Mamakademiker

Några har sniffat glögg och rökt julhyacint

2008-12-28T11:50:00.006+01:00

Folk måste verkligen ha tråkigt i mellandagarna nu när den nyliberala religionen kört ekonomin i botten. En bimbo från Muf släpar fram den gamla "Karl-Bertil Jonsson-kontroversen" och andra bloggare hoppar på dravlet som vore det originellt eller kittlande. Jag tänker iallafall inte länka till upphovskällan, för jag har tagit en helig ed på att inte nämna henne vid namn tills den dagen hon skriver något tänkvärt (safest bet ever!). Jag önskar andra vettiga nät-surfare (IQ = 80 eller mer) gjorde samma val.

För det första: TITTA INTE!!!!
Det finns en uppsjö av kanaler på TV, det finns hyrfilmer, det finns trevlig middgaskonversation...välj något annat än att sätta på TV1 denna lilla halvtimme.

För det andra: Vi har precis innan bänkat oss i hela Sverige för att titta på samma gamla skåpmat från Disnye som dessutom kan smyga in reklam för sina senaste alster på vår egen bekostnad!!!
Om inte det är att balansera vågen till fördel för marknadskrafterna så vet inte jag.

För det tredje: Ska vi inte ta och bannlysa alla Robin Hood-serier över lag (inklusive den på Kalle Anka-timmen)? Kanske tillsätta en politisk kontrollgrupp som noga överser att ingen vänstervriden ideologi når ut i stugorna. Lilla Melodifestivalen där små barn kläs ut i glitter och tävlar om att vinna med bäst sång och få ett skivkontrakt är däremot god, hederlig underhållning i rätt politisk färg!

Danielssons underbart poetiska och medvetet töntiga historia handlar om en kille som tar lite servettringar i päronträ, Bodens Fästning i tändstickor, en handmålad slips etc och ger till en samling fattiga och utslagna. När hans far sedan tar med honom till de han stulit ifrån för att erkänna så möts han av förståelse och välvilja av godmodiga kapitalister som ser välgörenhet som en god idé. Jag förstår att östermalms-muffarna inte förstår det konceptet, men övriga marknadsliberala borde kanske inte bli så upprörda över det budskapet. Tvärtom framstår kapitalisterna i extremt god dager i slutet.

För det fjärde: DET ÄR EN TECKNAD FILM!
Att komma med förnumstiga bedömningar om vad som skulle "ha hänt i verkligheten" är lika puckat som när en annan idiot på högerkanten ondgjorde sig över Pippi Långstrump för ett antalår sedan, eller när religiösa fanatiker beskyller Harry Potter böckerna för satanism.

Ta nu en promenad och lufta hjärnan gott folk.

Läs även andra bloggares åsikter om Karl-Bertil Jonsson

Skandal, skandal

2008-12-01T15:53:00.003+01:00

Jag älskar Johan Croneman.
"Är Rikard Palm mer populär än någon annan på SVT?"
Fullständigt realistisk skildring över vår surrealistiska pseudokändisskandaltid...
En undring bara - Vem är den här Rikard Palm egentligen?
Allvarligt, jag har ingen aning.

Andra bloggar om: TV, SVT, Rikard Palm, Johan Croneman, humor

och hon är mittemellan...

2008-12-01T11:04:00.003+01:00

Drogs upp av två hysteriskt uppskruvade ungar i morse för att hitta deras julkalender inför det första avsnittet av Skägget i brevlådan på Bolibompa. Som de flesta i min generation har livet nu återgått till en familjär rutin efter ett årtionde av alternativt leverne. Som barn och även ungdom följde man med i SVTs barnprogram och julkalendern, men nån gång i gymnasiet försvann detta och i 20-årsåldern var det en helt främmande värld om amn inte råkade ha sladdsyskon eller syskonbarn som man barnpassade ibland. Nu är man småbarnsförälder och har återigen börjat en relation med barnprogramledarna. Julkalendern började vi följa framförallt förra året och detta år lär det bli än mer obligatoriskt, när inte lill-killen sliter sönder kalendern i ren upphetsning längre.

Under 20-årsåldern har jag däremot blivit P3-lyssnare och har naturligtvis stiftat bekantskap med Anders och Måns. Som alla radiopersonligheter har deras röster programmerats in i hjärnbalken mer än deras utseende, även om deras utflykter på TV varit uppskattade - deras märkligt likartade skäggiga uppsyn har väl förvillat fler än mig. Jag hade missat att det var de som låg bakom årets julkalender och den svindelliknande yrsel som drabbade mig, nyvaken imorse, när huvudpersonerna Klas och Lage öppnade munnen var smått oroväckande. Nåt var FEL! Innan jag kopplade 10 sekunder senare, att den långe krullige Lage egentligen var Anders och att den lömske Klas med slickat korpsvart hår är Måns, satt jag faktiskt och undrade om det var dubbat. Gissar att Anders och Måns blivit trötta på att alltid förväxlas - makalöst hur annorlunda de ser ut...

Första avsnittet var helt okej, samma avskalade färgstarka stil som känns bekant från "Allt och lite till", fast mer futuristiskt. mina ungar hade nog uppskattat mer snö och magi, men Anders och Måns är alltid bra på att hitta en genuin ton i sina barnprogram (och vuxenprogram), och ungarna verkade tycka att det var spännande iallafall - och lite läskigt. Mellan dessa två komiska genier finns inte så mycket utrymme för "tjejen" spelad av Sandra Hulth. Kanske blir det bättre framöver men tyvärr är upplägget här likadant som i Fem myror och i Bumsfilibaba: En snälldum kille, en lite småelak/slug/gnällig kille och så snälla duktiga tjejen som är mittemellan och lika intressant som filmjölk... Synd.

Andra bloggar om: barn, julkalendern, SVT

Timbro har ny idé för kvinnofälla

2008-11-17T15:26:00.004+01:00

Upphör aldrig att roa och oroa mig hur inskränkta idologiskt programmerade nyliberaler på Timbro fortsätter spotta ur sig enkelspåriga floskler som om det fortfarande vore 1983. Nu skriver Billy en artikel på Newsmill där han ondgör sig över hur mycket arbetstid företagen missar när småbarnsföräldrar smiter iväg för att hämta barn på dagis. För att visa att han minsann är progressiv föreslår han företagsdagis som ett botemedel. Okej, idén är inte helt dum, men hela resonemanget vilar på ett gungfly:

1. Småbarnsföräldrar må vara mindre flexibla i sina arbetstider, men å andra sidan är de ofta mer fokuserade på sin uppgift när de väl är på plats. Ensamstående utan barn tenderar dels att ta på sig alltför många sidouppdrag som splittrar deras fokus. Småbarnsföräldrar vet att de har begränsat med tid och schemalägger den bättre - de drar heller inte ut på att bli klara, eftersom de vet att de inte har mycket till spelrum, så de lämnar in uppgiften i tid medan icke-föräldern fortfarande letar mer material och ångrar att han/hon accepterade två andra rapportarbeten samtidigt.

2. Företagsdagis kan vara en god idé om det inte vore för att många barn har TVÅ föräldrar (minst), som kanske inte jobbar på samma plats. Om den ena föräldern jobbar där dagis finns kommer hon - medge att du förutsätter att det ansvaret ligger på mamman Billy - inte bara var den som ansvarar för både hämtning och lämning, utan dessutom alltid vara den som kontaktas först om barnet blir sjukt under dagen. Kvinnofälla är bara förnamnet på förslaget - arbetsgivarna kan lugnt luta sig tillbaka och fortsätta särbehandla kvinnor eftersom papporna, som börjat visa oroväckande trender för att ta ansvar för sina barn, kommer hindras från att ta lika stort ansvar för barnen.

Däremot borde det bli enklare för föräldrar som bor i mindre orter utanför storstäderna att få sina barn på dagis centralt i närmaste tätort. Jag har kollegor som bor i hus en bra bilväg från staden som gärna skulle ha sina barn lite mer centralt så att de slipper lämnas så tidigt och hämtas så sent. De har olika arbetsplats, men båda jobbar centralt. Tyvärr får inte dagispengen flyttas över kommungränsen, så de har fått avslag. Det är inte företagen som ska bygga ut förskoleverksamheten - det är kommunerna. Särskilt tätortskommunerna.

Läs även andra bloggares åsikter om dagis, förskola, Timbro

Åter i grottekvarnen

2008-11-13T22:27:00.003+01:00

Tillbaka.
Försökte åka bort ett tag för att få lite skrivande avklarat. Skrev lite. Fick inte så mycket avklarat.

Suck.

Tillbaka på arbetsplatsen får man väl vara glad att de kommer ihåg att jag finns, för allt anant jag bett om har de glömt bort. Ansökan om pengar, om stöd, om undervisningstid.

Fick av en slump höra att Påläggskalven, som inte kan ett smack om html, java-kod eller hemsidor, handplockats för arbetsgruppen för den nya hemsidan för institutionen.

Tänk om...

2008-08-26T15:28:00.003+02:00

Institutionsmöte igår, inför kommande terminsstarten.
Lärare över 55 år visade än en gång sin totala brist på kunskap om gällande lagar, förordningar, regler och bestämmelser kring utbildning och examination. Vad som driver mig till vanvett är inte så mycket denna okunskap, som det faktum att de i de allra flesta fall inte ens verkar inse att deras inkompetens både är extremt pinsam och potentiellt kriminell. Fortutbildning verkar vara ett begrepp som ironiskt nog inte förekommer inom högre akademisk utbildning.

Både lärare och administrativ personal inom de flesta åldersgrupper är däremot enormt kompetenta på att måla upp potentiella men extremt orealistiska skräck-scenario och tillbringa 80% av tiden att diskutera "tänk om..".

Tänk om
... ryska hackers tar över vår hemsida för att sprida Kenya-brev
... medlemmar i terrorist-stämplade organisationer sätter upp rekryteringskontor i våra studentföreningar
... en före detta student dyker upp två år efter det att en kurs tagit slut med ett nobel-prisvärdigt uppsats-manus och har fått elallergi under frånvaron och vill ah ersättning för sveda och värk
... en dyslexisk kristdemokratisk elitidrottande transvestit tycker att vår kursbeskrivning är kränkande

Tänk om jag slapp jobba med paranoida, inskränkta, inkompetenta, narcissistiska fånar...
Tänk om 40-talisterna kunde ta och pensionera sig
Tänk om administratörerna kunde sluta bete sig som om forskare och studenter var ett irritationsmoment
Tänk om universiteten fick satsa tid, pengar och energi på att forska och skapa kvalitativa kurser och utbildningar, istället för att följa mesta-genomströmningens logik.

Andra bloggar om: universitet, doktorand, utbildning, forskning

Absurda händelser

2008-08-13T09:35:00.007+02:00

Tillbaka på jobbet.
Tillbaka i verkligheten.

Fast å andra sidan verkar verkligheten vansinningt mer galen och surrealistisk än den bubbla jag existerar i.
Två av den senaste veckans roligaste/märkligaste/overkligaste händelser:

1. Hundklonernas matte hade mormon-missionär som sex-slav
Ni vet kvinnan som tyckte att det var bättre att lägga ut en obscen summa pengar på att klona sin hund, än att rädda några stackars hemlösa hundar från att bli avlivade?

Det här är inte första gången hon hamnar i globala medier. Hon är tydligen på flykt undan engelsk rättvisa sedan 1977. En före detta skönhetsdrottning, som blev besatt av en ung mormon-präst och följde efter honom till England där hon kidnappade honom och låste fast honom i handfängsel vid en säng. Tror ni det är det bästa, kolla in resten:

När hon och hennes medhjälpare blev arresterade flydde de landet som... mimartister!
Läs hela den vansinniga historien i Guardian.
Jag gissar att detta är ett blivande filmmanus för Coen-bröderna.

2. Hundbajs på flykt, attackerar dagis.
Ibland måste man bara återge en artikeltext helt för att förmedla det absurda odistillerat:

A giant inflatable dog turd created by the American artist Paul McCarthy was blown from its moorings at a Swiss museum, bringing down a power line and breaking a window before landing in the grounds of a children's home. [Guardian]

Igen, journalisterna måste ha krävt både 2 och 3 konfirmationer på den nyheten innan de vågade gå i tryck...

Andra bloggar om: humor, nyheter, kloning, konst

Drömtolkning för doktorander 2

2008-07-16T17:35:00.002+02:00

Nattens dröm:
Jag var på fest i en lokal storlek mindre. Anordnare av spektaklet var Samantha från "Sex and the city" och det var tema "prinsessa" eller liknande och det var meningen att man skulle ha fin klänning på sig. De flesta där var personer jag inte kände. Hade på mig en halvdan kreation och lite innan maten fick jag för mig att jag måste byta till något bättre, passa på nu när jag för en gångs skull var på fest där man fick klä upp sig. Bakom en rad med hyllor fanns en liten gång där det var en garderob med klänningar. Kröp in där och började prångla mig ur min klänning och letade efter en annan medan de övriga stod på andra sidan och minglade.

Det kallades ihop till sittning och jag letade vidare bland klänningarna, valde en, ändrade mig, hittade en annan - mycket fin, perfekt. Det tog ett bra tag att krångla den på mig i det lilla utrymmet och jag var stressad för de andra satt och väntade på mig. Till slut kom den på och jag gick ut, sen som jag var tittade alla på mig men gav ifrån sig lite beundrande läten som jag valde att ta som genuina komplimanger. Fast nu kändes klänningen överbearbetad och töntig, inte alls som jag hade trott att den skulle vara. Puffärmar och annat fånigt, önskade att jag tagit den gula jag tittade på innan jag valde den blå.

Satt iallafall och pratade med en trevlig (snygg) bordsgranne och hade det trevligt, tills jag tittade ned i slutet av måltiden och insåg att klänningen var bakofram.
Sen följde en längre svettig sekvens på den sunkiga toaletten då jag försökte vända den rätt.

Tolkning:
Har den senaste veckan arbetat hårt med strukturen på avhandlingen, på upplägg av kapitel och dylikt. Flyttat om och ändrat fler gånger än jag vill komma ihåg. Är orolig över att jag inte riktigt vet vad som ska prioriteras och vad som måste strykas. Vem vänder sig avhandlingen till, vilken information är överflödig detaljkunskap och vilken är avgörande för att texten ska bli sedd och uppskattad.

Klänningarna representerar dels mina ändringar, dels min önskan att få åtminstone ett tillfälle i livet då jag kan visa upp mig i (med) något fint och flådigt. Jag oroar mig för att det inte är bra nog än (1:a klänningen), att jag kommer sluta med en överarbetad och fånig produkt (3:e klänningen), samt att jag kommer att ha avfärdat den bästa och mest balanserade lösningen (2:a klänningen).

Jag är dessutom orolig för att jag ska klanta till även den utvalda, överarbetade och extravaganta lösningen (sätta på mig klänningen bakofram).

Jag gör alla dessa ändringar under panik, i sista stund, bara svagt undangömd för omvärldens blickar: närsomhelst kan någon kika över kanten och undra vad i h-e jag håller på med, näcka på ett kalas?

Att sista desperata försöket att vända rätt på klänningen sker på en äcklig allmän toalett vill jag inte ens försöka tolka...

Varför Samantha som kalasfixare?
Kanske för att jag ofta tittar på serien innan jag går till sängs sent på kvällen
Kanske för att hon är sexig, självsäker och glamorös - allt jag anser mig sakna just nu.

Andra bloggar om: doktorand, forskning, universitet, drömmar

Skampåle och lång, hård samhällstjänst

2008-07-07T10:41:00.006+02:00

För de allra, allra flesta inom forskning, vare sig det är litteraturvetenskap eller partikelfysik, så finns det inget värre, inget mer vidrigt, inget som kommer så nära ren och skär hädelse, som fusk. Snäppet under ligger plagiat - att sno andras forskningsresultat och framställa dem som sina egna. Framförallt är det så vansinnigt - hela vårt existensberättigande är att komma på ny information, ny kunskap. Man kan förstå latmaskar som inte producerar något nytt, bara blandar och ger av gamla resultat med lite påklistrade trendiga termer. De är karriärister med minsta motståndets lag som enda ledstjärna. De bör föraktas, men inte hatas. Men att skapa falsk data, att få oss att tro något som inte är sant, att lura in kollegor på villospår - det borde finnas skampålar uppsatta runtom universitetsområden för sådana amöbor.

Inte för att det är så vanligt med riktigt fusk, plagiat är som sagt lite mer vanligt. Problemet är tyvärr att det har funnits få trovärdiga instanser som kunnat utreda fusk när det misstänks. Det är ett brott som smittar av sig genom sin blotta existens på alla i dess närhet. Institutioner, prefekter, dekaner, rektorer - de får magknip och svettbrytningar bara av blotta misstanken om forskningsfusk. Det reflekterar dåligt på alla som misslyckats upptäcka det förrän det var för sent. Man sopar, putsar, förvisar förövaren till ett underfinansierat källarkontor och hoppas alla inblandade håller käften. För många personers anseende står på spel.

Så, vår forskningsminister Leijonborgs senaste utspel att inrätta en egen enhet att utreda sådana frågor är i grund och botten en av de minst puckade ideer han lagt fram (undrar om han kom på det själv..?). Enligt bloggen Under Lagerbladet rapporteras om detta förslag i SvD, men än så länge bara pappersbilagan. Däremot kan man se inslag i Rapport och läsa om det i UNT i en kort nät-blänkare.

Det är varken bra för den anklagade eller för lärosätet att det ska vara rektorer och prefekter som avgör frågan. Samtidigt kommer detta inte bli en lätt uppgift - som forskningens egen Bureau of Internal Affairs. Knappast tacksamma positioner, att potentiellt pricka höga professorer och inflytelserika rektorer för att de missat denna cancerböld på sitt universitet. Det framgår inte om nämnden ska ta itu med plagiatfrågor också, men jag hoppas det. Plagiat är ett långt större problem än fusk, även om digitala databaser numera gör att en hel del kan avslöjas redan på uppsats-nivå. Problemet är oftast att få de ansvariga på institutionen att ta itu med förövaren istället för att med rodnande kinder nöja sig med en verbal varning bakom stängda dörrar.

För den som vill läsa en rolig samling essäeer om (ö)kända forskningsfusk rekommenderas boken "The Strange Case of the Spotted Mice and Other Classic Essays on Science" av den store immunologen och nobelprisvinnaren Peter Medawar. Fascinerande läsning, där Medawar själv kommit i kontakt med vissa som var involverade i fusken - medvetet eller ej.

Andra bloggar om: forskningsfusk, Leijonborg, universitet, forskning, vetenskap, plagiat

Ska proppen gå ur nån gång?

2008-07-04T14:33:00.004+02:00

Följande informativa bild kommer från ett längre reportage i New York Times om generationsväxlingen som är på väg att ske även inom universitetsvärlden även i USA. Inget i artikeln verkade indikera att man inte skulle ersätta 40-talisterna med nyare blod. Men så har finansieringen i USA lite annan bakgrund och det finns fortfarande stora grupper som börjar finna vägen in i högre utbildningar.

Personligen undrar jag om vi kommer få ens 50% av avgående välfärdsvinnare ersatta av nya förmågor. Diagrammet visar verkligen vilken enorm skillnad det var i början av 70-talet då en mycket stor andel av lärarkåren utgjordes av relativt unga människor - och att samma människor sedan hängde kvar som iglar medan kommande generationer fick hitta på annat att göra efter sin utbildning avslutats. Jag tvivlar inte en halv sekund på att bilden är identisk här i Sverige - möjligen än mer extrem. På min arbetsplats är ingen i den ordinarie lärarkåren, heltid eller deltid, under 50. och de allra flesta är över 60. Incitament att få en del att ta ut tidig halvpension extrafinansierad av universitetet verkar ge få resultat. Trots att det betyder de facto fri forskningstid istället för administration och undervisning som de klagar på så extremt hela tiden. Men ta pengarna och stick då! Ge någon annan åtminstone en liten chans att slita ihop en minipensionsgrundande inkomst någon gång.

Ta en titt på diagrammet ovan och säg mig sedan om ni inte har haft er chans väl länge och att det är dags att låta någon annan få åtminstone en liten andel av den räkmacka ni glidit fram på.

Andra bloggar om: universitet, forskning, doktorand, 40-talist, generationsväxling

Sommarprat, stiftelser och Akademiska Hus

2008-07-03T16:49:00.003+02:00

En av de trevliga konsekvenserna av P1:s Sommar är att man ibland gör trevliga nya bekantskaper med människor man antingen inte alls kände till, eller som man automatiskt avskrivit pga fördomar. Gårdagens Sommarpratare Peter Wallenberg föll någonstans mellan de två kategorierna för mig. Kände knappt till honom, och var inte så pigg på att veta mer om ytterligare en av dessa Wallenbergare som håller i trådarna för forskningsbidragen. Men det blev som sagt en mer positiv upplevelse än jag befarat - en ganska trevlig, lite nervös pratare(märker man på det extremt kontrollerade uttalet) som uppenbarligen hade funderat kring många frågor rörande Sveriges universitet och forskare, statens finansiering och vetenskapens bidrag till samhället. Inte dundrande predikan om vad som var Fel och Rätt, utan mer resonerande.

Höll inte med om allt, och liksom många icke-forskare likställer han god forskning med konkreta tekniska resultat som mediciner och uppfinningar, men tyckte det mesta åtminstone var sansat. Minst sagt intressant att få inblick i en av de vanligen anonyma maktmänniskor som huserar över forskningsmedels-utdelningar. I Peters fall Knut och Alice (uttalas tydligen Aliiiis) Wallenbergs stiftelse som förfogar över uppemot 1 miljard kronor i bidrag varje år!! Tänk att få blott en promille av det...

Extra glad blev jag över Peters känga åt Akademiska Hus. Detta vansinninga påfund, där ett bolag får förfoga över de flesta av universitetens lokaler (som de inte i de flesta fall byggt för egna pengar), och får ta ut "marknadsmässiga" hyror från fakulteterna. Som Wallenberg påpekade: vad är marknadsmässig hyra för lokaler som byggts för specifika ändamål och inte kan användas till annat? Akademiska Hus gör enorma vinster varje år på hyror som i slutändan är skattebetalarnas pengar budgeterade för utbildning och forskning. På institutionerna tränger man ihop sig fler och fler, i mindre och mindre rum, i vag förhoppning att spara in tillräckligt för att kunna hyra en föreläsningssal för studenterna lite mer ofta. Framförallt är det en stor kader av administratörer som har betalda tjänster för att flytta pengar från regeringsbudgeten till universiteten till fakulteten till institutionerna tillbaka till fakulteten vidare till Akademiska Hus.

Hela idéns absurditet framstår tydligt då man inser att till skillnad från Svensson och Andersson som kan flytta från en dyr hyreslokal till en billigare om ekonomin tryter, så har institutionerna inget fritt val. Vi kan inte välja nya lokaler efter eget huvud. Vi har inte ens rätt att ta det beslutet, ens om vi mot förmodan lyckas hitta ett kontorskomplex som fungerar. Att universitet dessutom ska fungera som kreativa mötesplatser, inte bara som kontor och skolsalar, verkar ha passerat förbi de som beslöt om detta system.

Så tack för den kängan Peter, om det är en fråga som enar både forskare och stiftelser så är det de absurda overhead-kostnaderna på universiteten. Till stor del baserade på att betala för hyror man inte kan påverka och för de administratörer man inte kan göra sig av med.

Andra bloggar om: universitet, forskning, sommar, P1, Peter Wallenberg, Akademiska Hus

Newtons tredje lag i Academia

2008-07-02T13:59:00.005+02:00

Jag har en hypotes. Liksom varje kraft har en motkraft i fysikens lagar, likaså har varje personlighet inom academia en motkraft i en motsatt person. Likt satteliter rör de sig runt varandra och drar in andra i sina gravitationsfält.

Elitisten:
Är förkrossande säker på sin sak, samt med vissa gudomliga aspirationer eftersom Elitisten tror att verkligheten skapas helt i enlighet med vad han uttalar: "Såsom jag sa att det är, så skall det ock omedelbart bliva." Väljer ut enstaka gunstligar att få flyga som satelliter runt hans sol. Har inga betänkligheter att krossa och förtala meningsmotståndare, förlöjliga och håna deras ställningstaganden. Elitisten kan vara relativistisk postmodernist lika väl som rabiat empiricist - det gör ingen skillnad. Han stiger stadigt i graderna, eftersom få vågar ställa sig i vägen för ångvälten, och många imponeras av säkerheten, alternativt tjusas av att vara i hans strålkastarljus.
Motto: "My way or the No way!"

Blötdjuret:
Lika förkrossande säker som elitisten är, lika osäkert dallrande och undflyende är Blötdjuret. lever helt och hållet utan ryggrad och om han har egna hållna åsikter håller han dem ändå i så lågt värde att han gärna gör avkall på dem vid minsta tecken på ifrågasättande. Blötdjuret kan aldrig ge raka råd, konstruktiv kritik, eller kritik över huvud taget. Istället är varje idé god, bättre, bäst! Varje föredragshållare säger precis det han själv skulle säga, varje beslut som tas är helt och hållet i linje med vad han själv tycker - även om han tyckte det motsatta för 30 sekunder sedan. blir osvikligen mellanchef av högre rang, eftersom han alltid håller med sina chefer om vad de än säger och ses som en trevlig prick. Tenderar att detaljstyra oviktiga småfrågor för att undvika att ta beslut i viktiga frågor.
Motto: "Always all ways"

Andra bloggar om: humor, universitet, forskning, vetenskap, doktorand

Det känns tryggt!

2008-06-28T14:08:00.005+02:00

FRA-chefens gnälliga försvarskampanj i dagspressen åsido - vi är inte den enda demokratin som har problem med klåfingriga kontrollhysteriska byråkrater. I Storbritannien diskuteras nu det flitiga användandet av övervakningskameror på allmän plats. Man har hittills haft 4.200.000 sådana kameror uppförda på platser runtom landet. Resultat? Knappast något. Utredningar visar att ökad belysning är hela 7 gånger mer effektivt för att minska brott och vandalism. Men det är liksom inte lika high-tech-sexigt... Så man har fattat beslut att utveckla ännu mer avancerade program för kamerorna, som reagerar på vissa sorters ljud, såsom krossat glas.

I en utmärkt krönika i Guardian dissekerar Marina Hyde "logiken" och strukturerna bakom förfarandet. Hon ställer också en fråga som säkerligen förekommit hos många svenskar de senaste veckorna - i vilka individers händer lämnar vi över våran vardag?

Just who are these people, these swelling legions of unelected, ill-qualified monitors who wield such extraordinary power in our surveillance society? Clarification in one case came last year, when the civilian in charge of a Worcester police station's surveillance team was suspended after detectives found, among one day's footage, a 20-minute sequence of close-ups of a woman's cleavage and backside as she walked oblivious through the streets. Whether the woman ever discovered she was the star of a kind of pervert Truman Show is not recorded. But the offending monitor escaped with a warning and was - unbelievably - back in post within weeks.

Men det var ju en slemmig engelsman. Inte skulle hederliga svenska män låta sina personliga drifter och laster påverka deras arbete?

Då rekommenderar jag ett besök på sajten Gnuheter, som låter den som vill installera en liten avläsare helt öppet på sin blogg - kallad Creeper. Denna kollar vilka som besöker sidan, ungefär som en besöksräknare. Skillnaden är att den använder denna information för att på sin hemsida visa vilka Myndigheter som besökt sidorna. Inte privatpersoner alltså. Det kan vara intressant att se, att datorer i både riksdagen och domstolsverket besökt Henrik Alexanderssons blogg efter det att han skrivit om vissa vansinniga ideer från EU-politiker att registrera bloggare. Det är något som faktiskt inger lite respekt hos mig, att personer som sitter på dessa enheter tar sig tid att kolla upp information och uppgifter hos bloggare, vare sig de håller med eller ej.

Så hur är det med FRA då, Försvarets Radioanstalt, Swedish Defense Data Agency? Tja, någon där har varit VÄLDIGT nät-aktiv de senaste dagarna jag kollat iallafall, med konstanta besök mellan 12-17 på softporr-sidan Opium...

Det känns tryggt...

Andra bloggar om: FRA, avlyssnning, övervakning, kameraövervakning, storbritannien

När vuxna beter sig som barn

2008-06-27T17:05:00.004+02:00

Nu när man har börjat leva sitt dubbla liv - det som Förälder - dyker helt plötsligt nya konflikter och kontroverser upp, minfält av sociala relationer man knappt hade en aning om. Som det här med kalas. Om man tyckte det var en balans på lös lina som barn, är det inget emot vad det är som vuxen organisatör. Samtidigt är det tydligt att hur vuxna vi än är, så bär vi alla med oss agernaden som hör hemma i sandlådan mer än i moget sällskap.

Som föräldrarna som fick för sig att det var en god idé att låta sin 8-årige son dela ut kalasinbjudningar på skolan - till alla utom två i klassen. När lärarna fick klart för sig att detta hade inträffat, samlade de in inbjudningarna och bad pojken att göra om det utanför skolans område. Nu har pappan JO-anmält det hela. Jag har några starka åsikter i fallet (som alla föräldrar säkerligen har):

1. Det var super-idiotiskt av föräldrarna att tro att det var okej att så tydligt exkludera vissa klasskamrater från kalaset, inför alla. Jag har bara barn på dagis och redan där har vi lärt oss att det är dålig stil. Sunt förnuft säger att det är dålig stil.

2. Jag är inte helt övertygad om att det var ett förbiseende av föräldrarna ifråga. De verkar mycket bestämda över att just dessa två skulle exkluderas när alla andra skulle bjudas in. Jag tror att det fanns ett påtagligt mått av medveten markering från deras sida, och mår illa över att de drar in sin 8-åriga son i sitt psykologiska spel.

3. Om ett barn är lite av en mobbare blir läget knappast bättre av att han så tydligt förskjuts ur kamratkretsen. Han är ÅTTA år! Hade det inte varit bättre att ta tillfället i akt att förbättra relationerna om man ändå hade plats för så många barn på kalaset? Den som blev exkluderad för att han inte bjudit in till sitt kalas tidigare gör mig än mer arg. Alla har inte föräldrar som har råd och möjlighet att bjuda mer än en handfull personer till sitt kalas. Ska de straffas för det?

4. Att pappan gått så långt att han JO-anmält händelsen talar för bristande proportioner och skev självbild. Är detta verkligen ett problem av nationell magnitud? Har övergreppet verkligen varit så extremt? Är inte deras agerande också ett övergrepp? Mår hans son verkligen bra av det korståg han beslutat föra mot läraren och skolan?

