Fick sovmorgon, vilket är en delad välsignelse då jag vaknar vid 9-tiden, helt groggy och kastas in i två hyperaktiva ungars göromål i köket. Hinner knappt få i mig lite frukost innan de ska ut på cyklarna, Sten på två-hjuling med stödhjul susar iväg efter grannarna som är på väg till annan gård med sina barn, pappa efter. Jag följer efter med Ida på två-hjuling med ledstång. Lite cykel-undervisning och sen hem igen för att ta adressen till båtshop i Stockholm. Åker iväg med bilen, åker vilse, hittar rätt, åker hem. Stannar på Max och äter en hamburgare medan jag försöker fortsätta läsa avhandlingen vars resultat jag måste baka in i min egen text. Hem igen för att sy gardiner till båten och tvätta 4 tvättar. Försöker läsa mer i avhandlingen. Pappa och barn hemma efter besök på institutionen för att kolla upp lite litteratur och hämta ett par böcker jag krävt in. Jag lagar mat och försöker svara på mejl om förestående doktorandresan.
Får panik när jag tänker hur mycket arbetstid jag kommer missa på seglingssemestern med ungarna - en hel vecka minst!
Nattning. Sitter vid datorn och läser på" forskarbloggen" på SLU att nåt stjärnskott på SvD
uttalat sig om den "gömda förmånen för universitetsanställda akademiker med den 12 veckor långa semestern nu när terminen är över".
Tänker på alla kvällar, nätter, helger under årets 365 dagar, alla juldagsmornar, pingstaftnar då jag suttit på mitt arbetsrum eller sökt litteratur eller helt enkelt bara haft en bok, artikel eller manus i handen utanför arbetstid. Tala för dig själv pucko!
Kan man beställa att ett flygplan droppar 200 ton gödsel på en specifik bostad..?
tisdag 10 juli 2007
Ur barnamun
Från rummet intill hör jag Ida fräsa med irriterad röst - "Men STEN! Sluta omedelbart - NEJ säger jag!!!"
Hör mig själv, mitt tonläge, i min 5-åriga dotters röst när hon talar med sin 3-åriga lillebror.
Som en liten tecknad figur på min axel hör jag mitt samvetes röst: "Dålig mamma".
Går in i rummet och ser dem fullt sysselsatta med att krama om gossedjuren och bädda ned dom och läsa för dom ur sagoböckerna. "Varsågod Sten." "Tack". Det måste de ha fått från dagis...
Hör mig själv, mitt tonläge, i min 5-åriga dotters röst när hon talar med sin 3-åriga lillebror.
Som en liten tecknad figur på min axel hör jag mitt samvetes röst: "Dålig mamma".
Går in i rummet och ser dem fullt sysselsatta med att krama om gossedjuren och bädda ned dom och läsa för dom ur sagoböckerna. "Varsågod Sten." "Tack". Det måste de ha fått från dagis...
söndag 8 juli 2007
Blöt blues av en forskare
Tillbringat en blöt helg (nej, inte blöt av det slaget) hos svärföräldrarna. Regn, regn, regn. Hoppas det blir liite bättre i nästa vecka då vi ska försöka komma iväg med båten och segla. Syrran är på Rhodos där det är 30 grader och sol, brorsan på
väg till Kina med transsibiriska.
När vi kom hem i eftermiddags for jag runt och vek tvättade käder och rensade ur och organiserade badrumshyllorna.
Ett säkert tecken på tentanoja och med tanken på att det nu inte gäller en sketen liten tenta, utan att skriva avhandlig så kommer jag nog ha världens mest städade och ordnade hem om några månader. Och inget manus...
Har iallafall fått trådlösa modemet påbärbara datorn fixat så att jag nu kan förnöja mig med att blogga istället för att jobba om kvällarna.
Jag är ett sånt offer!!!
väg till Kina med transsibiriska.
När vi kom hem i eftermiddags for jag runt och vek tvättade käder och rensade ur och organiserade badrumshyllorna.
