Mörkret faller, tystnaden breder ut sig. Endast datorns surrande och tangentbordets knackande hörs. Det är handledarmöte imorrn och panikjobb till midnatt ikväll.
Inhandlade pulver-fruktsoppa, sportdryck, muffins och mikrovågspopcorn i matbutiken i morse, så jag står mig. Om inte magen gör revolt och kräver regeringsbyte.
Önskar att jag kunde bosätta mig på rummet och inte komma ut förrän ett par kapitel var färdiga iallafall.
Önskar att jag kunde vara hemma och pyssla med ungarna.
Önskar att jag kunde sticka till världs ände och inte ha nåt att göra med min forskning och den akademiska världen.
Önskar att jag kunde skärpa mig och bara skriva ihop fan-skapet nån gång.
Önskar att jag hade köpt en semla.
Upp flyger tanken
Ordet stilla står
Tanke ej på papper
Aldrig tryckar'n når
Andra bloggar om: forskning, vetenskap, doktorand, universitet, mamma, barn
torsdag 7 februari 2008
måndag 4 februari 2008
Nakenråttor, bloggblondiner och tidningsankor
Ibland undrar jag om världen faktiskt består av två helt olika människoarter, med helt olika sätt att resonera. Eftersom de nästan aldrig får för sig att bli ihop (eftersom de är så olika) och i övriga fall inte är kapabla att skaffa gemensam avkomma (eftesom de härstammar från apor respektive ...eeeeh... nakenråttor), så har detta faktum aldrig uppmärksammats. T ex, om man vill att människor ska åka mindre bilar så vore det logiskt, som jag ser det, att satsa på kollektivtrafik och helst sådan som inte kräver fossilt bränsle. Inte använda biltullar till att bygga mer vägar, höja priset på kollektivtrafiken och i övrigt dra ned på busslinjer och tider. Eller vill man få folk att åka mer tåg och mindre flyg, kanske de förra kan konkurrera med flyget med hjälp av lägre priser (det får ju ändå plats fler i ett tåg), fler avgångar, bättre snabbtåg etc. Att "konkurrera" med dubbelt så högt pris på en resa som tar tre gånger så lång tid, samtidigt som man säljer svindyr usel mat och inte ens kan erbjuda gratis dricksvatten till småbarnsföräldrar på den 6 timmar långa resan, ja då undrar jag om vi fått helt skilda ekonomi-lektioner i skolan.
Eller ta det här med journalisters märkliga förhållande till bloggare. De förra är en yrkeskår vars uppdrag och utbildning går ut på att söka upp, processa och förmedla information till delar av allmänheten. De senare är en ungefär lika homogen grupp som "bokläsare", eller "bio-besökare", eller "tv-tittare". En grupp, med andra ord, som består av helt olika människor som uppskattar ett visst medium av en herrans massa olika anledningar. Vissa bloggar bara för sina kompisar, andra för att nå berömdhet genom att skvallra, andra för att lätta på trycket och ytterligare andra för att det ger en möjlighet att kommunicera tankar, tolkningar, forskning eller livsåskådning till de som möjligen kan vara intresserade. Och en herrans massa tjejer bloggar tydligen om mode för en än större grupp tjejer (och en del killar). Ungefär som att påpeka att det produceras en herrans massa sportprogram, mestadels för en än större grupp män (och en mindre grupp kvinnor).
Eftersom det ligger mycket pengar i modehandeln får dessa bloggare tydligen också se sig uppvaktade av företag som dinglar med tävlingar och priser där de får gratisreklam och bloggaren får bättre besöksstatistik. Inte så många akademiker, eller analytiker, ses som potentiella konsument-kontakter. Vilket återspeglar förlagsvärlden i stort. Hänt i veckan och Cosmopolitan säljer bättre än Populär Historia och Fototidningar.
Detta faktum skapar dock inga tidningsrubriker såsom en viss nätenkät om bloggbesökare gör, om vilken det har skrivits i DN. Artikeln är skriven av en förment utbildad journalist, vars källredovisning bara kan kallas rudimentär. "Källan" till undersökningsresultaten som visar att det mest är tjejer som läser modebloggar som är aktiva bloggbesökare är en nätenkät utförd av en annan bloggare. Inget i artikeln redovisar för hur undersökningen gick till och vad urvalet var. Man kan dock läsa följande
Jaha - vad baserar du det på? Som sagt, resultatet kan vara helt rätt, men det kan också vara helt och hållet åt fanders, beroende på vilka som svarat på enkäten, var de sökts upp någonstans. Skaparen är Hans Kullin, och hans tanke verkar god (och man får långt mer information på hans blogg). Men en svarsfrekvens där 76% av de som svarar (och som har en egen blog märk väl) är kvinnor och bara 24% män...jag undrar om möjligen kvinnor kan vara lite mer svarsbenägna på undersökningar av det här slaget? Det känns som om det skulle kunna vara möjligt att utifrån de största blogg-portalerna göra en undersökning av könsfördelningen hos bloggare - och de 200 mest besökta bloggarna och deras ämnen, som kan fungera som kontroll av Kullins analys.
