Sommarprat, stiftelser och Akademiska Hus

En av de trevliga konsekvenserna av P1:s Sommar är att man ibland gör trevliga nya bekantskaper med människor man antingen inte alls kände till, eller som man automatiskt avskrivit pga fördomar. Gårdagens Sommarpratare Peter Wallenberg föll någonstans mellan de två kategorierna för mig. Kände knappt till honom, och var inte så pigg på att veta mer om ytterligare en av dessa Wallenbergare som håller i trådarna för forskningsbidragen. Men det blev som sagt en mer positiv upplevelse än jag befarat - en ganska trevlig, lite nervös pratare(märker man på det extremt kontrollerade uttalet) som uppenbarligen hade funderat kring många frågor rörande Sveriges universitet och forskare, statens finansiering och vetenskapens bidrag till samhället. Inte dundrande predikan om vad som var Fel och Rätt, utan mer resonerande.

Höll inte med om allt, och liksom många icke-forskare likställer han god forskning med konkreta tekniska resultat som mediciner och uppfinningar, men tyckte det mesta åtminstone var sansat. Minst sagt intressant att få inblick i en av de vanligen anonyma maktmänniskor som huserar över forskningsmedels-utdelningar. I Peters fall Knut och Alice (uttalas tydligen Aliiiis) Wallenbergs stiftelse som förfogar över uppemot 1 miljard kronor i bidrag varje år!! Tänk att få blott en promille av det...

Extra glad blev jag över Peters känga åt Akademiska Hus. Detta vansinninga påfund, där ett bolag får förfoga över de flesta av universitetens lokaler (som de inte i de flesta fall byggt för egna pengar), och får ta ut "marknadsmässiga" hyror från fakulteterna. Som Wallenberg påpekade: vad är marknadsmässig hyra för lokaler som byggts för specifika ändamål och inte kan användas till annat? Akademiska Hus gör enorma vinster varje år på hyror som i slutändan är skattebetalarnas pengar budgeterade för utbildning och forskning. På institutionerna tränger man ihop sig fler och fler, i mindre och mindre rum, i vag förhoppning att spara in tillräckligt för att kunna hyra en föreläsningssal för studenterna lite mer ofta. Framförallt är det en stor kader av administratörer som har betalda tjänster för att flytta pengar från regeringsbudgeten till universiteten till fakulteten till institutionerna tillbaka till fakulteten vidare till Akademiska Hus.

Hela idéns absurditet framstår tydligt då man inser att till skillnad från Svensson och Andersson som kan flytta från en dyr hyreslokal till en billigare om ekonomin tryter, så har institutionerna inget fritt val. Vi kan inte välja nya lokaler efter eget huvud. Vi har inte ens rätt att ta det beslutet, ens om vi mot förmodan lyckas hitta ett kontorskomplex som fungerar. Att universitet dessutom ska fungera som kreativa mötesplatser, inte bara som kontor och skolsalar, verkar ha passerat förbi de som beslöt om detta system.

Så tack för den kängan Peter, om det är en fråga som enar både forskare och stiftelser så är det de absurda overhead-kostnaderna på universiteten. Till stor del baserade på att betala för hyror man inte kan påverka och för de administratörer man inte kan göra sig av med.


Andra bloggar om: universitet, forskning, sommar, P1, Peter Wallenberg, Akademiska Hus

Newtons tredje lag i Academia

Jag har en hypotes. Liksom varje kraft har en motkraft i fysikens lagar, likaså har varje personlighet inom academia en motkraft i en motsatt person. Likt satteliter rör de sig runt varandra och drar in andra i sina gravitationsfält.

Elitisten:
Är förkrossande säker på sin sak, samt med vissa gudomliga aspirationer eftersom Elitisten tror att verkligheten skapas helt i enlighet med vad han uttalar: "Såsom jag sa att det är, så skall det ock omedelbart bliva." Väljer ut enstaka gunstligar att få flyga som satelliter runt hans sol. Har inga betänkligheter att krossa och förtala meningsmotståndare, förlöjliga och håna deras ställningstaganden. Elitisten kan vara relativistisk postmodernist lika väl som rabiat empiricist - det gör ingen skillnad. Han stiger stadigt i graderna, eftersom få vågar ställa sig i vägen för ångvälten, och många imponeras av säkerheten, alternativt tjusas av att vara i hans strålkastarljus.
Motto: "My way or the No way!"

