onsdag 16 juli 2008

Drömtolkning för doktorander 2

Nattens dröm:
Jag var på fest i en lokal storlek mindre. Anordnare av spektaklet var Samantha från "Sex and the city" och det var tema "prinsessa" eller liknande och det var meningen att man skulle ha fin klänning på sig. De flesta där var personer jag inte kände. Hade på mig en halvdan kreation och lite innan maten fick jag för mig att jag måste byta till något bättre, passa på nu när jag för en gångs skull var på fest där man fick klä upp sig. Bakom en rad med hyllor fanns en liten gång där det var en garderob med klänningar. Kröp in där och började prångla mig ur min klänning och letade efter en annan medan de övriga stod på andra sidan och minglade.

Det kallades ihop till sittning och jag letade vidare bland klänningarna, valde en, ändrade mig, hittade en annan - mycket fin, perfekt. Det tog ett bra tag att krångla den på mig i det lilla utrymmet och jag var stressad för de andra satt och väntade på mig. Till slut kom den på och jag gick ut, sen som jag var tittade alla på mig men gav ifrån sig lite beundrande läten som jag valde att ta som genuina komplimanger. Fast nu kändes klänningen överbearbetad och töntig, inte alls som jag hade trott att den skulle vara. Puffärmar och annat fånigt, önskade att jag tagit den gula jag tittade på innan jag valde den blå.

Satt iallafall och pratade med en trevlig (snygg) bordsgranne och hade det trevligt, tills jag tittade ned i slutet av måltiden och insåg att klänningen var bakofram.
Sen följde en längre svettig sekvens på den sunkiga toaletten då jag försökte vända den rätt.

Tolkning:
Har den senaste veckan arbetat hårt med strukturen på avhandlingen, på upplägg av kapitel och dylikt. Flyttat om och ändrat fler gånger än jag vill komma ihåg. Är orolig över att jag inte riktigt vet vad som ska prioriteras och vad som måste strykas. Vem vänder sig avhandlingen till, vilken information är överflödig detaljkunskap och vilken är avgörande för att texten ska bli sedd och uppskattad.

Klänningarna representerar dels mina ändringar, dels min önskan att få åtminstone ett tillfälle i livet då jag kan visa upp mig i (med) något fint och flådigt. Jag oroar mig för att det inte är bra nog än (1:a klänningen), att jag kommer sluta med en överarbetad och fånig produkt (3:e klänningen), samt att jag kommer att ha avfärdat den bästa och mest balanserade lösningen (2:a klänningen).

Jag är dessutom orolig för att jag ska klanta till även den utvalda, överarbetade och extravaganta lösningen (sätta på mig klänningen bakofram).

Jag gör alla dessa ändringar under panik, i sista stund, bara svagt undangömd för omvärldens blickar: närsomhelst kan någon kika över kanten och undra vad i h-e jag håller på med, näcka på ett kalas?

Att sista desperata försöket att vända rätt på klänningen sker på en äcklig allmän toalett vill jag inte ens försöka tolka...

Varför Samantha som kalasfixare?
Kanske för att jag ofta tittar på serien innan jag går till sängs sent på kvällen
Kanske för att hon är sexig, självsäker och glamorös - allt jag anser mig sakna just nu.


Andra bloggar om: , , ,

måndag 7 juli 2008

Skampåle och lång, hård samhällstjänst

För de allra, allra flesta inom forskning, vare sig det är litteraturvetenskap eller partikelfysik, så finns det inget värre, inget mer vidrigt, inget som kommer så nära ren och skär hädelse, som fusk. Snäppet under ligger plagiat - att sno andras forskningsresultat och framställa dem som sina egna. Framförallt är det så vansinnigt - hela vårt existensberättigande är att komma på ny information, ny kunskap. Man kan förstå latmaskar som inte producerar något nytt, bara blandar och ger av gamla resultat med lite påklistrade trendiga termer. De är karriärister med minsta motståndets lag som enda ledstjärna. De bör föraktas, men inte hatas. Men att skapa falsk data, att få oss att tro något som inte är sant, att lura in kollegor på villospår - det borde finnas skampålar uppsatta runtom universitetsområden för sådana amöbor.