Så vad jag undrar över i slutändan är: varför så usel artikel i DN Ekonomi - en tidning som utger sig för att stå för journalistiska proffsighet i anstormningen av bloggarnas oprofessionella tyckanden? Är detta vad deras högskoleutbildning ger? Är detta det enda kravet som redaktörerna ställer på sina medarbetare medan nätet fylls av långa och diskuterande inlägg från personer som generellt sett lägger ned mer tid på att kolla upp och framförallt redovisa källorna. Och nu menar jag inte den här texten egentligen, min blogg är ett andningshål för mig och inte något jag lägger ned tid på för att etablera mig som en konsekvent och gedigen debattör i dagens samhälle. Som andra gör - och vilkas bloggar jag med glädje besöker. Själv kollar jag varken in modebloggar eller läser Veckorevyn - men jag har inga problem med att andra gör det. Fast jag börjar seriöst fundera över varför jag ska lägga ned tid på att besöka de etablerade tidningarnas hemsidor om deras inlägg skulle få en seriös bloggare att rodna? Tror de att de kan konkurrera med "artiklar" som hör hemma i reklamfinansierade gratistidningar?
Förstår bara inte varför man nödvändigtvis ska bulta ihop bloggning som en enda klump, medan tidningar bedöms utifrån den läsekrets de vänder sig till. Fast om man kräver att journalister ska reflektera och bedöma det de rapporterar kanske de får hjärnblödning på kuppen. Ni vet, journalister är ju en och samma sak, var sig de jobbar för Se & Hänt eller The Guardian. Inga nakenråttor där inte...
Andra bloggar om: bloggning, media, samhälle, journalistik, bloggenkät
Eller ta det här med journalisters märkliga förhållande till bloggare. De förra är en yrkeskår vars uppdrag och utbildning går ut på att söka upp, processa och förmedla information till delar av allmänheten. De senare är en ungefär lika homogen grupp som "bokläsare", eller "bio-besökare", eller "tv-tittare". En grupp, med andra ord, som består av helt olika människor som uppskattar ett visst medium av en herrans massa olika anledningar. Vissa bloggar bara för sina kompisar, andra för att nå berömdhet genom att skvallra, andra för att lätta på trycket och ytterligare andra för att det ger en möjlighet att kommunicera tankar, tolkningar, forskning eller livsåskådning till de som möjligen kan vara intresserade. Och en herrans massa tjejer bloggar tydligen om mode för en än större grupp tjejer (och en del killar). Ungefär som att påpeka att det produceras en herrans massa sportprogram, mestadels för en än större grupp män (och en mindre grupp kvinnor).
Eftersom det ligger mycket pengar i modehandeln får dessa bloggare tydligen också se sig uppvaktade av företag som dinglar med tävlingar och priser där de får gratisreklam och bloggaren får bättre besöksstatistik. Inte så många akademiker, eller analytiker, ses som potentiella konsument-kontakter. Vilket återspeglar förlagsvärlden i stort. Hänt i veckan och Cosmopolitan säljer bättre än Populär Historia och Fototidningar.
Detta faktum skapar dock inga tidningsrubriker såsom en viss nätenkät om bloggbesökare gör, om vilken det har skrivits i DN. Artikeln är skriven av en förment utbildad journalist, vars källredovisning bara kan kallas rudimentär. "Källan" till undersökningsresultaten som visar att det mest är tjejer som läser modebloggar som är aktiva bloggbesökare är en nätenkät utförd av en annan bloggare. Inget i artikeln redovisar för hur undersökningen gick till och vad urvalet var. Man kan dock läsa följande
Undersökningen Blogg-Sverige är inte gjord utifrån ett representativt urval.
Helt fel ute verkar dock resultatet inte vara. Mikael Kulle i DN
Jaha - vad baserar du det på? Som sagt, resultatet kan vara helt rätt, men det kan också vara helt och hållet åt fanders, beroende på vilka som svarat på enkäten, var de sökts upp någonstans. Skaparen är Hans Kullin, och hans tanke verkar god (och man får långt mer information på hans blogg). Men en svarsfrekvens där 76% av de som svarar (och som har en egen blog märk väl) är kvinnor och bara 24% män...jag undrar om möjligen kvinnor kan vara lite mer svarsbenägna på undersökningar av det här slaget? Det känns som om det skulle kunna vara möjligt att utifrån de största blogg-portalerna göra en undersökning av könsfördelningen hos bloggare - och de 200 mest besökta bloggarna och deras ämnen, som kan fungera som kontroll av Kullins analys.
Så vad jag undrar över i slutändan är: varför så usel artikel i DN Ekonomi - en tidning som utger sig för att stå för journalistiska proffsighet i anstormningen av bloggarnas oprofessionella tyckanden? Är detta vad deras högskoleutbildning ger? Är detta det enda kravet som redaktörerna ställer på sina medarbetare medan nätet fylls av långa och diskuterande inlägg från personer som generellt sett lägger ned mer tid på att kolla upp och framförallt redovisa källorna. Och nu menar jag inte den här texten egentligen, min blogg är ett andningshål för mig och inte något jag lägger ned tid på för att etablera mig som en konsekvent och gedigen debattör i dagens samhälle. Som andra gör - och vilkas bloggar jag med glädje besöker. Själv kollar jag varken in modebloggar eller läser Veckorevyn - men jag har inga problem med att andra gör det. Fast jag börjar seriöst fundera över varför jag ska lägga ned tid på att besöka de etablerade tidningarnas hemsidor om deras inlägg skulle få en seriös bloggare att rodna? Tror de att de kan konkurrera med "artiklar" som hör hemma i reklamfinansierade gratistidningar?