5. Med det sagt vill jag ändå påstå att läraren agerade inte helt rätt i läget. Det utsatte inbjudaren för en extremt konstig och förnedrande situation som orsakats av hans föräldrar, inte han själv. Jag tror inte det gjorde situationen för de exkluderade något enklare, snarare tvärtom. Istället borde de ha kallat föräldrarna till alla tre barnen till samtal och diskuterat igenom situationen. Men det är lätt att agera fel i en hastigt uppkommen konfliktsituation. Huvudansvaret ligger på föräldraren till kalas-killen.

Slutligen hoppas jag att de på skolan nu jobbar aktivt med att överbrygga de potentiellt hemska klyftorna och konflikterna som orsakats - inte av barnen, utan av de VUXNA.

Monika Ringbom skriver som vanligt med insikt om frågan.

Andra bloggar om: förälder, barn, kalas, JO-anmälan, skola

Några problem med högskoleavgifter

2008-06-24T12:42:00.005+02:00

Jag måste erkänna att förslaget om studieavgift för studenter utanför EU gör mig kluven. Å ena sidan tycker jag det är märkligt att det fria universitet som vi har idag, som är bekostat av skattepengar, ska bära kostnaden för att utbilda andra nationers unga människor. Jag har släkt och vänner som gått tekniska utbildningar, där de flesta utländska studenter hamnar, där många hamnat inte för att de är speciellt intresserade av utbildningen, utan för att den var den billigaste. Denna sanning gäller delvis för svenskar också så klart, men de flesta svenska slackers väljer humaniora...

Men som systemet fungerar nu har knappast svenska universitet förlorat på dealen. Institutionerna får betalt för antal studenter som tar sig igenom, alltså har utländska studender i praktiken bidragit till bättre budget och möjlighet att anställa fler. När den gruppen försvinner, och det lär de allra flesta göra - det finns mer prestigefulla universitet, i länder med med allmänt användbara språk, och billigare levnadsförhållanden - så kommer i slutändan dessa utbildningar drabbas av mindre inkomster. Så vem är då vinnare? Regeringens budget. Men det är lätt att vara dumsnål.

All undervisning kräver en kritisk massa, både i antal lärare och i antal studenter. Det är också bra att få komma i kontakt med andra människor från skilda kulturer. De nätverk som kan etableras på grundutbildningen kan bli en enorm tillgång när de utexaminerade återvänder till sina hemländer, eller flyttar vidare till nästa land och samtidigt har kvar band till sitt alma mater. På den vägen kan projekt och större forskningsmedel komma in. Är det verkligen så dåligt att det finns ett gäng högutbildade indier, kenyaner och kineser som tillbringat en längre tid i vårt land, har kontakt med våra universitet, och kan relatera till svenska intressen? Är det bättre om de slår ner rötterna i Polen istället?

Om SFS verkligen vill kämpa emot det här förslaget, vilket de säger sig vilja göra, då skulle jag rekommendera att de börjar tala i det enda språk Alliansen förstår - pengar och prestige.
T ex kostanden av att införa stipendiesystem, administrera inbetalning av avgifter osv. På allt fler plan verkar regeringen jobba hårt för att minska arbetslösheten genom att införa mer kontroller, myndigheter, byråkrati och övervakning (FRA lär väl bli vår största myndighet). Inte för att jag gillar liberal politik - men jag trodde denna sortens statlig administrations-hysteri hörde hemma mer i vänster-lägret...

Andra bloggar om: universitet, högskola, högskoleavgift, alliansen, politik, FRA

Åh Federley, guldet blev till sand

2008-06-18T15:11:00.003+02:00

Kan inte ha varit ett trevligt uppvaknande för Fredde Federley och Annie Johnsson denna morgon. Kanske kunde de några timmar på morgonkvisten klamra sig fast vid tron att de lyckats slå blå dunster i ögonen på sina väljare genom rävspelet i riksdagen igår. Räddat karriären och den feta lönen och samtidigt fortsatt vara de rebelliska liberala hjältarna. Media verkade ju köpa det, som den skock får de uppenbarligen är.

Kanske planerade Fredrick att strosa förbi de samlade vitklädda protestanterna utanför riksdagen för att mottaga deras hyllningar och ovationer. Jag gissar att han snabbt insåg att det bara var att krypa fram under jord i parkeringshuset som gällde, för att slippa bli dumpad i strömmen.

Den dröm han och Annie närde igår kväll hade säkert ett skimmer över sig, frihetens hjältar, liberalismens försvarare, Ayn Rands sanna efterföljare. Den kalla sol som sken idag visade upp deras glåmiga hy och skingrade de sista fantasifostren.

Det är sällan enskilda riksdagsledamöter verkligen har en möjlighet att påverka.
Det är än mer sällan de kommer upp en fråga som får konsekvenser för hela samhällets fortsatta verksamhet.
Att båda dessa sällsyntheter uppstod samtidigt måste vara fullständigt unikt. Liksom chansen de alla försatte i ett enda slag.
För att vara krass: om Wikström, Sigfrid, Johnsson och Federley hade röstat nej hade deras karriärer varit säkrade. För ungdomsförbunden hade de varit hjältar. För de borgerliga väljarna hade de varit garanterade inkryssning i val från nu till evigheten.

De valde den enkla vägen. Den med minst motstånd.
De valde också den korta vägen tror jag nog. För det blir inga mer personröster på dom. Snarare tvärtom.

Vilket lämnar oss med problemet med den grå, senila, programmerade massan riksdagsledamöter som gör som husse säger.

Andra bloggar om: FRA-lagen, Federley, liberal

Dagen terroristerna vann

2008-06-17T19:22:00.002+02:00

Jag sitter på mitt rum och ska jobba.
Jag kan inte.
Bläddrar mellan bloggar, nät-tidningar, sändningar från Riksdagen.
Ser hur det fladdrande korthuset hålls på plats av maktspråk, ambitioner, rädsla och envishet.

Dom kommer klara att få igenom denna vidriga lag.

Den 18 juni

Dagen terroristerna vann

Varför

2008-06-17T11:51:00.001+02:00

Varför kan jag inte få ur mig den där texten
Varför kan jag inte bara spotta ur mig den och gå vidare

Varför är jag så usel på att ta mig samman

Varför utsätter jag mig för detta

Kejsar Garthon till attack mot pöbeln

2008-06-04T15:01:00.005+02:00

Jag har ingen aning om det beror på långvarig konsumtion av alkohol, marijuana eller limstift, men Garthon och Rosenberg borde förtidspensioneras till ett hem för hjärnskadade f.d. radikaler. Nu går Präktige Per ut och försvarar Tiinas sanslösa påhopp på ett gäng sjungande lustigkurrar:

Bra Tiina! Tack för ditt angrepp mot den fisförnäma högtidlighet som alltid har
omgett den så kallade spexkulturens allra mest mansgrisiga och gymnasiala
svinaktigheter!

Notera att Per tycker det är bra att Tiina attackerar "den fisförnäma högtidlighet" som det tydligen innebär att göra en spex-sång. Man undrar var Hans Alfredsson tänker om detta? Och vad Tage Danielsson, vår främste ordkonstnär under 1900-talet, skulle ha sagt om den unkna inställningen? Jag är glad att han slipper bevittna det hela. Extra patetiskt blir det att gå i försvar för Professor Tiina "satsar man på traditioner ska man satsa på de finkulturella traditionerna och inte något vulgärt spex" Rosenberg. (Sydsvenskan)

Har Garthon rökt upp sänghalmen eller har jag gått genom spegeln och befinner mig i världen där spex är fisförnämt och Schuberts pianokonserter är "folkligt"?

Om man bortser fullständigt från det faktum att stora delar av sången kan tolkas lika gärna som en kritik mot marknadsanpassad konsumtionshysteri,
om man bortser från att det var en fånig liten visa på en sluten tillställning,
om man bortser från att reaktionen saknade all proportion till händelsen (inte striptease, publik förnedring av studenter, hets mot folkgrupp - en ganska harmlös visa),
så kvarstår ett ovedersägligt faktum som alla dessa gråhåriga ego-rebeller gärna vill förtränga:

Tiina Rosenberg är professor och besitter en maktposition både inom universitetet och inom den mediala världen som ger henne ett enormt övertag mot andra som står lägre i den sociala hierarkin. Hennes attack var lika vidrig som om en lönnfet ministergubbe hade attackerat en grupp yngre parti-aktiva inför en hel kongress. Det är extra ironiskt att könsmaktsordningens löpsedels-ansikte väljer att helt bortse från denna aspekt i det inträffade. Inte lika lätt att rikta det där kritiska strålkastarljuset mot sig själv...?

Och vilket vidrigt språkbruk Präktige Per "jag jobbade på Lundagård 1968-69" Garthon själv använder sig av. Har han ens läst vistexten? Hur har han mage att såga ned dessa killar och deras uppträdanden så kategoriskt i pressen? Förtjänar spexare bara förakt och okvädningsord, inte ens den minimala respekt man ger personen som tillhandahåller "hushållsnära tjänster"?

I egenskap av mörkröd vänster och feminist in i benmärgen betackar jag mig för all association med dessa halvsenila moraliska vrak och uppmärksamhetssökande ångvältar. Ni talar inte för mig, inte för arbetarna, inte för kvinnorna, inte för feministerna, inte för de radikala, inte för någon annan än er egen verklighetsfrånvända bild av er själva.
Det är Du som är kejsaren Per, inte ett gäng småbarnsfäder som sjunger på sin fritid. Det är Du som är spritt språngande naken Tiina, inte en tråd har du som skyler över ditt beteende för vad det är.

Andra bloggar om: Tiina Rosenberg, Per Garthon, Lunds universitet, Lund, spex

Makt gör rätt tycker Rosenberg

2008-06-02T22:07:00.006+02:00

Veckans absolut mest absurda händelse i lilla Sverige måste väl vara när Tiina Rosenberg på promoveringsmiddag i Lund, i egenskap av professor och företrädare för seniora humanister, får ett utbrott som aldrig skulle accepteras i ett filmmanus. Under ett framträdande av spex-gruppen Last Call, en visa kallad "Folkets Rättigheter" rusar hon upp innan den ens är över och börjar skälla ut ensemblen. Hon avslutar det hela med att skrika "Fuck you, fuck you, fuck you" och springa därifrån. Hade det inte suttit 500 vittnen hade jag aldrig vågat tro att människan kunde betett sig så obalanserat och vidrigt.

Det finns flera aspekter som gör mig arg. Mig som är blodrött vänster och som kommer från en blodrött vänster släkt som alltid varit akriva inom arbetarrörelsen.

För det första: Tycker du inte om det som sägs? Tough! Det kallas yttrandefrihet och är en av de rättigheter som folk dödats och dödas för runtom i världen och i vårt eget land. Om det inte handlar om hets mot grupper och uppmaning till våld och brott mot oskyldiga har man ingen jävla rätt att attackera någon som framför en sång eller en text.

För det andra: Rosenberg hör till en grupp akademiker som gör mig allt mer förbannad. Under många år har de byggt upp en ullig, vadderad bild av sig själva som radikaler, rebeller, stolta över sitt utanförskap. Vilket är helt okej. Till dess man plötsligt besitter makten i form at fast anställning, hög position, rejäla forskningsanslag. Att då inte ta konsekvenserna av sin egen lära och inse att man har tolkningsföreträde och en maktposition gentemot andra är patetiskt. Tiina Rosenbegr är en professor som attackerar och trakasserar socialt lägre rankade och yngre personer i sin närmiljö. Enligt hennes egen forskningslogik är detta förkastligt.

För det tredje: Om hon hade invändningar mot sången kunde hon ha tagit upp det efteråt med rektor på ett sansat sätt, eller skrivit en krönika i en dagstidning (till skillnad mot oss vanliga drönare har hon gräddfil in i den offentliga debatten). Hon kunde ha ondgjort sig hur mycket som helst för alla som orkade höra på. Det är hennes rättighet.

För det fjärde: Är texten verkligen en attack på vänstern? Jag tycker den kan tolkas på mer än ett sätt. Det kan även tolkas som en vass satir över dagens marknadsanpassade konsumtionssamhälle där rättighet likställs med att ha nya volvon och kabel-TV. Kampen för ett bättre samhälle såsom den bedrevs på 60-70-talen har övergått i kampen för den egna snöda vinningens skull.
Alla ska ha rätt att köra bil av ganska ny modell
Alla ska rätt till kyckling när det blir fredagskväll
Alla ska ha rätt att ha en villa annars mår vi psykiskt illa
Vi sitter i samma båt. Tillsammans hjälps vi åt

Vare sig den skrevs med blå ögon eller röda gör ingen skillnad. Om du vill protestera mot en satir-sång - låt bli att skratta!

Jag var förbannad tidigare idag, men efter Rosenbergs "avbön" i Sydsvenskan på eftermiddagen blev JAG rosenrasande. Först säger hon:

– Det kanske finns för många som inte har någon naturlig hemvist på
universitetet, som inte är inlemmade i den akademiska kulturen och som inte kan koderna. Hade jag varit en äkta lundensare hade jag kanske förstått att det här var något fint och det är mycket möjligt att det var min arbetarklassmässiga vänsterpolitiska ryggmärg som reagerade och som vanligt ledde mig fel i sådana här sammanhang.

Jag är den första som studerade på universitet i min släkt och jag betackar mig Tiinas "förklaring" att det var hennes vänsterpolitiska ryggmärg. Det var reptilhjärnan och inget annat och att dra ned mig i ditt träsk är att lassa oförätt på denna osmakliga sörja. Men det hela blir totalt patetiskt när hon sedan går vidare med att söga:

– Vågar man inte ha lite bättre koll på underhållningen? Det hade varit
bättre om man hade tagit fram en flygel och spelat Schumann eller Schubert,
satsar man på traditioner ska man satsa på de finkulturella traditionerna och
inte något vulgärt spex.

Halledudanedå! Ingen Schubert!!!?? Ja JAG skulle då känna mig oerhört mycket mer hemma med klassisk pianokonsert istället för lite småhurtig hemmasnickrad sång. Vem fan tror hon att hon är!?! Ska hon säga åt oss att satsa på "FINKULTUR"! Och om vi inte gillar det - vad är vi då. Maskar som förtjänar att trampas under hennes designer-skor?

Antingen är hon psykiskt störd eller gravt alkoholoserad. Jag skiter i vilket, bara hon tvångsomhändertas inom en snar framtid.

OBS! Man blir inte professor utan att kunna "koderna" - tro mig.

Andra bloggar om: Tiina Rosenberg, Lunds universitet, promovering

Min man, mina barn och mina 1000 böcker

2008-05-20T11:19:00.005+02:00

Allt är relativt. Är man trångbodd om inte alla barn i familjen har eget rum? Det säger Boverket tydligen i en rapport som säkerligen har goda föresatser, men blir lite väl felvisande. Det finns så oerhört många fler aspekter att ta med i beräkningen. T ex hur gamla barnen är och hur långt mellan åldrarna det är. Våra två småttingar (6 och 4) har mer glädje av att dela rum än att ha varsitt. Att sova i samma säng är en trygghet och skapar närhet dem emellan. Att lära sig dela på leksaker och samsas om utrymmet är viktigt. De har det stora sovrummet och vi har det lilla som man får in en dubbelsäng i men inte mycket mer. På det viset blir vardagsrummet mer fredad zon och man kan se till att det mesta av leken hålls i barnrummet...ibland.

Vi har en jättebra gård barnen kan leka på, med massor av grannungar och en trevlig närmiljö utan för mycket bilar. Det skapar ett stort uterum särskilt på den varma årstiden. Förra stället vi bodde hade en liten och tråkig uteplats där man aldrig ville vara - det gav extra trångboddhet.

Men vi är trångbodda. Det är vi. Fast inte pga barnen utan pga jobbet. Två akademiker med högvis med böcker och texter, som måste jobba hemma stora delar av tiden och därför göra om halva vardagsrummet till dator- och arbetsplats. Fylla alla lediga väggar med bokhyllor, när grannarna har stora ljusa fria ytor. Fylla t o m källaren med bokhyllor. Vad vi ska göra när även jag blir utkastad från min institution törs jag inte ens tänka på. Hyra in sig på Shurgard och jobba i ett plåtrum?

Det är inte familjemedlemmarna som skapar trångboddhet för mig och mina vänner, det är att bostaden ska fungera som arbetsplats och förvaringslokal. Barnen behöver inte varsitt rum, men mammas och pappas datorer och pärmar gör det. Inte mycket har ändrats på den punkten sedan Virginia Wolf skrev novellen "Ett eget rum".

Andra bloggar om: mamma, barn, doktorand, forskning, trångboddhet, familj

Systema Academiae 4

2008-05-19T18:56:00.005+02:00

Administratus sp.

Denna art undergår för närvarande en extrem populationsökning inom universitetsdjungelns biotop, till den grad att den börjar kväva och utkonkurrera flertalet andra arter. Trots att Administratus i vanliga fall hemmahör i en liten nisch av biotopen där dess uppgift är att underlätta passerandet av föda från en tropisk nivå till nästa, håller den snabbt på att själva tillgodogöra sig allt högre andel av denna näring. Resultatet blir en utarmning av mångfalden och en allt mer eskalerande brist på näringstillförsel till systemet, som sakta håller på att utarmas och kvävas. En allt mer tydligt tecken på detta är horder av utstötta Scientismus som lever på helt andra födoämnen än de är utvecklade för och som därmed inte längre kan bidra till att hålla forskningsdjungeln levande och vital. Inte heller Lectorus eller Studentimus lever längre i friska och syrerika miljöer, utan tvingas dela på allt mindre och trångbodda ytor medan Administratus breder ut sig över de mer frodiga betesmarkerna.

Merparten av denna art består av underarten A. vulgare vars utseende, beteende och läten sinsemellan är förvillande lika - för utomstående är det extremt svårt att få insyn i de små nyanser som arten själv anser vara av grundläggande social betydelse. De rör sig i flock och är extremt skyddsbenägna för sina tillhåll. Stor vikt läggs vid boet, som fylls med endast det bästa och mest exklusiva som finns att erbjudas av omgivningens resurser. Flocken har också en stor förärlek för kortare migrationer till än mer exklusiva och välutrustade stor-nästen, där man under några dagar gemensamt betar sig igenom oförsvarliga andelar av biotopens resurser. Dessa mötestillfällen går ofta under beteckningarna "kompetensutvecklig", "kick-off", "utredning", "kursverksamhet", "infrastruktur-byggande" osv. Resultaten av dessa sammankomster har ännu inte visats ha någon som helst närande effekt på omgivningen.

Den mest aggressiva underarten är Administratus furie. Denna är inte bara mycket försvarsbenägen för sitt eget bo, utan även extremt revirmedveten och attackerar alla varelser som den ens misstänker kan komma i beröring med de godtyckligt formulerade gränserna. Endast påtagligt underdånigt beteende kan garantera överlevnad i mötet med A. furie. Krypa på alla fyra, visa strupen och utstöta ynkliga lugnande ljud är en verksam metod. Särskilt överkänslig verkar A. furie vara i mötet med den mogna form av Scientismus som den sett utvecklas ur larvstadiet Studentimus - uppenbarligen uppfattar den larvens försök att utveckla en egen hjärna och egna lemmar som hotfullt på ett rent personligt plan. A. furie kan agera med liknande aggressivitet även mot fullvuxna Professorus om de finner dem vara av försvagad vitalitet, men flertalet föredrar att kamoflera sig i vänlig skrud inför dessa för att få fritt spelrum att attackera de yngre Scientismus.

Eftersom dessa flockar av Administratus i nuläget kontrollerar de mesta av resurserna inom djungeln, och därmed vilka andra arter som ska ges tillgång till deras rester, är det få andra grupper som vågar opponera sig emot eller utmana de allt mer parasiterande varelserna. En stor risk finns att Academia-biotopen inom något årtionde kommer bestå till över 50% av olika underartsformer av Administratus, och att övriga kommer få leva på de tillgångar de själva finner vara undermåliga och utan statusförhöjande intresse.

Andra bloggar om: humor, forskning, vetenskap, doktorand, universitet

Blog wars på Daily Show

2008-05-09T15:02:00.003+02:00

David Perlmutter presenterar sin nya bok "Blog Wars" på The Daily Show med Jon Stewart och talar om hur bloggande ändrat den politiska processen i USA.

Andra bloggar om: blog, blogga, blog wars, daily show, humor, politik, USA

Systema Academiae 3

2008-05-03T13:21:00.006+02:00

Professorus juvenilis

Denna märkliga hybrid har uppstått då en helt vanligt åldrad individ av släktet Professorus råkat ut för en genetisk avvikelse, vilket betyder att den cerebrala delen (hjärnan alltså), vägrar åldras i takt med resten av kroppen. Märkliga destruktiva beteenden blir resultatet, vilket kan utgöra fara inte bara för hybriden själv, utan framförall för dess omgivning. En vanligt förekommande variant är P. juvenilis rebellius, som trots att den numera har påtagliga materiella tillgångar, en boning sex gånger större än den behöver och säkrad näringstillgång till sin dödsbädd, fortfarande föredrar att omtala sig själv i termer av rebelliskhet och utanförskap. Ofta har dessa en skev tidsuppfattning, och talar lyriskt och länge om en mer eller mindre realistiskt hågkommen ungdomstid, såsom om de fortfarande bekämpade etablissemanget snarare än att faktiskt vara etablissemanget.

Med total brist på insikt söker sig dessa individer till flockar vars medlemmar är unga nog att vara deras barnbarn. Det beteende som var acceptabelt och socialt givande i det nykläckta stadiet är dessvärre patetiskt och på gränsen till kriminellt i deras framskridande stadium av åldrande. På grund av den cerebrala juveniliseringen uppfattar de tragiskt nog inte detta faktum.

Det mest destruktiva med denna retardering är nog att de med ihärdighet och framförhållning lagt beslag på alfa-positionerna i flocken, de positioner som kräver ett mått av ansvarstagande och planering och ledaregenskaper. Eftersom P. juvenilis rent emotionellt fortfarande är en strulig tonåring som fram tills nyligen kunnat förlita sig på sin äldre syskongeneration (där denna genetiska åkomma verkar lite mindre vanligt förekommande) för att finslipa, dubbelkolla och uppfölja beslut, är de helt oförberedda på att vara sista ledet i beslutsprocessen. När det inte längre finns den äldre generationen som ser till att möten inte dubbelbokas, att inlämningsdatum inte krockar, att seminarielokaler är inbokade osv, så kollapsar snart de enklaste och mest basala infrastrukturerna.

P. juvenilis utmärkta försvarsmekanism leder då till ytterligare en grad av retardering, där individen projicerar sig tillbaka till en enklare och trevligare tid, då dess enda uppgift var att bryta ned strukturerna, istället för att vara ansvarig inför någon annan än sig själv. Den totala tonåriga självcentreringen leder i förlängningen till en känsla av oumbärlighet, och en övertygelse om att världen skulle gå under om de inte längre var de som hade mest att säga till om. Resultatet kan bli att deras förtvinade, uråldriga kroppar med allt mer otidsenliga juvenila hjärnor sakta kväver de övriga flockmedlemmarnas sista livsgnista.

Läte: En drönande, entonig, ihållande svada om diverse moraliskt och rebelliskt beundrandsvärda händelser de tagit del av för ca 40 år sedan.

Andra bloggar om: humor, forskning, vetenskap, universitet, doktorand

Systema Academiae 2

2008-04-08T09:38:00.005+02:00

Scientismus streberus

En av de mer livsfarliga parasiterna i den akademiska djungeln. S. streberus har en extremt stark drivkraft och överlevnadsinstinkt, och föds inte specialiserad utan utvecklar specifika strategier beroende på tid och klimat. Adapterar sig i larvstadiet efter en av flera möjliga förprogrammerade streber-strategier:

S. streberus teoreticus:
Söker upp teoretiska inriktningar som i rådande stund precis övergått från att vara perifera och ifrågsatta, till att bli lagom utmanande och befästa - men där de som drar sin föda från dem fortfarande kan hävda viss mån av farlig rebelliskhet. Denna underart har ett hotfullt beteende och gäll ihärdig röst med vilken djuret intimiderar sina större och starkare motståndare. Genom att parasitera på andra tänkare kan djuret ikläda sig förvillande klädedräkt och rida snålskjuts på andra mer framgångsrika djurs bana genom djungeln. Känns igen genom sin lånta fjäderdräkt och tydliga aggressivitet. Närmas med extrem försiktighet.

S. streberus politicus:
Snarlik variant av teoreticus, men med tydligare grann fjäderdräkt med ensidig färg (blå, röd eller grön vanligtvis). Denna underart är mästare på att söka upp politiska gläntor och likt kameleonten smälta in i uppträdandet av andra större djur. Genom att ansluta sig till det politiska flockdjuret bygger streberus politicus upp en extra stor muskelmassa, som dock är till större delen lånad av värddjuret. Liksom teoreticus överlever denna underart genom hotfullt och extremt offensivt beteende som genom sin oberäknelighet skrämmer mer sansade och rationella djur. Parasiten är mest aktiv i unga år efter att ha kommit ur sin puppa, och blir med tiden mer loj och seg i rörelserna innan den helt och hållet sammansmälter med värddjuret. I sällsynta fall kan den tappa fästet vid värddjuret och leva ut sina sista år bitter och förtorkad.

S. streberus administratus:
Av alla parasiter är denna den kanske farligaste, eftersom dess beteende satsar mer på osynlighet än konfrontation I tidiga år rör den sig mellan flertalet värddjur, med förkärlek för de största, äldsta och mest sega individerna. Genom att först mata in små, meningslösa mängder föda i värddjuret framstår den som en symbiot snarare än en parasit, men så fort den accepterats av värddjuret och fått fotfäste ändras förhållandena. Stadig giftutsöndring driver undan yngre och livskraftiga medlemmar av flocken, konstant intag av all extra näring och föda håller värddjuret endast precis över gränsen av svältfödd. S. streberus administratus har förfinat en passiv form av aggression som sakta nöter ned stora delar av hela näringskedjan, till endast den själv och dess gelikar finns kvar: jättelika parasiter på en utsvulten kropp som förlorat grundläggande livskraft och adaptionsförmåga.

Andra bloggar om: humor, forskning, vetenskap, universitet, doktorand

Flygande pingviner!

2008-04-04T12:03:00.006+02:00

I efterdyningarna av 1:a april kan man hitta en hel del kul videos. Jemima Kiss på Guardian ger en topp 20 lista över veckans viral videos på nätet och däre förekommer just en del mer eller mindre utvecklade skämt.

Nummer ett är denna underbara högbudgetvariant från BBC som får en att undra om man någonsin kommer våga lita på naturprogrammen igen. Hysteriskt kul.

Take it away Terry!

I övrigt rekommenderar jag den skönsjungande deltagaren i Bulgarian Idol.
Vem tusan är den där Ken Lee egentligen!?

Andra bloggar om: humor, video, första april

Systema Academiae 1

2008-04-03T15:57:00.007+02:00

Professorus mumblus optimismus

Denna art dras till grupper och samlingar där de kommer till sin rätt, särskilt på möte och seminarier. P. mumblus optimismus går inte att undgå att upptäcka i dessa miljöer tack vare den strida ström av mummel, jakanden, inandningar, medhåll och ivriga nickningar som ofrånkomligt medför att de övriga närvarande tappar koncentrationen och inte sällan humöret. Genom att utstråla en konstant positiv attityd gentemot den talare som just då råkar ha ordet undgår varelsen alla försök till att bli tystad, eftersom den då lätt kan vända sådana önskningar till att uppfattas som kritik mot talaren och inte sig självt.

P mumblus opt har förädlat en god egenskap till gränsen av det som kan uppfattas som icke-adaptivt, då irriterade kollegor och doktorander efter åtskilliga möten där den strida strömmen av "ja, just det, så är det, mmmm, JA, verkligen, så sant" osv, osv börjar kontemplera fysiskt ingripande och grovt våld. Det ständiga medhållet är dock en extremt verksam överlevnadsstrategi eftersom P mumblus opt lätt kan framställa sig som gynnande en kreativ forskningsmiljö, trots att verkligheten är den motsatta. Medhållet riktas nämligen onyanserat åt vilket håll som helst, även om två talare motsäger varandra så kommer mumblus hela tiden med ivriga nickningar och konstant leende ge intrycket att de just har bekräftat all hans forskning.

Om yngre forskare/doktorander har tänkt sig uttrycka viss kritik mot teser framförda under ett seminarium så finner de sig redan underminerade av P mumblus innan de räckt upp handen. Det sant genialiska i P mumblus opt överlevnadsstrategi är dock det faktum att de genom denna metod gör sig till förespråkare och föregångare för alla de nydanande teorier och resultat som framförs och får det att framstå för utomstående att det är under deras överseende denna forskning bedrivs.

P mumblus opt känns igen genom sitt åldrande yttre, glasartade blick och magra publikationsmeriter.
Bör inte förväxlas med P mumblus pessimismus vars varningsljud starkt avviker från ovan, trots övriga likheter.

Andra bloggar om: forskning, vetenskap, universitet, doktorand, humor, professor, seminarium

Tredje gången inte gillt

2008-03-27T22:05:00.004+01:00

Jag festade loss igår - en kompiskollega och jag drog ned på pizzerian och tog varsin pizza med tillhörande glas vin. Kände mig nästan mänsklig, inte bara den där mamakademikern som inte gör annat än mammar och akademikar hela dagarna och nätterna. Fast det blev ju mycket 'shoptalk' om arbetet, institutionen, framtidsplaner, barn etc. Men trevligt hursomhelst och lite mer avslappnat än det blir i fikarummet.

Hon kan tänka sig ett tredje barn, jag har nyss satt ned foten därhemma och sagt att två får räcka. Det faktum att smurfarna börjar bli stora nog nu att man kan släpa runt dom på roligare begivenheter än sångstund på barnbibban och inte behöver vara inom två meters avstånd för att förhindra katastrof passar mig utmärkt. Jag har börjat drömma om en rosaskimrande framtid där vi har tillräckligt med inkomster att bekosta en kortare semester i Finland eller på Kanarieöarna (med lite ekonomisk hjälp från föräldrarna). Ett tredje barn skulle innebära en större bil, mer utgifter för kläder och blöjor och ny barnvagn för den gamla är på väg att kollapsa. Än mindre plats hemma, ingen arbetsro alls, är det okej för en 8-åring att dela rum med TVÅ småsyskon? Måste vi flytta ut till ett ruckel i granskogen för att få plats och behöver vi två bilar då...? Osv, osv.