Inte för att det är så vanligt med riktigt fusk, plagiat är som sagt lite mer vanligt. Problemet är tyvärr att det har funnits få trovärdiga instanser som kunnat utreda fusk när det misstänks. Det är ett brott som smittar av sig genom sin blotta existens på alla i dess närhet. Institutioner, prefekter, dekaner, rektorer - de får magknip och svettbrytningar bara av blotta misstanken om forskningsfusk. Det reflekterar dåligt på alla som misslyckats upptäcka det förrän det var för sent. Man sopar, putsar, förvisar förövaren till ett underfinansierat källarkontor och hoppas alla inblandade håller käften. För många personers anseende står på spel.

Så, vår forskningsminister Leijonborgs senaste utspel att inrätta en egen enhet att utreda sådana frågor är i grund och botten en av de minst puckade ideer han lagt fram (undrar om han kom på det själv..?). Enligt bloggen Under Lagerbladet rapporteras om detta förslag i SvD, men än så länge bara pappersbilagan. Däremot kan man se inslag i Rapport och läsa om det i UNT i en kort nät-blänkare.

Det är varken bra för den anklagade eller för lärosätet att det ska vara rektorer och prefekter som avgör frågan. Samtidigt kommer detta inte bli en lätt uppgift - som forskningens egen Bureau of Internal Affairs. Knappast tacksamma positioner, att potentiellt pricka höga professorer och inflytelserika rektorer för att de missat denna cancerböld på sitt universitet. Det framgår inte om nämnden ska ta itu med plagiatfrågor också, men jag hoppas det. Plagiat är ett långt större problem än fusk, även om digitala databaser numera gör att en hel del kan avslöjas redan på uppsats-nivå. Problemet är oftast att få de ansvariga på institutionen att ta itu med förövaren istället för att med rodnande kinder nöja sig med en verbal varning bakom stängda dörrar.

För den som vill läsa en rolig samling essäeer om (ö)kända forskningsfusk rekommenderas boken "The Strange Case of the Spotted Mice and Other Classic Essays on Science" av den store immunologen och nobelprisvinnaren Peter Medawar. Fascinerande läsning, där Medawar själv kommit i kontakt med vissa som var involverade i fusken - medvetet eller ej.


Andra bloggar om: , , , , ,

fredag 4 juli 2008

Ska proppen gå ur nån gång?

Följande informativa bild kommer från ett längre reportage i New York Times om generationsväxlingen som är på väg att ske även inom universitetsvärlden även i USA. Inget i artikeln verkade indikera att man inte skulle ersätta 40-talisterna med nyare blod. Men så har finansieringen i USA lite annan bakgrund och det finns fortfarande stora grupper som börjar finna vägen in i högre utbildningar.


Personligen undrar jag om vi kommer få ens 50% av avgående välfärdsvinnare ersatta av nya förmågor. Diagrammet visar verkligen vilken enorm skillnad det var i början av 70-talet då en mycket stor andel av lärarkåren utgjordes av relativt unga människor - och att samma människor sedan hängde kvar som iglar medan kommande generationer fick hitta på annat att göra efter sin utbildning avslutats. Jag tvivlar inte en halv sekund på att bilden är identisk här i Sverige - möjligen än mer extrem. På min arbetsplats är ingen i den ordinarie lärarkåren, heltid eller deltid, under 50. och de allra flesta är över 60. Incitament att få en del att ta ut tidig halvpension extrafinansierad av universitetet verkar ge få resultat. Trots att det betyder de facto fri forskningstid istället för administration och undervisning som de klagar på så extremt hela tiden. Men ta pengarna och stick då! Ge någon annan åtminstone en liten chans att slita ihop en minipensionsgrundande inkomst någon gång.
Ta en titt på diagrammet ovan och säg mig sedan om ni inte har haft er chans väl länge och att det är dags att låta någon annan få åtminstone en liten andel av den räkmacka ni glidit fram på.

torsdag 3 juli 2008

Sommarprat, stiftelser och Akademiska Hus

En av de trevliga konsekvenserna av P1:s Sommar är att man ibland gör trevliga nya bekantskaper med människor man antingen inte alls kände till, eller som man automatiskt avskrivit pga fördomar. Gårdagens Sommarpratare Peter Wallenberg föll någonstans mellan de två kategorierna för mig. Kände knappt till honom, och var inte så pigg på att veta mer om ytterligare en av dessa Wallenbergare som håller i trådarna för forskningsbidragen. Men det blev som sagt en mer positiv upplevelse än jag befarat - en ganska trevlig, lite nervös pratare(märker man på det extremt kontrollerade uttalet) som uppenbarligen hade funderat kring många frågor rörande Sveriges universitet och forskare, statens finansiering och vetenskapens bidrag till samhället. Inte dundrande predikan om vad som var Fel och Rätt, utan mer resonerande.