Ett säkert tecken på tentanoja och med tanken på att det nu inte gäller en sketen liten tenta, utan att skriva avhandlig så kommer jag nog ha världens mest städade och ordnade hem om några månader. Och inget manus...
Har iallafall fått trådlösa modemet påbärbara datorn fixat så att jag nu kan förnöja mig med att blogga istället för att jobba om kvällarna.
Jag är ett sånt offer!!!
torsdag 5 juli 2007
Välkommen till Teflonhuset
Juli är påbörjad och sommaren tickar sakta men säkert bort, dag för dag. Snart börjar upptakten i augusti för kurserna. Inte för att jag vet om det berör mig eller inte - jag lever nämligen i Teflonvärlden. Har nu i flera år försökt visa mig intresserad av undervisning, utbildat mig, kommit med förslag på billig och bekräftad pedagogik eftersom budgeten ligger på minus och studentunderlaget sviktar. Organiserat stödundervisning på försök mycket på egen tid.
Varje gång man kommer med en idé eller ett projekt, får man dunk i ryggen och uppmuntrande ord - fantastiskt, jättebra, det här ska vi satsa på osv, osv. Kräver inte mycket, bara lite kontakt med huvudlärarna, ett genuint intresse att integrera undervisningen, involvera doktoranderna så de vet vad de ska föreläsa om och varför. "Jo självklart, det fixar vi, naturligtvis". Sedan tystnad. Sedan teflonväggen där allt rinner av och försvinner utan spår.
Så jag sliter på ändå, utan ersättning medan jag försöker forska och ta hand om barn och städa dagis och fixa lägenheten och skriva artiklar och åka på konferens och organisera konferens och söka stipendier och jobba som redaktör - och så avsluta avhandlingen. Så när resultaten av utvärderingarna av extraundervisningen rullar in och är strålande positiva och vi redogör för det på personalmötet, ja då blir responsen som väntat: "Strålande, jättebra, det här ska vi satsa på, detta ska vi gå vidare med". Så kommer mejlet som uppmanar mig att skriva ett utförligt förslag med tidsåtgång för kommande år, vilket ska vara underlag för beslut om man ska gå vidare. Sitter i en hel dag och lägger upp planering, funderar ut vad som behövs, redovisar tidsåtgång (extremt ödmjukt hållen) och sänder till prefekt, bitr prefekt, studierektor m.m. Det var 3-4 veckor sen. Har inte ens fått ett mejl tillbaka som bekräftar att de har sett mitt mejl. Inte ett ljud när vi ses i korridoren. För att planeringen ska funka måste mejl skickas ut till intresserade deltagare i augusti senast. Sannolikheten att jag får respons innan dess är +/-0.
Okej! Inför det inte. Ni har inte tid/pengar/intresse/energi - men ta då och säg det!!! Slösa inte bort min tid med nån sorts missriktad välvilja, kanske grundad i rädslan för konflikt, eller att ens TA ETT BESLUT! Jag accepterar om ni säger nej, men vad får er att tro att jag uppskattar att kasta bort min forskningstid på meningslösa uppdrag som aldrig var tänkta att genomföras?
Bara för att ni alla är utbrända 40-talister ett par år från pensionen och med ingen drivkraft, energi eller vilja till förbättring kvar i era breda kontorsstols-häckar. En till debattartikel om att de borde få vänta med pension tills de blir 70 och jag går bärsärkargång! Visst, de får inte mycket pengar efter arbetslivet är slut - men till skillnad från oss kommande generationer så får de iallafall pengar. 60-70-talisterna får nog skapa kollektiv i skogen och leva på barkbröd.
Varje gång man kommer med en idé eller ett projekt, får man dunk i ryggen och uppmuntrande ord - fantastiskt, jättebra, det här ska vi satsa på osv, osv. Kräver inte mycket, bara lite kontakt med huvudlärarna, ett genuint intresse att integrera undervisningen, involvera doktoranderna så de vet vad de ska föreläsa om och varför. "Jo självklart, det fixar vi, naturligtvis". Sedan tystnad. Sedan teflonväggen där allt rinner av och försvinner utan spår.