Blötdjuret:
Lika förkrossande säker som elitisten är, lika osäkert dallrande och undflyende är Blötdjuret. lever helt och hållet utan ryggrad och om han har egna hållna åsikter håller han dem ändå i så lågt värde att han gärna gör avkall på dem vid minsta tecken på ifrågasättande. Blötdjuret kan aldrig ge raka råd, konstruktiv kritik, eller kritik över huvud taget. Istället är varje idé god, bättre, bäst! Varje föredragshållare säger precis det han själv skulle säga, varje beslut som tas är helt och hållet i linje med vad han själv tycker - även om han tyckte det motsatta för 30 sekunder sedan. blir osvikligen mellanchef av högre rang, eftersom han alltid håller med sina chefer om vad de än säger och ses som en trevlig prick. Tenderar att detaljstyra oviktiga småfrågor för att undvika att ta beslut i viktiga frågor.
Motto: "Always all ways"


Andra bloggar om: humor, universitet, forskning, vetenskap, doktorand

Det känns tryggt!

FRA-chefens gnälliga försvarskampanj i dagspressen åsido - vi är inte den enda demokratin som har problem med klåfingriga kontrollhysteriska byråkrater. I Storbritannien diskuteras nu det flitiga användandet av övervakningskameror på allmän plats. Man har hittills haft 4.200.000 sådana kameror uppförda på platser runtom landet. Resultat? Knappast något. Utredningar visar att ökad belysning är hela 7 gånger mer effektivt för att minska brott och vandalism. Men det är liksom inte lika high-tech-sexigt... Så man har fattat beslut att utveckla ännu mer avancerade program för kamerorna, som reagerar på vissa sorters ljud, såsom krossat glas.

I en utmärkt krönika i Guardian dissekerar Marina Hyde "logiken" och strukturerna bakom förfarandet. Hon ställer också en fråga som säkerligen förekommit hos många svenskar de senaste veckorna - i vilka individers händer lämnar vi över våran vardag?

Just who are these people, these swelling legions of unelected, ill-qualified monitors who wield such extraordinary power in our surveillance society? Clarification in one case came last year, when the civilian in charge of a Worcester police station's surveillance team was suspended after detectives found, among one day's footage, a 20-minute sequence of close-ups of a woman's cleavage and backside as she walked oblivious through the streets. Whether the woman ever discovered she was the star of a kind of pervert Truman Show is not recorded. But the offending monitor escaped with a warning and was - unbelievably - back in post within weeks.

Men det var ju en slemmig engelsman. Inte skulle hederliga svenska män låta sina personliga drifter och laster påverka deras arbete?

Då rekommenderar jag ett besök på sajten Gnuheter, som låter den som vill installera en liten avläsare helt öppet på sin blogg - kallad Creeper. Denna kollar vilka som besöker sidan, ungefär som en besöksräknare. Skillnaden är att den använder denna information för att på sin hemsida visa vilka Myndigheter som besökt sidorna. Inte privatpersoner alltså. Det kan vara intressant att se, att datorer i både riksdagen och domstolsverket besökt Henrik Alexanderssons blogg efter det att han skrivit om vissa vansinniga ideer från EU-politiker att registrera bloggare. Det är något som faktiskt inger lite respekt hos mig, att personer som sitter på dessa enheter tar sig tid att kolla upp information och uppgifter hos bloggare, vare sig de håller med eller ej.

Så hur är det med FRA då, Försvarets Radioanstalt, Swedish Defense Data Agency? Tja, någon där har varit VÄLDIGT nät-aktiv de senaste dagarna jag kollat iallafall, med konstanta besök mellan 12-17 på softporr-sidan Opium...

Det känns tryggt...