Förstår bara inte varför man nödvändigtvis ska bulta ihop bloggning som en enda klump, medan tidningar bedöms utifrån den läsekrets de vänder sig till. Fast om man kräver att journalister ska reflektera och bedöma det de rapporterar kanske de får hjärnblödning på kuppen. Ni vet, journalister är ju en och samma sak, var sig de jobbar för Se & Hänt eller The Guardian. Inga nakenråttor där inte...
Andra bloggar om: bloggning, media, samhälle, journalistik, bloggenkät
onsdag 30 januari 2008
Baby Boom Blues
Gick ned till personalköket igår för att fixa en kopp kaffe. I matrummet intill satt tanterna och diskuterade. Ekonomiansvarige K diskuterade med knappt återhållen ilska och bitterhet sin kommande pensionering om några år. Det faktum att hon deltidsarbetat stora delar av sin yrkestid kommer innebära en låg pension, knappt värd att leva på. Jag gillar K som är en kapabel och kompetent medarbetare, jag känner för hennes situation, jag tror säkert pensionen är usel - men vad innebär det att min pension kommer vara!? Och min generations akademiker, som knappt lyckats få en regelrätt anställning innan doktorandtiden, vilken i sig bara är pensionsgrundande halva tiden (resten är utbildningsbidrag utan socialförsäkring). Som kommer ut i arbetslöshet i övre 30-årsåldern. Som får sin pension räknad i det nya systemet. Som har CSN-räkningar att betala tills begravningsentreprenören stänger kistlocket.
Tidigare hade B beklagat att hon inte hade råd att bo kvar i sin villa efter pensioneringen. Igen, jag tycker det är synd och ledsmat - men hon har haft möjlighet att införskaffa en villa. I en tätort. På deltidsarbete och deltid på sjukpeng. Chansen att jag och min man kan köpa ens ett mindre radhus inom 5 mil från centrum är troligen +/-0. På "höjden" av vår produktiva yrkesbana.
Vad som övergår mitt förstånd är att så många ur den generationen ens kan möta blicken hos oss som kommer efter. Hur kan de vara så självupptagna att de sällan verkar inse att vi knappt håller näsan över ytan - i en ålder då de satt på fasta tjänster och fick chefsjobb. Vi som ska se till att deras förmånliga pensionssystem inte kollapsar, eller kollapsar hela nationalekonomin. Ja, de har gjort mycket för vårt land - men jag önskar de slutade iklä sig martyrrollen. Det finns åtskilliga andra som gärna skulle ge blod, svett och tårar för att bygga vidare på det som de startat. Om man bara fick in minsta lilla tåspets.
Världen går inte under för att ni går i pension. Men den kan faktiskt göra det om ni inte makar på er snart...
Livet kanske blir hårdare då, men ni har åtminstone haft ett antal bekväma år att luta er tillbaka på. Jag är 35 och ser inte en chans för den sortens trygghet inom det närmaste årtiondet ens.
Förlåt en desperat två-barnsmamma med skulder över öronen och inga framtidsutsikter.
Andra bloggar om: familj, barn, forskning, universitet, doktorand, 70-talist, mamma
Tidigare hade B beklagat att hon inte hade råd att bo kvar i sin villa efter pensioneringen. Igen, jag tycker det är synd och ledsmat - men hon har haft möjlighet att införskaffa en villa. I en tätort. På deltidsarbete och deltid på sjukpeng. Chansen att jag och min man kan köpa ens ett mindre radhus inom 5 mil från centrum är troligen +/-0. På "höjden" av vår produktiva yrkesbana.
Vad som övergår mitt förstånd är att så många ur den generationen ens kan möta blicken hos oss som kommer efter. Hur kan de vara så självupptagna att de sällan verkar inse att vi knappt håller näsan över ytan - i en ålder då de satt på fasta tjänster och fick chefsjobb. Vi som ska se till att deras förmånliga pensionssystem inte kollapsar, eller kollapsar hela nationalekonomin. Ja, de har gjort mycket för vårt land - men jag önskar de slutade iklä sig martyrrollen. Det finns åtskilliga andra som gärna skulle ge blod, svett och tårar för att bygga vidare på det som de startat. Om man bara fick in minsta lilla tåspets.
Världen går inte under för att ni går i pension. Men den kan faktiskt göra det om ni inte makar på er snart...
Livet kanske blir hårdare då, men ni har åtminstone haft ett antal bekväma år att luta er tillbaka på. Jag är 35 och ser inte en chans för den sortens trygghet inom det närmaste årtiondet ens.