Så jag sliter på ändå, utan ersättning medan jag försöker forska och ta hand om barn och städa dagis och fixa lägenheten och skriva artiklar och åka på konferens och organisera konferens och söka stipendier och jobba som redaktör - och så avsluta avhandlingen. Så när resultaten av utvärderingarna av extraundervisningen rullar in och är strålande positiva och vi redogör för det på personalmötet, ja då blir responsen som väntat: "Strålande, jättebra, det här ska vi satsa på, detta ska vi gå vidare med". Så kommer mejlet som uppmanar mig att skriva ett utförligt förslag med tidsåtgång för kommande år, vilket ska vara underlag för beslut om man ska gå vidare. Sitter i en hel dag och lägger upp planering, funderar ut vad som behövs, redovisar tidsåtgång (extremt ödmjukt hållen) och sänder till prefekt, bitr prefekt, studierektor m.m. Det var 3-4 veckor sen. Har inte ens fått ett mejl tillbaka som bekräftar att de har sett mitt mejl. Inte ett ljud när vi ses i korridoren. För att planeringen ska funka måste mejl skickas ut till intresserade deltagare i augusti senast. Sannolikheten att jag får respons innan dess är +/-0.
Okej! Inför det inte. Ni har inte tid/pengar/intresse/energi - men ta då och säg det!!! Slösa inte bort min tid med nån sorts missriktad välvilja, kanske grundad i rädslan för konflikt, eller att ens TA ETT BESLUT! Jag accepterar om ni säger nej, men vad får er att tro att jag uppskattar att kasta bort min forskningstid på meningslösa uppdrag som aldrig var tänkta att genomföras?
Bara för att ni alla är utbrända 40-talister ett par år från pensionen och med ingen drivkraft, energi eller vilja till förbättring kvar i era breda kontorsstols-häckar. En till debattartikel om att de borde få vänta med pension tills de blir 70 och jag går bärsärkargång! Visst, de får inte mycket pengar efter arbetslivet är slut - men till skillnad från oss kommande generationer så får de iallafall pengar. 60-70-talisterna får nog skapa kollektiv i skogen och leva på barkbröd.
onsdag 4 juli 2007
Så nära - så fjärran...hoppas jag!
Det är med grannländer som med syskon - å ena sidan har man uppväxten, händelserna och ramarna gemensamt, å andra sidan kan storasyster/lillebror plötsligt säga, tycka och bete sig på ett sätt som vore de totala främlingar. Så är det med Norge t ex, ett vackert, förunderligt land där människorna alltid låter uppåt - t o m när de är deprimerade.
Man kan avundas dem mycket: vacker natur, tappert motstånd mot nazisterna, olja - men att de är ett av bara två länder som totalförbjöd "Life of Brian" är inte en av dem (Israel var land nr 2). Nog för att Kd lyckats halka in i Riksdagen här hemma, och därmed gett ett forum för en än mindre grupp inom partiet som hör hemma i 1600-talets Puritan-kolonier. Men allt detta förbleknar inför de uppenbara Högprotestantiska lagar som lever kvar i Norge trots att de vill ge skenet av att leva på 2000-talet.
Tydligen har de ingen "religionskunskap" i skolan, utan "kristendom med religions- och livsåskådning". Inte nog med det - som det står att läsa i SvD:
"norska staten behållit en paragraf i skollagen som anger kristendom som "övergripande mål" för undervisningen"
Är du kristen lilla vän?
Nu har iallafall ett gäng tappra föräldrar slutligen lyckats få rätt i Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter - en sådan uppläggning av ett skolämne, med sådana uttalade mål, strider mot de demokratiska principerna och mänskliga rättigheterna i samhället. Visserligen var domslutet snubblande nära att gå annorlunda - 9 mot 8 - men prejudikatet är fastställt.
Jag har inget emot kristendomsundervisning - men antingen ska det ske i en rättvis miljö som belyser även de andra stora religionerna på ett rättvist sätt, och ger en historisk bakgrund till dem alla (samt gärna även exempel på mindre religioner i ett globalt perspektiv) - eller så får den sortens vinklade undervisning ges i kyrkans regi och vara frivillig. De som vill skicka sina barn till söndagsskolor efter gudstjänsten ska naturligtvis få göra det. Men skolan är inte en religiös inrättning! Den ska vara till för ALLA!