Men framförallt, att tappa mer tid och samvaro med ungarna än jag gjort hittills för att ett nytt syskon behöver all min lediga tid och all min energi. Att vara höggravid och illamående och benmärgstrött ännu en omgång. Att uppleva ytterligare en smärtsam födsel som förra gången nästan resulterade i att jag blödde ihjäl (och jag hade två förhållandevis enkla förlossningar). Att tillbringa de första månaderna i smärta av såriga bröstvårtor, mjölkstockning, blödningar, sammandragningar och kramper. Efterföljande månader med en svårtröstlig skrutt som skriker och gråter halva natten på grund av gaser och krånglig mage, och som väcker mig varannan timme för att bli ammad tills psykosen svävar ovanför mig.

Det mest avgörande är att allt det där ovan inte alls störde mig inför barn nummer 2. Trots sedvanliga heliga eder att aldrig genomlida detta en gång till efter barn 1 så befann man sig efter 12 månader ändå i ett rosa töcken som fick hela upplevelsen att verka...helt okej. Så om kropp och sinne nu efter nära fyra år efter barn 2 ändå säger NEJ, då är det nog läge att lyssna på de signalerna.

Maken får nöja sig med syskonbebisar för att motverka abstinensen.

Andra bloggar om: mamma, förälder, barn, familj, forskning, doktorand, universitet

Mitt inflytande skrämmer mig...

2008-03-23T22:49:00.002+01:00

Jag skrev för ett litet tag sedan ett inlägg där jag lyfte fram ett intressant fenomen inom blogosfären. Nämligen att på de stora bloggportalerna Knuff och Bloggportalen som framförallt redogör för vilka tidningsartiklar som genererar aktivitet bland bloggare, så totaldominerar Afotnbladet och DN. Medan Expressen och SvD fört en tynande tillvaro. Detta fenomen har troligen två olika orsaker:

1. Aftonbladet och DN har flest läsare, de är förstavalet att kolla in av nätbilagorna. När andra sedan kollar in portalerna för att se vilka nyheter som ger trafik och uppmärksamhet så är det en snöbollseffekt. Även om de andra tidningarna skriver egna artiklar i ämnet vill alla länka till den som hamnar högst på listan, vilket fortsätter spiralen.

2. Aftonbladet kan dominera över Expressen genom att de tidigt gav sig in på bloggscenen, dels genom att erbjuda egna bloggsidor för de som ville starta sin egen blogg (och som därför utgår från deras artiklar i första hand - smaaart!). Dels genom att knyta diverse kontroversiella bloggare till sig (names are withheld to protect the not interested). E

ftersom jag likt så många andra bloggare tror mig vara universums totala centrum, och av avgörande vikt för den offentliga debatten (vill någon säga emot? Nej? Dåså!), så tror jag mig veta att det var MITT inlägg som låg till grund för den intressanta utveckling jag just nu beskådar på Bloggportalen. Expressen har börjat segla upp med 3-4 artiklar bland de mest kommenterade flera dagar nu. Men detta kanske beror på att de skriver intressantare artiklar, inte att de vill sätta krokarna i bloggarna? Pyttsan! Kolla in vilka ämnen som de bloggade artiklarna tar upp just nu:

1. Upprop för att tjejer ska göra uppror mot de smygfinansierade tjejmodebloggarna
2. Liza Marklund om samma ämne
3. Torsten Flick lever som hemlös.

Två av tre handlar alltså om bloggosfären.
Ta mig på mina ord: Expressen vill hoppa på blogtåget.

I blame noone but myself...

Andra bloggar om: blog, blogga, media, blogosfären, Expressen

Drömtolkning för doktorander

2008-03-21T10:43:00.005+01:00

Hade en jobbig dröm inatt, av den där typen som förföljer en in på morgontimmarna och lämnar en utmattad och urvriden som en trasa. Det värsta är att den är så patetiskt enkel att tolka.

Drömmen:
Vi var ett gäng uppe i fjällen, mest mina äldre släktingar, fast ibland kollegor sen förr. Och så sambon och barnen och en del andra barn. Vi skulle iväg till skidbacken och satte på oss skidorna. Färden gick genom en sorts vinter-turistby, inte genom naturen eller så. Jag var lite orolig, för det var länge sedan jag åkte skidor och visst, det gick trögt, jag körde fast, trasslade ihop skidorna, fick ingen fart. Sen fick jag stanna upp ofta för att hjälpa min treåring Sten som också hade det svårt, eller som helt enkelt blev intresserad av annat och drog fötterna efter sig. 5-åriga dottern hade bättre fart, men mellan henne och de andra barnen som jag såsom eftersläntrare blev ansvarig för, så var det mycket att hålla reda på. Gatorna var trånga, snötäckta, krångliga - ibland gick färden över backar och in i byggnader. Jag slet och svettades och kom allt längre bakom de andra, inklusive min sambo Per.
Sedan tappade jag bort Stens skidor som han hade ställt ifrån sig. Vid det laget var det mörkt och de andra vuxna var på väg tillbaka från backen som jag inte ens hunnit fram till. Jag dolde mitt misslyckande med att skylla på barnen och skämdes och hoppades att ingen uppfattat hur klumpig och hopplös jag var. Letandet efter Stens skidor blev allt mer komplicerat, med hissfärder, gångar i labyrintliknande hus, hotfulla leende människor som försökte hindra oss. Jag var så säker på att jag visste vart vi lämnat dem, men vi lyckades inte ta oss tillbaka dit. Sen blev ett av de andra barnen kidnappad och min mobil hade slut på batteri, för jag hade glömt ladda den och vi letade förtvivlat efter hans far och de andra vuxna som kunde hjälpa oss.

Tolkning:
Både jag och min sambo är i slutfasen av våra avhandlingsarbeten, han ligger lite för mig i tid och är erkänt duktig och uppskattad inom sitt ämne. Själv känner jag mig osynlig och oviktig och har på den senare tiden fått allt svårare att fokusera mig och skriva. Tiden tickar iväg och jag ser alla hinder framför mig, allt jag behöver läsa på, allt jag borde kunna bättre. Jag undrar om jag kommer kunna bli klar. Igår fick jag reda på att andra fått pengar från en stipendiefond jag sökt ur, vilket troligen betyder avslag för min räkning. Vilket betyder inga pengar att trycka min avhandling. Svårt att känna sig energisk under de förhållandena.
Jag älskar mina barn, men det är helt uppenbart vilket handikapp det är i slutfasen att aldrig kunna koncentrera sig på sitt arbete, inte sitta kvar och jobba om det behövs. Och om jag jobbar över ändå, vilket jag ofta gör, så har jag konstant dåligt samvete över barnen och hemmet och familjen och allt allt annat.

Min bristande förmåga att åka skidor är hur jag känner mig inför avhandlingsskrivandet
Barnen som behöver hjälp försvårar för mig i verkligheten också
Jag skyller mer av mina problem på barnen än vad som är rättvist, problemet ligger vid mitt bristande fokus och svårighet att skärpa mig när det gäller.
Jag ser min sambo som har en bättre framtid och karriär framför sig, som (såsom jag uppfattar det) är bättre och mer uppskattad av kollegor och seniora forskare inom sin bransch.
Stens borttappade skidor kan väl dels symbolisera mitt borttappade fokus på avhandlingen, dels hur jag misslyckas som förälder och sviker mina barn.
Kidnappade barnet - samma tolkning som med skidorna, fast snäppet värre. Jag behöver hjälp från andra vuxna, men känner inte att jag får det för jag kan inte kommunicera med dem vad som har hänt.

Jag är inte freudian eller jungian eller ens särskilt intresserad av drömterapi - men det är patetiskt enkelt att tolka mina drömmar i nuläget.

Andra bloggar om: mamma, barn, förälder, doktorand, forskning, universitet, drömmar

Ris och ros

2008-03-17T17:26:00.005+01:00

Styrelsemöte idag. Mer förvirrade diskussioner om internetpublicering och juridik. Framförallt är det bilder och illustrationer i avhandlingar, artiklar och uppsatser som ger huvudbry. Eftersom lagstiftare av förklarliga skäl främst intresserar sig för upphovsrättsliga problem ur ekonomisk synvinkel är det upplagt för en totalkollision med forskarvärlden inom en snar framtid - att det inte skett tidigare beror nog på att alla håller huvudet lågt och hoppas undgå upptäckt. Om jag vill publicera en artikel som innehåller en bild/illustration/diagram från ett annat vetenskapligt verk så ska jag helst be om tillstånd. Men om sagda forskare befinner sig på okänd ort i Polen eller Sri Lanka och e-postadress inte kan luskas fram?

Det mest absurda med situationen är att referering är hårdvaluta inom forskarvärlden. Ingen av oss får någonsin betalt för att skriva en artikel, det är knappt att man kan ta av sin egen lön och göra det på arbetstid. Det finns inga monetära intressen hos forskaren att låna en bild. Däremot kan lånet om det medföljs av en tydlig referens vara den bästa sortens betalning för upphovsforskaren. Särskilt när allt fler sökmotorer listar hur ofta man blir refererad och omnämnd i andra forskares verk. När jurister då slår in dörren och börjar vifta med upphovsrätten blir situationen absurd. När man betänker att detta förfarande aktivt hindrar forskning och jämförande analyser blir det än värre - rent kontra-produktivt.

Om det gäller ett kommersiellt verk utgivet på förlag som tjänar pengar så kan det vara berättigat att kräva ersättning från skribenten. Men om det gäller en text publicerad i vetenskapligt forum, utan ersättning eller hopp om inkomst hos författaren, där tidskriften i sig säkerligen inte ens går runt ekonomiskt utan behöver stöd från stiftelser, när syftet är att främja och utveckla vår kunskap om ett ämne, då borde det stå fritt fram för att återreproducera bilder så länge som referensen är tydlig. Ska vi verkligen bakbinda forskningen nu när den för första gången i världshistorien är på väg att faktiskt kunna kallas både demokratisk och global?! Bara för att penningkåta jurister och överkänsliga konstnärer väljer att tolka det som ett direkt hot mot deras kontroll och inkomst?

Journalister har viss specialskriven lagstiftning som rör deras rätt att återge information (t ex personinformation utan givet tillstånd), det är dags att universitet, högskolor och forskningsinstitut också får egna lagbalkar för att förhindra extrem hysteri bara för att det där läskiga Internet dykt upp. Jag ska lägga ut samtliga av mina bilder och illustrationer på nätet med tillstånd för samtliga att använda sig av det i vetenskapligt syfte, så länge som de hänvisar till källan. Skulle en enda välja att göra det kommer jag att känna att jag uppfyllt min forskargärning - även om de är kritiska till min forskning.

Dagens ros till Magtoys som tillverkar dockor som säger "pappa". Nej, årets hedersutnämnande faktiskt. Från alla oss som börjar bli hjärtligt trötta på könssegregerade leksaksaffärer på 2000-talet.

Andra bloggar om: doktorand, universitet, forskning, publicering, internet, upphovsrätt, barn, leksaker

Grått ute grått inne

2008-03-15T14:11:00.003+01:00

Lördag. Har tillbringat förmiddagen med att måla gipsfigurer och bygga tågbana medan Per var och tränade. Både treåringen Sten och jag var ur fas och på dåligt humör. Imorse kl 6 när han vaknade första gången kom jag på att jag glömt ställa klockan på ringning kl 7 för att komma upp i tid för dagiset. Kom på minuter innan den ringde att det var lördag... Tur att vi inte hann iväg till förskolan iallafall.
Mitt humör följer vädret så tydligt denna tid på året - gråmulet och råkallt ute och motsvarande i sinnet. Är det ingen sol har jag ingen energi över alls. Satt och jobbade på institutionen fram till kl 23 igårkväll, då min databas bröt ihop och jag med.

Kattan har blivit tokig igen, trots p-piller-kur, och jamar huvet av sig i sovrummet. Stunder som dessa önskar jag saker som inte passar sig att uttrycka i skrift.

Lite lugn och ro i ett par timmar medan Per tar ungarna ut och leker i slaskvädret.
Städa eller sova eller jobba?

Andra bloggar om: mamma, barn, familj, förälder, forskning, doktorand, universitet

Tyck till, tyck rätt, tyck mest

2008-03-12T14:19:00.007+01:00

Bloggandet har satt fingret på en intressant vattendelare i media-Sverige. Om man går in på en av de större bloggportalerna, som Bloggportalen eller Knuff, så får man en överblick över vilka tidningsartiklar som länkas till av blogg-beroende individer i vårt avlånga land. En snabb titt driver hem att DN och Aftonbladet totalt dominerar över andra tidningar. Någon enstaka SvD-artikel dyker upp ibland, och än mer sällan Expressen. Detta kan ha flera orsaker. Dels har Aftonbladet snabbt nischat in sig genom att erbjuda blog-plattformar och gör det därmed naturligt för många av dessa att utgå från tidningens nyhetsförmedling. Ett oerhört smart drag. Sen är processen säkert självuppfyllande - bloggare går in på portalerna och hittar de nyheter som genererar mest trafik och intresse. Om samma nyhet finns i två tidningar, väljer man den som är mest länkad och kommer högst i listan. Jag undrar om det nuvarande förhållandet kommer att stå på sig under de kommande åren och om det isåfall i sin tur kommer att påverka respektive tidningars konkurrenssituation. Allt fler som liksom jag själv saknar pengar och intresse att bygga upp pappersberget intar våra nyheter digitalt. Att portalerna så tydligt ger försprång åt DN och Aftonbladet kan kanske komma att ses i framtiden som det avgörande för deras fortsatta dominans. Eller inte. Läge för ett forskningsprojekt på journalisthögskolan?

Med tanke på detta blev jag lite intresserad av att se hela två Expressen-artiklar högt upp i portal-listorna för en gångs skull. Den ena en typisk chock-historia om dåliga slaktmetoder i Kina, fast av hundar förstås för annars är väl ingen intresserad. Det som irriterar mig är just detta fokus på hundar, har svårt att tro att man behandlar dessa djur påtagligt sämre än andra, och diskussionen glider ofta in i ett tårögt fördömande av att äta hund. Jag har aldrig ätit hund, har inget särskilt intresse av att äta hund, men skulle aldrig komma på tanken att fördöma det endast utifrån valet av djur. Grisar är minst lika kloka som hundar, och jag glufsar glatt i mig kotletter så länge jag är relativt säker på att uppfödning och slakt var utan onödig plåga eller ohygieniska förhållanden. Mitt matval orsakar säkert ofrivilliga kväljningar hos både muslimer och rättrogna judar. Tänk om de skulle kräva att vi i väst slutade med fläsk för deras skull? Vilket uppror! Eller om hinduer krävde att vi skulle ge upp nötkött? Hur vågar de!

Ja till bättre slaktmetoder och uppfödnings-förhållanden, nej till etnocentrisk moralpanik.

Andra artikeln som väckt uppmärksamhet är Ann-Charlotte Marteus krönika där hon vill lägga ner programmet Ring P1 för att det är en 40 minuter lång plåga av främlingsfientliga haranger av panschisar (och en hel del sjuksksivna/arbetslösa). Måste hålla med till 100%. Mitt nöje av P1 kraschar varje förmiddag in i detta kvalmiga, meningslösa, frustrerande program som är det enda som kan konkurrera med Gudstjänsten på söndagar som irritationsmoment nummer 1. Det är bara att stänga av skiten, byta till en annan kanal, tills eländet är över. För ett antal år sedan fanns en variant av programmet där det var en öppen telefonsvarare där man fick lämna ett egenkomponerat debattinlägg på max 5 minuter. De som inte var obalanserade haranger sändes i radion och inte så sällan tog sig berörda politiker, journalister och forskare tid att komma med eget svar nästa dag på sagda tefefonsvarare. Det var publik radio när den är som bäst. Ring P1 hör hemma i någon lokalradiostation i Bakvattnet. Det finns inget av intresse eller givande samtal när missnöjes-maffian drar igång.

Stå på dig Marteus - du är inte ensam! Fast du är nog ensam med att faktiskt lyssna dig igenom ett par program - mer än jag och mina vänner/familj orkar med.

Andra bloggar om: blogga, blogg, media, nyheter, Kina, P1, radio, Ring P1, Marteus, hundslakt

Dum och dummare och smartast

2008-03-11T12:24:00.003+01:00

Vetenskapsradion meddelar idag att hjärnforskare i England visat att det finns ett klart mått av "en sak in, en sak ut" när det gäller människors förmåga att ta in ny kunskap. Det hela inleddes för ett antal år sedan av att man studerade taxichaufförerna i London - en av de mest krävande yrkena i Europa eftersom det inbegriper att lära sig namn och lokalitet på ungefär 25.000 gator. Man lyckades tydligen visa att den grå hjärnmassan faktiskt hade växt till sig i de aktiva delarna i hjärnan hos dessa yrkesutövare. Men nu har man gått vidare med att undersöka om de därmed blivit sämre inom andra områden. Svaret är jakande. Taxichaufförerna är något sämre på att ta in ny kunskap och koppla samman olika koncept, än en likvärdig grupp engelsmän med andra yrken.
Tydligen måste något ge vika för att ge plats för annat.

Vilket förklarar varför jag efter fem års doktorerande kan komma ihåg vilken sida en viss uppgift står på i en artikel från 1958, men har svårt att komma ihåg tre saker som ska inhandlas i affären på vägen hem...

Andra bloggar om: vetenskap, hjärnan, forskning, neurologi, kognition, doktorand

Politiker i sandlådan

2008-03-09T15:07:00.004+01:00

Sjuka ungar, uselt väder, jobb. Institutionen är öde med undantag för mig själv, en post-doc i slutfasen och en doktorand som fixar korrektur på sitt manus. Försäkringskassan har nu kommit fram till det jag misstänkt länge: Svartmålningen av bidragsfuskande småbarnsföräldrar är betydligt överdriven. Hela 1,6% av utbetalningarna är fel - och då är inte ens allt detta medvetet fusk, utan en del är helt enkelt fel eller slarv. Extrapolerat till hela befolkningen blir det ungefär 230 miljoner om året. Man kan jämföra det med att av 160 kontrollerade företag hade 110 (c. 68%) gjort sig skyldiga till olika formers fusk och fiffel.

Tänk om man satte in lite mer resurser mot storskojarna. Det är svårt att kräva att gemene man som har svårt att få till pengar att täcka kostnaderna för service på bilen ska föregå med gott exempel (kräv inte mer i lön för inflationens skull, trolla inte med VAB-pengarna), medan självgoda pampar kramar miljoner ur sitt företag för att de ska bekosta ungarnas skidresor till Alperna, helikopterturer till Köpenhamn och lyxrenovering av den svindyra 13-rumslägenheten på Östermalm. Trots att de redan vältrar sig i pengar tack vare sitt 23%-iga lönepåslag ("men det är annorlunda!").

Intressantaste artikeln imorse i tidningarna var hjärnforskaren Martin Ingvars debattinlägg i DN. Han kritiserar skolan för att kasta bort pengar genom att inte ta konsekvenserna av vad forskningen visar oss om hur inlärning går till. Jag är på staketet om jag tycker inlägget är bra eller dåligt. Vi kan alla hålla med om att det börjar bli tröttsamt och kontraproduktivt med att partierna använder skolpolitiken som slagträ och river upp varandras beslut vart 4:e år. Om det Ingvar säger om regionala betygssystem stämmer så är det rent makalöst dumt. Kollegor som har barn i skolåldern och gymnasieåldern är ganska trötta på den ständiga osäkerheten, men de säger också att deras barn verkar få mer läxor än vad de själva kom ihåg att de hade. Så helt flummig verkar inte verksamheten vara. Mitt intryck av nyblivna universitetsstudenter är att alltför många är helt för fokuserade på tentan och inte tillräckligt på att tillgodogöra sig långsiktig kunskap. Viss curling-mentalitet verkar också förekomma. Trots att vi kopierar upp artiklar åt dom klagar de ofta på att det är svårt att få tag på allt (på min tid fick vi minsann göra allt själva, och skriva för hand, och gå till ett specialställe för att fixa en utskrift...mummelmutter).

Det kanske är för mycket att hoppas på att politikerna lägger sina käpphästar åt sidan och kommer överens om ett långsiktigt stabilt förslag. Men det är en bra poäng att forskning om utbildning och pedagogik tagit stora kliv de senaste årtiondena, och att det borde ingå att ta dessa landvinningar i beräkningen inför nya reformer av både lärarutbildningen och betygssystemet.

När det gäller arbetarklassgrabbar på landet och deras dåliga resultat måste jag nog lägga en hel del ansvar på föräldrarna och deras förväntningar. Har en god vän som jobbat som lärare i en lantskola bara några mil från en storstad och han var helt likblek efter första genomgången av kunskapsnivån bland mellanstadie-klassens ungar. I mötet med föräldrarna blev det tydligt att de flesta av dem hade en negativ och nedvärderande syn på skolväsendet, som de gladeligen förmedlade till sina barn, särskilt sönerna som skulle lära sig bli Män och inte mesiga plugghästar (de brydde sig inte särskilt om tjejerna).

Andra bloggar om: skola, barn, utbildning, förälder, bidragsfusk, universitet, pedagogik, politik

Sudda sudda bort mitt sura liv

2008-03-06T18:13:00.003+01:00

Lite mer balanserad idag. Har insett att bästa överlevnadsstrategin är att bli som en dagslända och leva för stunden. Se bara en dag framåt i taget. Idag ska jag:

Lämna barnen på dagis
Betala den bortglömda räkningen
Glömma bort att jag missat en räkning och nu har ännu mindre på kontot (sudda sudda)
Sitta i möte
Förtränga allt som sades på mötet (sudda sudda)
Jobba (=kolla/svara mejl)
Ta kaffe
Jobba (=kopiera artiklar)
Lunch
Jobba (=stirra framför mig med tom blick)
Ta kaffe
Jobba (=rätta korrektur)
Prata telefon
Surfa lite
Jobba (=mer korrektur)

rrrriiing!!!

Sambon ringer, Sten var sjuk nu när han hämtades på dagis. Feber och hängig. Farmor kan komma imorgon eftermiddag och passa honom. Jag måste vara hemma på förmiddagen, eftersom Per inte kan vara ledig från jobbet.

Planen under kvällen:
jobba, jobba, jobba fram till midnatt

Imorgon kommer handledaren
SUDDA SUDDA SUDDA

Andra bloggar om: mamma, barn, familj, förälder, doktorand, forskning, universitet

Rädd och skamsen

2008-03-05T20:45:00.003+01:00

Jag känner mig helt urvriden. I måndags satt jag kvar i bilen och grät i mörkret efter det att jag kom hem. Känner mig så fullständigt värdelös, medelmåttig, osynlig, oviktig och trött - trött ända in i märgen. orolig för vår ekonomi, hur vi ska klara hösten efter det att mina pengar tar slut. Om jag någonsin kommer att få ett jobb eller får vara i arbetsmarknadsåtgärder under ledning av en uttråkad, trångsynt arbetsförmedlare (en orwellisk term om jag någonsin hört en). Jag är så trött på att slita och arbeta och anstränga mig för inkompetenta soffpotatisar som inte skulle överleva en dag på arbetsmarknade om miraklet skedde och de blev uppsagda från sina livstidsanställningar vid universitetet. Om blixten slår ner och förångar samtliga över 55 på institutionen så är det tragiska faktumet det att doktorander och forskare gemensamt skulle skapa en 150% bättre fungerande forsknings- och utbildningsplats inom 4 veckor. Det är inte en överdrift, det är helt enkelt faktum. Men istället klamrar de sig fast till 67 års ålder (minst!) i övertygelsen om sin egen förträfflighet, medan verksamheten förtvinar och dör runtomkring dem.

Jag är 35 år, två-barnsmor, högutbildad och med yrkeserfarenhet. Jag har anordnat internationella konferenser, publicerat mig och varit redaktör, byggt hemsidor och nätverkat över stora delar av Europa. Jag har aldrig förväntat mig stekta sparvar, silverskedar och räkmackor. Istället har jag slitit som ett djur på att bli kompetent och effektiv och kunnig. Till stora delar har jag lyckats. Om några månader går jag tillbaka till arbetslöshet, utan mer än några få års pensionsgrundande inkomst och studieskulder över öronen, medan den misslyckade studenten L sitter säkert som TA-personal, samtidigt som hennes attityd är usel och hennes kompetens tveksam.

Jag kan alltid klara mig, men det är svårt att skämmas inför sina barn som aldrig får semester, nya kläder, föräldrar som inte jobbar 6 dagar i veckan och kvällstid utan att få något i ersättning. Att undra över om jag någonsin kommer kunna stödja dem finansiellt som mina föräldrar stött mig. Bostadssparande, pensionssparande, studier utomlands. Jag vill bara få en chans att jobba, att bidra, att förtjäna mitt uppehälle. En enda liten j-a chans. är det för mycket begärt?

Andra bloggar om: mamma, barn, förälder, forskare, forskning, universitet, doktorand,

Alla ska passa upp på 40-talisten

2008-03-04T09:42:00.003+01:00

Ibland verkar det som om hela världen är fast i en konspiration som bara går ut på att knäcka ett helt segment av samhället. Kanske är vi fast i en Matrix som drar energi från vår frustration?

Har haft en tuff vecka, med sjuka barn, stipendieansökningar och som grädde på moset dessutom ett heldagsmöte med styrelsen. 7 timmar av mitt liv som går åt till att dels höra hur ett gäng 60-åriga professorer sitter och rekommenderar sina gullegrisar för uppdrag jag är mest meriterad för, eller ofrivilligt tragikomiska uttalanden som visar deras totala okunskap rörande digitala medier, internet eller vanlig enkel arbetsplatskompetens.

Så när nu moderaterna i ett desperat försök att rädda sin position inför nästa val genom att smöra för Orvar-generationen så får jag nästan hjärnblödning. På vår arbetsplats har vi en professor som lyckas sabotera de mest grundläggande kurserna och troligen kostar oss 20 studenter om året, som inte dragit in ett enda projekt sedan han kom och som är så katastrofalt dålig på administration att han faktiskt blev avsatt som prefekt efter att ha dragit vår ekonomi i botten. Vi har nu en trevlig och snäll prefekt, som knappt vet hur vår bedrövliga hemsida ser ut, och som inte verkar tro att någon forskning som bedrivs här egentligen är värd förmånen att få tryckas. Vi har ytterligare en professor som lyckats sabotera för varenda doktorand han handlett och krossa deras livsgnista. Jag har varit illamående nog av att veta att dessa fläskberg troligen kommer sitta kvar och gnälla på sina vadderade stolar tills de blir 67, på pin kiv och på grund av att de vant sig vid en finansiellt förmånlig livsstil. Det faktum att deras pension ändå kommer vara långt bättre än min nuvarande ekonomi (och de inte ens behöver ta hand om två små barn), kommer knappast hindra dem. Bara tanken att de ska få sitta kvar tills vi kan bära ut deras förtorkade senila kroppar, innan någon annan får en chans att bli något mer än glorifierade springschasar och kaffehämtare, kan allvarligt talat putta mig över kanten till automatgevärsviftande galning på närmsta hustak!

Man får inte diskriminera gu'bevars! Utifrån ålder. Det faktum att inte ens hälften av dessa stofiler är en tiondel så kompetenta som de med höga röster intalar sig på sina vinmiddagar, och skulle behöva flytta på sina föråldrade kroppshyddor så att lite frisk luft kan komma in i salongerna, kommer aldrig, aldrig, aldrig falla dem in. Ett jävla snack till om hur de gjorde revolt och byggde Sverige och jag kräks!

Att Per Schlingmann har sin karriär säkrad som politisk kissass betyder inte att vi andra kommer finna oss i att vänta på att få någonting bättre är assistentuppdrag tills 40-talisterna slutligen kan begravas. Först höll vi ut till de skulle bli 60, sedan 65, sedan 67... NU FÅR DET VARA NOG!!! Jag vill ha åtminstone en hypotetisk chans att komma vidare i mitt arbetsliv, och jag är knappast ensam. Vi är många som är hjärtligt, hjärtligt trötta på den självgoda generationen som fortfarande verkar tro att världen stannar upp om inte de sitter i styrsätet. Från barnsben har de vant sig vid att alla passar upp på dem, från deras hårt arbetande, krigsskadade föräldrar till de efterkommande som blev underlydande när de tog över chefsjobben. I framtiden kommer deras barnbarn passa upp på dem i deras ålderdomshem och gu' nåde den hemtjänst eller sjuksköterska som inte uppfyller deras krav. Måste vi slita tyglarna från dem med våld!?

Ett gott råd från en 70-talist (gift med en 60-talist). TA PENSIONEN OCH SPRING! Annars kan det hända att vi om 10 år har en regering som inför tvångsdeportation av alla över 60 till slutförvarsgrottorna för kärnbränsle...

SVD
DN
Aftonbladet

Andra bloggar om: Schlingmann, 40-talist, moderaterna, politik, pension, forskning, universitet, mamma, barn

Maror i februarinatten

2008-02-24T21:25:00.003+01:00

Veckan som gick har försvunnit i ett töcken. En inbiten förkylning som förvärrats eftersom jag inte kunnat ta ledigt förrän febern helt slog ut mig. Addera magsjuka ungar, torka spyor, tvätta 12 ton kläder och lakan, skura badrum, åka på möten med feberyrsel och hackande hosta. På kvällarna i sängen en allt mer pressande panikångest över varje timma som försvunnit. Sitter nu på jobbet på söndagskvällen och skriver ihop stipendieansökningar i sista minuten eftersom jag måste vara hemma med sjuka barn imorrn. Pers tillfälliga stipendiefinansierade anställning gör att han inte kan ta föräldraledigt lika enkelt som jag, administrativt sett, och tillgodoräkna sig tiden senare. Han har en deadline närmare i tid än jag dessutom. Samtidigt har han varit hemma en förmiddag ändå då jag behövde åka till institutionen. Han tog igen det med helgjobb, trots egen släng av magsjuka.

När jag var ung hade jag orealistiska drömmar om nobelpris. Numera har jag en dröm och längtan om två veckors solsemester på kanarieöarna med man och barn som känns minst lika orealistiskt. Jag börjar bli trött på att ha satsat alla dessa år, alla dessa egna pengar, egen tid på en yrkesutbildning där "belöningen" verkar mindre, fattigare och torftigare än jag skulle ha fått som butiksbiträde på Ica. Ingen säkerhet, inga framtidsutsikter, ingen semester, inga pengar, ingen tid för barn och familj, ingen fritid över huvud taget. Bara skulder, ångest, oro, otillräcklighet.

Jag trodde aldrig detta skulle göra mig rik, eller ens ge en god inkomst. men jag trodde det skulle ge något. Något utöver ett liv i skuld.

Det här är ett liv för en obunden människa utan partner eller barn, utan andra intressen, och helst med en egen personlig förmögenhet.