Förlåt en desperat två-barnsmamma med skulder över öronen och inga framtidsutsikter.
Andra bloggar om: familj, barn, forskning, universitet, doktorand, 70-talist, mamma
tisdag 29 januari 2008
Fel slags antirasism? Eller rätt?
Respekt och heder åt de som sluter upp en söndag i januari (om än en mild sådan) för att markera minnet av Förintelsen och dra uppmärksamhet till folkmord i dåtid och nutid. Men som Ola Larsmo, kulturskribent i DN, noterade när han var där så var många av deltagarna lite till åren komna. Var är alla de unga, energiska anti-rasisterna undrar han i sin krönika? Hur kan 1000 unga samlas i lilla Salem för en demonstration, men inte sluta upp i huvudstaden för en liknande begivenhet? Jag både gillar och beundrar Larsmo sedan tidigare, hans analyser är vanligen skarpsinniga, men han faller i samma fälla som så många andra 40- och 50-talister (född 1957) i dagens Sverige - historia och internationella kriser känns mer påtagliga och centrala än verkligheten på gatorna.
För etablerade och respekterade samhällsmedborgare med stadig inkomst, gott boende och utan större risk att bli nedslagen av skinnskallar (eftersom de ser svenska ut) eller poliser (eftersom de ser välbärgade ut), så glider engagemanget sakta men säkert över från egen erfarenhet till allmän empati. De kämpar för att nazismen aldrig ska glömmas bort, för yttrandefriheten i Turkiet, för invånarna i Burma, för kvinnorna i Saudiarabien. Alla bra och viktiga och nödvändiga mål. Det som gör mig trött och lite förbannad är att de inte kan lyfta sina välfriserade huvuden från ordbehandlaren och inse att en anledning till att så många ungdomar engagerar sig i anti-rasistiska organisationer och demonstrationer i små orter är att de inte rör sig om idealism - utan realism. De stöter på mörkermännen dagligen, på gator, på arbetsplatser, i skolor, på nätet, på krogen. De blir slagna, förföljda, trakasserade, hotade - och till skillnad från medlemmarna i kulturetablissemanget är polisens vilja och förmåga att fixa skydd minst sagt liten. Vi demonstrerar för att hålla stången mot vardagens rasism, mot våld och hot som sker överallt, här och nu, i Sverige.
Larsmo får ursäkta om uppslutningen på möten som i mångt och mycket handlar om att minnas gamla tider inte väcker det engagemang som mord och våld i nutid gör. Dagliga förföljeser av mörkhåriga i en förort kanske inte genererar 20 st DVD-filmer med dramatiska filmsekvenser, men blodet som spills är vårt eget, våra vänners. I slutändan kämpar vi alla för samma sak.
Jag skulle vilja vända frågan tillbaka - varför är det så få intellektuella, journalister, kulturskribenter, författare, politiker och konstnärer som vandrar i Salem? Var är alla dessa engagerade 40- och 50-talister när nynazister kastar sten och brandbomber in i flyktingförläggningar? Var är de när ytterligare en tonåring misshandlas för att han är mörkhyad, har en annan religion, talar med dialekt - eller helt enkelt har fel åsikter? Filar de på sitt försvar för Sverigedemokraternas demokratiska rättigheter? Som det faktum att 6% inskränkta och okunniga miffon röstat på SD ger dem ett existensberättigande. Bara för att 37% av tyskarna röstade på nazisterna gjorde inte deras politik ett uns mer rumsrent.
De som demonstrerar i Salem försöker med alla medel förhindra att den sortens värdeförskjutning och hatiskhet etablerar sig idag igen, i vårt land. Att minnas Förintelsen är naturligtvis också ett steg i den riktningen, men det är nog än mer viktigt att se den intolerans som finns idag, i vårt land, överallt omkring oss, än att fokusera allt för mycket på sådant som hände andra människor på en annan plats.
Så till Larsmos fråga: "finns det två sorters antirasism i landet, som inte kan mötas på samma torg?" - vill jag svara: Var var du när de demonstrerade i Salem? Varför sluter inte ni upp på samma torg som dagens unga? Varför kan ni minnas de fruktansvärda som har skett, men inte se den ständiga närvaron av samma ruttna föreställningar i skolor, på arbetsplatser, på gator och torg, här och nu? Är det inte storskaligt och "glamoröst" nog, med futtigt våld, från futtiga tonåringar, mot en ensam kille på regnig asfalt i Upplands Väsby?
No Pasarán! No Pasarán! No Pasarán!
