Varför

Varför kan jag inte få ur mig den där texten
Varför kan jag inte bara spotta ur mig den och gå vidare

Varför är jag så usel på att ta mig samman

Varför utsätter jag mig för detta

?

Kejsar Garthon till attack mot pöbeln

Jag har ingen aning om det beror på långvarig konsumtion av alkohol, marijuana eller limstift, men Garthon och Rosenberg borde förtidspensioneras till ett hem för hjärnskadade f.d. radikaler. Nu går Präktige Per ut och försvarar Tiinas sanslösa påhopp på ett gäng sjungande lustigkurrar:

Bra Tiina! Tack för ditt angrepp mot den fisförnäma högtidlighet som alltid har
omgett den så kallade spexkulturens allra mest mansgrisiga och gymnasiala
svinaktigheter!

Notera att Per tycker det är bra att Tiina attackerar "den fisförnäma högtidlighet" som det tydligen innebär att göra en spex-sång. Man undrar var Hans Alfredsson tänker om detta? Och vad Tage Danielsson, vår främste ordkonstnär under 1900-talet, skulle ha sagt om den unkna inställningen? Jag är glad att han slipper bevittna det hela. Extra patetiskt blir det att gå i försvar för Professor Tiina "satsar man på traditioner ska man satsa på de finkulturella traditionerna och inte något vulgärt spex" Rosenberg. (Sydsvenskan)

Har Garthon rökt upp sänghalmen eller har jag gått genom spegeln och befinner mig i världen där spex är fisförnämt och Schuberts pianokonserter är "folkligt"?

Om man bortser fullständigt från det faktum att stora delar av sången kan tolkas lika gärna som en kritik mot marknadsanpassad konsumtionshysteri,
om man bortser från att det var en fånig liten visa på en sluten tillställning,
om man bortser från att reaktionen saknade all proportion till händelsen (inte striptease, publik förnedring av studenter, hets mot folkgrupp - en ganska harmlös visa),
så kvarstår ett ovedersägligt faktum som alla dessa gråhåriga ego-rebeller gärna vill förtränga:

Tiina Rosenberg är professor och besitter en maktposition både inom universitetet och inom den mediala världen som ger henne ett enormt övertag mot andra som står lägre i den sociala hierarkin. Hennes attack var lika vidrig som om en lönnfet ministergubbe hade attackerat en grupp yngre parti-aktiva inför en hel kongress. Det är extra ironiskt att könsmaktsordningens löpsedels-ansikte väljer att helt bortse från denna aspekt i det inträffade. Inte lika lätt att rikta det där kritiska strålkastarljuset mot sig själv...?

Och vilket vidrigt språkbruk Präktige Per "jag jobbade på Lundagård 1968-69" Garthon själv använder sig av. Har han ens läst vistexten? Hur har han mage att såga ned dessa killar och deras uppträdanden så kategoriskt i pressen? Förtjänar spexare bara förakt och okvädningsord, inte ens den minimala respekt man ger personen som tillhandahåller "hushållsnära tjänster"?

I egenskap av mörkröd vänster och feminist in i benmärgen betackar jag mig för all association med dessa halvsenila moraliska vrak och uppmärksamhetssökande ångvältar. Ni talar inte för mig, inte för arbetarna, inte för kvinnorna, inte för feministerna, inte för de radikala, inte för någon annan än er egen verklighetsfrånvända bild av er själva.
Det är Du som är kejsaren Per, inte ett gäng småbarnsfäder som sjunger på sin fritid. Det är Du som är spritt språngande naken Tiina, inte en tråd har du som skyler över ditt beteende för vad det är.


Andra bloggar om: Tiina Rosenberg, Per Garthon, Lunds universitet, Lund, spex

Makt gör rätt tycker Rosenberg

Veckans absolut mest absurda händelse i lilla Sverige måste väl vara när Tiina Rosenberg på promoveringsmiddag i Lund, i egenskap av professor och företrädare för seniora humanister, får ett utbrott som aldrig skulle accepteras i ett filmmanus. Under ett framträdande av spex-gruppen Last Call, en visa kallad "Folkets Rättigheter" rusar hon upp innan den ens är över och börjar skälla ut ensemblen. Hon avslutar det hela med att skrika "Fuck you, fuck you, fuck you" och springa därifrån. Hade det inte suttit 500 vittnen hade jag aldrig vågat tro att människan kunde betett sig så obalanserat och vidrigt.