Andra bloggar om: familj, barn, mamma, forskning, universitet

Ris och ros på radion

2008-02-23T12:07:00.003+01:00

Lördag i vårsolens glans. Sambo och ungar på väg till kalas igen (en herrans massa ungar föds uppenbarligen vid denna tid på året) så det har blivit total lyxförmiddag för mig. Lugn tidningsläsning i maklig takt och ostört lyssnande på P1. Även om Spanarna än en gång inbegriper Hakelius. Som även denna gång går på med magisterpinnen om sparsamhet och vikten att vända på slantarna. Som att hör knugen prata om stekta sparvar. Göran Everdahl var ÄR du?!

Mesta favoritprogrammet är ändå Medierna som följer kl 11. Det når inte upp till de höjder "Vår grundade mening" bebodde, men den är en helt okej ersättare. Utifrån första inslaget är det tydligt vad som kommer bli nästa veckas snackis i nät-världen. Liza Marklund etablerade mycket av sin karriär på avslöjandet av skandalen med stiftelsen Trossen som med hjälp av medel från kommunerna skulle hjälpa hotade och utsatta kvinnor att få en ny identitet och ett nytt liv. Enligt Marklunds tre-dagars jättestory i Expressen på början av 90-talet hade pengarna istället gått i ägarens egna fickor. Hon hängdes dessutom ut med namn, foto och personnummer. Polisutredningen lades efter hand ned, medan ägaren stämde Expressen för grov ärekränkning. Det hela förlikades med en större summa pengar innan det gick till domstol, kan Medierna berätta.

Varför är detta en debattstorm på horisonten. Jo, för nu har Elisabeth Hermon, ägaren, skrivit en bok om hennes sida av historien vilken utkommer i veckan. Hon hävdar att Marklunds hela reportage var fel och lögn. Eftersom detta är något som ligger 16 år tillbaka i tiden kan man undra om det berör Marklund mer än bara ytligt, men de som läst hennes böcker har redan känt igen storylinen i hennes bok Paradiset som ju även blivit film. Temat gåt även igen i boken Asyl. Så detta är en story som på många vis byggt upp hela Marklunds karriär och skulle den rämna är det många som ser sin pengamaskin sina. Bered er på blodigt krig i pressen i nästa vecka. Reportaget i Medierna idag var lite förvirrat och rumphugget, delvis beroende på den korta tiden förstås. Marklund fick komma till tals via Spanien och hamnade i en sorts "goddag yxskaft"-diskussion med Petter Ljunggren om skillnaden mellan den nedagda utredningen mot Hermon och den inställda rättegången mot Expressen. Expressens dåvarande chefsredaktör, nuvarande hög chef på Bonnier hamnade i extremt snabb försvarsposition och vägrade svara på något som hade hänt för 16 år sedan. Vilket kan vara okej om det inte var så att vi alla vet vilken slarvsylta kvällspressen gör av politiker, myndighetschefer och företagsledare som försöker sig på den försvarsmodellen.

Tove Lefflers roliga inslag handlade om den nya trenden: recensenter som gör pudlar. Fredrik Strage som på vanligt manér bara kan ta sig självt på 120% allvar som nationens viktigaste recensent (försök att dölja detta med viss ironisk ton verkar märkligt fejkar) ångrar att han gav Arn tre stjärnor istället för två och därmed lurade tusentals besökare till en undermålig film. Andra har ångrat underbetyg till Maja Lundgrens bok, eller helt enkelt bett om ursäkt för att de tippat helt fel i Melodifestivalen (även om de inte ändrat personlig åsikt om Christer Sjögrens smetiga sång). Vad är recensentens roll idag kan man då fråga sig? Lite mer verklighetsanknyten frestas man påstå, trots Strage. Våra livsval styrs inte av allsmäktiga smakdomare som berättar för oss vad vi ska tycka. Däremot knyter vi an till individer vars åsikter vi efter hand inser stämmer bra överens med våra egna. Om Johan Croneman gillar en film så vet jag att det finns ganska god chans att jag också uppskattar den. Om Fredrik Sahlin skriver ned en film så VET jag att den är bra....

Om Filmkrönikan ska räddas från undergång så ska de böna och be filmfanatikern Orvar att komma tillbaka. Jag är trött på unga hippa filmvetare som är så rädda att skada frisyren eller skrynkla till desigenrkläderna att de knappt vågar röra is i stolen. Det är för ängsligt, otajmat, innerstadsbesatt och kissnödigt. Ta in någon som inte ser ut som om de hela tiden har i bakhuvudet "hur ser jag ut nu?"...

Andra bloggar om: radio, Spanarna, Medierna, P1, film, Liza Marklund, familj, mamma, barn

Rätt, fel och kränkt

2008-02-17T10:56:00.005+01:00

Maciej Zaremba fortsätter etablera sig som tidningarnas svar på Janne Josefsson (fast bättre underbyggd?) med en ny serie i DN om hur lagen om likabehandling enligt honom lett till absurda och extrema konsekvenser på lärarhögskolan i Stockholm, för både studenter och lärare. Det är en intressant första artikel i serien, där han påvisar hur lagen efter några års existens, under 2005 ledde till flera anmälningar mot lärare för att de underkände elever med dåliga språkkunskaper, dålig praktik på skolorna, och dåliga förutsättningar att klara sitt uppdrag. Flera av dem blev då anmälda på mer eller mindre extremt svaga grunder för diskriminering, i enlighet med vad Zaremba framställer.

Hans huvudmåltavla verkar vara att lagen i nuläget är utformad så att anklagelser inte behöver ha några bevs eller ens grundläggande kriterier för att gå igenom. De mest svepande argument har lika stor tyngd som den som kan åberopa riktig orsak. Studentkåren och de olika jämställdhetsombuden får sig en rejäl känga för att söka efter existensberättigande, på bekostnad av enskilda lärares mentala hälsa.

Det mest skrämmande är just om rättsläget är så vinklat i nuläget att de anklagade anses skyldiga tills motsatsen bevisats. Det är även extremt olyckligt att de nobla idealet att alla ska ha chans att studera vidare oberoende av hudfärg, klass, kön eller religion, har förvrängts till en sorts "alla har rätt till att bli det de själv vill, oberoende av fallenhet och kompetens". I nuläget, när universiteten får pengar beräknat på antal godkända och inte utifrån kvaliteten på utbildningen och de examinerade, så finns det enorm press på att lägga ribban alltför lågt. Att ens komma på tanken att en människa med Aspbergers syndrom har något att göra som förskolelärare är helt vansinnigt. Aspberger-människor är ofta intelligenta och har möjlighet till ett antal olika karriärer - t ex har en hel del framstående medicinska forskare grader av Aspberger. Det tillåter läkarutbildningen, däremot inte att de är praktiserande läkare som kommer i kontakt med patienter.

Zarembas artikel är intressant, och jag ser fram emot en öppen debatt om detta.
Man bör ha ett par saker i bakhuvudet när man läser Zarembas artikel:
1. Antalet anmälningar han tar upp är mycket litet, jämfört med antalet studenter på lärarhögskolan.
2. Det stora antalet lärarstudenter med utländsk bakgrund klarar sig bra. Det är synd att Zaremba inte redovisar bättre hur stor andel som faktiskt får godkänt utan att svartmåla sina lärare.
3. Som Z tar upp är detta inte en grupp martyrer som endast består av de med utländsk härkomst, och man hoppas kommentatorer inom både media och allmänheten inte glömmer bort det.
4. Som journalist har Z också ett uppdrag att skapa tidningsrubriker - lika väl som JämO. Hårdvinklingen blir därefter.

En mycket viktig sak där jag tycker att han skjuter över målet är alla studenters rätt till en andra examinator. Det har inget att göra lagen om likabehandling, utan är den enda säkerhetsventil som de flesta studenter har för att undgå få hela sin framtida karriär spolierad av en idiot till lärare (handen på hjärtat, vi har alla träffat på sådana puckon). Problem infinner sig bara när dessa andra examinatorer och högskoleledningen känner sig pressade att godkänna en elev för att undvika stämning och dåligt rykte i media. Rätten till en andra examinator är en säkerhet både för studenter och deras lärare.

Främst är detta en oerhört viktig rättsfråga, så att yrkesutövare såsom högksolelärare ska ha rätt att ha en god arbetsmiljö och slippa trakasseirer de med. Sedan måste vi verkligen vara beredda att höja kraven på de människor som söker sig till en utbildning. Männsikor som inte kan knyta an till barn emotionellt ska inte bli förskolelärare. De som inte kan ta hand om 30 elever ska inte vara ordinarie lärare. De som i kallt blod planerar och utför ett mord på en småbarnsfar pga has politiska åsikter hör inte hemma i vården. Det handlar om andras rättigheter till god utbildning och bemötande och säkerhet, lika mycket som om individens rätt till val. Det finns alltid alternativ, som speciallärare, fritidsledare, administratör, vad som helst.

Jag ville bli veterinär under lång tid, men insåg efter gymnasiet att naturvetenskap aldrig skulle bli min starka sida. Hellre än att riskera liv och hälsa hos djuren valde jag en utbildning där jag har kompetens och kan tillföra något. Det kallas att vara vuxen.

Andra bloggar om: Maciej Zaremba, kränkt, lärarhögskolan, jämställdhet, diskriminering, utbildning, högskola

Föräldrar: Martyrer, projektledare och dörrmattor

2008-02-14T16:20:00.005+01:00

Det är lustigt, man glömmer så ämlans mycket, men vissa saker fastnar som tuggummi under sulan. I gymnasiet så läste vi om en undersökning som visade att även om kvinnor och män i Sverige numera delar relativt mycket på hushållsarbetet, så tenderade männen att göra sådant som krävde mindre planering och tidsåtgång. Som matlagning, diskning, dammsugning. Medan kvinnan oftare tog på sig tvätten, storstädningen, ta ungarna på aktiviteter osv. I dagens DN berättas om en ny bok, med viss humoristisk ton, av Gunilla Bergensten som "sade upp sig som familjens projektledare". Om det stressiga och jobbiga i att mestadels vara den som ser till att logistiken fungerar därhemma, med matsäck och läxprojekt för ungarna, storstädning och helghandling, papper och intyg. Om att våga släppa taget och kräva att ens partner tar en del av ansvaret.

Låter som en kul bok, och troligtvis ganska nyttig för både män och kvinnor. För det är en ständigt tärande del av äktenskapet att det sociala kravet på att familj, hem och barn ska skötas bra ligger främst på mamman, hon är den som främst känner sig utpekad (rätt eller fel) om saker och ting fallerar. Det är oerhört viktigt att inse att detta är en dubbelriktad process. Att man måste våga ställa krav och förlita sig på pappan. Att man får ta ett steg tillbaka och inse att det finns mer än ett sätt att lösa uppgiften, sortera tvätten, planera inhandlingen. I början är det inte så mycket av en lättnad, eftersom man går och oroar sig för att det verkligen ska fungera. Skrev han under papprena, skickade han in dom? Kollade han upp när kursen skulle börja? Har han koll på matlådan/maskeraddräkten/presenten/tackkortet?

Det finns inget jag avskyr mer än mamma-martyrer. Kvinnor som med beklagande skratt gör sig lustiga över hur hopplösa deras män är, och hänfaller åt tårögda beskrivningar över hur de måste slita, allt de måste försaka för familjens skull. Inget ändras om man inte ställer krav - lika lite som de tar ansvar för att bilen fixas, eller avloppet rensas, eller brandväggen installeras på datorn. Jag tror helt och fullt på att man kan dela upp en hel del uppgifter utifrån personlig läggning. Han är ansvarig för virusskydd och installation av ny hårdvara, jag tar hand om hemsidor och säkerhetskopiering av de digitala fotografierna. Han är bra på dammsugning och att tvätta badrum, jag är är bättre på dammtorkning och att sortera upp ungarnas tvättade kläder (han får rå om sina egna).

Men visst, jag sköter det mesta av projektarbetet hemma - jag misslyckas ofta för jag är så ämlans disträ, men det är jag som har koll på anmälningar till dagis, till simskolan, på utflyktslådan, väskan för övernattningen och pepparkakebaket till basaren. Och jag har svårt att släppa taget, för jag drabbas av ångest om vad som skulle ske om vi båda glömmer bort det (vilket händer). Men han är mer besatt av städning inför besök iallafall - och det är ju bra. Det enda jag har föresatt mig är att inte bli en martyr-mamma som ikläder sig offerrollen som ett glittrigt sorgeflor. Och i övrigt är jag mestadels för lat och fokuserad på annat för att orka med att vara mer än tillfällig projektledare i mitt hemmakaos.

För övrigt tycker jag att föräldrapsykologerna som skriker i högan sky efter DNs något hårdvinklade artiklar om föräldrakurserna kan ta och lugna ned sig. Jag har själv aldrig deltagit i en sådan och har inga behov i nuläget, men jag kan se mellan raderna att det mest fokuserar på att få de vuxna att reflektera över sitt eget beteende - de är problemet, inte barnet (vilket är en god föresats). Att använda positiv uppmuntran istället för negativ kritik - som det är så oerhört lätt att hänfalla åt när man är trött och slut och känner sig otillräcklig. Jag hör så många föräldrar klaga och gnata på sina barn dagarna i ända, jag hör det på mig själv ibland och som ett brev på posten hör jag det ur mina barns munnar. Från tonläge till ordval. Att föregå med gott exempel kan aldrig vara fel. I vissa fall kan det vara visst behov att bryta en negativ trend med lite extrema metoder, men det framgår också att när föräldrarna väl börjar spendera tid med sina barn så förekommer mindre och mindre tillfällen med detta. Belönings-ormen kanske är lite väl extremt för min smak, men i övrigt så vill jag ge en stor kram och guldstjärna till vuxna människor som insett att de behöver ta till sig lite råd och tips, istället för att låta en dålig situation fortgå.

Många emotionella kommentatörer vill att de ska fokusera på den bakomliggande anledningen till barnens ilska - det är ju det de gör!!! Barnen är ofta arga, ledsna, våldsamma och förvirrade för att de inte får egentid med föräldrarna, för att de kritiseras, för att de inte förstår varför mamma och pappa skriker på dom. Genom att bryta det dåliga beteendet hos den vuxne fixas ofta det dåliga beteendet hos barnet. Vad bråkiga arga ungar mest behöver är en god relation med sin förälder, och uppmuntran för det man gör bra, samt någon som tar ansvar för att visa var gränsen går - det är inte okej att slåss, skrika, gråta hysteriskt och kasta sönder saker bara för att man inte får kaka till efterrätt, eller vill slippa ta på sig kläderna själv. Argument som att man ska acceptera "barmets hela jag" är rent otroligt naiva och verkar höra hemma på värsta flummiga 70-talet. "Ånej, jag kan inte säga åt Oskar att sluta kasta klossar på TV:n, jag måste visa honom att jag accepterar hela honom..."

Ska man verkligen skuldbelägga några typer av föräldrar så är det de som aldrig lär sina barn att ha empati, uppmuntra sina kamrater, bete sig rättvist, låta bli att snacka skit om andra, eller att inse att de inte är universums medelpunkt.

Andra bloggar om: mamma, förälder, barn, uppfostran, familj, doktorand

Hakelius bubbelvärld

2008-02-13T10:28:00.004+01:00

Som för så många andra förgylls mina helger av Spanarna på P1 - fortfarande ett rent otroligt trevligt och givande program med många roliga och tänkvärda inlägg. Men t o m de bästa kan ibland snubbla över riktiga rumpnissar. Johan Hakelius har av någon outgrundlig anledning bjudits in som en i panelen och hans bidrag är väl okej, men sällan särskilt märkvärdiga. Men i helgens program vräkte han ur sig sådana dumheter att jag höll på att sätta kaffet i vrångstrupen. Under temat "Det finns inga gratisluncher" diskuterade han oskicket som diverse människor har att förvänta sig något för ingenting. Vilket må vara en poäng, men knappast genom hans exempel. Han tog till exempel upp detta med krav på gratis inträde på museerna som något löjeväckande. Det kostar ju så lite, det kan man gott betala om man vill få sig lite kulturell spis. Tänk, på naturhistoriska kostar det bara 70 kr för en biljett - det är inte mer än man lägger ut för en latte och bulle på fikastunden.

Vad ska man börja?! För det första, herr Hakelius, f d redaktör för Finanstidningen, numera kulturkolumnistkonsult och förståsigpåare på SvD och Aftonbaldet, det kanske övergår ditt etablissemangsförstånd men 70 kr är faktiskt en utgift som svider i diverse plånböcker. Ja, tänka sig, det finns människor - tro det eller ej - som inte har råd att dricka latte och äta jättemuffins dagarna i ända på stan. Själv har jag inte tagit en latte på ett fik sedan december, då jag gick ut med ett par kompisar. Det var månadens stora grej för mig, mitt totala nöjeskonto för den månaden. Bio ser jag numera 3 gånger om året, för mer har vi inte råd med. Min sambo och jag går ofta och ser olika filmer, eftersom vi inte har råd att gå båda på något som den ena bara uppskattar delvis. För en barnfamilj med dålig inkomst (eller helt enkelt vanlig inkomst, med CSN-skulder, bostadslån, barn som behöver lyxvaror såsom böcker och kläder de sliter ut och växer ur), så är varje utgift kännbar. Att tillbringa helgerna hela familjen på ett museum kostar faktiskt, även om det är gratis inträde för barnen.

Vad som verkligen gör mig förbannad är den där city-attityden som får mig att skämmas över att jag är Stockholmare. Hakelius förutsätter:
1. Att alla bor i storstaden, helst inom tullarna, där avstånden till de stora museerna är relativt litet.
2. Att alla som bor i storstaden har pendlingskort så de kan ta sig kostnadsfritt till museet.

Att det kan finnas människor och barnfamiljer som behöver lägga ned en ansenlig summa pengar för att ens ta sig till Stockhom/Göteborg/Malmö, hitta boende där som inte försätter dom i konkurs, och dessutom fixa utlägg för resor och måltider när de väl är där - det verkar inte ens föresväva honom.

Hakelius har all rätt i världen till sin lyckade karriär, sin höga inkomst, sina designskjortor som kostar mer än jag kan lägga ut på matvaror under ett år. Men när han verkar existera i en bubbla i tron att alla andra människor, möjligtvis med undantag för alkisar i tunnelbanan, lever samma liv så får jag nog! Ska det vara så hjärtligt svårt att få alla dessa media-tyckare, och medlemmar i klubben för inbördes beundran och ryggdunkning, att inse hur den ekonomiska verkligheten är för en riktigt stor andel av befolkningen. Att 70 kr är ett kännbart utlägg (för att inte tala om 140 kr om båda föräldrarna har mage att vilja spendera helgen med sina barn). Att det vore trevligt om de skattepengar vi betalar kan gå till att bekosta kultur och kunskap tillgängligt för alla, inte bara konst och teater som endast de bemedlade har råd med. Det här är inte likvärdigt med en latte på stan, Hakelius, det här handlar om att göra det till en naturlig del i människors och barns liv att gå på museer och bredda sina horisonter.

Hur mycket fick du betalt bara för att dra en självgod 10-minutersspaning i radion? Troligen mer än jag och min familj har att leva på den här månaden när räkningarna är betalda.

Andra bloggar om: Spanarna, radio, P1, Hakelius, kultur, museer, barn, familj, förälder, mamma

Skymningssinne

2008-02-07T17:39:00.000+01:00

Mörkret faller, tystnaden breder ut sig. Endast datorns surrande och tangentbordets knackande hörs. Det är handledarmöte imorrn och panikjobb till midnatt ikväll.
Inhandlade pulver-fruktsoppa, sportdryck, muffins och mikrovågspopcorn i matbutiken i morse, så jag står mig. Om inte magen gör revolt och kräver regeringsbyte.

Önskar att jag kunde bosätta mig på rummet och inte komma ut förrän ett par kapitel var färdiga iallafall.
Önskar att jag kunde vara hemma och pyssla med ungarna.
Önskar att jag kunde sticka till världs ände och inte ha nåt att göra med min forskning och den akademiska världen.
Önskar att jag kunde skärpa mig och bara skriva ihop fan-skapet nån gång.
Önskar att jag hade köpt en semla.

Upp flyger tanken
Ordet stilla står
Tanke ej på papper
Aldrig tryckar'n når

Andra bloggar om: forskning, vetenskap, doktorand, universitet, mamma, barn

Nakenråttor, bloggblondiner och tidningsankor

2008-02-04T13:55:00.000+01:00

Ibland undrar jag om världen faktiskt består av två helt olika människoarter, med helt olika sätt att resonera. Eftersom de nästan aldrig får för sig att bli ihop (eftersom de är så olika) och i övriga fall inte är kapabla att skaffa gemensam avkomma (eftesom de härstammar från apor respektive ...eeeeh... nakenråttor), så har detta faktum aldrig uppmärksammats. T ex, om man vill att människor ska åka mindre bilar så vore det logiskt, som jag ser det, att satsa på kollektivtrafik och helst sådan som inte kräver fossilt bränsle. Inte använda biltullar till att bygga mer vägar, höja priset på kollektivtrafiken och i övrigt dra ned på busslinjer och tider. Eller vill man få folk att åka mer tåg och mindre flyg, kanske de förra kan konkurrera med flyget med hjälp av lägre priser (det får ju ändå plats fler i ett tåg), fler avgångar, bättre snabbtåg etc. Att "konkurrera" med dubbelt så högt pris på en resa som tar tre gånger så lång tid, samtidigt som man säljer svindyr usel mat och inte ens kan erbjuda gratis dricksvatten till småbarnsföräldrar på den 6 timmar långa resan, ja då undrar jag om vi fått helt skilda ekonomi-lektioner i skolan.

Eller ta det här med journalisters märkliga förhållande till bloggare. De förra är en yrkeskår vars uppdrag och utbildning går ut på att söka upp, processa och förmedla information till delar av allmänheten. De senare är en ungefär lika homogen grupp som "bokläsare", eller "bio-besökare", eller "tv-tittare". En grupp, med andra ord, som består av helt olika människor som uppskattar ett visst medium av en herrans massa olika anledningar. Vissa bloggar bara för sina kompisar, andra för att nå berömdhet genom att skvallra, andra för att lätta på trycket och ytterligare andra för att det ger en möjlighet att kommunicera tankar, tolkningar, forskning eller livsåskådning till de som möjligen kan vara intresserade. Och en herrans massa tjejer bloggar tydligen om mode för en än större grupp tjejer (och en del killar). Ungefär som att påpeka att det produceras en herrans massa sportprogram, mestadels för en än större grupp män (och en mindre grupp kvinnor).

Eftersom det ligger mycket pengar i modehandeln får dessa bloggare tydligen också se sig uppvaktade av företag som dinglar med tävlingar och priser där de får gratisreklam och bloggaren får bättre besöksstatistik. Inte så många akademiker, eller analytiker, ses som potentiella konsument-kontakter. Vilket återspeglar förlagsvärlden i stort. Hänt i veckan och Cosmopolitan säljer bättre än Populär Historia och Fototidningar.

Detta faktum skapar dock inga tidningsrubriker såsom en viss nätenkät om bloggbesökare gör, om vilken det har skrivits i DN. Artikeln är skriven av en förment utbildad journalist, vars källredovisning bara kan kallas rudimentär. "Källan" till undersökningsresultaten som visar att det mest är tjejer som läser modebloggar som är aktiva bloggbesökare är en nätenkät utförd av en annan bloggare. Inget i artikeln redovisar för hur undersökningen gick till och vad urvalet var. Man kan dock läsa följande

Undersökningen Blogg-Sverige är inte gjord utifrån ett representativt urval.
Helt fel ute verkar dock resultatet inte vara. Mikael Kulle i DN

Jaha - vad baserar du det på? Som sagt, resultatet kan vara helt rätt, men det kan också vara helt och hållet åt fanders, beroende på vilka som svarat på enkäten, var de sökts upp någonstans. Skaparen är Hans Kullin, och hans tanke verkar god (och man får långt mer information på hans blogg). Men en svarsfrekvens där 76% av de som svarar (och som har en egen blog märk väl) är kvinnor och bara 24% män...jag undrar om möjligen kvinnor kan vara lite mer svarsbenägna på undersökningar av det här slaget? Det känns som om det skulle kunna vara möjligt att utifrån de största blogg-portalerna göra en undersökning av könsfördelningen hos bloggare - och de 200 mest besökta bloggarna och deras ämnen, som kan fungera som kontroll av Kullins analys.

Så vad jag undrar över i slutändan är: varför så usel artikel i DN Ekonomi - en tidning som utger sig för att stå för journalistiska proffsighet i anstormningen av bloggarnas oprofessionella tyckanden? Är detta vad deras högskoleutbildning ger? Är detta det enda kravet som redaktörerna ställer på sina medarbetare medan nätet fylls av långa och diskuterande inlägg från personer som generellt sett lägger ned mer tid på att kolla upp och framförallt redovisa källorna. Och nu menar jag inte den här texten egentligen, min blogg är ett andningshål för mig och inte något jag lägger ned tid på för att etablera mig som en konsekvent och gedigen debattör i dagens samhälle. Som andra gör - och vilkas bloggar jag med glädje besöker. Själv kollar jag varken in modebloggar eller läser Veckorevyn - men jag har inga problem med att andra gör det. Fast jag börjar seriöst fundera över varför jag ska lägga ned tid på att besöka de etablerade tidningarnas hemsidor om deras inlägg skulle få en seriös bloggare att rodna? Tror de att de kan konkurrera med "artiklar" som hör hemma i reklamfinansierade gratistidningar?

Förstår bara inte varför man nödvändigtvis ska bulta ihop bloggning som en enda klump, medan tidningar bedöms utifrån den läsekrets de vänder sig till. Fast om man kräver att journalister ska reflektera och bedöma det de rapporterar kanske de får hjärnblödning på kuppen. Ni vet, journalister är ju en och samma sak, var sig de jobbar för Se & Hänt eller The Guardian. Inga nakenråttor där inte...

Andra bloggar om: bloggning, media, samhälle, journalistik, bloggenkät

Baby Boom Blues

2008-01-30T09:00:00.000+01:00

Gick ned till personalköket igår för att fixa en kopp kaffe. I matrummet intill satt tanterna och diskuterade. Ekonomiansvarige K diskuterade med knappt återhållen ilska och bitterhet sin kommande pensionering om några år. Det faktum att hon deltidsarbetat stora delar av sin yrkestid kommer innebära en låg pension, knappt värd att leva på. Jag gillar K som är en kapabel och kompetent medarbetare, jag känner för hennes situation, jag tror säkert pensionen är usel - men vad innebär det att min pension kommer vara!? Och min generations akademiker, som knappt lyckats få en regelrätt anställning innan doktorandtiden, vilken i sig bara är pensionsgrundande halva tiden (resten är utbildningsbidrag utan socialförsäkring). Som kommer ut i arbetslöshet i övre 30-årsåldern. Som får sin pension räknad i det nya systemet. Som har CSN-räkningar att betala tills begravningsentreprenören stänger kistlocket.

Tidigare hade B beklagat att hon inte hade råd att bo kvar i sin villa efter pensioneringen. Igen, jag tycker det är synd och ledsmat - men hon har haft möjlighet att införskaffa en villa. I en tätort. På deltidsarbete och deltid på sjukpeng. Chansen att jag och min man kan köpa ens ett mindre radhus inom 5 mil från centrum är troligen +/-0. På "höjden" av vår produktiva yrkesbana.

Vad som övergår mitt förstånd är att så många ur den generationen ens kan möta blicken hos oss som kommer efter. Hur kan de vara så självupptagna att de sällan verkar inse att vi knappt håller näsan över ytan - i en ålder då de satt på fasta tjänster och fick chefsjobb. Vi som ska se till att deras förmånliga pensionssystem inte kollapsar, eller kollapsar hela nationalekonomin. Ja, de har gjort mycket för vårt land - men jag önskar de slutade iklä sig martyrrollen. Det finns åtskilliga andra som gärna skulle ge blod, svett och tårar för att bygga vidare på det som de startat. Om man bara fick in minsta lilla tåspets.

Världen går inte under för att ni går i pension. Men den kan faktiskt göra det om ni inte makar på er snart...
Livet kanske blir hårdare då, men ni har åtminstone haft ett antal bekväma år att luta er tillbaka på. Jag är 35 och ser inte en chans för den sortens trygghet inom det närmaste årtiondet ens.
Förlåt en desperat två-barnsmamma med skulder över öronen och inga framtidsutsikter.

Andra bloggar om: familj, barn, forskning, universitet, doktorand, 70-talist, mamma

Fel slags antirasism? Eller rätt?

2008-01-29T09:46:00.000+01:00

Respekt och heder åt de som sluter upp en söndag i januari (om än en mild sådan) för att markera minnet av Förintelsen och dra uppmärksamhet till folkmord i dåtid och nutid. Men som Ola Larsmo, kulturskribent i DN, noterade när han var där så var många av deltagarna lite till åren komna. Var är alla de unga, energiska anti-rasisterna undrar han i sin krönika? Hur kan 1000 unga samlas i lilla Salem för en demonstration, men inte sluta upp i huvudstaden för en liknande begivenhet? Jag både gillar och beundrar Larsmo sedan tidigare, hans analyser är vanligen skarpsinniga, men han faller i samma fälla som så många andra 40- och 50-talister (född 1957) i dagens Sverige - historia och internationella kriser känns mer påtagliga och centrala än verkligheten på gatorna.

För etablerade och respekterade samhällsmedborgare med stadig inkomst, gott boende och utan större risk att bli nedslagen av skinnskallar (eftersom de ser svenska ut) eller poliser (eftersom de ser välbärgade ut), så glider engagemanget sakta men säkert över från egen erfarenhet till allmän empati. De kämpar för att nazismen aldrig ska glömmas bort, för yttrandefriheten i Turkiet, för invånarna i Burma, för kvinnorna i Saudiarabien. Alla bra och viktiga och nödvändiga mål. Det som gör mig trött och lite förbannad är att de inte kan lyfta sina välfriserade huvuden från ordbehandlaren och inse att en anledning till att så många ungdomar engagerar sig i anti-rasistiska organisationer och demonstrationer i små orter är att de inte rör sig om idealism - utan realism. De stöter på mörkermännen dagligen, på gator, på arbetsplatser, i skolor, på nätet, på krogen. De blir slagna, förföljda, trakasserade, hotade - och till skillnad från medlemmarna i kulturetablissemanget är polisens vilja och förmåga att fixa skydd minst sagt liten. Vi demonstrerar för att hålla stången mot vardagens rasism, mot våld och hot som sker överallt, här och nu, i Sverige.