Höll inte med om allt, och liksom många icke-forskare likställer han god forskning med konkreta tekniska resultat som mediciner och uppfinningar, men tyckte det mesta åtminstone var sansat. Minst sagt intressant att få inblick i en av de vanligen anonyma maktmänniskor som huserar över forskningsmedels-utdelningar. I Peters fall Knut och Alice (uttalas tydligen Aliiiis) Wallenbergs stiftelse som förfogar över uppemot 1 miljard kronor i bidrag varje år!! Tänk att få blott en promille av det...

Extra glad blev jag över Peters känga åt Akademiska Hus. Detta vansinninga påfund, där ett bolag får förfoga över de flesta av universitetens lokaler (som de inte i de flesta fall byggt för egna pengar), och får ta ut "marknadsmässiga" hyror från fakulteterna. Som Wallenberg påpekade: vad är marknadsmässig hyra för lokaler som byggts för specifika ändamål och inte kan användas till annat? Akademiska Hus gör enorma vinster varje år på hyror som i slutändan är skattebetalarnas pengar budgeterade för utbildning och forskning. På institutionerna tränger man ihop sig fler och fler, i mindre och mindre rum, i vag förhoppning att spara in tillräckligt för att kunna hyra en föreläsningssal för studenterna lite mer ofta. Framförallt är det en stor kader av administratörer som har betalda tjänster för att flytta pengar från regeringsbudgeten till universiteten till fakulteten till institutionerna tillbaka till fakulteten vidare till Akademiska Hus.

Hela idéns absurditet framstår tydligt då man inser att till skillnad från Svensson och Andersson som kan flytta från en dyr hyreslokal till en billigare om ekonomin tryter, så har institutionerna inget fritt val. Vi kan inte välja nya lokaler efter eget huvud. Vi har inte ens rätt att ta det beslutet, ens om vi mot förmodan lyckas hitta ett kontorskomplex som fungerar. Att universitet dessutom ska fungera som kreativa mötesplatser, inte bara som kontor och skolsalar, verkar ha passerat förbi de som beslöt om detta system.

Så tack för den kängan Peter, om det är en fråga som enar både forskare och stiftelser så är det de absurda overhead-kostnaderna på universiteten. Till stor del baserade på att betala för hyror man inte kan påverka och för de administratörer man inte kan göra sig av med.


Andra bloggar om: , , , , ,

onsdag 2 juli 2008

Newtons tredje lag i Academia

Jag har en hypotes. Liksom varje kraft har en motkraft i fysikens lagar, likaså har varje personlighet inom academia en motkraft i en motsatt person. Likt satteliter rör de sig runt varandra och drar in andra i sina gravitationsfält.

Elitisten:
Är förkrossande säker på sin sak, samt med vissa gudomliga aspirationer eftersom Elitisten tror att verkligheten skapas helt i enlighet med vad han uttalar: "Såsom jag sa att det är, så skall det ock omedelbart bliva." Väljer ut enstaka gunstligar att få flyga som satelliter runt hans sol. Har inga betänkligheter att krossa och förtala meningsmotståndare, förlöjliga och håna deras ställningstaganden. Elitisten kan vara relativistisk postmodernist lika väl som rabiat empiricist - det gör ingen skillnad. Han stiger stadigt i graderna, eftersom få vågar ställa sig i vägen för ångvälten, och många imponeras av säkerheten, alternativt tjusas av att vara i hans strålkastarljus.
Motto: "My way or the No way!"

Blötdjuret:
Lika förkrossande säker som elitisten är, lika osäkert dallrande och undflyende är Blötdjuret. lever helt och hållet utan ryggrad och om han har egna hållna åsikter håller han dem ändå i så lågt värde att han gärna gör avkall på dem vid minsta tecken på ifrågasättande. Blötdjuret kan aldrig ge raka råd, konstruktiv kritik, eller kritik över huvud taget. Istället är varje idé god, bättre, bäst! Varje föredragshållare säger precis det han själv skulle säga, varje beslut som tas är helt och hållet i linje med vad han själv tycker - även om han tyckte det motsatta för 30 sekunder sedan. blir osvikligen mellanchef av högre rang, eftersom han alltid håller med sina chefer om vad de än säger och ses som en trevlig prick. Tenderar att detaljstyra oviktiga småfrågor för att undvika att ta beslut i viktiga frågor.
Motto: "Always all ways"


Andra bloggar om: , , , ,