckorevyn - men jag har inga problem med att andra gör det. Fast jag börjar seriöst fundera över varför jag ska lägga ned tid på att besöka de etablerade tidningarnas hemsidor om deras inlägg skulle få en seriös bloggare att rodna? Tror de att de kan konkurrera med "artiklar" som hör hemma i reklamfinansierade gratistidningar?

Förstår bara inte varför man nödvändigtvis ska bulta ihop bloggning som en enda klump, medan tidningar bedöms utifrån den läsekrets de vänder sig till. Fast om man kräver att journalister ska reflektera och bedöma det de rapporterar kanske de får hjärnblödning på kuppen. Ni vet, journalister är ju en och samma sak, var sig de jobbar för Se & Hänt eller The Guardian. Inga nakenråttor där inte...

Andra bloggar om: , , , ,