Larsmo får ursäkta om uppslutningen på möten som i mångt och mycket handlar om att minnas gamla tider inte väcker det engagemang som mord och våld i nutid gör. Dagliga förföljeser av mörkhåriga i en förort kanske inte genererar 20 st DVD-filmer med dramatiska filmsekvenser, men blodet som spills är vårt eget, våra vänners. I slutändan kämpar vi alla för samma sak.

Jag skulle vilja vända frågan tillbaka - varför är det så få intellektuella, journalister, kulturskribenter, författare, politiker och konstnärer som vandrar i Salem? Var är alla dessa engagerade 40- och 50-talister när nynazister kastar sten och brandbomber in i flyktingförläggningar? Var är de när ytterligare en tonåring misshandlas för att han är mörkhyad, har en annan religion, talar med dialekt - eller helt enkelt har fel åsikter? Filar de på sitt försvar för Sverigedemokraternas demokratiska rättigheter? Som det faktum att 6% inskränkta och okunniga miffon röstat på SD ger dem ett existensberättigande. Bara för att 37% av tyskarna röstade på nazisterna gjorde inte deras politik ett uns mer rumsrent.

De som demonstrerar i Salem försöker med alla medel förhindra att den sortens värdeförskjutning och hatiskhet etablerar sig idag igen, i vårt land. Att minnas Förintelsen är naturligtvis också ett steg i den riktningen, men det är nog än mer viktigt att se den intolerans som finns idag, i vårt land, överallt omkring oss, än att fokusera allt för mycket på sådant som hände andra människor på en annan plats.

Så till Larsmos fråga: "finns det två sorters antirasism i landet, som inte kan mötas på samma torg?" - vill jag svara: Var var du när de demonstrerade i Salem? Varför sluter inte ni upp på samma torg som dagens unga? Varför kan ni minnas de fruktansvärda som har skett, men inte se den ständiga närvaron av samma ruttna föreställningar i skolor, på arbetsplatser, på gator och torg, här och nu? Är det inte storskaligt och "glamoröst" nog, med futtigt våld, från futtiga tonåringar, mot en ensam kille på regnig asfalt i Upplands Väsby?

No Pasarán! No Pasarán! No Pasarán!

Andra bloggar om: antirasism, antinazism, antifascism, debatt, nazism, förintelsedagen, förintelsen, kultur, politik, Sverige, Ola Larsmo

Dimma och töcken, ute och inne

2008-01-12T13:09:00.000+01:00

Även om jag länge varit helt övertygad om att människans inverkan på klimatet är påtagligt och potentiellt katastrofalt, har jag samtidigt vägrat se enstaka varma dagar och snöfattiga vintrar som något sorts "bevis". Väder varierar för mycket både årsvis och århundrade-vis för att en regnig december ska betyda något. men nu ger jag mig. Det här kan f-n i mig inte vara normalt! Ljumma vindar i januari!? Regn, regn, regn. På sin höjd lite frost ett par dagar. Förra vintern var också mesig, men då kom iallafall snön i början av januari. jag har klamrat mig fast vid det hoppet länge nu. Nu ger jag upp - det bidde ingen vinter. Det bidde november i fyra månader... Jobbigast är att möta min dotters förvåning och besvikelse: "var är vintern?" "var är gubben snö?" "varför kan min mamma inte göra nåt åt vädret - jag trodde mamma kunde allt?" Skidorna står oanvända, pulkorna samlar vatten utanför dörren. Tack o lov för spolade isbanor så det iallafall blir lite skridskor. Jag har stått ut med mörkret om vintern tack vare snön. Ska min framtid bli ett engelskt vinterklimat med skandinaviskt mörker? Dags att köpa prozac.

I fredags sökte jag upp professor E och frågade lite information om studenternas kommande tenta, inför studiegrupperna vi håller i. Första gången sen härdsmältan i december som vi pratats vid öga mot öga. jag tror vi båda var lättade och föresatte oss underförstått att aldrig låtsas om bråket tidigare. I sann skandinavisk anda. Syns inte, finns inte. Jag vill bara ha arbetsro, kall krigsföring har jag varken ork eller mental styrka för i nuläget, så jag är bara tacksam. Kanske t o m kan dyka upp på lärarmötet nästa vecka utan att få nervsammanbrott innan...

Andra bloggar om: mamma, förälder, barn, klimat, universitet, forskning, doktorand

Utrotningshotad: Politisk satir

2008-01-10T15:11:00.000+01:00

Varför ska det vara så omöjligt för media att driva med media i Sverige? Varför ska det vara så ämlans svårt att få tag på bra, dagsaktuell politisk satir? Med undantag för 15 minuters Public Service i P1 på söndagarna (tack, tack, tack) och enstaka illustratörer i dagspressen (hallå, nån där?) så är det makalöst tunt på den fronten. Och nämn inte Parlamentet i TV 4, den lilla anstrykning av äkta satir som fanns i begynnelsen är helt bortblåst i slapstick vid det här laget.

Det som dyker upp och faktiskt är BRA läggs ned så fort första omgångens kontrakt är uppfyllt. T ex DHH (Detta Har Hänt) som var en av de få fungerande satirprogrammen på TV tills det helt oförklarligt lades ned. Henrik Schyfferts egen kortlivade version av detta i Kanal 5 hade mycket lite gemensamt med 2000-talets bästa program, The Daily Show, från USA. Sant, den senare har en stor stab av extremt duktiga och hårt arbetande och insiktsfulla författare som säkerligen inte ställdes till Schyfferts förfogande. Men det man hade kunnat göra för att driva med makthavare både i Rosenbad och i Bonniersägda medier försvann i rumphumor och one-liners. Det fanns inget hjärta, ingen själ och ingen glödande patos att dra skynket från den småmögliga konformiteten och konflikträdslan i detta land.

Min enda ljusglimt i mörkret under hösten var det helt lysande 2-timmarsprogrammet Starkt Material i P3 på torsdagseftermiddagar. Ett (h)järngäng lett i studion av de erfarna och synkade programledarna Anders Johansson och Patrick Ehrnst. Redaktionen plöjde igenom allt från Rapport-inslag till lokalradio-inlägg under veckan, och lyfte ut underbara guldkorn från både politiker, journalister och allmänhet som riskerade livet på mig, eftersom jag så ofta höll på köra i diket av skratt. Bäst av allt var att det verkligen gav sig på att ställa frågor som journalisterna alltid missade i sin iver att bli bundis med makten, och avslöja de allt som oftast patetiska småknepen inom skjutjärns-journalisitken. Dessutom tvekade man inte att driva gäck med diverse inskränkta, idiotiska och patetiska medborgare som uttalade sig inför kameror och mikrofoner. På tvärs emot den förhärskande våta filt som vanligtvis ligger över alla medier där "gemene man" automatiskt får bli oemotsagd sanningssägare med darr på rösten och tår i ögat eftersom man "inte ska trycka ned den vanliga människan".

I min totala naivitet trodde jag att meddelandet om det sista programmet av SM i december gällde för 2007 - att detta enormt roliga, intressanta och givande program skulle återvända i januari. Men naturligtvis, den får gå samma död till mötes som alla andra seriösa politiska satirer i Sverige. Andra programserier förlänger sina kontrakt, men inte Starkt Material. Istället blir det ett mer "ungdomligt" program (skulle jag gissa syftet är) under namnet Din Gata.

Nu vill jag inte racka ned på det, jag är fullt beredd att tro att det är ett alldeles utmärkt och bra program. Jag kan bara inte förstå varför SM inte får komma igen? Varför det ska vara så in i vassen omöjligt att få tag på bra dagsaktuell politisk och medial satir!? Det kan knappast vara så att det inte finns högvis med uppslag vareviga dag. Varför skämtar svenska komiker så gärna om svenska särdrag och vardagshändelser, men verkar livrädda att vidröra aktuella och viktiga frågor rörande politik och makt?
Är det fortfarande en sorts ihärdig rädsla att falla ned i 70-talets PK-träsk?
Är det ett behov att vara blasé, distanserad och ironisk?
Är komikerna för lata, orkar de inte göra bakgrundsarbetet som krävs? Är de för dåligt allmänbildade?
Hindrar mediernas ägare dessa programidéer från att förverkligas, motarbetas de?
Är hela Sveriges befolkning så naiva att de tror att det inte finns något att skämta om när det gäller våra politiker annat än vad de har på sig på Grammisgalan?
VARFÖR!?

Kan det delvis vara så att P3 är så desperat att fånga 14-29-årsgruppen att deras chefer försöker städa undan allt som kan kräva lite hjärnaktivitet? För inte vill väl kidsen ha sånt..? Och P1 vågar väl inte ta in ett humorprogram till efter den omgång Annika Lantz fick av pensionärsmaffian. Däremot har man i P1 inga problem med att förpesta mina helgmornar med okritiskt modesnack och myspys-relationsprogram som borde förpassas till P4 omedelbums! Var finns radion för oss mellan 29-49 som inte nödvändigtvis tycker att På Spåret och Antikrundan är veckans höjdpunkt? Som inte räds lite mental utmaning, skarp humor och vass musik?

Kom igen nu, lite bättre än 15 minuter i radion kan vi väl vaska fram av politisk satir och analys!!!
Förutom av den ofrivilliga sorten som möter oss dagligen i våra medier...

Andra bloggar om: media, humor, radio, TV, Starkt Material, Public Service, satir, politik

Slag under bältet

2008-01-09T09:27:00.000+01:00

Det blev ett långt vinterlov - tog ut extra mammadagar för att fylla ut luckorna så att jag hann spendera lite tid med ungarna. Och ha en ursäkt att inte arbeta med avhandlingen. Inte för att jag lyckades blockera den från medvetandet som jag hoppades, nätter och dagar har bestått av återkommande fladder i maggropen, illamående, kväljningar. En tyngd som aldrig lämnar mina axlar.

Igår var första dagen tillbaka på jobbet, högar med mejl och skräpmejl att vada igenom, återlämna böcker och kopiera, skicka mejl och kolla uppgifter. Fick det mesta praktiska fixat så jag kom till jobbet lite mer positiv idag, glad att äntligen sätta igång. Igår utbytte jag för första gången ett par artiga meningar med professor I efter styrelsemötet där jag tydligen blev personligt ansvarig för att alla tyckte deras kursplan var usel och potentiellt katastrofal. Så länge jag kan förvänta mig opersonlig artighet är jag nöjd, hellre det än iskall tystnad och isolering.

Som sagt, jag gjorde en kraftansträgning att hålla mig positiv och laddad inför mitt sista halvår. Bara för att springa på det första hindret efter 10 minuter. En kollega från en annan avdelning tittade in och sa att hon blivit ombedd att hålla i en del av undervisningen jag vanligtvis sköter om eftersom huvudläraren professon N mejlat henne och sagt att jag inte hade tid. News to me. Som jag minns det har jag tjatat på institutionen om att få mer undervisningstid. Jag hade tackat nej till en sak i slutet av förra terminen, som var helt nytt, men det här har jag förberett material för. Jag hade åtminstone uppskattat att faktiskt bli tillfrågad, eller i värsta fall meddelad själv, att en annan person skulle hålla min undervisning. När var det tänkt att jag skulle få veta detta om inte hon tagit tillfället att själv kontakta mig?

Min kollega blev också ställd och pinsamt berörd, eftersom hon från mejlet fått uppfattningen att jag var införstådd med detta. Eftersom hon är en genuint trevlig person ville hon avsäga sig uppdraget, men efter lite betänkande sa jag nej till det. Dels för att jag inte riktigt vet om det här faktsikt kan vara viktigt för henne också, dels för att jag inte orkar stå mitt i en potentiell konflikt till med huvudlärarna. Jag blev bara så j-a trött och less på allt igen. På hela den här usla organisationen, personliga sandlådan för ett gäng akademiker i pensionsåldern som inte skulle klara av en mellanchefsposition på den lokala ICA-butiken.

Andra bloggar om: universitet, forskning, arbete, chefer
mamma, barn, förälder

Spyor och kristyr i lusse-tider

2007-12-13T11:15:00.001+01:00

Hade verkligen sett fram emot denna Lucia. Sten har blivit stor nog att bli upphetsad inför tanken på att få klä ut sig, Ida valde frivilligt att vara pepparkaksgumma i år igen - ett år till utan att falla under Lucia-masspsykosen. Båda ungarna hade övat på lusse-sångerna, sjungit och trallat helt utan påtryckningar. Dessutom är detta sista året de lussar tillsammans, nästa år går Ida i förskoleklass. Magsjukan klarade vi av i förra veckan...trodde vi. Igårkväll fick Sten magknip och den här gången var jag mer påpasslig än för en vecka sedan då Ida spydde ner hela vår säng. Tre omgångar kräkattacker blev det innan han till slut somnade utmattad och ynklig ("jag e mycke' sjuk"). Två omgångar hamnade på golvet, den tredje fångade jag faktiskt upp i hinken. Tvätta och skura golv, tvätta kläder, pyssla om.

Som av en händelse var Per på julfest på jobbet - och hade varit på en annan julfest förra veckan då Ida spydde ned allt. Anar en nesligt uttänkt plan. Så på morgonen, efter lite samtal med dagis fick vi inse faktum. Ida kunde inte heller delta i lusse-tåget. Båda ungarna var rejält besvikna och ledsna, men med en inre mognad som fick mig att häpna gick det ganska snabbt att bryta sorgen. Som av en lycklig slump hade vi köpt pepparkakshus som jag byggt ihop kvällen innan, så med löfte om kristyr och godis-dekorering av den var de ganska glada ändå. Tack o lov för halvfärdiga produktioner som ger lätta mamma-poäng! Efter otroligt kladd och visst slagsmål har vi nu en kaotisk kreation täckt av vit, grön och rosa kristyr och en hel non-stop-påse. Jag är nog mest stolt av alla tre...och mest ebsviken över att missa sista gemensamma dagis-lussen. Lucia blir så mycket mer på blodigt allvar för skolbarn, och glädjen minskar i samma takt.

Annars är det en märklig magsjuka det här som sprider sig över landet. Som en vinterkräksjuka light. Först lite magont, sen kräkas upp det som finns i magen. För Ida räckte det med en gång, för Sten till dess magen var tom. Sedan nästan helt återställd nästa dag, med ganska vanlig aptit. Ida hade lite feber, men Sten verkar klara sig från det. Och inkubationstiden verkar vara runt 6-7 dagar i flera fall, om det inte är en slump. Och ingen diarré, tvärtom. Nu håller vi bara tummarna tills de vitnar att Per och jag klarar oss även denna gång. (ta i trä)

Andra bloggar om: barn, mamma, lucia, vinterkräksjuka, magsjuka, förälder

Dagen då jag dödade min karriär

2007-12-11T00:36:00.000+01:00

Igår torpederade jag min karriär. Och min fortsatta vistelse på instutionen - tur att det inte gäller mer än nåt halvår till. I ett utbrott av allmän inkompetens, hybris och åderförkalkning hade De Fyras Gäng försökt få igenom en ny kursplan för ett av ämnena utan att passera Gå (dvs Styrelsen). De fick bakläxa i fakulteten och ärendet studsade tillbaka till styrelsen. Första gången jag eller någon annan doktorand lade ögonen på den nya planen var i fredags. Inte för att någon av oss har involverats eller tillfrågats på något formellt vis, men de få gånger vi lyckats få tillfälle att uttrycka våra åsikter har de gått på tvärs mot det som nu framlades på pappret.

Alla studenter vi mött, all erfarenhet från pedagogiska utbildningar, talade för bättre grundkunskaps-förmedling, struktur, faktainlärning. Vad vi får är luftslott, önskedrömmar ideologiska brasklappar. Föralldel, det kan man väl köra på, om det finns någon chans att få studenter. För utan studenter inga pengar, och vår ekonomi är katastrofal nog ändå. Hann visa kursplanen för kanske halvdussinet doktorander innan mötet, vilket är de flesta som är aktiva ändå. Reaktionen från samtliga var att det är uselt och ekonomiskt oförsvarbart. Som doktorandrepresentant i styrelsen var det mitt ansvar att ta upp detta på tisdagens möte. Hade magont hela helgen.

Efter en absolut minimal föredragelse kom frågan om kommentarer. Jag frågade ärligt var de trodde studenter utbildade på detta sätt skulle få anställning någonstans? Vilket sorts söksunderlag de trodde sig kunna förvänta? Till svar fick jag floskler och rena känsloargument: det borde vara så här, det här borde vara den nya framtiden för ämnet. Inga undersökningar hos vare sig arbetsmarknad eller studenter som stödde detta - och det dessutom från fyra personer som doktorerade på 70-talet och knappt satt foten utanför universitetet sedan dess.

Men jag hade tydligen öppnat dammluckorna, studeranderepresentanterna hoppade in och var om möjligt mer kritiska. De hade iallafall haft ett möte med lärarna, men de synpunkter de lagt fram hade inte på något vis inkorporerats (samma som doktoranderna framfört). I slutändan fanns inget stöd från vare sig studenter, doktorander, övriga lärare eller prefekt.

Jag var alldeles skakig när jag gick därifrån. Men det skulle bli bättre. På lunchen kom en av lärarna instormande i doktorandernas matrum alldeles förbi av ilska. Inte rakt mot mig, men jag var den enda där som varit med på mötet. Det slutade med att vi hamnade i en ganska hetsig diskussion där han betedde sig som en 11-åring och gnällde över att ingen uppskattar honom, ingen förstår honom, ingen har samma insikt som han. Sen förolämpade han våra avhandlingsprojekt med en svepande gest, trots att han inte skulle kunna repetera ens det mest grundläggande om våra projekt under pistolhot. Hela hans argument var att om vi var så otacksamma för den tid han och de andra lagt ned på detta så kanske det var bäst att alla lärare tog tjänstledigt. På vilket jag svarade med tystnad. Hur i hela friden kan en 60-årig man vara i behov av bekräftelse av sin omgivning på ett sätt som skulle vara pinsamt för en 6-åring?

Sen var han arg för att vi inte förvarnat om att vi skulle rösta mot. När jag poängterade att de inte visat kursplanen för oss förrän två dagar i föväg så blev han purken och sa att ingen hade sagt åt honom att han måste ta kontakt med doktoranderna. Ingen hade sagt åt honom.
Om de tycker att våra åsikter är oviktiga kan de väl knappast klaga på att de inte fått förhandsinformation om dom.

Jag är så in i märgen trött på denna generation som har vant sig vid att världen böjer sig för deras nycker och infall - särskilt de som valt en helt akademisk karriär. De verkar fortfarande ha svårt för att inse att universitetet inte är deras personlinga leklåda. Deras beslut och handlingar får konsekvenser som påverkar inte bara studenterna, utan andra anställda som kan bli friställda för att ekonomin är i botten. Är man tre år från pensioneringen, med rejäla forskningsanslag, kanske sådant inte bekymrar en. Men det bekymrar OSS.

Jag är en hård förespråkare för anställningstrygghet, men jag börjar anse att professurer och även lektorat ska vara på 5-års förordnande, som förlängs endast efter en extern revision av kursutvärderingar, handledningsutvärdering och förmåga att knyta kreativ forskning och projekt till institutionen. Annars åker man ut på sin snövita, överpriviligierade, feta häck!

Tills vidare får jag nog hålla mig i min del av byggnaden.

Andra bloggar om: universitet, forskning, doktorand

Dagens skratt

2007-11-26T14:42:00.000+01:00

Rocky må sakta mogna från cynisk 20-åring till cynisk och bitter 30-åring - men den underbara fingerkänslan finns kvar - bloggerkommenterarmyran... :D:D:D

Rockys hemsida

Barnen gympar iallafall...

2007-11-25T12:17:00.000+01:00

Ungarna har äntligen kommit upp i den åldern att man kan somna om efter det att de själva vaknat kl 7 på söndagsmorgonen. För mig har detta varit en dröm vid horisonten så länge att det är knappt att man tror att det är sant. Lite hjälper väl Barnkanalen till också. Som så ofta händer hade alla hamnat i samma säng under nattens timmar, och när Ida 5 år vaknade gick jag tillbaka till barnrummet med henne och satte på TV:n. Kröp ned innerst på den breda nederdelen av våningssängen (nobelpris till den uppfinnaren) och somnade om. Vaknade upp igen efter nån halvtimme då Sten 3 år dök upp med täcke, kudde, gosedjur och allehanda leksaker han släpat med sig på sin pligrimsfärd in till vår sängkammare (måste varit gårdfarihandlare i ett tidigare liv). Somnade om igen.

Vaknade vid 8.30 av att båda ungar stretchade till det där märkligt surrealistiska gympa-programmet där en av programledarna har ett krokodilhuvud... (har aldrig förstått den logiken). Om det finns nåt gulligare än barnrumpor i pyjamas som gör gympaövningar så vet iallafall inte jag vad det skulle kunna vara. Medans jag gick iväg till badrummet för att tvätta håret organiserade storasyster ett byggprojekt med klossar för sig och lillebror. Kunde duscha i 20 minuter utan några skrik- och gråtkriser, bara ett par besök av ungarna för att informera mig om projektets framväxt. 20 minuter!!! Nästan så jag blir tårögd bara av tanken.

Pratade med en kollega och tillika relativt nybliven far förra veckan, glad och lycklig naturligtvis, men efter 4 månader har han insett att egentid i mer än 2 minuter är nästintill lika ouppnåeligt som en god ekonomi. Kunde trösta honom med att det räckte med 4-5 år innan man faktiskt kunde få hela 15 minuter ibland om morgnarna. Bäst av allt är att se hur ungarna leker med varandra. Ida som förstående och uppmuntrande lekledare, Sten som allt mer betänksam och entusiastisk lekkamrat, inte längre i tårar över att inte förstå, inte kunna, inte göra sig förstådd.

Efter 40 minuter inträffade första konflikten, vilket löstes av att Sten fick komma och äta frukost med mig. Sen lekte de vidare med alla djuren som numera bebodde deras stad. Själv packade jag mig iväg till jobbet, eftersom den där märkliga trötthets-sjukan som drabbat alla slog till för andra gången hos mig i veckan. Inser att man är sjuk när man efter tre koppar kaffe inte ens orkar surfa på nätet utan bara stirrar tomt framför sig. Men klarar inte av att sjukanmäla mig, eftersom det blir ett inkomstbortfall så här innan jul. Så det får bli helgjobb igen. På väg genom snömodden lyssnade jag på Godmorgon Världen på P1, med en underbar krönika av Sara Kadefors om kalas-nojor och jeans-köpar-mardrömmar som kunde ha plockats direkt ur min egen skruvade verklighet. Skönt att veta att vi inte är ensamma i skärselden. Lyssna på den - ni som missat den.

Andra bloggar om: mamma, barn, förälder, småbarn, universitet, forskning

Svärdottersdrömmar - bakom statistiken

2007-11-22T11:49:00.000+01:00

Nättidningen Allt om Barn meddelar i svarta rubriker att Vi Föräldrar har gjort nån sorts undersökning som visar att mammor är besvikna på sina svärföräldrar. Fast egentligen visar undersökningen att 52% faktiskt är nöjda med omfattningen av hur svärföräldrarna ställer upp - 48% skulle vilja ha mer hjälp. Och man har inte frågat papporna om deras uppfattning av "sina" svärföräldrar...mormor och morfar. Jag blir oerhört trött på att viktiga frågor alltid ska diskuteras utifrån förvanskningar och löpsedelsmentalitet.

Det är intressant att många kvinnor troligen har svårt att kommunicera med svärföräldrar när det gäller barnen, man trippar lätt på tå, missförstår eller klampar på i ullstrumporna. Åt båda hållen. Det är ju ett släktskap som uppstått sent i livet, med potentiellt nära kontakt - den andra hälfts föräldrar - samtidigt som man aldrig hinner riktigt lära känna varandra. Inte konstigt att det blir jobbigt.

Själv har det tagit mig år att kunna slappna av runt svärmor. Hon är trevlig och vill väl - för väl ibland. Man kan knappt andas utan att hon snubblar över sig själv för att se vad jag vill ha. Det tog ett tag innan vi skaffade barn iallafall, så vi hann slipa ned de värsta kanterna mellan oss, de ömmaste områdena. Man lär sig acceptera och leva med varandras egenheter, även om hon inte kan ställa fram en skål potatis utan att oja sig över hur dåligt det blev, hela tiden ursäkta sig och presenterna som köpts, hur besöket organiserats, hur saften smakar...

När vi fick barn är det inte så att det är svårt att få dom att ställa upp. De var ett par år iväg från pensionen och helt överlyckliga att ställa upp. Ofta riktigt duktiga också eftersom de övat upp färdigheterna redan på ett par kusiner till mina barn. Samtidigt hela tiden nervösa att trampa mig/oss på tårna. Jag lämnar med glädje över ungarna till farmor och farfar - de har koll på rutiner, de älskar att ha dom hos sig, och vi kommer bäst överens om vi inte hela tiden måste vistas i samma rum, eftersom svärmor då blir så nervös att jag ska tycka att hon inkräktar på "mitt" revir. Blir mest av allt trött på att hon inte involverar sin son - som barnens far är han fullt kapabel att delge tvätt-, sov-, utflykts, tröste- och lektips. Hon vet detta till stor del, men det är hennes rädsla att jag ska känna mig undanskuffad som tar över (läs: hennes egna erfarenheter av en ganska krävande svärmor...). Själv vill jag bara sitta i soffan med en tidning och njuta av 20 minuters egentid..."take it away grandma!"

Det är mina föräldrar som är problemet. 40-talister som ännu jobbar och som njuter fullt ut av att de är vid god hälsa, utan barn i hemmet och med redig ekonomi. De har ett hem som är en mardröm för varje småbarnsförälder. Med glasskulpturer, sladdar överallt, TV som lätt vickar över, trappa de vägrat skaffa grind till så att jag aldrig kunde slappna av i fem sekunder innan ungarna nyligen blev stora nog. Min mamma gick aldrig upp på morgnarna när jag kom ned med 2-åring och nyfödd, helt utmattad efter dålig sömn på luftmadrassen. Hon ringde nästan aldrig upp och bad få ungarna över helgen. Det fanns inte barnbestick, blöjor eller nappflaskor hos dom - vi fick alltid släpa med allt. Däremot köpte de dyra och onödiga leksaker de själva föll för - men som barnen då var alldeles för små för.

Kanske spelar det in att mormors mamma alltid hade många och ljudliga åsikter om barnhantering när jag var liten - kanske gör hon vad som helst för att inte bli den som lägger sig i och tar över och får mig att känna mig misslyckad. Kanske kan den generationen inte släppa känslan av att vara universums center som alla ska rätta sig efter. Varför ska de ändra på sina liv, sin vardag, för att göra plats för småbarn som ändå kommer bli stora om några år. Att de åren är en evighet föt uttrötta föräldrar är en sak som inte riktigt sjunker in.

Nu är barnen större och börjar bli lite 'roligare' för mormor och morfar att umgås med. Så de börjar sakta bidra med annat än pengar. Som utfattig akademiker-mamma är pengar alltid välkommet. Men det har funnits åtskilliga tillfällen då jag hellre skulle tagit en god natts sömn, en ledig dag, hjälp med hämtning på dagis osv. Då är det tur att man har svärmor och svärfar...

Andra bloggar om: mamma, förälder, barn, svärmor, mormor, 40-talist, farmor

Brott & Straff i Medieversum

2007-11-17T17:02:00.000+01:00

Några av de konstigaste episoderna i gamla Stålmannen-tidningen var Bizarro-världen, där allt var tvärtom och absurt Ibland känns det som om det var en förebild av den värdebild som utmålas av medierna idag. Små händelser förstoras till jättelika skandaler medans korruption på hög nivå blir en liten undangömd blänkare. Vad som saknas i Sverige efter det att den oftast riktigt lysande TV-satiren DHH (Detta Har Hänt) lades ner (varför!??) är politiks satir på hög nivå. Motsvarande geniet Jon Stewart i The Daily Show. Schyfferts kortvariga program i kanal 5 som byggde på den idén föll tragiskt kort. Det blev inte så mycket en skarp titt på politiker och medias hantering av politiken, som ett rent slapstick-program med en hel del stjärthumor. Det närmaste som går att komma denna högsta form av humor är nog Starkt Material i P3 - de visar att det går att göra hysteriskt roliga analyser av politik och media i dagens Sverige. Lyft upp det programmet på TV-nivå. Eller förresten - gör inte det, för SVTs ledning får nog diarré bara av tanken att producera något genuint utmanade och skarpsinnigt.

En märklig händelse i veckan var det uppenbart taffliga försöket av en PR-spindoktor på Prime att rädda moderaternas anseende med att försöka få bloggare och media att uppmärksamma en ihopklippt video på Youtube med exempel på Mona Sahlins kortaffärer och obetalda räkningar. Sveriges radios P1-program Medierna (makes my lördagsmorgon any time) ringde upp snillet och undrade vad han höll på med. Tydligen hade det inte räckt med att läcka ut filmen igen på Youtube och se till att höger-bloggare skrev om Sahlins fadäser - drevet ville inte gå igång så han försökte knuffa igång ytterligare nätskribenter. Varvid en del tog illa vid sig av de övertydliga knuffarna och blåste i visselpipan. Är detta det bästa Sveriges spin-doktorer kan komma upp med kan vi alla ta det lugnt.

Högerpopulisterna verkar genuint förvånade över att deras ploj inte funkat. Här är varför: Sahlins felsteg, idiotiska som de var, resulterade i det enda kännbara straff politiker kan få - time out. Och i hennes fall troligen posten som statsminister dessutom. Jag är inget fan av Sahlin, men i brottsliga termer så har hon "avtjänat" sitt straff, till skillnad från de horder av laglydiga moderater som nu avslöjas som de nyliberala gör-som-jag-säger-inte-som-jag-gör skattefifflar de alltid varit. Flera av dem kan säkert göra comeback om några år, ångerfyllda och nyfrälsta. Men inget PR-snille kan få dem helgonförklarade genom att bara dra fram gammalt överspelat smutsigt byk hos sossarna.

Apropå att motvilligt ta ställning för individer man har föga till övers för: Britney körde tydligen över ännu en paparazzos fot när hon skulle ta sig från ett hotell. Fotograferna omringar bilen och flyttar inte på sig trots att de blir ljudligt ombedda att göra det. Så när hon backar kör hon över en av deras fötter. Buhu. Allvarligt talat, om nån är så j-a puckad att de inte flyttar på sig för en rörlig bil får de väl skylla sig själv! Om jag var BS skulle jag låta bli att flytta bilen nästa gång, men stämma skiten ur samtliga närvarande för egenmäktigt förfarande och kidnappning, eftersom de inte vill låta henne utnyttja sin medborgeliga rätt att förflytta sig. Suck it up eller skaffa ett riktigt jobb!