Att våra fega politiker öppnat dörren för allsköns segregering med religiösa friskolor (må de vara Livets Ord, muslimska eller Plymothbröderna) ger mig mardrömmar. Skolan är den grund på vilken all demokrati vilar. Vad är det för grund som läggs när barn indoktrineras i olika samfund utan att ens ges chansen till att få höra om alternativa idéer och erfarenheter? Att skriva en skolplan som säger att man ska undervisa objektivt är inte värt appret det är skrivet på - om barnen får samma sorts undervisning som i vanliga skolan skulle de aldrig vara intresserade av att bilda egna. Önskar jag hade ork att bekämpa denna cancer på smahällskroppen...
Man kan avundas dem mycket: vacker natur, tappert motstånd mot nazisterna, olja - men att de är ett av bara två länder som totalförbjöd "Life of Brian" är inte en av dem (Israel var land nr 2). Nog för att Kd lyckats halka in i Riksdagen här hemma, och därmed gett ett forum för en än mindre grupp inom partiet som hör hemma i 1600-talets Puritan-kolonier. Men allt detta förbleknar inför de uppenbara Högprotestantiska lagar som lever kvar i Norge trots att de vill ge skenet av att leva på 2000-talet.
Tydligen har de ingen "religionskunskap" i skolan, utan "kristendom med religions- och livsåskådning". Inte nog med det - som det står att läsa i SvD:
"norska staten behållit en paragraf i skollagen som anger kristendom som "övergripande mål" för undervisningen"
Är du kristen lilla vän?
Nu har iallafall ett gäng tappra föräldrar slutligen lyckats få rätt i Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter - en sådan uppläggning av ett skolämne, med sådana uttalade mål, strider mot de demokratiska principerna och mänskliga rättigheterna i samhället. Visserligen var domslutet snubblande nära att gå annorlunda - 9 mot 8 - men prejudikatet är fastställt.
Jag har inget emot kristendomsundervisning - men antingen ska det ske i en rättvis miljö som belyser även de andra stora religionerna på ett rättvist sätt, och ger en historisk bakgrund till dem alla (samt gärna även exempel på mindre religioner i ett globalt perspektiv) - eller så får den sortens vinklade undervisning ges i kyrkans regi och vara frivillig. De som vill skicka sina barn till söndagsskolor efter gudstjänsten ska naturligtvis få göra det. Men skolan är inte en religiös inrättning! Den ska vara till för ALLA!
Att våra fega politiker öppnat dörren för allsköns segregering med religiösa friskolor (må de vara Livets Ord, muslimska eller Plymothbröderna) ger mig mardrömmar. Skolan är den grund på vilken all demokrati vilar. Vad är det för grund som läggs när barn indoktrineras i olika samfund utan att ens ges chansen till att få höra om alternativa idéer och erfarenheter? Att skriva en skolplan som säger att man ska undervisa objektivt är inte värt appret det är skrivet på - om barnen får samma sorts undervisning som i vanliga skolan skulle de aldrig vara intresserade av att bilda egna. Önskar jag hade ork att bekämpa denna cancer på smahällskroppen...
tisdag 3 juli 2007
Hjälplös och Rasande!
Jag startade den här bloggen som en möjlighet att skriva av mig lite, så att jag slutar störa mina hårt arbetande kollegor med långrandigt orerande om världens orättvisor och tingens omöjlighet. Men vissa saker är så jobbiga att det måste gå några dagar innan jag ens kan ta itu med dom i skrift. Som kvinnan som misshandlades halvt till döds för att hon ställt upp som vittne. Den historien var illa nog, med en modig och beundransvärd medborgare som trots att hon själv var brottsoffer och redan misshandlats en gång tidigare, samt får utstå kontinuerliga hot, ändå gör sitt för att sätta mördare i fängelse.