Andra bloggar om: antirasism, antinazism, antifascism, debatt, nazism, förintelsedagen, förintelsen, kultur, politik, Sverige, Ola Larsmo
För etablerade och respekterade samhällsmedborgare med stadig inkomst, gott boende och utan större risk att bli nedslagen av skinnskallar (eftersom de ser svenska ut) eller poliser (eftersom de ser välbärgade ut), så glider engagemanget sakta men säkert över från egen erfarenhet till allmän empati. De kämpar för att nazismen aldrig ska glömmas bort, för yttrandefriheten i Turkiet, för invånarna i Burma, för kvinnorna i Saudiarabien. Alla bra och viktiga och nödvändiga mål. Det som gör mig trött och lite förbannad är att de inte kan lyfta sina välfriserade huvuden från ordbehandlaren och inse att en anledning till att så många ungdomar engagerar sig i anti-rasistiska organisationer och demonstrationer i små orter är att de inte rör sig om idealism - utan realism. De stöter på mörkermännen dagligen, på gator, på arbetsplatser, i skolor, på nätet, på krogen. De blir slagna, förföljda, trakasserade, hotade - och till skillnad från medlemmarna i kulturetablissemanget är polisens vilja och förmåga att fixa skydd minst sagt liten. Vi demonstrerar för att hålla stången mot vardagens rasism, mot våld och hot som sker överallt, här och nu, i Sverige.
Larsmo får ursäkta om uppslutningen på möten som i mångt och mycket handlar om att minnas gamla tider inte väcker det engagemang som mord och våld i nutid gör. Dagliga förföljeser av mörkhåriga i en förort kanske inte genererar 20 st DVD-filmer med dramatiska filmsekvenser, men blodet som spills är vårt eget, våra vänners. I slutändan kämpar vi alla för samma sak.
Jag skulle vilja vända frågan tillbaka - varför är det så få intellektuella, journalister, kulturskribenter, författare, politiker och konstnärer som vandrar i Salem? Var är alla dessa engagerade 40- och 50-talister när nynazister kastar sten och brandbomber in i flyktingförläggningar? Var är de när ytterligare en tonåring misshandlas för att han är mörkhyad, har en annan religion, talar med dialekt - eller helt enkelt har fel åsikter? Filar de på sitt försvar för Sverigedemokraternas demokratiska rättigheter? Som det faktum att 6% inskränkta och okunniga miffon röstat på SD ger dem ett existensberättigande. Bara för att 37% av tyskarna röstade på nazisterna gjorde inte deras politik ett uns mer rumsrent.
De som demonstrerar i Salem försöker med alla medel förhindra att den sortens värdeförskjutning och hatiskhet etablerar sig idag igen, i vårt land. Att minnas Förintelsen är naturligtvis också ett steg i den riktningen, men det är nog än mer viktigt att se den intolerans som finns idag, i vårt land, överallt omkring oss, än att fokusera allt för mycket på sådant som hände andra människor på en annan plats.
Så till Larsmos fråga: "finns det två sorters antirasism i landet, som inte kan mötas på samma torg?" - vill jag svara: Var var du när de demonstrerade i Salem? Varför sluter inte ni upp på samma torg som dagens unga? Varför kan ni minnas de fruktansvärda som har skett, men inte se den ständiga närvaron av samma ruttna föreställningar i skolor, på arbetsplatser, på gator och torg, här och nu? Är det inte storskaligt och "glamoröst" nog, med futtigt våld, från futtiga tonåringar, mot en ensam kille på regnig asfalt i Upplands Väsby?
No Pasarán! No Pasarán! No Pasarán!
Andra bloggar om: antirasism, antinazism, antifascism, debatt, nazism, förintelsedagen, förintelsen, kultur, politik, Sverige, Ola Larsmo
lördag 12 januari 2008
Dimma och töcken, ute och inne
Även om jag länge varit helt övertygad om att människans inverkan på klimatet är påtagligt och potentiellt katastrofalt, har jag samtidigt vägrat se enstaka varma dagar och snöfattiga vintrar som något sorts "bevis". Väder varierar för mycket både årsvis och århundrade-vis för att en regnig december ska betyda något. men nu ger jag mig. Det här kan f-n i mig inte vara normalt! Ljumma vindar i januari!? Regn, regn, regn. På sin höjd lite frost ett par dagar. Förra vintern var också mesig, men då kom iallafall snön i början av januari. jag har klamrat mig fast vid det hoppet länge nu. Nu ger jag upp - det bidde ingen vinter. Det bidde november i fyra månader... Jobbigast är att möta min dotters förvåning och besvikelse: "var är vintern?" "var är gubben snö?" "varför kan min mamma inte göra nåt åt vädret - jag trodde mamma kunde allt?" Skidorna står oanvända, pulkorna samlar vatten utanför dörren. Tack o lov för spolade isbanor så det iallafall blir lite skridskor. Jag har stått ut med mörkret om vintern tack vare snön. Ska min framtid bli ett engelskt vinterklimat med skandinaviskt mörker? Dags att köpa prozac.
I fredags sökte jag upp professor E och frågade lite information om studenternas kommande tenta, inför studiegrupperna vi håller i. Första gången sen härdsmältan i december som vi pratats vid öga mot öga. jag tror vi båda var lättade och föresatte oss underförstått att aldrig låtsas om bråket tidigare. I sann skandinavisk anda. Syns inte, finns inte. Jag vill bara ha arbetsro, kall krigsföring har jag varken ork eller mental styrka för i nuläget, så jag är bara tacksam. Kanske t o m kan dyka upp på lärarmötet nästa vecka utan att få nervsammanbrott innan...