Andra bloggar om: media, alliansen, Mona Sahlin, Prime, Starkt Material, Medierna, Britney Spears, humor, satir, politik

Varför jag aldrig blir miljonär

2007-11-13T10:58:00.000+01:00

Varför blir vissa människor miljonärer och andra tillbringar livet med att sälja gamla barnkläder på Tradera för att få pengar till lite nyare begagnade kläder till barnen?
Drivkraft tror jag är en starkt bidragande faktor. Förmågan att bara dra igång med något och satsa på det. Vare sig det är Youtube eller Skype eller tetrapack.

Dåochdå drabbas de flesta av oss av "briljanta" idéer som definitivt skulle kunna skjutsa in oss i 6-siffriga månadslöner. En del överlever inte morgonens ljus dagen efter krogbesöket som var upphovet till genidraget (= designade flytbojar formade som djur och kändisar). Medans andra faktiskt har en liten, liten chans att klara sig som god idé. Som den jag fick nyss:
Nörd-konsultfirma.
Nuförtiden finns det ju tjänster för allt, personliga pensionsfondsplacerare, hunddagis-skötare, personal shopper, bröllopsplanerare osv. Men ingen för den absolut mest frustrerade marknaden av alla: teknikmarknaden.
Dags att köpa ny kompakt digitalkamera? Välkommen till djungeln! Pixlar, slutartider, inzoominingar, autofokus, etc, etc.
Ny TV? HD eller LCD eller Plasma eller...
Digitalbox? Bredband? Skrivare? Scanner? CD-spelare? Mp3? Videokamera? MOBIL!!???

Det krävs en civilingenjörsexamen för att hålla koll på alla tekniska detaljer, alternativ, smarta och osmarta lösningar. Vad som är nödvändigt och vad som är dyrbart tjafs!
Men nu är det slut på magsyra och ångestframkallande stressmoment. För en billig peng i månaden har Du konstant tillgång till våra kvalificerade teknik-nördar. Utifrån den profil vi skapar av Dig, Dina intressen, ekonomi, prioriteringar och gillanden rensar vi upp i djungeln och ger dig informerade förslag på vilket märke, vilken teknisk lösning och vilken pryl som passar dig. Behöver du verkligen Gps i mobilen, föredrar du separat musikspelare, är inspelningsbar HD-DVD ett måste för en person med dina vanor..?
Vi sköter inköp och kontakt med säljare, ser till att du får installationen skött. Och när, som oundvikligen händer, saker och ting slutar att fungera, så tar vi kontakt med supporten i två timmars telefonkö, och med vår oersättliga kunskap om teknik och jurudik så kan de bara glömma att försöka slå blå dunster i våra ögon!

Vi är tillgängliga 24 timmar om dygnet - funderar du på en ny mobil, skicka ett mejl och inom 1 timma har du en kort och koncis lista över de alternativ vi anser passar dina behov bäst, med beskrivningar över för- och nackdelar. Vill du veta mer så är det bara att ringa upp och prata igenom alternativen med våra trevliga och entusiastiska nördar!

Tänk om man hade lite mer drivkraft - jag skulle bli miljonär inom ett år - sedan sälja allt till Google och bli miljardär!
Det får bli plan B istället - stämma den företagsamma individ som verkligen drar igång med detta för idé-stöld...

Andra bloggar om: teknologi, humor, teknik

Integriteten mellan askan och elden

2007-11-12T16:16:00.000+01:00

Övervakarsamhället skrämmer mig, även om jag ännu själv inte blivit (medvetet) kränkt så pass att jag orkar uppbåda korstågsanda. Jag är uppkopplad och digital i min vardag till 90%, från betalkort till epost till facebook till kameraövervakning till kortläsare. Men det som skrämmer mig än mer är det avgrundsdjup som finns mellan våra värderingar och de övergrepp på individuellt plan som vår nya teknik gett upphov till. När jag var liten sprang man dåochdå på blottare och knäppisar med en kamera på stranden. I dagens samhälle kan de videofilma från andra sidan gatan bakom en gardin i nattmörker och lägga ut skiten på internet för allmän beskådan på en minut. Vad somtidigare krävde civilingenjörsutbildning och en mindre personlig förmögenhet kan vilken förtidspensionerad sexualförbrytare som helst ta itu med. Samtidigt som snustorra jurister har svårt att vakna upp till att digitala medier kräver helt andra lösningar än bara överförda gammal bestämmelser från boktryckarkonstens gryning.

Inom universitetsvärlden är detta plågsamt påtagligt, vi får beslutsfattare, administratörer och jurister som helt enkelt inte kan eller klarar av att göra karriär på mer välbetalda jobb. Spridning av forskning och information hindras av copyright-galna mähän som tror att vi tjänar pengar på våra tabeller och diagram.

Och sedan finns de där mycket besvärliga gråzonerna, där det å ena sidan är kristallklart vad som är moraliskt riktigt, å andra sidan näst intill omöjligt att lagstifta om. Efter nyår kommer ett förslag om en ny lagstiftning för att förhindra smygfotografering av andra människor i situationer som "upplevs som kränkande". Som exempel tas upp fallet med mannen som smygfilmade sin f.d. flickvän när hon hade sex, och hyresvärden som borrade ett hål in i duschen för att smygfilma sin hyresgäst. Båda fälldes, men inte för filmningen - för i lag är det inte förbjudet. Ur ett allmänmänskligt perspektiv håller nog de allra flesta med om att detta är övergrepp av värsta sorten. Det kan bara betecknas som visuell våldtäkt på integriteten, likt att filma någon på toan och lägga ut det på nätet för allmän beskådan. Tekniken och nätet gör att alla dessa beteenden förstoras bortom alla proportioner.

Samtidigt, hur lagstiftar man emot det? Blir det förbjudet att ta bilder av sina nära och kära på stranden om någon annan råkar komma med på bild? Kan politiker och kändisar stämma fotografer och journalister om de tar bilder av dem i pinsamma situationer? Vart går gränsen? På något vis så blir brottet syftet snarare än handlingen. Om syftet är att ta makt över någon, inkräkta deras privatliv, förlöjliga dom - då är det straffbart. Är det allmännyttigt så är det lagligt. Gissa om papparazzi är en stoooor gråzon.

Har aldrig köpt en kändistidning, är genuint oförstående inför suddiga bilder på kändisar som solar topless på sin bakgård. Men lika väl som amerikanarnas mantra om "terrorister" innebar att varje halvdemokrati och diktatur fick grönt kort att spärra in oliktänkande på obestämd tid, på samma vis kan en sådan här lagstiftning bidra till att sätta press på riktig journalistik. För de finns alltid ljusskygga människor som utnyttjar minsta kryphål att torpedera motståndare.

Samtidigt är det naivt att tro att vi klarar oss utan någon sorts lagstiftning. Det är inte lagligt att smyga fram till mitt fönster och titta på mig när jag klär om - det är en kränkning. Det borde f-n i mig inte vara lagligt att göra det med en kamera i handen. Män, kvinnor och barn är inte pervons personliga njutningsmedel och makt-drog, de är individer som förtjänar respekt. Nu när bilder på en sekund kan spridas över hela globen så är detta inte mindre viktigt, det är mer. Men jag erkänner, jag sitter inte inne med det gyllene svaret på den gordianska knuten - hur vi formulerar detta i en lagtext.

Andra bloggar om: lagstiftning, digital media, journalistik, internet, brott

Löpsedels-etik och vardagens vansinne

2007-11-08T16:16:00.000+01:00

Ännu ett vansinnesdåd - en ung människa som tappat alla koncepter om mänsklighet och sin egen plats i världsaltet väljer att förstöra så många människors liv som möjligt i sitt självmord. Talar naturligtvis om grabben som sköt ihjäl fler unga människor och krossade mer familjer än jag orkar tänka på, i Finland igår. Om det var mina barn... Om det är den verklighet jag skickar ut mina snart skolmogna barn i... Vad lever jag i för sorts samhälle där det kan gå så käpprätt åt helvete med en människa utan att några allvarliga varningsklockor börjar dåna över nejden?

Jag lever i ett samhälle där media mer eller mindre omedvetet ser till att det kommer hända igen och igen och igen, samtidigt som de bröstar upp sig med moraliskt magstöd och säljer lösnummer med korniga förstorade bilder på gråtande barn och föräldrar vars värld rasat samman en onsdag i november. Och ändå är detta att föredra mot alternativ 2: Stod i kassan på Ica och såg Exploatören och Aftonblottaren i tidningsstället. På den senare var det en stor bild av en 13-årig flicka som lyckats överleva. Säga vad man vill, men den sortens val av framsida lyfter iallafall fram offren och katastrofen. Men på Expressen var det en enorm bild på mördaren med pistol riktad mot betraktaren. Redaktören må gömma sig bakom vilka floskler om tryckfrihet som helst, men den sortens bild förhärligar och skiljer ut en sinnessjuk liten mördare, lyfter upp honom till pop-ikon i dagens mediala värld där du finns om du syns och vapen är coola.

Skulle precis hänfalla åt sedvanligt "typiskt Expressen" när jag fick se löpet till Aftonbladet på väggen - samma bild. Samma idiotiska val att lyfta fram grabben som betydelsefull istället för de drabbade. En bild säger mer an 10.000 högtravande ord - varje gång media "i allmänhetens intresse" sänder de egenhändigt ihopknåpade paranoida, självförhärligande YouTube-inspelningarna, publicerar deras bilder i näst intill levande storlek, varje gång sitter det ett gäng potentiella våldsmakare runtom i världen och ser hur chansen till evig berömmelse går via vapnet och vansinnesdådet.

Jag tänker inte länka till dessa tidningar.

Andra bloggar om: Finland, skottdrama, Jokela, media, etik

Sing o' the times? Gilla läget!

2007-11-07T17:09:00.000+01:00

Är du liksom jag född innan 1985 så händer det nog att du ibland lutar dig tillbaka i din stol och bara förundras över hur livet har förändrats efter persondatorns och internets intåg - och hur snabbt det gått! Jag är i 30-årsåldern och kommer faktiskt ihåg när jag på slutet av 90-talet satt och svor över mitt 56 kb-modem och den där överhypade idén world wide web. Söka på Alta Vista, vänta 5 minuter medan datorn tuggar (ca 250kb RAM-minne), få upp en lista över alternativ, klicka på den första, vänta 5 minuter till, inse att den hemsida du valt är helt värdelös, klicka tillbaka...osv tills jag i förakt stängde av skiten och i mitt stilla sinne undrade vem som var så idiotisk att dom trodde detta var nåt att bli upphetsad över. Det var innan hemsides-explosionen, google, bredband, pentium-processorer och usb-pinnar med dubbelt så mycket minne jämfört med min dåtida datorburks hårddisk.

Det är stort nog på det rent personliga planet, men i ett globalt perspektiv är det faktiskt helt makalöst vilken genomgripande förändrad värld vi lever i nu jämfört med 1983. Framtida forskare knappt kunna redogöra för hastigheten allt skedde i, för det gäller inte så mycket tekniken, som mentaliteten. Att nå allt och alla, att dela och undersöka och hitta och diskutera och nå ut och bli besatt och beroende. Och den stora vattendelaren är mellan de som hänger sig, släpper taget och flyter med i virvlarna - och de som desperat tror att de kan kontrollera allt som vore det en ny sorts tidning, en ny typ av fortskaffningsmedel. Jag är inte för ohejdat intrång i copyright-rätten, men jag är realist nog att inse att skeppet är seglat och sjunket på det området. Det fanns ett litet, litet fönster på 90-talet där de stora bolagen kunde ha lagt under sig marknaden och mentaliteten hos de nya användarna - men sedvanlig gammal förändrings-skräck fick dem på fall som vanligt. Det skulle krävas en global diktator med dödspatruller för att hejda utvecklingen nu - och t o m det skulle nog inte fungera.

Så det förvånar mig faktiskt att vissa människor tror att det fortfarande är 1989. Prince, t ex, har nu börjat hota samtliga av sina största fan-sidor för att få allt bildmaterial, texter till hans sånger, logotyper osv borttaget - eftersom det är HANS! Fascist-advokaterna han anställt har t o m hotat en mamma som lagt ut en hemmavideo av sitt barn som dansar loss till en burkig version av hans "Let's go crazy". Har han börjat röka upp sina egna brallor? Har hårspreyen slutgiltligt förtvinat hjärnan? Vad tror han att han vinner på detta?

Det mest makalösa är att så många av dessa artister/företag inte förstår att om de har fått ett näst intill gratis globalt reklammedium som hemsidor utgör, då måste man faktiskt vara beredd att "unclench the sphincter". Det är som att försöka ösa tillbaka mjölken i ett sprucket glas - totalt meningslöst och kontraproduktivt. Som sagt, jag förstår att copyright är en rättighet och att artister ska kunna tjäna pengar på sin möda, men det provocerar mig så ini helvete att miljonärer kan sitta i sina överdådiga slott och gnälla över förlorad inkomst på de svindyra cd-skivorna. Vanliga artister och grupper, det stora flertalet, de vet att skivan och låtarna bara är en del av inkomsten. Lite kommer från radion också, men framförallt får de lassa in högtalare och instrument och åka på turné - det enda som inte kan stjälas är upplevelsen av en live-spelning! Så kanske totaltrimmade starlets och pårökta hiphoppare måste masa sig ut ur sina mansions och vara beredda att dyka upp på sina inbokade spelningar. Vojne. Något som de flesta artister fram till 80-talet var helt införstådda med, tills skivförsäljningen gjorde det möjligt att tillbringa 1 månad i studion och 11 månader på ett pool-party.

Jag gråter inte för dig Prince, Britney, 50 cent. Inse att 80-90-talet var ett kort skinande undantag och att nu liksom tidigare kräver vi att våra artister faktiskt bemödar sig med att möta oss ansikte mot ansikte.

Andra bloggar om: Prince, musik, copyright, internet

Febril aktivitet och bra ny musiksajt

2007-10-17T22:58:00.000+02:00

Efter att ha kämpat mot det oundvikliga på tisdagsmorgonen gav jag upp och insåg att skrutten Sten inte simulerade utan verkligen hade feber. Iväg med Ida till dagis och lägga arbetsplanerna på is. Som tur är vad det iallafall inte onsdagen med viktiga mötena som drabbades. Han drack duktigt sin alvedon och tillbringade förmiddagen med att titta på filmer. Piggnade till vid 11-tiden och la pussel och spelade spel, åt lite, drack mer och hjälpte till att flytta en del saker ned i källaren. Sen kollapsade han framför TV:n igen och somnade in efter 20 minuter. Hann få lite mejl och annat fixat innan han vaknade upp och kissade ner sängen, vilket nästan aldrig händer nuförtiden efter middagsvilan. När vi hämtade syster på dagis ville han sitta kvar i bilen, vilket han fick. Men på kvällen släppte det, full fart och bus. Idag var han hemma med pappa eftersom dagis kräver en feberfri dag.

Så nu sitter jag och avslutar lite jobb på institutionen där jag jobbat hela dagen och kvällen. Hade gärna stannat längre om det in var för att:
1. Jag måste upp imorrn bitti och ta hallonbollarna till dagis
2. Jag glömde inhandla middag och har levt på kakor, popcorn och äpplen sedan kl 15 - jag dör av hunger!

Dagens tips!!!
Sajten Last.fm är ett fynd! Här skriver man in ett band/en artist man gillar och omedelbart börjar den lilla spelaren spela upp en låt från dem. Men efter den första sången går sajten över att spela andra band/artister som man utifrån sitt val kan tänkas uppskatta. En liten överrasknings-shuffle.
Om man registrerar sig kan man skräddarsy sin spellista och utveckla den. Nixa dåliga förslag, bejaka bra sådana, tagga och rekommendera låtar. Dessutom noterar programmet vilken annan musik du spelar på din dator och letar utifrån det upp andra artister och låtar som faller inom samma kategori. Den lär sig hela tiden. Ett mysigt sätt att få en trevlig spellista legalt utan att betala ett öre och dessutom få chansen att upptäcka nytt.
Man kan även hitta likasinnade utifrån sin musiksmak.

Rekommenderas!

Andra bloggar om: mamma, barn, förälder, forskning, universitet, musik

Det dunkelt tänkta är det dunkelt lärda

2007-10-15T08:55:00.000+02:00

Världen är ur led. I ungefär samma vända som vårt lands beslutsfattare tog konsekvensen av den separation som egentligen borde finnas mellan stat och religion och avskaffade Svenska Kyrkans priviligierade position, så infördes en svepande och naiv friskolereform. Att sossarna, förespråkare för yttrandefrihet, solidaritet och överbyggande av klassklyftor (på pappret iallafall) hjälpte till att driva igenom detta är en skamfläck på deras historia. Från borgerligt håll föresvävade guldskimrande marknadsanpassade elitskolor fria från vardags-patrasket. Från vänster, mest miljöpartistiskt håll, fanns rosenskimrande antroposofiska och montessoriska utopier av kreativa undervisningsmiljöer. Enstaka exempel på både det ena och det andra finns kanske, men priset vi som samhälle fått betala är alltför högt. Kommunala skolor som fortsätter att ta emot de flesta av problembarnen och de svaga har ingen möjlighet att konkurrera. Och så var det de religiösa friskolorna.

Som vem som helst kunde räkna ut med tårna så var det de religiösa grupperna som verkligen hoppade på friskoletåget. Naiva byråkratiska formuleringar om att man inte får diskriminera sökanden uppvägde naturligtvis inte den ideologiska isolering barnen till frälsta föräldrar utsätts för. Vem sätter sitt barn i en friskola tillhörande Livets Ord, baptisterna, Plymothbröderna eller shia-islam som inte delar dessa värderingar? Även om läroplanen ska följas så genomsyras naturligtvis hela miljön av inskränkthet som inte längre kan uppvägas genom att barnen och ungdomarna möter och lär känna oliksinnade. Grundpelaren för hela det demokratiska samhället, att man ska förstå och respektera olika synvinklar, undermineras som en sandig strandkant av vårfloden.

Nu har borgarna (borgarna!) kommit överens om att sätta hårdare press på de religiösa friskolorna, ingen tillstymmelse av religion utanför religionsundervisningen. Hårdare påtryckningsmedel i form av böter och snabb nedläggning av verksamheten. Jan Björklund lider i alla fall inte av den ryggrad av gummi hans företrädare har, och det uppskattas i nuvarande läge. Men det förhindrar inte att hela idén med en skola organiserad av religiösa församlingar är förkastlig. Att ordna friskolor baserat på pedagogiska program må vara accpetabelt, men tänk om socialdemokraterna ville ordna en skola utifrån sitt partiprograms värdeförklaringar. Ramaskri. Men för mormonerna är det okej...

Jag vet inte om det är moralpanik, naivitet eller bara en önskan om att bli av med dom, som får politikerna att tycka att det är okej att ha religiösa friskolor. En vuxen kan välja vilken religion han/hon vill bekänna sig till. Ett barn har rätt, grundlagsskyddad RÄTT att få en demokratisk undervisning med så pass höga krav på opartiskhet man kan kräva av utbildade människor.
Som en parentes är det intressant att notera:

DN slår upp nyheten högst upp på nätbilagan nu på morgonen
SVD gömmer den under en liten notis nere på inrikes.
DN illustrerar med bilder på mörkhyade muslimska barn, inte på blonda rosenkindade kristna barn – som vanligt. När vi säger religiös menar vi muslimsk. Extra absurdt blir det när deras eget bildspel inleds med informationen att det finns 9 muslimska friskolor och 60 kristna friskolor i Sverige!

Sen ska vi inte ens gå in på det absurda med att skolledningar kan tjäna pengar på barns undervisning. Varje öre av överskott ska gå till förbättrad undervisning, ny litteratur, nya redskap och/eller högre lärarlöner. Allt annat är vidrigt och sjukt.

Dagens skratt kommer från Finland, där en bilförare på väg av Åbofärjan upptäcker en alkoholkontroll, vänder bilen i panik och kör av kajen. Han klarade sig, men jag tror inte han kom undan nykterhetskontrollen...

Andra bloggar om: friskolor, religion, skola, undervisning, Jan Björklund

Om jag fick välja en sak i Potter-världen...

2007-10-11T10:20:00.000+02:00

Vad skulle det vara?
Flygande kvastar - för blåsigt, hellre bussen
Trollspön - kan knappt komma ihåg vad jag ska köpa till middag, orkar inte lärar mig trollformler också.
Magiskt godis - uppskattar inte riktigt exploderande, spya-smakande karameller

Vad jag önskar fanns på riktigt är:
1. Ugglepost. Med ugglor som alltid hittar mottagaren och pickar denne på huvudet tills han/hon ger med sig och skickar svar.
2. Howler. Brev som ryker och exploderar om man inte öppnar det direkt.

Så otroligt skönt att slippa epost-träsket och faktiskt få svar!

Bara ingen börjar förpesta min tillvaro med fjäderfän...

Andra bloggar om: Harry Potter, humor, forskning, universitet, mamma

Ny sajt om barn och föräldrar

2007-10-04T10:46:00.000+02:00

Som företagen redan insett, 70- och 80-talisterna har börjat skaffat sig barn och med deras besatthet av att informera sig, vara pedagogiska och känna av trenderna så finns det många knappar att trycka på för att stimulera köplusten. Om det så är barnvagnar med handmålad insida, datorer för 3-åringar och ekovänliga kläder för den klimatmedvetne. I dagarna lanseras en ny stor sajt av Bonniers föräldratidskrifter, DN och Expressen: Allt om Barn.
Det är ett sammanplock av vad dessa olika tidskrifter brukar skriva om, från skvaller om kändisföräldrar, tips om att resa med barn, information om sjukdomar och sömn- och pott-träning, samt lite smått och gott som att man ska undvika botox-injektioner när man är gravid...

Det som är lite nytt är att sajten är helt uppbyggd med dagens interaktiva nätanvändare som mål, med twingly-länkar och tyck-till möjligheter på det mesta.
Sen är det fortfarande så att ungefär 80% verkar vara inriktiat på mammor, om man undantar kändispappor och enstaka inlägg från skribenter som även är fäder. Jag hoppas att de som är ansvariga för sidan tar tillfället i akt och ser till att den blir attraktiv och givande även för papporna ute i landet som inte gärna knallar hem med en av de vanliga livsstilsmagasinen om barn under armen.
Och helst något som är lite mer matnyttigt än bara kändispappors modetips. Bara en sån sak som att ha med lite mer pappor och killar på bilderna gör en enorm skillnad.

Följer med intresse utvecklingen och hoppas på lite längre och mer utförliga inlägg om resa med barn, billiga och bra lektips för helgerna, hantera mobbning och bråk bland kompisarna, syskonrivalitet etc.

Andra bloggar om: barn, mamma, förälder, media

Nattliga maror, dagliga strider

2007-10-03T11:03:00.000+02:00

I förrgår natt drömde jag en hemsk dröm, dubbelt hemsk eftersom den trots sitt absurda tema kändes oerhört verklig.
Drömmen: Av någon anledning hade mina barn fått tillåtelse att sova på trottoaren utanför sitt fönster. Sten hade vaknat och kommit in till oss framåt småtimmarna, men lite efter det att vi gått upp och jag höll på med frukosten så började det dugga. Jag gick ut för att hämta in Ida. Hon låg asfalterad i gatan, med endast huvudet stickandes upp - gatuläggaren hade varit där tidigt och inte sett att hon sov där. Hon var alldeles blek, jag skrek och rusade fram, slets i panik mellan att börja bryta upp marken, rädd för att skada henne, ville ringa ambulans men kunde knappt få fram orden, ville inte lämna henne, försökte övertyga mig om att hon skulle bli bra, men såg hennes bleka ansikte och kände kylan i hennes kind - hur länge hade hon varit fast här, utan att jag märkt det? Jag tror att den sekvensen bara tog några sekunder, den var så fruktansvärd att jag vaknade upp med ett ryck. Satt och kramade min varma mjuka vackra flicka i 10 minuter minst.

Har nu gått ett par dagar och jag blir fortfarande kallsvettig bara vid hågkomsten av drömmen. Trots att den var så orealistisk. Känslan av att ha glömt bort och övergett och svikit mitt barn, vilket gav så fruktansvärda konsekvenser, försvinner inte i dagsljus. Behövs ingen dyr psykolog att tolka den drömmen. Dragkampen mellan akademikern och mamman fortsätter, i dagliga livet och under nattens timmar. Enda vinnaren är det ständigt dåliga samvetet.

Andra bloggar om: barn, förälder, mamma, universitet, drömmar

Kommandoran och framtidens fattighus

2007-09-24T14:50:00.000+02:00

Lördag: Jag jobbar med avhandlingen
Söndag: Per jobbar med avhandlingen
Våra barn kommer växa upp och tro att helger inte är nåt som existerar.

Barnkullarna ska tydligen börja växa även hos högutbildade, som tidigare mestadels fick bara 1 barn, ibland 2. Anledning? Samma anledning som bondesamhället hade stora barnkullar, någon måste försörja mor och far så de inte hamnade på fattighuset.
Vår generation kommer bli som en cynisk Kung Lear som drar runt mellan sina barns gårdar, mer och mer paranoid och bitter.
Pension?
Tack, de pengarna försvann när 40-talisterna med hjärtproblem och lungskador drog in på sjukhemmen och krävde sin plats i rampljuset som alltid. Sjukhusen får göra sig beredda på att sötebrödsdagarna med martyrgenerationerna (20- och 30-talisterna) som "inte vill ligga någon till last" nu är över. 40-talisterna kommer kräva 24-timmarsservice med sjukpersonal, rabatter på allt från teater till p-platser, prioritering av alla "seniorsfrågor", gratis tandvård, gratis datorutrustning, pensionärsvillor etc, etc. Om inte kan de hota med röstbojkott och trycka på alla sina före detta lärjungar inom media och politiken som fick sin första anställning tack vare dom.

Vi från 60-talet och framåt, har redan skuldlagt oss till graven med studiemedel eftersom vägen till frälsning sades vara högutbildning och åter högutbildning. Lägg till det skenande bostadspriser och att alla hyresrätter numera blivit bostadsrätter ägda av... ja ni vet. Ett ändrat pensionssystem som medför att endast de som jobbar heltid från 23 års ålder har en chans i helvetet att skrapa ihop pensionspengar, medan de som pluggar vidare, forskar, skaffar barn eller helt enkelt hamnar på deltidsjobb ligger pyrt till.

Särskilt om vi än en gång betänker lån som ska återbetalas omedelbums och därmed gör att ingen har råd att pensionsspara - om inte mamma/pappa 40-talist agerar räddaren i nöden och får oss att känna oss som eviga 20-åringar. Särskilt som man dumförklaras av varje rabiat 60+:are som hävdar att pensionsavgångarna kommer skapa en katastrof i kompetensförlust. Som om INGEN någonsin gått i pension tidigare, innan 40-talisterna. Som om vi är handfallna utan gråkoftor som fortfarande anser att epost är en "trend" och en farlig sådan dessutom...

Vi kommer leva på våra föräldrar som slapp knäckande studielån och tunga bostadslån, vi kommer leva på våra barn genom att ta vårdnadsbidraget för att passa våra barnbarn - så att vi klarar den dagliga ekonomin. Tro mig, fattigstugorna kommer åter.

Andra bloggar om: barn, förälder, mamma, forskning, universitet, pension, 40-talist, 70-talist

Gott skratt och bra barnböcker

2007-09-22T09:47:00.000+02:00

Man kan alltid lita på Berglin att sätta fingret på samhällspulsen i allmänhet och akademiska världen i synnerhet:

Från Svenska Dagbladet idag lördag.

Hittade även en recension av Pirja Lindenbaums nya barnbok där "Kenta och barbisarna" där hon med sin fenomenala förmåga att med språk och teckningar ställa många etablerade berättarknep på huvudet. Det är sällan förunnat småbarnsföräldrar att hitta författare som är lika älskade av båda generationerna och jag blir speciellt glad över att Pirja vänt sitt knivskarpa barnasinne mot könsrollerna - i dubbel bemärkelse! (det finns en spinn på det hela...)

Nu gäller bara att köpa in exemplar till alla landets förskolor och tvinga fröknarna att läsa dom!!!

Ibland känns det som man är i skarven på gammalt och nytt när man har småbarn i dagens samhälle. Å ena sidan är det trevligt med barnprogram och böcker som går ut på att flickor minsann kan spela boll och leka riddare lika bra som pojkar - men det absurda är att när man verkligen slår på trumman för detta så etablerar man samtidigt det motsatta. För min 5-åriga tjej har det aldrig riktigt existerat någon annan övertygelse - såklart att flickor kan leka på samma sätt som pojkar och vice versa. Det som förvirrar henne är när det dyker upp en dramatisering där en flicka måste bevisa detta och övervinna mobbarna. "Men varför får hon inte vara med?" Paradoxen är uppenbar - genom att visa hur fel inställningen är, så etablerar man inställningen som norm och motsatsen som avvikande.

Jag föredrar de böcker (otroligt få) där det aldrig en framgår att det skulle vara något konstigt eller avvikande med modiga tjejer och docklekande pojkar. Det är dags att man börjar producera sånt istället även på TV - då ger sig könsnormerna enklare än om man braskar på med det som huvudbudskap.

Andra boktips:
Nöff, nöff Benny
Malla-böckerna av Eva Eriksson

Andra bloggar om: universitet, humor, barn, barnböcker, mamma, förälder, genus, dagis, Lindenbaum

Badhus, bussar och onda makter

2007-09-19T13:32:00.000+02:00

ibland undrar jag om jag förargat någon gudom eller förgrymmat en förfader. Jobbade hemma igår eftersom ungarna skulle till simskola på eftermiddagen. Väl ute vid bilen med 4 kassar badkläder för mig ungarna och Per så far en stilla undring genom mitt huvud: "Varför lutar bilen?" Jo, för att framdäcket har totalpunka och är helt utan luft. Hade det inte varit för att fler än jag hade fått luften tömda ur cykeln förra veckan hade jag börjat misstänka en konspiration.

Kasta mig på cykeln med alla påsarna i cykelvagnen, köra till dagis, hämta ungarna, fara hem och parkera vagnen, springa in efter busskortet, rusa iväg till busshållplatsen där bussen till badhuset går en gång var 30:e minut, ringa Per och meddela ändrade omständigheter - puh! Vi kommer fram i okej tid iallafall, så Ida hinner rusa in till samlingen. Både hon och Sten är en fröjd att se i vattnet: Ida sliter hårt med att bemästra simning och flytande och har verkligen tagit jättekliv sedan våren, Sten riktigt vibrerar av glädje när hans lektion ska starta - han är så stolt när han klarar något!