Andra bloggar om: FRA, avlyssnning, övervakning, kameraövervakning, storbritannien

När vuxna beter sig som barn

Nu när man har börjat leva sitt dubbla liv - det som Förälder - dyker helt plötsligt nya konflikter och kontroverser upp, minfält av sociala relationer man knappt hade en aning om. Som det här med kalas. Om man tyckte det var en balans på lös lina som barn, är det inget emot vad det är som vuxen organisatör. Samtidigt är det tydligt att hur vuxna vi än är, så bär vi alla med oss agernaden som hör hemma i sandlådan mer än i moget sällskap.

Som föräldrarna som fick för sig att det var en god idé att låta sin 8-årige son dela ut kalasinbjudningar på skolan - till alla utom två i klassen. När lärarna fick klart för sig att detta hade inträffat, samlade de in inbjudningarna och bad pojken att göra om det utanför skolans område. Nu har pappan JO-anmält det hela. Jag har några starka åsikter i fallet (som alla föräldrar säkerligen har):

1. Det var super-idiotiskt av föräldrarna att tro att det var okej att så tydligt exkludera vissa klasskamrater från kalaset, inför alla. Jag har bara barn på dagis och redan där har vi lärt oss att det är dålig stil. Sunt förnuft säger att det är dålig stil.

2. Jag är inte helt övertygad om att det var ett förbiseende av föräldrarna ifråga. De verkar mycket bestämda över att just dessa två skulle exkluderas när alla andra skulle bjudas in. Jag tror att det fanns ett påtagligt mått av medveten markering från deras sida, och mår illa över att de drar in sin 8-åriga son i sitt psykologiska spel.

3. Om ett barn är lite av en mobbare blir läget knappast bättre av att han så tydligt förskjuts ur kamratkretsen. Han är ÅTTA år! Hade det inte varit bättre att ta tillfället i akt att förbättra relationerna om man ändå hade plats för så många barn på kalaset? Den som blev exkluderad för att han inte bjudit in till sitt kalas tidigare gör mig än mer arg. Alla har inte föräldrar som har råd och möjlighet att bjuda mer än en handfull personer till sitt kalas. Ska de straffas för det?

4. Att pappan gått så långt att han JO-anmält händelsen talar för bristande proportioner och skev självbild. Är detta verkligen ett problem av nationell magnitud? Har övergreppet verkligen varit så extremt? Är inte deras agerande också ett övergrepp? Mår hans son verkligen bra av det korståg han beslutat föra mot läraren och skolan?

5. Med det sagt vill jag ändå påstå att läraren agerade inte helt rätt i läget. Det utsatte inbjudaren för en extremt konstig och förnedrande situation som orsakats av hans föräldrar, inte han själv. Jag tror inte det gjorde situationen för de exkluderade något enklare, snarare tvärtom. Istället borde de ha kallat föräldrarna till alla tre barnen till samtal och diskuterat igenom situationen. Men det är lätt att agera fel i en hastigt uppkommen konfliktsituation. Huvudansvaret ligger på föräldraren till kalas-killen.

Slutligen hoppas jag att de på skolan nu jobbar aktivt med att överbrygga de potentiellt hemska klyftorna och konflikterna som orsakats - inte av barnen, utan av de VUXNA.

Monika Ringbom skriver som vanligt med insikt om frågan.


Andra bloggar om: förälder, barn, kalas, JO-anmälan, skola

Några problem med högskoleavgifter

Jag måste erkänna att förslaget om studieavgift för studenter utanför EU gör mig kluven. Å ena sidan tycker jag det är märkligt att det fria universitet som vi har idag, som är bekostat av skattepengar, ska bära kostnaden för att utbilda andra nationers unga människor. Jag har släkt och vänner som gått tekniska utbildningar, där de flesta utländska studenter hamnar, där många hamnat inte för att de är speciellt intresserade av utbildningen, utan för att den var den billigaste. Denna sanning gäller delvis för svenskar också så klart, men de flesta svenska slackers väljer humaniora...

Men som systemet fungerar nu har knappast svenska universitet förlorat på dealen. Institutionerna får betalt för antal studenter som tar sig igenom, alltså har utländska studender i praktiken bidragit till bättre budget och möjlighet att anställa fler. När den gruppen försvinner, och det lär de allra flesta göra - det finns mer prestigefulla universitet, i länder med med allmänt användbara språk, och billigare levnadsförhållanden - så kommer i slutändan dessa utbildningar drabbas av mindre inkomster. Så vem är då vinnare? Regeringens budget. Men det är lätt att vara dumsnål.