Andra bloggar om: mamma, förälder, barn, klimat, universitet, forskning, doktorand
I fredags sökte jag upp professor E och frågade lite information om studenternas kommande tenta, inför studiegrupperna vi håller i. Första gången sen härdsmältan i december som vi pratats vid öga mot öga. jag tror vi båda var lättade och föresatte oss underförstått att aldrig låtsas om bråket tidigare. I sann skandinavisk anda. Syns inte, finns inte. Jag vill bara ha arbetsro, kall krigsföring har jag varken ork eller mental styrka för i nuläget, så jag är bara tacksam. Kanske t o m kan dyka upp på lärarmötet nästa vecka utan att få nervsammanbrott innan...
Andra bloggar om: mamma, förälder, barn, klimat, universitet, forskning, doktorand
torsdag 10 januari 2008
Utrotningshotad: Politisk satir
Varför ska det vara så omöjligt för media att driva med media i Sverige? Varför ska det vara så ämlans svårt att få tag på bra, dagsaktuell politisk satir? Med undantag för 15 minuters Public Service i P1 på söndagarna (tack, tack, tack) och enstaka illustratörer i dagspressen (hallå, nån där?) så är det makalöst tunt på den fronten. Och nämn inte Parlamentet i TV 4, den lilla anstrykning av äkta satir som fanns i begynnelsen är helt bortblåst i slapstick vid det här laget.
Det som dyker upp och faktiskt är BRA läggs ned så fort första omgångens kontrakt är uppfyllt. T ex DHH (Detta Har Hänt) som var en av de få fungerande satirprogrammen på TV tills det helt oförklarligt lades ned. Henrik Schyfferts egen kortlivade version av detta i Kanal 5 hade mycket lite gemensamt med 2000-talets bästa program, The Daily Show, från USA. Sant, den senare har en stor stab av extremt duktiga och hårt arbetande och insiktsfulla författare som säkerligen inte ställdes till Schyfferts förfogande. Men det man hade kunnat göra för att driva med makthavare både i Rosenbad och i Bonniersägda medier försvann i rumphumor och one-liners. Det fanns inget hjärta, ingen själ och ingen glödande patos att dra skynket från den småmögliga konformiteten och konflikträdslan i detta land.
Min enda ljusglimt i mörkret under hösten var det helt lysande 2-timmarsprogrammet Starkt Material i P3 på torsdagseftermiddagar. Ett (h)järngäng lett i studion av de erfarna och synkade programledarna Anders Johansson och Patrick Ehrnst. Redaktionen plöjde igenom allt från Rapport-inslag till lokalradio-inlägg under veckan, och lyfte ut underbara guldkorn från både politiker, journalister och allmänhet som riskerade livet på mig, eftersom jag så ofta höll på köra i diket av skratt. Bäst av allt var att det verkligen gav sig på att ställa frågor som journalisterna alltid missade i sin iver att bli bundis med makten, och avslöja de allt som oftast patetiska småknepen inom skjutjärns-journalisitken. Dessutom tvekade man inte att driva gäck med diverse inskränkta, idiotiska och patetiska medborgare som uttalade sig inför kameror och mikrofoner. På tvärs emot den förhärskande våta filt som vanligtvis ligger över alla medier där "gemene man" automatiskt får bli oemotsagd sanningssägare med darr på rösten och tår i ögat eftersom man "inte ska trycka ned den vanliga människan".
I min totala naivitet trodde jag att meddelandet om det sista programmet av SM i december gällde för 2007 - att detta enormt roliga, intressanta och givande program skulle återvända i januari. Men naturligtvis, den får gå samma död till mötes som alla andra seriösa politiska satirer i Sverige. Andra programserier förlänger sina kontrakt, men inte Starkt Material. Istället blir det ett mer "ungdomligt" program (skulle jag gissa syftet är) under namnet Din Gata.
Nu vill jag inte racka ned på det, jag är fullt beredd att tro att det är ett alldeles utmärkt och bra program. Jag kan bara inte förstå varför SM inte får komma igen? Varför det ska vara så in i vassen omöjligt att få tag på bra dagsaktuell politisk och medial satir!? Det kan knappast vara så att det inte finns högvis med uppslag vareviga dag. Varför skämtar svenska komiker så gärna om svenska särdrag och vardagshändelser, men verkar livrädda att vidröra aktuella och viktiga frågor rörande politik och makt?
Är det fortfarande en sorts ihärdig rädsla att falla ned i 70-talets PK-träsk?
Är det ett behov att vara blasé, distanserad och ironisk?
Är komikerna för lata, orkar de inte göra bakgrundsarbetet som krävs? Är de för dåligt allmänbildade?
Hindrar mediernas ägare dessa programidéer från att förverkligas, motarbetas de?
Är hela Sveriges befolkning så naiva att de tror att det inte finns något att skämta om när det gäller våra politiker annat än vad de har på sig på Grammisgalan?
VARFÖR!?