Det finns flera aspekter som gör mig arg. Mig som är blodrött vänster och som kommer från en blodrött vänster släkt som alltid varit akriva inom arbetarrörelsen.

För det första: Tycker du inte om det som sägs? Tough! Det kallas yttrandefrihet och är en av de rättigheter som folk dödats och dödas för runtom i världen och i vårt eget land. Om det inte handlar om hets mot grupper och uppmaning till våld och brott mot oskyldiga har man ingen jävla rätt att attackera någon som framför en sång eller en text.

För det andra: Rosenberg hör till en grupp akademiker som gör mig allt mer förbannad. Under många år har de byggt upp en ullig, vadderad bild av sig själva som radikaler, rebeller, stolta över sitt utanförskap. Vilket är helt okej. Till dess man plötsligt besitter makten i form at fast anställning, hög position, rejäla forskningsanslag. Att då inte ta konsekvenserna av sin egen lära och inse att man har tolkningsföreträde och en maktposition gentemot andra är patetiskt. Tiina Rosenbegr är en professor som attackerar och trakasserar socialt lägre rankade och yngre personer i sin närmiljö. Enligt hennes egen forskningslogik är detta förkastligt.

För det tredje: Om hon hade invändningar mot sången kunde hon ha tagit upp det efteråt med rektor på ett sansat sätt, eller skrivit en krönika i en dagstidning (till skillnad mot oss vanliga drönare har hon gräddfil in i den offentliga debatten). Hon kunde ha ondgjort sig hur mycket som helst för alla som orkade höra på. Det är hennes rättighet.

För det fjärde: Är texten verkligen en attack på vänstern? Jag tycker den kan tolkas på mer än ett sätt. Det kan även tolkas som en vass satir över dagens marknadsanpassade konsumtionssamhälle där rättighet likställs med att ha nya volvon och kabel-TV. Kampen för ett bättre samhälle såsom den bedrevs på 60-70-talen har övergått i kampen för den egna snöda vinningens skull.
Alla ska ha rätt att köra bil av ganska ny modell
Alla ska rätt till kyckling när det blir fredagskväll
Alla ska ha rätt att ha en villa annars mår vi psykiskt illa
Vi sitter i samma båt. Tillsammans hjälps vi åt

Vare sig den skrevs med blå ögon eller röda gör ingen skillnad. Om du vill protestera mot en satir-sång - låt bli att skratta!

Jag var förbannad tidigare idag, men efter Rosenbergs "avbön" i Sydsvenskan på eftermiddagen blev JAG rosenrasande. Först säger hon:

– Det kanske finns för många som inte har någon naturlig hemvist på
universitetet, som inte är inlemmade i den akademiska kulturen och som inte kan koderna. Hade jag varit en äkta lundensare hade jag kanske förstått att det här var något fint och det är mycket möjligt att det var min arbetarklassmässiga vänsterpolitiska ryggmärg som reagerade och som vanligt ledde mig fel i sådana här sammanhang.

Jag är den första som studerade på universitet i min släkt och jag betackar mig Tiinas "förklaring" att det var hennes vänsterpolitiska ryggmärg. Det var reptilhjärnan och inget annat och att dra ned mig i ditt träsk är att lassa oförätt på denna osmakliga sörja. Men det hela blir totalt patetiskt när hon sedan går vidare med att söga:

– Vågar man inte ha lite bättre koll på underhållningen? Det hade varit
bättre om man hade tagit fram en flygel och spelat Schumann eller Schubert,
satsar man på traditioner ska man satsa på de finkulturella traditionerna och
inte något vulgärt spex.

Halledudanedå! Ingen Schubert!!!?? Ja JAG skulle då känna mig oerhört mycket mer hemma med klassisk pianokonsert istället för lite småhurtig hemmasnickrad sång. Vem fan tror hon att hon är!?! Ska hon säga åt oss att satsa på "FINKULTUR"! Och om vi inte gillar det - vad är vi då. Maskar som förtjänar att trampas under hennes designer-skor?

Antingen är hon psykiskt störd eller gravt alkoholoserad. Jag skiter i vilket, bara hon tvångsomhändertas inom en snar framtid.

OBS! Man blir inte professor utan att kunna "koderna" - tro mig.