Fast sen fick de bara leka i simhallen i 10 minuter efter Stens lektion, för sista bussen hem gick 18.50!!! Så det blev en kort och hetsig kväll på badet och mina stresshormoner är fortfarande på max-dos sedan förra veckan.

När i h-e ska beslutsfattare inse att enda sättet att minska trafik och öka kollektivåkandet är att faktiskt satsa på osexiga kollektivtrafiken!!?? Vet inte om jag ska vara nöjd eller förtvivlad över att borgarna lever upp till alla mina fördomar genom att:

1. Gå emot sin egen hatkampanj och införa biltullar i Sthlm

2. Meddela att man satsar intäkterna på att bygga fler vägar (inte bygga ut kollektivtrafiken)
3. Låta SJ höja priset på månadskorten

Tack för det Eco Warrior Reinfeldt

Nu är bara frågan, i vilket tempel ska jag offra frukostflingor och bränna rökelse för att beveka den gudom som fått ett horn i sidan till mig?

Andra bloggar om: barn, mamma, förälder, kollektivtrafik, miljö, alliansen

Barnkalas - den ultimata utmaningen

2007-09-17T11:37:00.001+02:00

Har överlevt den mest hysteriska veckan i mitt liv hittill:
Först vansinnigt stressigt på jobbet med mängder av deadlines och studenter som skulle organiseras. Så mitt i det dotterns 5-årsdag och all planering det innebar. Förra året var enklare, då hade hon sina dagiskompisar och vi förlade festen där helt enkelt. Nu är det nytt dagis, nya kompisar, nya kompisar på gården PLUS gamla kompisar från dagis. Det svåraste var vilka som skulle bjudas från nya dagiset, när vi ännu inte riktigt kände alla och inga klara kompisrelationer utkristalliserats. Tack och lov hade många andra saker att vara på, meneftersom vissa var så sena med att tacka ja hade vi redan hunnit bjuda in lite fler - resultatet var 14 ungar (inkl Ida och Sten) i åldern 3-5!!!

Har aldrig varit så nervös inför något. Skräckscenarior om traumatiska kalasupplevelser, osämja, bråk eller bara rent tråkigt och misslyckat föresvävade mig varje minut. Ingen egen fest jag organiserat har fyllt mig med samma panik: Vad ska de äta, när ska de äta, var ska de sitta, var kan de leka, vad kan de leka (så olika ålder), hur gör jag om någon blir utanför, hur klarar jag av mjölkallergier och kattallergier etc, etc, etc...

Hela fredagen gick åt till inköp och surfning för att hitta tips på lekar och mat och laktosfritt godis. Hela kvällen gick åt till städning, morgenen efter också. Samt preparering av mat, pyntning och gu' vet vad. Vid 11-tiden började de välla in. Som tur är har jag en fantastisk liten flicka som möter alla gäster med förtjusta skrik och jättekramar och som tycker att alla presenter är toppen! Men mest ville hon leka med bästisen så klart, och per och jag hade fullt upp att vara sociala med föräldrar, uppmuntra blyga barn, hindra de bråkiga att gå bärsäkargång osv. Naturligtvis var det bråkigaste barnet det vars mamma lämnat honom omedelbart utan att stanna mer än 3 minuter. Han slog de mindre, var störig och stoppade in träpinnar i de brinnande ljusen. Sten fick ett mindre sammanbrott av alla intryck och det faktum att syrran fick alla presenterna.

På det hela taget gick det okej, inga sjukhusbesök, inga hysteriskt gråtande barn som låste in sig, inga eldsvådor, ingen borttappad, inga allergiattacker, inga storslagsmål. Lite gråt, bråk, tjurighet, och överstimulering var allt. När vi äntligen blev av med dem efter ett par timmar (Ida kramade alla adjö) så somnade Sten i två timmar och jag kunde inte röra mig ur soffan på minst lika lång tid. På söndagen var det dags för tjocka släkten - fördelen med barnkalas är att sådana begivelser bleknar till intet i jämförelse.

Upplägg:
Presentöppning när barn med present dök upp. Risken med att invänta alla är att det var så många att hysterin över öppnandet lätt når svårhanterliga nivåer. Särskilt om födelsedagsbarnet i sin iver över nästa paket knappt ser det hon får i handen.
Fri lek. Sedan samla in alla för att få ned dom i varv med en ringlek "Hundbenet". En är i mitten och är hund och gömmer ansiktet så han inget ser. Jag ger en av de övriga en chokladrån och alla gömmer händerna bakom ryggen. Sen får "hunden" skälla på deltagarna i tur och ordning och när han hittat rätt får han rånet. Funkar för både 3- och 5-åringar.
"Hur kokar gröten?" - En frågar "hur kokar gråten" och den som får frågan får hitta på nåt - som en katt, ett flygplan, en elefant, en trumpet etc - och alla härmar det som man har hittat på. Så är det nästas tur.

Korv- och köttbullespett i ugnen, äppel- och apelsinsaft

Mer lek - de som vill får vara med på ett potatisrace runt gården med potatisar i skedar. Här hade det underlättat med färre deltagare och inte de mindre, eftersom det blev svårorganiserat.

Chokladkaka med spraygrädde-detaljer och ljus (kladdkaka med dekorglasyr från tub för mjölkallergiker - lika poppis för de övriga barnen)
Fruktsallad (äpple, päron, apelsin, vindruvor, en liten burk krossad ananas)

Mer lek

Leta skattkistan. orkade inte hitta på en skattkarta, så jag stoppade ned två ormar och en drake i kistan. När vi hittade den så fick ungarna sjunga sånger för att få ormarna och draken att ge upp skatten. Det fick ned dom i varv igen.
Godispåse med klubba, russin, lite smågodisar (inte för mycket).

Hemgång!

Nästa år blir det max 8 barn i åldern 5-6, när kompisrelationerna cementerats mer. Lugnare för alla!

Andra bloggar om: barn, kalas, mamma, förälder, universitet

Teknikhysteri i högre skola

2007-09-14T10:13:00.000+02:00

Styrelsemöten är alltid en smått bisarr upplevelse - viktiga frågor och smådetaljer om vartannat. På senaste hade vi besök av en från universitets administration som skulle instruera oss lite i hur man diarieför handlingar. En helt okej sak att utreda, men som alltid när det sitter ett gäng forskare och byråkrater i samma rum så sker en ganska farlig kärnreaktion - fokus blir inte på effektivisering, uppskärpning och klarare rutiner. Fokus blir på att plocka sönder i detalj alla påbud och förordningar - "så här står det faktiskt att man ska göra" kombinerat med forskarhjärnornas svåraste arbetssjukdom: Analysera varje tänkbar vinkel...
"men om allt är offentliga handlingar, tänk om någon kommer och begär att få ut forskningsresultat - då kan vi ju inte hindra dem". Sägs det helt seriöst. Vilket skulle vara påkallat om vi var naturvetare vars resultat är kopplade till stora ekonomiska vinster. Men vi är HUMANISTER!!! Fick bita mig i läppen för att inte börja asgarva.

Inte nog med att det aldrig kommit någon för att med stöd av offentlighetsprincipen försöka få ut uppgifter om vår superavancerade forskning - sannolikheten att detta någonsin skulle hända är ungefär 0,000023%. Men mest absurdt av allt är att det verkar knappt gå upp för byråkraterna att forskning inte alls alltid ligger under offentlighetsprincipen. Jag gissar att medicinare och fysiker måste ha täppt till det hålet sedan lääänge.
Men visst, jag har inget bättre för mig än att sitta och diskutera extremt osannolika scenarier istället för att lägga ned tiden på någon av de många relevanta och aktuella problemen på arbetsplatsen.

Sen följer en än mer idiotisk diskussion där administratören inleder med en god idé - en gemensam epostadress för allmänna frågor ställda till institutionen, vilket snabbt utvecklas till en teknikfientlig hysterisk idé om att allas personliga epost-adresser ska tas ned från nätet. Vill de inte eller kan de inte förstå att forskare inte är plåtverksarbetare som stämplar nitar dagen i ända - vi har mängder med nationella och internationella kontakter. Folk man möter på konferensen, eller läser en artikel av, eller bara får napp på genom lite googling - och där epostadressen måste vara lättillgänglig på nätet. Suck.

Bortsett från det så är hela upplägget orealistiskt, så har vi knappast råd att heltidsanställa nåt stackars AMS-offer att dagarna i ända sortera igenom de tusentals mejl som når institutionen för att se till att de kommer rätt. Med tanke på att adm-personalen troligen inte ens vet vad jag och 90% av doktoranderna och forskarna håller på med så gissar jag att närapå inga mejl skulle hamna rätt dessutom...

Där gick en timme av mitt liv och min forskning åt.

Fast just nu är jag ändå mest stressad över Idas barnkalas imorgon, med mjölkallergiker och barn som inte känner varandra och liten lägenhet och 3-5-åringar och...

Allt annat förbleknar i jämförelse.

Andra bloggar om: universitet, forskning, arbetsplats, barn, mamma, förälder

Trött, bitter och skitsur!

2007-09-10T20:56:00.000+02:00

Hade en fantastiskt givande vecka borta med jobbet - full fart både dagar och kvällar, knappt tid för andningspaus. Vilket var tur, för då hade jag kanske börjat älta allt jag måste göra vid hemkomst.
Kom hem i söndags till glada men hyperaktiva barn och en pappa som fått ryggskott. Milt nog för att kunna vara lite rörlig, men ont nog för att hemmet var kaos. Troligen stresspåverkat efter idiotdiskussioner med hans biträdande handledare som ska visa att han gör skäl för pengarna genom att komma med totalt nya idéer på upplägg och disposition efter det att slutmanus är inlämnat. Samt hysteriska redaktörer som ringer och har panikångest för att artikeln Per skriver med en kollega inte är helt färdig. Kollegan är huvudansvarig och Per hade överlämnat sin del till honom, men han är pappaledig gu'bevars och lyfter inte ett finger, vilket gör att Per som har heltidsjobb, ofärdig avhandling och är ensam med två barn för att jag är på tjänsteresa drabbas av sitt vanliga anfall av Ansvar och tar på sig att färdigställa allt. Som om han hade en enda timma till övers...

Var härligt att krama och snusa på mina smultrongrodor igen. Visst fattas de mig när jag är borta. Men man hinner inte ens njuta av att vara hemma innan migränen slår till. Nu på morgonen hade dum-pillren visserligen fixat den (med resultat att hjärnan var inbäddad i bomull), men hade istället fått en infektion i ena tårkanalen med svullet öga som följd. Och när jag får ut ungarna till cykelvagnen så har nåt hjärndött pucko i ett försök att bevisa att evolutionen kan gå baklänges, roat sig med att släppa ut luften ur däcken under natten på min och andras cyklar.
På jobbet väntar 30 mejl, schemaläggning, mötesbokning, planering, och bokkrav från bibban. Efter lunchen får jag ta bilen till affären för att köpa frimärken och posta de sista av Idas kalas-inbjudningar. Tio sidor borde lämnas in till idag för kursen jag ska delta i - kan man ju bara glömma även om ambitionen nu inbegriper att putsa upp ett artikelmanus istället för att skriva nåt nytt. Hämta ungarna på dagis 16.15, når bilen 16.45 efter hot, lockelser och mutor. Lämnar de hemma för attsusa till köpcentrat och inhandla mat, glass till dagis, sista presenten och presentpapper. Försökte köpa ögonsalvan jag alltid använder vid dessa infektioner, bara för att höra att inga apoteksbutiker längre tar in den. Och det finns inget annat alternativ än att skölja med vanlig lösning. Som om det hjälper!!!

Hem till ledbruten man som står och skalar potatis, pumpa upp cykeln, gräla på Sten som kräver godis, tuggummi och att få klättra på bokhyllan.
Sista stunden på kvällen är gråt, slagsmål och sammanbrott - hos barnen. Lyckas märkligt nog hålla mig lugn och ryter bara i när Ida dänger sopborsten på Stens huvud efter att själv ha fabricerat ett gräl. Städa rummet, läsa sagor, borsta tänderna, brotta ned dem i sängen, hitta gosedjur, smörja in kliande kroppar, sjunga go'nattsånger.

Ska nu skriva lite mer på texten, slå in alla presenter, planera bombdåd mot alla läkemedelsföretag och kollapsa i säng.
Imorrn ska vi upp och gratta Ida.

Andra bloggar om: mamma, barn, förälder, universitet

Time Out

2007-09-03T09:14:00.000+02:00

Nu blir det arbetsresa av i en vecka framöver. Ska bli både roligt och extremt stressande att vara borta från allt så pass länge.

Time Out till nästa måndag.

Kalasnoja

2007-08-30T22:44:00.000+02:00

Otroligt, men idag gick avlämningen på dagis helt okej, trots lite halvhjärtade protester från Sten på morgonen därhemma - men jag tror han tycker det är ganska mysigt nu när jag stoppar om dom med filt i cykelvagnen, nu när höstkylan är här. Igår valde han frivilligt att ha med sig sin "bebis", pojkdockan han fick i present. Pappa Per må vara lite känsligare än jag när det gäller att tillåta klänning (hemma är okej för mig, men helst inte ute), men han är lika nöjd som jag att se att lillkillen när sina empatiska sidor.
Men som vanligt krävde han tåg, bilen Sally och elefanten av hårdgummi som gosisar vid
sänggåendet - förutom mjuka lejonet. Knäppis.
Ida har gjort upp en inbjudningslista för kommande kalaset - blir lite mer komplicerat nu när det är gamla dagiset, nya dagiset och kompisarna på gården. Det blir max 10 inbjudningar (och mamma håller tummarna för att det blir avbokningar...). Nu kommer man väl inte undan med glasstårta och allmän kurragömma i två timmar - lite planering är nog påkallat för att hålla kontroll på kaos-andarna.

Jag tror en av dom är laktosintolerant också - herregud, här krävs planering, pedagogik och diplomati på en nivå som får arbetsplatsen att framstå som en sandlåda...

Andra bloggar om: barn, mamma, förälder, dagis, kalas

Bloggen 10 år - om mytisk början och bloghat

2007-08-29T15:26:00.000+02:00

Tydligen fyller blogging 10 år i år. Eller inte. Eftersom fenomenet hade sin start inte i ett stort företagsprojekt, utan i många olika individers aktiva användning av internet, så är "början" delvis en utdragen och förvirrad process.

Om detta, och om journalisters ofta felaktiga och introverta uppfattning om vad bloggning är, kan man läsa i en mycket bra artikel av Scott Rosenberg i dagens Guardian.

Framförallt är bloggandet som fenomen extremt intressant ur en sociologisk synvinkel. Hur teknologi och kultur påverkat och drivit på varandra, fram och tillbaka. Och hur fel det kan bli när man försöker utvärdera något liknande ur sin egen snävt definierade intressesfär.

Andra bloggar om: bloggar, journalistik, media

Leijonborg kvar - och de som firar är...

2007-08-29T14:47:00.000+02:00

Lite bättre idag - solen sken från en klarblå hösthimmel imorse, luften var kall och krispig. Per lämnade ungarna på dagis och för en gångs skull slutade det inte i gråt och förtvivlan. Direkt vid ankomst hade en av flickorna sprungit fram till Ida och frågat om de skulle leka - första gången! Hurra!

Men säg det silvermoln som inte har en mörk rand undertill:
Lars Leijonborg blir högskole- och forskningsminister.
Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaahhhhhhhhhhhhh!!!
Driver ni med oss???
Hatar ni oss!!??
Är det verkligen rätt signal att ge omvärlden om man samtidigt säger att man ska satsa på Sveriges forskning?
Fast å andra sidan, mannen är ett vandrande, bräkande bevis på vikten av kvalitetssäkring av högre utbildning så att inte vem som helst slinker igenom...

Kan knappt bärga mig att höra söndagens inslag på Public Service i P1 - de brukar göra en lysande Leijonborg och firar troligen nyheten om hans fortsatta anställning av staten med champagne.

Andra bloggar om: humor, Leijonborg, forskning, universitet, public service

The End is Nära - Jeremiad av en 70-talist

2007-08-28T17:30:00.000+02:00

Hösten är här, inte med klara svala septemberdagar, utan gråtunga, blåsiga, duggiga oktoberdagar. Kanske blir humöret lite därefter.
Hörde på ekot imorse att nya studier i USA visa att allt fler blir kraftigt överviktiga och feta av dålig kost, vilket innebär att kommande generationer kommer bli de första i historisk tid som har kortare medellivslängd än föräldragenerationen. Addera till det att vi också är fattigare och mer skuldtyngda än äldre generationen, ungdomsarbetslösheten ökar, globala uppvärmningen nu lett till att Sälenfjällen i praktiken inte längre är fjäll utan skogsbevuxna kullar och vi snart kommer dränkas av smältande ismassor från Nordpolen....

På hemmafronten kan konstateras att kurserna bara är halvfyllda av studenter, ekonomin närmar sig härdsmälta och de utbrända 40-talister som är ytterst ansvariga för att vända trenden inte kan fatta de enklaste beslut och absolut inte delegera uppgifter till "yngre" (dvs 30-40-åringar med barn och yrkesvana) förmågor som åtminstone har en gnutta energi och professionalism att dra utav. Ett litet tag till - men innan de släpas skrikande och gråtande in i pensioneringen vid 65, nej 67, nej 70, nej 90 års ålder (som om generationsbyte aldrig förut inträffat på svenska arbetsplatser), så kommer de ha knäckt alla kommande generationer fram till de som föds nu på 00-talet.

Ta mitt råd - investera allt i anti-depressiva medel. Nåt säger mig att vi kommer knapra tabletter med en sällan skådad frenesi i framtiden.

Skulle ta mitt eget råd, but I owe my soul to the CSN

Lär i alla fall finnas framtida jobb-tillfällen inom långvården...

Andra bloggar om: humor, forskning, universitet, hälsa, framtid

Veckans Värsta Timmar

2007-08-27T15:59:00.000+02:00

Söndagkvällar och måndagsmornar - numera officiellt min mest avskydda tid i veckan. Har vaga hågkomster av att söndagskvällar tidigare var mysiga, lugna stunder med chipspåse och TV-tittande. Inte längre.
Numera känner jag på sen eftermiddag hur panikångesten kryper närmare, allt jag misslyckats med att göra förra veckan hinner ikapp, allt jag föresatt mig att göra kommande veckan ligger som en blöt, tung filt över mig. "Det mötet, den sammanställningen, de mejlen att besvara, de stipendierna att kolla upp, dom texterna att läsa, de abstracten att knåpa ihop..."
Ligger i sängen kl 23.30 och stirrar i taket medan jag försöker finna avslappningsmetoder som gör att jag slutar tänka på allt ogjort/kommande. Somnar nån gång vid 1-tiden.

På måndagsmorgonen finns inga barnkläder där de borde vara, särskilt strumpor har en förmåga att trollas bort, extrakläder till dagis ska letas fram ur högen tvättade-men-ej-sorterade kläder, skor, regnkläder, jackor, hårtofsar, borste, gose-djur. Samt två olyckliga barn som inte vill till nya dagis, de saknar sina gamla kompisar, sina gamla fröknar.

Kommer till dagis 30 minuter för sent trots upprepade föresatser att hinna i tid denna gång. Kränga på regnkläder på ledsna barn. Försöka övertyga stora tjejerna att leka med min Ida som hänger bakom mig och säger att hon är blyg - hon är aldrig blyg! Tar alltid kontakt med alla. Innan jag går kommer Bästa Fröken ut iallafall och tar sig an dom. Men Sten bryter ihop vid grinden och gråter 30 sek efter det att jag gått - och jag är nästan lättad! För då märker de tydligt att han är ledsen iallafall. Annars brukar han mest sätta sig och deppa i tystnad, och då uppmärksammar de nog inte honom på samma sätt som de mer skräniga barnen.

Känner mig som världens hemskaste människa som "tvingat" dom börja på dagis nära nya bostaden. Visst, nästa år börjar Ida på 6-årsskolan intill hursomhelst och då är det bra om de båda är vana vid miljön. Och allt var inte solsken på gamla dagiset. Men ändå. Nånting skadas inom dom, nånting gott och fint och levande och kreativt och modigt och hjärtligt förtvinar i dom. Alltför tidigt. Tänk om det inte går att nära fram senare. Ida har börjat medvetet hetsa och reta Sten, hon är våldsammare mot honom, har värre humörsvängningar. Visst, 6-årsåldern närmar sig sakteliga och det ska ju vara lite så här, men ändå.

Och min stress över jobb och avhandling och uppdrag och framtida jobb hjälper liksom inte.

Hjälplöshet - ditt namn är förälder.

Andra bloggar om: barn, förälder, mamma, dagis, universitet

Sabotera arbetsplatsen. Chefsteknik 5p, Del 3

2007-08-27T13:27:00.000+02:00

Dags för omgång tre i vår distanskurs i att lyckas i arbetslivet genom att bli en katastrofal chef. Nedanför följer några enkla knep för att du ska kunna ta långluncher och yoga-kurser utan att riskera hamna efter i karriären.

Tidigare kursdelar: Moment 1, Moment 2

Moment 3: Din enda ambition ska vara Du!

Out of Sight, Out of Mind. Öva dig i att vara positiv och uppmärksam inför den anställda, för att genast sudda alla beslut och löften från medvetandet när de gått genom dörren.
Finns det potential för mängder av givande projekt på din arbetsplats? Se till att potentiella partners aldrig får tid, plats eller möjlighet att träffas och arbeta fram ett förslag.
Om några mot förmodan rycker upp sig och börjar planera något så måste Du se till att uppmuntra alla idéer på planeringsstadiet, bara för att dra ut på det i oändlighet så att de inblandade antingen hinner byta jobb eller lägga ned allt i protest.
Lämna över alla förtroendeuppdrag och maktpositioner till individer du är säker på har minst lika lite ambitioner som du själv – deras enda ambition ska vara att säkra sin anställning genom att aldrig utmana chefer eller ifrågasätta direktiv.
Oroa Dig inte för att det kan skada din karriär om Du aldrig åstadkommer något konkret och varaktigt, eller regelbundet får katastrofalt usel utvärdering från Dina underlydande – i slutändan är det enda som avgör din framtida befordran hur hur mycket Du slickat uppåt.
Ha också samma policy mot Dina underlydande: De som kritiserar, ifrågasätter, kommer med konstruktiva förslag, eller helt enkelt gör en värdefull och effektiv insats på jobbet ska ignoreras. De som utan minsta tecken på egen tankeverksamhet köper alla programförklaringar (eller brist på detsamma), och vars huvudsakliga mål i livet är att insulera dig från omgivningen, ska konsekvent få positiv särbehandling.
Vänd kappan efter varje politisk/trendig bris – varför ha en egen tanke om någon annan kan tänka åt Dig.
Du behöver absolut inte sätta dig in ordentligt i vad trenden innebär i praktiken – tvärtom är detta bara hindrande. Omdefiniera kodbegreppen efter eget huvud så de passar Dina egna ambitioner och stundens behag.
Fastna gärna för begrepp och forskningsrön som redan är passé och framställ dem som högaktuella. På så sätt undviker Du definitivt att utveckla arbetsplatsen, eftersom Du i realiteten tvingar alla att stå och stampa på samma fläck.
Om mot all förmodan ett kreativt och givande projekt drivs igenom, trots Dina upprepade försök att sabotera det, så ska Du omedelbart ta äran för det i alla möjliga sammanhang.

Andra bloggar om: humor, arbetsplats, chefer, universitet

Bloggar och media - en liten tidningsanka (eller kanin)

2007-08-24T11:16:00.000+02:00

Har ju varit lite gnäll från media om bloggare - dålig svenska, ointressanta inlägg, tyckanden, ytligt... Snacka om att kasta sten i glashus i min mening.
För det första så är inte alla bloggar alltid till för att "konkurrera" med media - bara medianer själva tror att världen snurrar runt dom och deras yrkesval. För många är det helt enkelt mer personliga diskussionsforum och ett sätt att bygga upp ett kontaktnät.
Sen är det min personliga åsikt att om något ska kunna rädda dagstidningen så är det just bloggarna. Nu när så många kommenterar och diskuterar det de dagligen läser i tidningen så gäller det att hänge med, se vad som händer. En artikel blir plötsligt 10ggr mer intressant i min mening när man ser en liten blogg-lista invid med kommentarer. En vanlig diskussion på tidningens hemsida har en del övrigt att önska. Där blir inläggen alltid korta och ensidiga. Dessutom kan ett blogginlägg alltid bedömas lite utifrån vad man ser av tidigare inlägg på sidan, presentationen av personen osv. Länkar och fördjupningar blir plötsligt långt mer tillgängligt.

Har börjat kolla upp långt fler tidningar efter det att jag klickat mig in på bloggportaler och sökt på intressanta ämnen.

Sen är ju bloggarna ett roligt sätt att tvåla till journalister som varit slarviga med research eller helt enkelt bara korrektur. I DN i morse meddelades att Bamse-tidningen är undantagen den kommande journaliststrejken (heja!). En lite lättsam tolkning Camilla Jacobsson gav sig på var att det var pga ett tidigare nummer där Bamses fru Brummelina(!) blir arg på kapitalisten Krösus och ger ut en egen tidning. Nu på nättidningen kan man se att hon fått påpekat för sig att Bamses fru faktiskt heter Brummelisa och har också ändrat det i texten. Se där, en till fördel med nättidningar.

Nu återstår bara ett problem: Det var inte Brummelisa, utan Lille Skutts fru Nina Kanin som i affekt startade en egen tidning. Men hon är ju ändå så nära affilierad med Bamseklanen att teorin kan kvarstå...

Andra bloggar om: bloggar, media, Bamse, journalistik

Sabotera arbetsplatsen. Chefsteknik 5p, Del 2

2007-08-23T13:40:00.000+02:00

Dags för del 2 i vår distanskurs om hur Du som chef kan sabotera arbetsmiljön och knäcka dina medarbetare psykiskt med små enkla medel, som garanterat inte är juridiskt fällande. Lycka till!

Moment 1

Moment 2: Söndra och Segra. Skapa hierarkier mellan typer av anställda

Det är skillnad på skit och skit – se till att din arbetsplats reflekterar detta genom att tydligt gradera olika sorters anställda i mån av osynlighet.
Hierarkisering innebär inte bara att olika anställda har olika grad av ansvar och inflytande – det är bara normalt. Hierarkier ska resultera i att vissa grupper måste inse hur ovidkommande de är för arbetsplatsen, de får fortsätta existera endast p.g.a. Din goda vilja.
Rangordna alla personer efter en skala som relaterar till vilket inflytande de kan ha på Din fortsatta karriär. Medarbetare som kan främja din fortsatta karriär genom att tala gott om dig i viktiga sammanhang ska strykas medhårs.
Övriga kan strykas ur medvetandet. Poängtera detta genom att aldrig ha koll på vad deras arbetsuppgifter är och vilka färdigheter de har. Se lika förvånad ut varje gång någon upplyser dig om att de faktiskt har kompetens inom ett specifikt område.
Medarbetare vars främsta insats är att faktiskt producera och utveckla det institutionen/myndigheten/företaget är till för, måste vid upprepade tillfällen få klart för sig att de är ett knappt nödvändigt ont, helt utbytbara, samt tillåts närvara endast tack vare Din goda vilja.
Få gärna de mest närande medarbetarna att se sig själva som de mest tärande. Detta kan fixas genom att skapa poster i budgeten så att det verkar som de kostar pengar, men inte bidrar med något. Se till att dölja dina egna administrativa kostnader i deras poster.
Se till att hierarkin inte är helt och hållet detsamma som yrkeskategorier – det kan leda till myteri. Välj ut enstaka individer som ges fördelaktig behandling och vars önskemål uppfylls med kort varsel, såsom bra arbetsrum, datorutrustning, utgifter bekostade, viktiga uppdrag etc.
Den ilska och det missnöje denna behandling kan resultera i ska bemötas med antingen likgiltighet (”tyvärr är bestämmelserna sådana…”) eller patroniserande godmodighet (”när du varit i branschen lika länge som jag…”).

Andra bloggar om: humor, chefer, forskning, universitet

Retoriska rallarsvingar och brinnande problem

2007-08-22T09:58:00.000+02:00

Inget piggar upp som ett debattinlägg som går fram med storsläggan! Jag var nog inte den enda som frustade ut morgonkaffet ur näsan när jag slog upp dagens debatt på DN, där Bo Rothstein föreslår att Flodström avvecklar Uppsala universitet och utnämner det till Statens Institut för Reglerad Kunskapsproduktion i Uppsala (Sirkus). Kapow! Nu är detta ett retoriskt knep som statsvetarprofessorn från Göteborg har full koll på - och som jag personligen ser lite mer av inom den akademiska sfären. Lite slag under bältet, lite fingerkrok i näsan, lite stamp på foten. Som uppgörelsen mellan Mattis och Borka om vem som skulle bli rövarhövding helt enkelt.

Rothstein har tidigare varit i konflikt med genusforskare som Yvonne Hirdman och som kritiserat regering och riksdag för att vilja utöka den politiska kontrollen av forskningen. Och det är båda dessa teman som går igen i inlägget. Han börjar inlägget mycket bra med att ta upp vad som krävs av god vetenskap/forskning:

Frågan som då måste ställas är varför just vissa kunskapsproducerande organisationer skall anses vara universitet. Uppenbarligen kan det inte bara handla om att en organisation sysslar med att producera kunskap. Det måste i stället handla om att med universitet avses en organisation som producerar och lär ut kunskap enligt vissa särskilda principer.
(...)
På ett universitet kan ingen chef beordra en forskare att hävda en ståndpunkt som denne själv inte anser sann. Det centrala bakom denna princip är att kunskapssökande skall stå fritt från politiska, ideologiska, ekonomiska, religiösa eller andra liknande makters påverkansförsök.
(...)
Lärofriheten betyder naturligtvis inte att allt skall eller kan tolereras, tvärtom är produktionen av kunskap vid universitet omgärdad av stränga regler. Man måste öppet redovisa sina metoder och resultat. Fusk, plagiat, förfalskning eller medveten förvrängning av forskningsresultaten möter ingen tolerans utan straffas hårt. Det är på dessa två punkter som universitet skiljer sig från ideologiska tankesmedjor eller den kommersiellt inriktade forskningen.