Kan det delvis vara så att P3 är så desperat att fånga 14-29-årsgruppen att deras chefer försöker städa undan allt som kan kräva lite hjärnaktivitet? För inte vill väl kidsen ha sånt..? Och P1 vågar väl inte ta in ett humorprogram till efter den omgång Annika Lantz fick av pensionärsmaffian. Däremot har man i P1 inga problem med att förpesta mina helgmornar med okritiskt modesnack och myspys-relationsprogram som borde förpassas till P4 omedelbums! Var finns radion för oss mellan 29-49 som inte nödvändigtvis tycker att På Spåret och Antikrundan är veckans höjdpunkt? Som inte räds lite mental utmaning, skarp humor och vass musik?
Kom igen nu, lite bättre än 15 minuter i radion kan vi väl vaska fram av politisk satir och analys!!!
Förutom av den ofrivilliga sorten som möter oss dagligen i våra medier...
Andra bloggar om: media, humor, radio, TV, Starkt Material, Public Service, satir, politik
Det som dyker upp och faktiskt är BRA läggs ned så fort första omgångens kontrakt är uppfyllt. T ex DHH (Detta Har Hänt) som var en av de få fungerande satirprogrammen på TV tills det helt oförklarligt lades ned. Henrik Schyfferts egen kortlivade version av detta i Kanal 5 hade mycket lite gemensamt med 2000-talets bästa program, The Daily Show, från USA. Sant, den senare har en stor stab av extremt duktiga och hårt arbetande och insiktsfulla författare som säkerligen inte ställdes till Schyfferts förfogande. Men det man hade kunnat göra för att driva med makthavare både i Rosenbad och i Bonniersägda medier försvann i rumphumor och one-liners. Det fanns inget hjärta, ingen själ och ingen glödande patos att dra skynket från den småmögliga konformiteten och konflikträdslan i detta land.
Min enda ljusglimt i mörkret under hösten var det helt lysande 2-timmarsprogrammet Starkt Material i P3 på torsdagseftermiddagar. Ett (h)järngäng lett i studion av de erfarna och synkade programledarna Anders Johansson och Patrick Ehrnst. Redaktionen plöjde igenom allt från Rapport-inslag till lokalradio-inlägg under veckan, och lyfte ut underbara guldkorn från både politiker, journalister och allmänhet som riskerade livet på mig, eftersom jag så ofta höll på köra i diket av skratt. Bäst av allt var att det verkligen gav sig på att ställa frågor som journalisterna alltid missade i sin iver att bli bundis med makten, och avslöja de allt som oftast patetiska småknepen inom skjutjärns-journalisitken. Dessutom tvekade man inte att driva gäck med diverse inskränkta, idiotiska och patetiska medborgare som uttalade sig inför kameror och mikrofoner. På tvärs emot den förhärskande våta filt som vanligtvis ligger över alla medier där "gemene man" automatiskt får bli oemotsagd sanningssägare med darr på rösten och tår i ögat eftersom man "inte ska trycka ned den vanliga människan".
I min totala naivitet trodde jag att meddelandet om det sista programmet av SM i december gällde för 2007 - att detta enormt roliga, intressanta och givande program skulle återvända i januari. Men naturligtvis, den får gå samma död till mötes som alla andra seriösa politiska satirer i Sverige. Andra programserier förlänger sina kontrakt, men inte Starkt Material. Istället blir det ett mer "ungdomligt" program (skulle jag gissa syftet är) under namnet Din Gata.
Nu vill jag inte racka ned på det, jag är fullt beredd att tro att det är ett alldeles utmärkt och bra program. Jag kan bara inte förstå varför SM inte får komma igen? Varför det ska vara så in i vassen omöjligt att få tag på bra dagsaktuell politisk och medial satir!? Det kan knappast vara så att det inte finns högvis med uppslag vareviga dag. Varför skämtar svenska komiker så gärna om svenska särdrag och vardagshändelser, men verkar livrädda att vidröra aktuella och viktiga frågor rörande politik och makt?
Är det fortfarande en sorts ihärdig rädsla att falla ned i 70-talets PK-träsk?
Är det ett behov att vara blasé, distanserad och ironisk?
Är komikerna för lata, orkar de inte göra bakgrundsarbetet som krävs? Är de för dåligt allmänbildade?
Hindrar mediernas ägare dessa programidéer från att förverkligas, motarbetas de?
Är hela Sveriges befolkning så naiva att de tror att det inte finns något att skämta om när det gäller våra politiker annat än vad de har på sig på Grammisgalan?
VARFÖR!?
Kan det delvis vara så att P3 är så desperat att fånga 14-29-årsgruppen att deras chefer försöker städa undan allt som kan kräva lite hjärnaktivitet? För inte vill väl kidsen ha sånt..? Och P1 vågar väl inte ta in ett humorprogram till efter den omgång Annika Lantz fick av pensionärsmaffian. Däremot har man i P1 inga problem med att förpesta mina helgmornar med okritiskt modesnack och myspys-relationsprogram som borde förpassas till P4 omedelbums! Var finns radion för oss mellan 29-49 som inte nödvändigtvis tycker att På Spåret och Antikrundan är veckans höjdpunkt? Som inte räds lite mental utmaning, skarp humor och vass musik?
Kom igen nu, lite bättre än 15 minuter i radion kan vi väl vaska fram av politisk satir och analys!!!