Andra bloggar om: Tiina Rosenberg, Lunds universitet, promovering

Min man, mina barn och mina 1000 böcker

Allt är relativt. Är man trångbodd om inte alla barn i familjen har eget rum? Det säger Boverket tydligen i en rapport som säkerligen har goda föresatser, men blir lite väl felvisande. Det finns så oerhört många fler aspekter att ta med i beräkningen. T ex hur gamla barnen är och hur långt mellan åldrarna det är. Våra två småttingar (6 och 4) har mer glädje av att dela rum än att ha varsitt. Att sova i samma säng är en trygghet och skapar närhet dem emellan. Att lära sig dela på leksaker och samsas om utrymmet är viktigt. De har det stora sovrummet och vi har det lilla som man får in en dubbelsäng i men inte mycket mer. På det viset blir vardagsrummet mer fredad zon och man kan se till att det mesta av leken hålls i barnrummet...ibland.

Vi har en jättebra gård barnen kan leka på, med massor av grannungar och en trevlig närmiljö utan för mycket bilar. Det skapar ett stort uterum särskilt på den varma årstiden. Förra stället vi bodde hade en liten och tråkig uteplats där man aldrig ville vara - det gav extra trångboddhet.

Men vi är trångbodda. Det är vi. Fast inte pga barnen utan pga jobbet. Två akademiker med högvis med böcker och texter, som måste jobba hemma stora delar av tiden och därför göra om halva vardagsrummet till dator- och arbetsplats. Fylla alla lediga väggar med bokhyllor, när grannarna har stora ljusa fria ytor. Fylla t o m källaren med bokhyllor. Vad vi ska göra när även jag blir utkastad från min institution törs jag inte ens tänka på. Hyra in sig på Shurgard och jobba i ett plåtrum?

Det är inte familjemedlemmarna som skapar trångboddhet för mig och mina vänner, det är att bostaden ska fungera som arbetsplats och förvaringslokal. Barnen behöver inte varsitt rum, men mammas och pappas datorer och pärmar gör det. Inte mycket har ändrats på den punkten sedan Virginia Wolf skrev novellen "Ett eget rum".


Andra bloggar om: mamma, barn, doktorand, forskning, trångboddhet, familj

Systema Academiae 4

Administratus sp.

Denna art undergår för närvarande en extrem populationsökning inom universitetsdjungelns biotop, till den grad att den börjar kväva och utkonkurrera flertalet andra arter. Trots att Administratus i vanliga fall hemmahör i en liten nisch av biotopen där dess uppgift är att underlätta passerandet av föda från en tropisk nivå till nästa, håller den snabbt på att själva tillgodogöra sig allt högre andel av denna näring. Resultatet blir en utarmning av mångfalden och en allt mer eskalerande brist på näringstillförsel till systemet, som sakta håller på att utarmas och kvävas. En allt mer tydligt tecken på detta är horder av utstötta Scientismus som lever på helt andra födoämnen än de är utvecklade för och som därmed inte längre kan bidra till att hålla forskningsdjungeln levande och vital. Inte heller Lectorus eller Studentimus lever längre i friska och syrerika miljöer, utan tvingas dela på allt mindre och trångbodda ytor medan Administratus breder ut sig över de mer frodiga betesmarkerna.

Merparten av denna art består av underarten A. vulgare vars utseende, beteende och läten sinsemellan är förvillande lika - för utomstående är det extremt svårt att få insyn i de små nyanser som arten själv anser vara av grundläggande social betydelse. De rör sig i flock och är extremt skyddsbenägna för sina tillhåll. Stor vikt läggs vid boet, som fylls med endast det bästa och mest exklusiva som finns att erbjudas av omgivningens resurser. Flocken har också en stor förärlek för kortare migrationer till än mer exklusiva och välutrustade stor-nästen, där man under några dagar gemensamt betar sig igenom oförsvarliga andelar av biotopens resurser. Dessa mötestillfällen går ofta under beteckningarna "kompetensutvecklig", "kick-off", "utredning", "kursverksamhet", "infrastruktur-byggande" osv. Resultaten av dessa sammankomster har ännu inte visats ha någon som helst närande effekt på omgivningen.