All undervisning kräver en kritisk massa, både i antal lärare och i antal studenter. Det är också bra att få komma i kontakt med andra människor från skilda kulturer. De nätverk som kan etableras på grundutbildningen kan bli en enorm tillgång när de utexaminerade återvänder till sina hemländer, eller flyttar vidare till nästa land och samtidigt har kvar band till sitt alma mater. På den vägen kan projekt och större forskningsmedel komma in. Är det verkligen så dåligt att det finns ett gäng högutbildade indier, kenyaner och kineser som tillbringat en längre tid i vårt land, har kontakt med våra universitet, och kan relatera till svenska intressen? Är det bättre om de slår ner rötterna i Polen istället?

Om SFS verkligen vill kämpa emot det här förslaget, vilket de säger sig vilja göra, då skulle jag rekommendera att de börjar tala i det enda språk Alliansen förstår - pengar och prestige.
T ex kostanden av att införa stipendiesystem, administrera inbetalning av avgifter osv. På allt fler plan verkar regeringen jobba hårt för att minska arbetslösheten genom att införa mer kontroller, myndigheter, byråkrati och övervakning (FRA lär väl bli vår största myndighet). Inte för att jag gillar liberal politik - men jag trodde denna sortens statlig administrations-hysteri hörde hemma mer i vänster-lägret...


Andra bloggar om: universitet, högskola, högskoleavgift, alliansen, politik, FRA

Åh Federley, guldet blev till sand

Kan inte ha varit ett trevligt uppvaknande för Fredde Federley och Annie Johnsson denna morgon. Kanske kunde de några timmar på morgonkvisten klamra sig fast vid tron att de lyckats slå blå dunster i ögonen på sina väljare genom rävspelet i riksdagen igår. Räddat karriären och den feta lönen och samtidigt fortsatt vara de rebelliska liberala hjältarna. Media verkade ju köpa det, som den skock får de uppenbarligen är.

Kanske planerade Fredrick att strosa förbi de samlade vitklädda protestanterna utanför riksdagen för att mottaga deras hyllningar och ovationer. Jag gissar att han snabbt insåg att det bara var att krypa fram under jord i parkeringshuset som gällde, för att slippa bli dumpad i strömmen.

Den dröm han och Annie närde igår kväll hade säkert ett skimmer över sig, frihetens hjältar, liberalismens försvarare, Ayn Rands sanna efterföljare. Den kalla sol som sken idag visade upp deras glåmiga hy och skingrade de sista fantasifostren.

Det är sällan enskilda riksdagsledamöter verkligen har en möjlighet att påverka.
Det är än mer sällan de kommer upp en fråga som får konsekvenser för hela samhällets fortsatta verksamhet.
Att båda dessa sällsyntheter uppstod samtidigt måste vara fullständigt unikt. Liksom chansen de alla försatte i ett enda slag.
För att vara krass: om Wikström, Sigfrid, Johnsson och Federley hade röstat nej hade deras karriärer varit säkrade. För ungdomsförbunden hade de varit hjältar. För de borgerliga väljarna hade de varit garanterade inkryssning i val från nu till evigheten.

De valde den enkla vägen. Den med minst motstånd.
De valde också den korta vägen tror jag nog. För det blir inga mer personröster på dom. Snarare tvärtom.

Vilket lämnar oss med problemet med den grå, senila, programmerade massan riksdagsledamöter som gör som husse säger.


Andra bloggar om: FRA-lagen, Federley, liberal

Dagen terroristerna vann

Jag sitter på mitt rum och ska jobba.
Jag kan inte.
Bläddrar mellan bloggar, nät-tidningar, sändningar från Riksdagen.
Ser hur det fladdrande korthuset hålls på plats av maktspråk, ambitioner, rädsla och envishet.

Dom kommer klara att få igenom denna vidriga lag.

Den 18 juni

Dagen terroristerna vann