Det som helt knäckte mig, till den grad att jag behövde flera dagar att processa det mentalt, var att misshandeln skedde inför hennes 4-åriga dotter. Mannen som upptäckte henne i gräset gjorde det för att dottern stod och ropade på hjälp. Där i gräset låg hennes grovt sönderslagna mamma - och svinen hade avslutat med att skriva"DÖD" på henne med spritpenna. Flickan kan naturligtvis inte läsa, men hon vet vad det betyder när hennes mamma behandlas som skräp, som ett ting. Jag har en 4-årig dotter själv. Imorse på P1-morgon var kvinnans egen mor inbjuden till en diskussion med Beatrice Ask. Hennes röst var hes, hon var stolt över sitt barns mod och fylld av vrede över myndigheternas naiva inställning till hoten. Ett överfallsalarm hemma - det är allt. Löfte om GPS som hon kunde bära med sig infriades inte - den ansvariga var på semester.
Jag bröt ihop och grät. Jag kan inte hjälpa det. Hur illa jag än tog vid mig av liknande saker för 5 år sedan, så kan det inte ens jämföras med hur fruktansvärt det drabbar mig idag. Allt jag ser framför mig är min egen dotter som får se hur okända män slår hennes mamma som skriker att hon ska springa iväg, som försöker skydda dottern med sin egen kropp. Främlingar som kluddar ned hennes livlösa kropp, som om hon inte var en människa ens. I mitt inre är det min dotter som står och förtvivlat ropar på hjälp från förbipasserande.
Jag tror inte på tand för tand, öga för öga - intellektuellt. Men om männen tas fast så kan de tacka sin lyckliga stjärna för att de döms av domstol och inte mig. Jag skulle återinföra medeltida gatlopp med stening. Kastrering. Jag skulle inte kunna sluta straffa och skada dom innan mitt brinnande hjärta förkolnats av hat inför dessa o-människor. Och det skulle inte mina barn må bra av.
Jag önskar jag trodde på en allsmäktig gud och ett evigt straff i helvetet. Jag önskar jag kunde svänga mitt trollspö och ge glömska och lycka åt både mor och barn. Jag önskar att världen var en annan plats. Jag önskar jag kunde göra nåt för att få den lilla flickan att må bättre - men allt hon behöver är sin mamma, frisk och säker. Kan vi ge henne det?
Det som helt knäckte mig, till den grad att jag behövde flera dagar att processa det mentalt, var att misshandeln skedde inför hennes 4-åriga dotter. Mannen som upptäckte henne i gräset gjorde det för att dottern stod och ropade på hjälp. Där i gräset låg hennes grovt sönderslagna mamma - och svinen hade avslutat med att skriva"DÖD" på henne med spritpenna. Flickan kan naturligtvis inte läsa, men hon vet vad det betyder när hennes mamma behandlas som skräp, som ett ting. Jag har en 4-årig dotter själv. Imorse på P1-morgon var kvinnans egen mor inbjuden till en diskussion med Beatrice Ask. Hennes röst var hes, hon var stolt över sitt barns mod och fylld av vrede över myndigheternas naiva inställning till hoten. Ett överfallsalarm hemma - det är allt. Löfte om GPS som hon kunde bära med sig infriades inte - den ansvariga var på semester.
Jag bröt ihop och grät. Jag kan inte hjälpa det. Hur illa jag än tog vid mig av liknande saker för 5 år sedan, så kan det inte ens jämföras med hur fruktansvärt det drabbar mig idag. Allt jag ser framför mig är min egen dotter som får se hur okända män slår hennes mamma som skriker att hon ska springa iväg, som försöker skydda dottern med sin egen kropp. Främlingar som kluddar ned hennes livlösa kropp, som om hon inte var en människa ens. I mitt inre är det min dotter som står och förtvivlat ropar på hjälp från förbipasserande.
Jag tror inte på tand för tand, öga för öga - intellektuellt. Men om männen tas fast så kan de tacka sin lyckliga stjärna för att de döms av domstol och inte mig. Jag skulle återinföra medeltida gatlopp med stening. Kastrering. Jag skulle inte kunna sluta straffa och skada dom innan mitt brinnande hjärta förkolnats av hat inför dessa o-människor. Och det skulle inte mina barn må bra av.