Hör, hör!! En mycket bra och kortfattad definition av vad ett universitet bör vara.
Rothstein har val Uppsala universitet som antagonist i denna framställning, pga två rel. nyligen förekommande kontroverser där: Det felaktiga och märkliga avskedandet av två professorer från matematiska institutionen för "samarbetssvårigheter", samt utredningen av Eva Lundgrens forskningsresultat rörande mäns våld mot kvinnor och påstådda ritualmord av små barn. Utredningen (som visserligen i sig har skötts lite märkligt) resulterade i skarp kritik mot Lundgrens bristande vetenskapliga stringens, resultatet blev befodring uppåt vänster från universitetet. (Men se Lundgrens anmälan mot hur SVT framställde hennes forskning). Rothstein ser detta som exempel på dels en växande bolagisering av universitet där medarbetare förväntas vara lojala mot "företagsledningen". Dels en politisering, där forskare som publicerar politiskt uppskattade resultat belönas.

Jag har ingen aning om vad som hände på matematiska institutionen i Uppsala, och jag har varit inom den akademiska världen länge nog att veta att briljanta forskare kan vara paranoida psykfall som gör arbetssituationen outhärdlig för alla andra. Liksom att ledningen kan bestå av trakasserande inkompetenta idioter. Så vad som är sanning i just det här fallet vågar jag inte uttala mig om, annat än att jag håller med om att uppsägningen av dem var regelvidrig och katastrofalt dåligt skött. Inte heller har jag satt mig närmare in i Lundgrens forskning..

I min mening var Rothsteins inlägg från 2005 i DN mer viktig, för den påvisar hur den politiska styrningen av anslag och tjänstetillsättningar är en tickande bomb. Jag är inte helt negativ till att ta bort anställningstryggheten för professorer, i min erfarenhet innebär det att ett gäng strebers kan sabotera en hel forskningsinstitution och utbildning eftersom endast grova brott kan få bort dom. Krav på goda arbetsinsatser och utveckling av arbetsplatsen borde vara självklara för att man ska få behålla sin position. men då krävs också att beslutsfattarna inte är tillsatta genom partipolitik, tagna från politiska institutioner och alltid medvetna om att de måste bereda marken för ytterligare en framtida befodring genom att slicka uppåt och aldrig ta ställning.

Universitetskansler, rektorer och dylikt måste avskiljas från trendkänsliga politikers godtycklighet. Annars kan vi lika gärna omvandla oss alla till Sirkus, enligt Rothsteins förslag.

Nu väntar vi alla med spänning på rond 2...

Uppdatering tisdag e.m. Hallberg svarar preliminärt på kritiken på SvD.

Andra bloggar om: rothstein, universitet, uppsala, debatt, genus, forskning

Försämra arbetsplatsen! Kurs i chefsmetodik 5p

2007-08-21T22:14:00.000+02:00

Är Du också chef eller ansvarig för en arbetsplats - inom universitet, statlig verksamhet eller näringslivet? Vill Du veta hur Du enkelt försämrar arbetsplatsmiljön, minskar effektiviteten, kväver kreativiteten och skapar håglösa, bittra och cyniska medarbetare utan att riskera åtal i domstol eller avsked?
Följ då denna enkla distanskurs som i en kort tematisk serie lär dig alla knep du behöver. Med lite övning kommer Du snart ha skapat en arbetsplats där Du slipper anstränga dig, ta konflikter eller stå ut med att andra äras för goda arbetsinsatser. Du har ju trots allt lön och anställningstrygghet - vem behöver mer?

Moment 1: Undvik i det längsta att fatta beslut eller förändra rådande praxis

Så fort det kommer krav på förändring, planering eller målsättning, tillsätt arbetsgrupper och utredningar
Var lite vag med vad gruppen ska arbeta mot för mål. Använd svepande programförklaringar, men inte specifika uppdrag som t ex ”ny struktur på hemsidan”, ”höstens kursutbud”, ”projektansökan till XX” osv. Besluta aldrig datum!
Se till att ovan nämnda arbetsgrupper saknar tid och medel att verkligen ta itu med problemen, samt mandat och befogenhet att genomföra de förslag de ändå kan hamra fram.
Fyll arbetsgrupperna med tillräckligt många personer för att göra dem ohanterliga, eller om personal saknas, fyll dem med mycket motstridiga viljor under devisen ”alla ska få sin röst hörd”. Se gärna till att den mest seniora deltagaren är motståndare till all förändring.
Var evigt positiv och uppmuntrande, på så sätt kan du undvika i det längsta att medarbetarna inser att det bara är ett spel för gallerierna, vilket kan leda till protester.
Försök glädja alla – du riskerar alltid att hamna i konflikt med någon om beslut tas, så lyssna på alla, håll med alla och peka aldrig med hela handen.
Se framförallt till att det inte finns strukturer och rutiner för att genomföra förändringar på arbetsplatsen.
Presentera arbetsgruppens resultat på styrelsemötet, men undvik nogsamt att klubba igenom ett enda beslut innan alla i styrelsen fått se över och betänka förslagen – du vet att detta kommer fördröja processen länge nog att det är läge att instifta en ny arbetsgrupp när tålamodet till sist tryter hos medarbetarna.
Om ett beslut fattas, se till att förhala tills efter en större utomstående utredning är genomförd (varefter förutsättningarna ändå ändrats), eller klubba ett till beslut som omedelbart omöjliggör det förra.
Om ett beslut mot all förmodan klubbas igenom, följ aldrig upp det för att se till att de som berörs verkligen efterlever det nya systemet. Ingen medarbetare får någonsin uppleva konsekvenser av att ha ignorerat bestämmelser eller arbetsrutiner.

Andra bloggar om: humor, chefer, arbetsplats, universitet

Världens Historia - i tre snabba steg

2007-08-21T15:15:00.001+02:00

Följande lysande strip av Wiley (Non Sequitur) hittade jag på bloggen The Scientific Life

Ska tapetsera mitt arbetsrum med den.

Matematik och magiskt tänkande

2007-08-17T13:36:00.000+02:00

Ibland kan högerväljare ge mig hjärnblödning...
i en snyftig artikel i SvD idag skriver den medelålders civilingenjören Jörgen Norberg att han gjort slut med alliansen och troligen kommer rösta på andra blocket i nästa val. Okej så långt.
Vad som fick mig att frusta ut kaffet genom näsan var följande mening:

"Alliansen gick till val på skattesänkningar (...) I stället har varje sänkning ni lyckats åstadkomma motsvarats av en höjning av något annat, eller en nerdragning av vår välfärd."

Neeeej, meeeeenar du det!!??!! Att skattesänkningar måste följas av högre avgifter och nedskärningar!
Jag som trodde vägar, skolor, sjukvård och kollektivtrafik finansierades av små magiska tomtar i blåbärsskogen. Alltid lär man sig nåt.

Uppenbarligen visar detta att man kan utbilda sig till civilingenjör utan att förstå grundläggande matematik...

P.S: Det där försvunna budgetöverskottet? För det första är sånt alltid relaterat till börskonjukturen som är totalberoende av pengakåta brats som sett "Wall Street" 4 gånger för mycket. För det andra försvinner överskottet i en makalös fart om man gör som borgarna och säljer alla statliga bolag som går med vinst, och som kan hjälpa till att hålla bostads-, lån- och energimarknadspriserna nere. Så alla övriga inkomster till staten förutom skatterna är därmed borta, och ligger numera i händerna på de bolagsknösar som sedan Handelshögskolans nollning är bästisar med ministrarna i vår folkvalda regering.
Andra bloggar om: alliansen, politik, skatter

Torsdag

2007-08-16T16:04:00.001+02:00

Barnens pappa lämnade dom på dagis imorse och fick sen höra att det varit vissa svårigheter att ta sig därifrån. Ledsna och olyckliga skruttar. Ida blev ledsen för att de andra tjejerna sa att hon inte fick vara med, Sten ville absolut inte att pappa skulle lämna sandlådan. Efter ett tag ryckte dagispersonalen in iallafall - tog med Ida till flickorna och pratade ingående med alla, så fick hon vara med och blev glad igen. Och en annan fröken kom till slut och satte sig med Sten och gjorde sandslott med honom, så att Per kunde bryta sig loss med gott samvete.
Önskar man kunde beställa trevliga och glada kompisar åt sina ungar på dagis. En av flickorna på gården är i Idas ålder och lekglad - men de går naturligtvis på ett kooperativ.

Vardagslivet sätter igång, med folk i korridorerna, inplanerade möten, evigt tuggande i kopiatorn/skrivaren. Det är redan torsdag. Var försvann min vecka? Ska jag sitta här ikväll och se till att få nåt gjort, eller ska jag gå hem till mina vilsna ungar?

Förlorar hur jag än gör.

Andra bloggar om: mamma, barn, förskola, dagis, förälder, universitet

Vad betyder ett leende?

2007-08-15T15:32:00.001+02:00

Måste tipsa om det här jättebra inlägget av Shelley Batts på bloggen Retrospectacle om de olika korskulturella meningarna i ett leende. Trots att alla bebisar snabbt lär sig le, även blinda(!), så är det inte helt ofarligt att möta människor från andra kulturer med ett leende...

The Cross-Cultural Meanings of a Smile

Så vad betyder små smiley's i ett email från japaner isåfall...?

Andra bloggar om: kultur, neurologi vetenskap, forskning

Q som i...

2007-08-15T13:39:00.001+02:00

...inget!
Nu när jag har ett barn som intresserar sig för alfabetet och bokstäverna så blir jag allt mer irriterad på bokstaven q - hur söt den än må vara. Varje pedagogisk bok, roligt kortspel, memoryspel etc råkar på enorma problem med den där bokstaven som bara ska vara med. Kan ju inte påstå att Quasimodo har någon som helst betydelse för en 5-åring. T.o.m. X har ju ändå en användning, även om det sällan är i början av ord.

Men Q.

Trött förälder bläddrar snabbt förbi sidan för Q efter att ha mumlat nåt om "den roliga bokstaven med svans..."
Barnet ser undrande ut: Men vad är det för bokstav? Jaha, används den inte. Men varför finns den då med?
"Den användes ofta förr i tiden"
Varför inte nu då?
"Jaaaa - det har blivit att vi använder K istället."
Varför är den med?
"För att...den är vanlig i andra språk"
Jaha, varför det?
"Det tar vi en annan gång - titta en Rrrräv!!"

Fast det är väl inget emot den frustration bokstaven måste ge alla som försöker skapa böcker, spel och dyl med alfabetet som grund.
När hon blir större kan jag ju alltid läsa Hasse Alfredssons underbara bok "Varför är det så ont om Q?" Den skulle ju inte blivit skriven om bokstaven inte hängt kvar i vårt alfabet. Så allt har väl en mening gissar jag.
Quod est demonstratum

Andra bloggar om: barn, mamma, förälder

Tystnad och sönderfall

2007-08-14T20:28:00.001+02:00

Så sitter man här på jobbet en tisdagkväll kl 20, planerad hemgång runt kl 23 eller nåt. Har inte gjort nåt konstruktivt på avhandlingen alls, bara svarat på mejl, skickat brev, kopierat kort, pratat teori med Tore, snackat barn med Knut, beställt böcker från bibblan, läst ömsom det ena, ömsom det andra. Men sätt igång och skriv då jänta!!!!
Kan inte min rumskompis komma tillbaka från mammaledigheten så att jag blir lite disciplinerad av att sitta bredvid nån som ser vad jag håller på med? Vissa är så själviska.

Igår var ungarna för första gången en hel dag på nya dagiset. Sten kröp på eget bevåg upp i sängen en kvart innan nattningen. Hade haft det roligt. Fast imorse ville Sten iväg till bilen. För att åka till dagis. Gamla dagiset alltså. Fick prata med honom om att det var ett nytt dagis nu. Han hängde med huvudet. Nästan enklare när han blir hysteriskt arg, då kan man bli lite arg tillbaka. Ledsen och missmodig - då vill jag bara slita hjärtat ur kroppen på mig. Och ikväll hörde jag från Per att Ida blivit ledsen när någon av flickorna sagt att hon inte fick komma på hennes födelsedagskalas. Ida som är den totala solstrålen i sådana här frågor (fast inte andra gu'bevars) skulle aldrig säga nej till att bjuda in nån. Hon har redan en lång lista som jag måste skära i på nåt sätt. Hon tog illa vid sig av avslaget iallafall. Vad är det med folk, kan de inte uppfostra glada trevliga barn!? Måste jag gå dit och hota med blodvite...?!!

Jag vet att Ida kommer få jobbiga, otrevliga upplevelser av så kallade kamrater förr eller senare. Men nu när den grymma verkligheten närmar sig då barnen börjar bli stora nog att manipulera och intrigera...jag vill bara säga stopp. Hålla om henne och få henne att inse hur fenomenal hon är och att ingen ska få påstå nåt annat!

Och här sitter jag och jobbar och kommer inte hem förrän de somnat.

Ibland går man i bitar i all tysthet.

Andra bloggar om: mamma, barn, förälder, forskning, universitet, dagis

Frågesport - Humaniora för 500p

2007-08-13T16:22:00.002+02:00

Har efter 2 månader fått lite utförlig och kompetent respons på min efterfrågan av beslut om huruvida viss pedagogisk nyordning ska införas på grundkursen till hösten (2 veckor från nu).
Nu är frågan - kom responsen från:

A) Prefekten
B) Studierektor för forskarutbildningen
C) Studierektor för grundutbildningen
D) Forskarassistenten

Facit (texten är vit, markera området nedan för att se svaret):
Ni som svarade D fick full pott.
Ni som svarade A, B eller C - vilken institution är ni verksam på och kan jag får begära förflyttning dit?

Andra bloggar om: universitet, utbildning, pedagogikning dit?

Fort Europa

2007-08-13T10:36:00.001+02:00

Ibland får man underbara musikupplevelser. På väg till jobbet imorse på min cykel, genom en fuktig och svettig stad, spelade P3 Looptroops "Fort Europa".
Fick ta en extra sväng runt parken för att höra klart på den.
Lysande!

Video på YouTube

[Promoe]

Once apon a time not long ago

When people were still living in the northern zone

They could, still breath and everybody wasn't dead

Somebody recorded a song

And this is what it said:

After the first and the second world wars

You'd think us europeans couldn't take it no more

But we built up and tore down the Berlin wall

Only to build up a new and improved around our crumblin' Fort (Europa)

This one was a bit tricky, not visible to the naked eye

And if you was lucky

You could slip through the cracks and the crevices tuckin'

Your life under your arm, this way some people snuck in

Only to become second class citizens

Not listed in the system not existin in a sence

Illegal immigrants

The word left a bitter sin

This place is cold and evil, I should have never went to

[Chorus]

[Promoe]

Fort Europa

My so called Eutopia

Where I can't find no culture

Feel the walls getting closer and closer and closer

Right here in Fort Europa (Right here)

Where I can't find no culture

Feel the walls getting closer and closer and closer

[Supreme]

I guess you know about how I dreamt of super power

wanted to roll with the bad boys

But got butt-fucked in the showers

Too scared to hold our own ground

Can't beat'em join'em we're down

Stay with the winning team by any means

but in another realm

And bottoms up while they drowned

Invitations at the door members only no hang around

Inside the fortress of fine ass

We appreciate

The less fortunate smile as long as she looked high class

And as the problem was swallowing for the almighty Euro

But you know, we put our brother inside a business though

Make sure they're not leaving that over loose end hope of a life

Reside a force

Sendin'em back home and so forth

Cause we got

Employment issues, we got kids of our own

Trying to tear down the wall with chrome and black ink flow

Keep them mad at all cost

This ain't the time to go soft

We stand united or this soon will be lost, inside

[Chorus][Promoe]

Fort Europa

My so called Eutopia

Where I can't find no culture

Feel the walls getting closer and closer and closer

Right here in Fort Europa (Right here)

Where I can't find no culture

Feel the walls getting closer and closer and closer

[Cos.m.i.c]

Yo we try to live our lives in protected homes

Don't worry 'bout no one and get your own

The weak people are just a stepping stone

On the road to the riches we hitting for

Anybody coming my way I'm gunning my way

Whoever got something to say better be runnin away

But I stay to see through the peep holes

Cause people like that is all we know, and

All of these lies and false promises

That shit will come back with the God nemesis, you

Whoever pick up this, a hundred years from now

Here's the last song before we all go down

The revolution is a moment away

The tensions in the air, that is coming our way, but

Powerful forces do they best

They count they're raps so they'll suite the west

Temperatures rising ain't no turnin back

At this point where this world is at

Hate'em for a cross-road which way to go

Heaven or hell only you can say you know

[Chorus][Promoe]

Fort Europa

The so called Eutopia

Where I can't find no culture

Feel the walls getting closer and closer and closer

Right here in Fort Europa (Right here)

Where I can't find no culture

Feel the walls getting closer and closer and closer

[Outro]

Right here on Fort Europa

Nothing but chlaustrophobia

Right here on Fort Europa

Nothing but xenophobia

Right here on Fort Europa

Nothing but chlaustrophobia

Right now

Andra bloggar om: musik, europa, looptroop

Sommarnattens ljud

2007-08-11T23:51:00.001+02:00

Igår sov barnen hos mormor och morfar, så vi gick på bio på kvällen och tog sovmorgon (ljuuuva sovmorgon) imorse.
Sen stack jag till institutionen för att jobba och sambon satt hemma vid datorn och jobbade på sitt projekt.
Varmt och svettigt på jobbet, Eva som doktorerat i våras och nu är hemma med bebis var och tömde sin arbetsplats. Så länge hon är mammaledig har hon iallafall sysselsättning - sen väntar den stora Osäkerheten. Sanna satt också och jobbade på sitt manus och bytte cynismer med mig om våra liv.

Vill inget hellre än att spika igen dörren till mitt arbetsrum från insidan och leva på mat upphissad i korg genom fönstret de närmaste 6 månaderna. Så kanske jag får nåt gjort. Fast då blir man väl stämplad som Dålig Mamma resten av sitt liv. Möjligen inte helt realistiskt heller.

Ungarna kom hem på eftermiddagen, glada, utmattade och uppe i varv efter att ha sovit borta i ett par dagar. Hela gänget iväg till lågpriskedjan för inhandling och de
sprang runt runt i affären och jagade varandra för full hals. Ida har blivit så högljudd på sista tiden,
har inget emot att hon är livlig men röstläget är ibland bedövande. Lite maniskt över det hela.
Det har varit så mycket nytt för henne, och hon saknar kompisar och fröknar från gamla dagiset, samtidigt som det ligger i hennes natur att ta itu med allt som det kommer, med gott mod och övertygelse om att alla barn är potentiella kompisar. Kan bli lite mycket även för henne.
På kvällen spelade hon iallafall upp en dockteater för lillebror och pappa, liggandes under fåtöljen med badrock som ridå.

Efter läggning satt jag i den ljumma, fuktiga sommarkvällen på altanen och läste ut en artikel till i skenet från värmeljusen, med festmusik dunkandes bortom husen. Inte helt fel.

Grårävar? Mer som gråsniglar...

2007-08-10T15:15:00.001+02:00

Våra grundkurser har dålig genomströmning, få lärare, lite undervisning pga minus i budgeten och nästan inga möjligheter för doktorander att få undervisningserfarenhet. Har slitit med billiga, enkla och bevisat effektiva sätt att komma runt en del av detta för en blygsam utgift. Mötts av idel glada miner och hejarop (när ämnet tas upp på nåt möte - inteannars), men inte på något vis fått dom att integrera det i grundutbildningen på ett acceptabelt sätt. Studierektorn bad om en plan och ett kostnadsförslag för det kommande året i slutet av vårterminen - lade ned en dags arbete på detta, tid jag minst sagt kunde använda till annat. Skickade förslaget till fyra ansvariga. Fick inte ens svar att de nåtts av mejlet. Efterfrågade besked för ett par veckor sedan huruvida det ska ges till hösten. Får nu i veckan ett kortfattat brev från prefekten: "du har rätt, detta måste diskuteras. När kan vi alla mötas och ta beslut?" Är nu en vecka till kursstart. Ska forska utomlands en vecka i september, vara på forskarkurs i oktober, skriva stipendieansökningar, redigera texter till en samlingsvolym, skriva artikel - och nåt mer...? AVHANDLINGEN!!!

Fatta beslut själva - det är väl för f-n vad ni har betalt för!?!

Kan inte hela j-a generationen gå i pension snart så att det finns någon chans att inte helt utbrända, cyniska, pessimistiska och ineffektiva individer med beslutsångest och nollkoll tar över?

Nytt dagis - nya utmaningar

2007-08-08T10:45:00.003+02:00

Sommaren är här och därför är det dags att återgå till jobbet - så klart. De som ondgör sig över sommarens usla väder har kort minne och verkar ha förträngt att detta är den vanligaste sortens svensk sommar. Det är idiotiskt att förlägga nästan all semester till juli, som bevisligen är den nederbörds-rikaste månaden på året - men gamla sedvänjor ändrar man inte så lätt. Personligen tar jag helst ut min semester i augusti då vattnet värmts upp och man har en god chans att få soliga dagar och varma kvällar - VSB!
Men i år gick det inte, dagispersonal ska också ha semester och den förläggs givetvis i juli. Vi kunde ha tagit sommardagis, men då hade ungarna hamnat nånstans där de varken kände barn eller fröknar och då de ändå byter dagis nu till hösten tyckte vi inte att det var en bra idé. Har fortfarande kvar några föräldradagar att dryga ut semestern med, så att deras pappa kunde ta ledigt hela tiden och jag ung halva.

I måndags började de på sitt nya dagis. Det gamla var jättebra, men efter flytten i våras ligger det ganska långt bort och vi vill att de ska få kompisar där de bor. Ida blir ju 6 år nästa år och trevligt nog ligger den verksamheten och lågstadiet vägg-i-vägg med dagiset så att det inte blir så stort uppbrott. Vi har alla varit nervösa inför nya dagiset, men det verkar vara riktigt bra. Kanske inte riktigt lika lysande personal som på det förra, men otroligt mycket bättre än på en del andra ställen jag eller kompisar varit med om. Och så har de ju varandra, bror och syster, och då finns det en säkerhet som inte försvinner.

Mjukstart som sagt, och få i gruppen har börjat. Främst tre tjejer i Idas ålder som är lite av ett gäng. K är alfa-honan - det stod klart efter första dagen och Ida har uppfattat situationen. Men hon verkar vara trevlig och inkluderande, om än lite avvaktande vilket inte är konstigt. Tack o lov är min supertjej inte rädd att ta kontakt och fråga om hon får vara med. Sten har redan charmat fröknarna med sitt lugna och glada sätt (invaggar dom i säkerhet innan de får se mini-marodören...). Det jag mest hoppas är att det inte blir för mycket tjej- och pojkgäng i gruppen.

Lågstadie-skolan har vi besökt och den gör mig bara gladare och gladare varje gång jag passerar: stora ljusa rum, öppna korridorer med myshörnor, överallt skapande och fixande. Hoppas allt vad jag kan att kommunen inte beslutar om nedläggning, att vi får ha kvar våra jobb i regionen, att räntorna inte skjuter i höjden och vi tvingas lämna hus och hem. Vill bara ge mina fantastiska små ny-människor det allra bästa, för de förtjänar allt det och mer därtill.

Sitter på altanen och jobbar lite innan det är dags atthämta upp dom om ett par timmar. Igår fick jag muta dom med löfte om spel och bad för att få dom därifrån.

Tilltalets labyrinter

2007-08-07T10:12:00.001+02:00

DN fortsätter sitt tema utrikesreportrar med en helsida av Berlinkorrespondenten Jan Lewenhagen. Efter visst gnäll från min sida över tidigare inlägg av Schüllerqvist, Cederskog och Hedström (här och här) så är det trevligt att se att det finns anställda på DN som verkligen har nåt intressant att säga om både svenskehet, andra kulturer och sin position som utlänning i landet de arbetar. Lewenhagen diskuterar ingående vikten av att använda tilltalet Ni i Tyskland, men stannar inte vid ytan. Han diskuterar både bakgrunden till att det för oss så formella tilltalet finns kvar - att det historiskt sett bottnar i ett jämlikhetsideal. Han visar också vilken problematisk historia du-andet har i Tyskland i och med sin koppling till nazismen.
Han skriver också intressant om den idealiska bild Sverige har fått i hans sinne efter en tids utlandsvistelse, samtidigt som han inser att denna idealbild troligen kommer krossas så fort han flyttat hem igen.

Detta är en intressant paradox, att vi ofta saknar sånt vi aldrig reflekterade över när vi är borta, men att vi vid hemkomsten kan finna att vi nu istället saknar andra saker vi lärde oss uppskatta i andra kulturer. Det finns enormt mycket att lära om alternativa sätt att vara och verka, liksom det är viktigt att varsebli sin egen kulturs svagheter och brister, eller bara dess märkliga egenheter. Jag har både rest och arbetat utomlands och skulle inte byta bort en enda dag av detta - det har berikat mitt liv mer än jag kan uttrycka. Det finns mycket jag skulle vilja ändra i Sverige och i svenskars sätt att vara - men samtidigt så finns det mycket som jag uppskattar därför att det passar ihop med min personlighet. Jag uppskattar att få vara privat, för mig själv. Jag gillar solidaritet och att tänka på gruppens bästa, inte bara individens. Jag har svårt för religiös inskränkthet och vill bo i ett sekulariserat land.

Saker jag gillar mindre:
Att vi är så konflikträdda - bygg barrikader, vägra acceptera tingens ordning!
Att vi inte har samma respekt och beundran inför språkets och talets möjligheter som britterna
Att vi inte har lite mer hjärtlighet och spontanitet
Att vi inte tar dagen som den kommer, att vi måste kontrollera minsta detalj i vår vardag
och en hel del mer

Men det finns utan tvekan lika många åsikter om vad som är bra eller dåligt med svensk mentalitet som det finns svenskar.
Vad tycker du?

Dagens roligaste i media

2007-08-02T12:02:00.001+02:00

Ett gott skratt förlänger livet - eftersom det är det enda som kan hindra mig från att hoppa ut genom mitt fönster ibland.
I dagens Guardian (bästa tidningen i världen i min mening) finns en underbart brittisk sammanställning av dee artiklar vi kan förvänta oss i augusti då nyhetstorkan slår till som värst i Storbritannien. Läs den och skratta gott du med.

Mitt favoritavsnitt var den om uppblossande terroristhysteri på Gatwick med intervjuer med flegmatiskt köande skandinaver (otroligt att de lyckades få till ett annat namn än Björn...):

The terror alert led to half-mile queues at airport security checkpoints,
but tourists caught in the chaos proved phlegmatic. "It's not really any bother
for me, because I come from a Scandinavian country and therefore have an
essentially imperturbable temperament," said Finnish gap-year student Ari-Pekka
Sjöström, who spent the night trying to sleep on a bench outside Burger King in
Gatwick's south terminal. "Also, I'm on a gap year, so hanging around airport
terminals talking to journalists is about as constructive as anything else I
could be doing."

En ensam pärla i "Se Mig"-träsket

2007-08-01T09:42:00.001+02:00

Inför den förestående utrikesdagen den 8/8 har DN kommit på en vid första anblick väldigt bra idé: Man låter sina numera hemmavarande f.d. utrikeskorrespondenter få ett uppslag var under ett antal dagar på Insidan, där de får delge lite tankar både om hur det var att leva och verka i andra länder och hur det är att landa i den svenska vardagen igen efter den tiden. Kunde ha blivit en extremt intressant serie, men förväntningarna kommer på skam: Av de som hittills inlett serien har de första tre koncentrerat sitt stora utrymme på enstaka totalt poänglösa anekdoter om otrevliga svenskar de mött på tunnelbanan eller den brist på smicker och bockande som finns i svenska klädaffärer. Utlandet, vare sig det rör sig om Bryssel eller New York, framstår i ett rosa skimmer där alla var intresserade av Huvudpersonen, visade vederbörlig respekt och lät journalisten i fråga vara den viktigaste personen i rummet. Under rubriken "Här hemma blev jag osynlig" begråter Lotta Schüllerqvist bristen på uppmärksamhet från omgivningen efter hemkomsten från Israel.

En eftermiddag när jag hade missat en viktig intervju lyckades jag sur och arg
stoppa en taxi mitt i fredagsrusningen. När jag satte mig i baksätet kastade
chauffören - en av hundratals i Jerusalem - en blick i backspegeln och sa namnet
på min gata, med frågetecken efter. "Jag har kört dig förut, kommer du inte ihåg
det? Du är journalist, eller hur?" sa han. Något liknande skulle aldrig hända i
Stockholm, tänkte jag medan mitt usla humör smälte bort.

Vilken balsam för själen att arbeta i ett land där taxichauffören inser att du minsann är en person av vikt och betydelse. Georg Cederskog har uppenbarligen missförstått amerikanarnas hälsingsfras "how do you do" som ett genuint intresse för att höra hans meningslösa utläggningar om sitt ointressanta liv. Om det är den sortens djupanalys han applicerar i sitt arbete kommer jag aldrig mer tro på ett ord han skriver. Hans "Total brist på artighet" har samma meningslösa lösryckta anekdoter, istället för att ta tillfället i akt och göra några intressanta funderingar kring hur hans yrkesroll och nationalitet påverkar hur han bemöts. Riktigt pinsamt blev det när Ingrid Hedström använder spaltmeter för att med metafysiskt darr på rösten beskriva hur hennes upprepade besök på en klädaffär i Sverige när hon velade över köpet av en svindyr kashmirtröja, inte uppmärksammats av personalen! Hon saknar allra mest att bli kallad madame, vilket tydligen är ett genuint uttryck för respekt enligt henne.

Vid det här laget är jag beredd att ringa upp närmsta akutpsykiatri och fråga om det krävs någon sorts kognitiv beteende-terapi för hemvändande journalister, som uppenbarligen genomgår nån sorts Göran Perssonsk maktabstinens-psykos.

DNs heder räddas tills vidare av Nathan Shachar som befäster sin roll som intelligent, beläst och djupsinnig reporter med sitt hemvändarreportage. Kanske som en reaktion mot sina kollegors kollektiva gnäll inleder han med en liten historia om svenskar som både belyser svensk besatthet med kontroll och planering, men även hjälpsamhet och allmänt engagemang på en bussresa. Sedan skriver han om de olika länder han verkat i, om skillnaden i de kulturella koder man som journalist snabbt måste bemästra och förstå. Om hur det som ger kred i ett land, kan vara katastrofalt beteende i ett annat. Den är givande och intresseväckande, och får en att reflektera över sina egna vanor, fördomar och beteenden. Han skriver även om hur man som person går in i många olika roller som privat eller yrkesarbetande, och hur det påverkar både en själv och människor man möter. Se där - en journalist värd sitt uppehälle!

Jag ser fram emot fler reportage från hans laptop, och tänker ignorera det mesta som Surmjölks-patrullen Georg, Ingrid och Lotta knåpar ihop. En trio mer i behov av självberättigande har sällan skådats utanför ett Big Brother-hus