Den mest aggressiva underarten är Administratus furie. Denna är inte bara mycket försvarsbenägen för sitt eget bo, utan även extremt revirmedveten och attackerar alla varelser som den ens misstänker kan komma i beröring med de godtyckligt formulerade gränserna. Endast påtagligt underdånigt beteende kan garantera överlevnad i mötet med A. furie. Krypa på alla fyra, visa strupen och utstöta ynkliga lugnande ljud är en verksam metod. Särskilt överkänslig verkar A. furie vara i mötet med den mogna form av Scientismus som den sett utvecklas ur larvstadiet Studentimus - uppenbarligen uppfattar den larvens försök att utveckla en egen hjärna och egna lemmar som hotfullt på ett rent personligt plan. A. furie kan agera med liknande aggressivitet även mot fullvuxna Professorus om de finner dem vara av försvagad vitalitet, men flertalet föredrar att kamoflera sig i vänlig skrud inför dessa för att få fritt spelrum att attackera de yngre Scientismus.

Eftersom dessa flockar av Administratus i nuläget kontrollerar de mesta av resurserna inom djungeln, och därmed vilka andra arter som ska ges tillgång till deras rester, är det få andra grupper som vågar opponera sig emot eller utmana de allt mer parasiterande varelserna. En stor risk finns att Academia-biotopen inom något årtionde kommer bestå till över 50% av olika underartsformer av Administratus, och att övriga kommer få leva på de tillgångar de själva finner vara undermåliga och utan statusförhöjande intresse.

Andra bloggar om: humor, forskning, vetenskap, doktorand, universitet

Blog wars på Daily Show

David Perlmutter presenterar sin nya bok "Blog Wars" på The Daily Show med Jon Stewart och talar om hur bloggande ändrat den politiska processen i USA.


Andra bloggar om: blog, blogga, blog wars, daily show, humor, politik, USA

Systema Academiae 3

Professorus juvenilis

Denna märkliga hybrid har uppstått då en helt vanligt åldrad individ av släktet Professorus råkat ut för en genetisk avvikelse, vilket betyder att den cerebrala delen (hjärnan alltså), vägrar åldras i takt med resten av kroppen. Märkliga destruktiva beteenden blir resultatet, vilket kan utgöra fara inte bara för hybriden själv, utan framförall för dess omgivning. En vanligt förekommande variant är P. juvenilis rebellius, som trots att den numera har påtagliga materiella tillgångar, en boning sex gånger större än den behöver och säkrad näringstillgång till sin dödsbädd, fortfarande föredrar att omtala sig själv i termer av rebelliskhet och utanförskap. Ofta har dessa en skev tidsuppfattning, och talar lyriskt och länge om en mer eller mindre realistiskt hågkommen ungdomstid, såsom om de fortfarande bekämpade etablissemanget snarare än att faktiskt vara etablissemanget.

Med total brist på insikt söker sig dessa individer till flockar vars medlemmar är unga nog att vara deras barnbarn. Det beteende som var acceptabelt och socialt givande i det nykläckta stadiet är dessvärre patetiskt och på gränsen till kriminellt i deras framskridande stadium av åldrande. På grund av den cerebrala juveniliseringen uppfattar de tragiskt nog inte detta faktum.

Det mest destruktiva med denna retardering är nog att de med ihärdighet och framförhållning lagt beslag på alfa-positionerna i flocken, de positioner som kräver ett mått av ansvarstagande och planering och ledaregenskaper. Eftersom P. juvenilis rent emotionellt fortfarande är en strulig tonåring som fram tills nyligen kunnat förlita sig på sin äldre syskongeneration (där denna genetiska åkomma verkar lite mindre vanligt förekommande) för att finslipa, dubbelkolla och uppfölja beslut, är de helt oförberedda på att vara sista ledet i beslutsprocessen. När det inte längre finns den äldre generationen som ser till att möten inte dubbelbokas, att inlämningsdatum inte krockar, att seminarielokaler är inbokade osv, så kollapsar snart de enklaste och mest basala infrastrukturerna.

P. juvenilis utmärkta försvarsmekanism leder då till ytterligare en grad av retardering, där individen projicerar sig tillbaka till en enklare och trevligare tid, då dess enda uppgift var att bryta ned strukturerna, istället för att vara ansvarig inför någon annan än sig själv. Den totala tonåriga självcentreringen leder i förlängningen till en känsla av oumbärlighet, och en övertygelse om att världen skulle gå under om de inte längre var de som hade mest att säga till om. Resultatet kan bli att deras förtvinade, uråldriga kroppar med allt mer otidsenliga juvenila hjärnor sakta kväver de övriga flockmedlemmarnas sista livsgnista.

Läte: En drönande, entonig, ihållande svada om diverse moraliskt och rebelliskt beundrandsvärda händelser de tagit del av för ca 40 år sedan.

Andra bloggar om: humor, forskning, vetenskap, universitet, doktorand