Jag önskar jag trodde på en allsmäktig gud och ett evigt straff i helvetet. Jag önskar jag kunde svänga mitt trollspö och ge glömska och lycka åt både mor och barn. Jag önskar att världen var en annan plats. Jag önskar jag kunde göra nåt för att få den lilla flickan att må bättre - men allt hon behöver är sin mamma, frisk och säker. Kan vi ge henne det?
måndag 2 juli 2007
I helgen: Små glädjeämnen - stor panik
Har äntligen haft en helg när vi kunnat få lite fixat och organiserat i lägenheten, F var hemma och eftersom han kan jobba på avhandlingen hela denna vecka så lät han bli att åka till institutionen nåt - och jag med. Trots tråkigt väder gjorde han och ungarna lite småutflykter, jag tog mig an överfulla hyllor och skåp som samlat på sig prylar sen inflytten för 5 månader sen. Köket såg riktigt trevligt ut efter det och nu har vi bra förvaringslådor för ungarnas saker i deras rum, istället för trasiga kartonger och pappkassar. Lyckades t o m rensa upp lite bland alla växter på altanen - bladen växer hysteriskt, men jag börjar undra om det ska komma blommor snart...?
Igårkväll gav Sten oss hjärtattack. Jag stod och lagade mat och han kom in och fick lite kräm i förväg. Klockan hade hunnit bli ganska mycket och Ida satt med f i barnrummet och kollade på Bolibompa. Sten åt upp och försvann - till TV:n trodde jag. När maten var färdig gick jag in för att hämta alla - och Sten var inte där. Gick ut på gården, men såg inte till honom på lekplatsen och han var inte hos grannarna. Ropade, men fick inget svar. Total panik. Jag sprang iväg för att kolla en liten bassäng och fontänen bakom huset, och F kastade sig på cykeln. Sekunderna jag stod och tittade på den stora tomma gräsplanen och undrade om gamle mannen som rastat sin katt i koppel på gården var pedofil var absolut helvete. Sprang in på gården igen och fick syn på F som stod och kramade Sten i bortre hörnet, mot cykelvägen. Han hade lagt sig ned på marken invid buskarna och inte svarat på tillrop - trött eller purken, eller av annan anledning. Kramar och förebråelser om vartannat och helt skakiga föräldrar.
Småbarnsåldern må vara gullig, men jag längtar tills han blir 4 år och förstår konsekvenser av sitt handlande lite mer...
Sitter nu på jobbet och planerar att vara kvar till det blir mörkt - slut på ursäkterna, skrivandet måste komma igång innan semestern tar vid.
Igårkväll gav Sten oss hjärtattack. Jag stod och lagade mat och han kom in och fick lite kräm i förväg. Klockan hade hunnit bli ganska mycket och Ida satt med f i barnrummet och kollade på Bolibompa. Sten åt upp och försvann - till TV:n trodde jag. När maten var färdig gick jag in för att hämta alla - och Sten var inte där. Gick ut på gården, men såg inte till honom på lekplatsen och han var inte hos grannarna. Ropade, men fick inget svar. Total panik. Jag sprang iväg för att kolla en liten bassäng och fontänen bakom huset, och F kastade sig på cykeln. Sekunderna jag stod och tittade på den stora tomma gräsplanen och undrade om gamle mannen som rastat sin katt i koppel på gården var pedofil var absolut helvete. Sprang in på gården igen och fick syn på F som stod och kramade Sten i bortre hörnet, mot cykelvägen. Han hade lagt sig ned på marken invid buskarna och inte svarat på tillrop - trött eller purken, eller av annan anledning. Kramar och förebråelser om vartannat och helt skakiga föräldrar.
Småbarnsåldern må vara gullig, men jag längtar tills han blir 4 år och förstår konsekvenser av sitt handlande lite mer...
Sitter nu på jobbet och planerar att vara kvar till det blir mörkt - slut på ursäkterna, skrivandet måste komma igång innan semestern tar vid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