Förutom av den ofrivilliga sorten som möter oss dagligen i våra medier...
Andra bloggar om: media, humor, radio, TV, Starkt Material, Public Service, satir, politik
onsdag 9 januari 2008
Slag under bältet
Det blev ett långt vinterlov - tog ut extra mammadagar för att fylla ut luckorna så att jag hann spendera lite tid med ungarna. Och ha en ursäkt att inte arbeta med avhandlingen. Inte för att jag lyckades blockera den från medvetandet som jag hoppades, nätter och dagar har bestått av återkommande fladder i maggropen, illamående, kväljningar. En tyngd som aldrig lämnar mina axlar.
Igår var första dagen tillbaka på jobbet, högar med mejl och skräpmejl att vada igenom, återlämna böcker och kopiera, skicka mejl och kolla uppgifter. Fick det mesta praktiska fixat så jag kom till jobbet lite mer positiv idag, glad att äntligen sätta igång. Igår utbytte jag för första gången ett par artiga meningar med professor I efter styrelsemötet där jag tydligen blev personligt ansvarig för att alla tyckte deras kursplan var usel och potentiellt katastrofal. Så länge jag kan förvänta mig opersonlig artighet är jag nöjd, hellre det än iskall tystnad och isolering.
Som sagt, jag gjorde en kraftansträgning att hålla mig positiv och laddad inför mitt sista halvår. Bara för att springa på det första hindret efter 10 minuter. En kollega från en annan avdelning tittade in och sa att hon blivit ombedd att hålla i en del av undervisningen jag vanligtvis sköter om eftersom huvudläraren professon N mejlat henne och sagt att jag inte hade tid. News to me. Som jag minns det har jag tjatat på institutionen om att få mer undervisningstid. Jag hade tackat nej till en sak i slutet av förra terminen, som var helt nytt, men det här har jag förberett material för. Jag hade åtminstone uppskattat att faktiskt bli tillfrågad, eller i värsta fall meddelad själv, att en annan person skulle hålla min undervisning. När var det tänkt att jag skulle få veta detta om inte hon tagit tillfället att själv kontakta mig?
Min kollega blev också ställd och pinsamt berörd, eftersom hon från mejlet fått uppfattningen att jag var införstådd med detta. Eftersom hon är en genuint trevlig person ville hon avsäga sig uppdraget, men efter lite betänkande sa jag nej till det. Dels för att jag inte riktigt vet om det här faktsikt kan vara viktigt för henne också, dels för att jag inte orkar stå mitt i en potentiell konflikt till med huvudlärarna. Jag blev bara så j-a trött och less på allt igen. På hela den här usla organisationen, personliga sandlådan för ett gäng akademiker i pensionsåldern som inte skulle klara av en mellanchefsposition på den lokala ICA-butiken.
Andra bloggar om: universitet, forskning, arbete, chefer
mamma, barn, förälder
Igår var första dagen tillbaka på jobbet, högar med mejl och skräpmejl att vada igenom, återlämna böcker och kopiera, skicka mejl och kolla uppgifter. Fick det mesta praktiska fixat så jag kom till jobbet lite mer positiv idag, glad att äntligen sätta igång. Igår utbytte jag för första gången ett par artiga meningar med professor I efter styrelsemötet där jag tydligen blev personligt ansvarig för att alla tyckte deras kursplan var usel och potentiellt katastrofal. Så länge jag kan förvänta mig opersonlig artighet är jag nöjd, hellre det än iskall tystnad och isolering.
Som sagt, jag gjorde en kraftansträgning att hålla mig positiv och laddad inför mitt sista halvår. Bara för att springa på det första hindret efter 10 minuter. En kollega från en annan avdelning tittade in och sa att hon blivit ombedd att hålla i en del av undervisningen jag vanligtvis sköter om eftersom huvudläraren professon N mejlat henne och sagt att jag inte hade tid. News to me. Som jag minns det har jag tjatat på institutionen om att få mer undervisningstid. Jag hade tackat nej till en sak i slutet av förra terminen, som var helt nytt, men det här har jag förberett material för. Jag hade åtminstone uppskattat att faktiskt bli tillfrågad, eller i värsta fall meddelad själv, att en annan person skulle hålla min undervisning. När var det tänkt att jag skulle få veta detta om inte hon tagit tillfället att själv kontakta mig?
Min kollega blev också ställd och pinsamt berörd, eftersom hon från mejlet fått uppfattningen att jag var införstådd med detta. Eftersom hon är en genuint trevlig person ville hon avsäga sig uppdraget, men efter lite betänkande sa jag nej till det. Dels för att jag inte riktigt vet om det här faktsikt kan vara viktigt för henne också, dels för att jag inte orkar stå mitt i en potentiell konflikt till med huvudlärarna. Jag blev bara så j-a trött och less på allt igen. På hela den här usla organisationen, personliga sandlådan för ett gäng akademiker i pensionsåldern som inte skulle klara av en mellanchefsposition på den lokala ICA-butiken.
Andra bloggar om: universitet, forskning, arbete, chefer
mamma, barn, förälder
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
