Sura krusbär i media (eller Se Mig!!)

DN har börjat med en märklig serie - ett gäng utrikeskorespondenter får plats att orera om hur otrevliga svenskar är. Först var det Georg Cederskog som ondgjorde sig över att svenskar minsann är otrevliga, aldrig hälsar, inte visar något personligt intresse och sen "bevisade" tesen med ett exempel av nåt yuppie-pucko som inte ville hjälpa en mamma ombord på ett tåg med en barnvagn. Tydligen inträffar sånt aldrig i New York! Wow, undrar om alla New Yorkare håller med om detta..?
Som långvarig medlem i barnvagnsmaffian, och ofta åkande på tåg, måste jag säga att jag aldrig haft det problemet. På bussar måste man nästan slå undan tillskyndande hjälpare som i sin iver lyfter i helt fel delar av konstruktionen. Visst finns det idioter - men säg det land som saknar dem och jag emigrerar på stört.

Nu senast idag trycks en halvsida text av DNs Ingrid Hedström, sedan länge medarbetare på tidningens utrikes- och politikredaktion. En stor bild med en sur och ledsen Ingrid pryder uppslaget, mungiporna nere i knähöjd. Vad väljer hon att utlägga sig om när hon nu får detta fantastiskt stora utrymme? Vad kan ha gjort henne så ledsen och bedrövad? Invandrarhatet, barnmisshandel, religiös intolerans, korruption?
Nej, det är rosenröda hågkomster från sin underbara tid i Bryssel.
Ja, men då kanske det är en intressant inblick i EUs maktkorridorer det handlar om?
Nej, det är några lösryckta anekdoter om en man som fimpar istället för att vara otrevlig, och framförallt kväljande självupptagna beskrivningar på hur uppmärksamma butiksbiträdena är i Bryssel. Hon blev kallad för madame! Det är vad hon saknar mest - här hemma kallar ingen henne för madame. Hon känner sig mindre viktig. Hon var, hör här, inne flera dagar i rad i en butik och velade över köpet av en svindyr kashmirtröja, allt hon önskade var lite uppmärksamhet från personalen, lite säljsnack. Ingen försökte tränga sig på henne och övertyga henne att spendera ohemula summor på en tröja. Hon är besviken.

Vi är alla olika, vissa gillar att interagera med säljare och få uppmärksamhet. Personligen blir jag bara förbannad om jag inte får handla ifred. Det är troligen ganska svenskt, men jag vill inte kalla det otrevligt, bara respekt (måhända överdriven) av den personliga sfären. Jag arbetar på universitetsinstitution i Sverige och kallar min professor och prefekt vid förnamn - det betyder inte att jag inte respekterar dem, men det betyder att vi har mindre rigid samvaro och möter varandra på lite mer jämlik nivå. Personligen tycker jag detta är hövlighet personifierat, men det tycker uppenbarligen inte Ingrid. Jag har besökt andra länder där titlarna finns kvar och i min mening bygger de upp väggar och staket mellan folk, det driver hem att det är minsann en värdeskillnad på dig och Mig.

Svenskar är i min mening fanatiska hej-sägare - man säger hej till allt och alla i affärer och på jobbet. Att amerikanarna säger "how do you do" är inte en inbjudan till utläggning om hur man verkligen har det. Det finns en mångfald av jänkare som redogjort för sin förvåning av att skandinaver tar dom på orden och börjar med långa utläggningar och personliga detaljer de aldrig efterfrågat. Amerikaner är bättre på hjärtligt småsnack, men det är inte samma sak som genuint intresse.

Faller det aldrig in utrikeskorrarna att deras liv som journalister tillfälligt boende i annat land både påverkar deras eget synsätt och hur de bemöts av andra? Om personen vi möter kommit för att studera oss och vårt land och sen ska skriva om det i sitt hemlands tidning, ja det påverkar nog bemötandet en del. Liksom journalistens medvetenhet om att hon/han är där tillfälligt och har begränsad tid på sig att etablera kontakter. Frågan är om de själva är lika öppna för nya kontakter om de är på semester i Härnösand eller dylikt.

Nu vet jag att det definitivt finns fantastiska och trevliga människor i andra länder, och att svensk interaktion ofta lämnar en hel del övrigt att önska på det hjärtliga planet. Jag skulle gärna vilja bli mer utåtriktad och avslappnad som sydlänningar ibland är, rolig och kvicktänkt som engelsmän, lugn och värdig som japaner osv. Men alla samhällen har sina för- och nackdelar. Jag älskar att vi begravt titlarna i vårt samhälle, det är inte brist på hövlighet, det bara understryker vikten av att vara hövlig mot alla - inte bara de som har bra jobb och universitetsexamen!

Jag hoppas också att Hedström utnyttjar möjligheten att framföra sina synpunkter i tryckt forum till bättre saker i framtiden, än att kärring-gnälla på att butikspersonal inte kallar henne madame. Fast för henne verkar det viktigaste i världen att vara att bli sedd, inte respekterad på grund av sin gärning.

Harry Potter - en värdig avslutning

Okej, hoppas att alla som INTE läst Deathly Hallows och förvirrar sig till den här bloggen har vett nog att snabbt hoppa ut igen...
Borta? Bra.
Har varit i ett töcken de senaste dagarna då all fri tid på kvällar och mornar och långt långt in på nätterna varit helt i händerna på Rowling. Trodde inte jag skulle bli så trollbunden (dåligt skämt), men det blev jag. Sista delen är märklig, skrämmande, bitter, mörk, otrevlig och oändligt sorglig. Och mycket, mycket bra. Rowling hamnar visserligen ofta fortfarande i långa sekvenser där saker och ting förklaras i detalj genom långvariga tillbakablickar eller dialoger - men det är okej på det hela taget.
Dumbledore spelar en långt viktigare roll här, trots att han faktiskt är död, än vad han gjort i någon tidigare bok. Trogen sin mycket goda vana komplicerar Rowling karaktärerna så att gott och ont, klok och dum, modig och feg inte alls är helt enkelt att avgöra. Vi är alla människor med svagheter och dumheter och blinda sidor. Albus är ingen perfekt Merlin, Lupin ingen ny fadersgestalt för Harry att luta sig emot. Ron sviker, Hermione är mest konsekvent, men samtidigt mer lidande än tidigare.

Om Rowlings styrka som författare ligger någonstans så är det i min mening i detta att hon bryter upp förväntningar, mörkmålar de man lärt sig älska, sprider ljus över de man avskyr. Världen är inte bara ond eller god, det finns ondska i de godaste intentioner, godhet hos de somär svaga och egoistiska. Det är genom att hela tiden ha oss på ett gungfly som behåller intresset hos läsarna.

Vad jag hade rätt om:
Snape hörde till de goda - detta har jag varit helt övertygad om sen efter min dundermiss i första boken. Hans dödande av Dumbledore var för att skydda Draco från att bli mördare.
Och mer än så tydligen. Tvivlade faktiskt aldrig en sekund. Visste att Lily var en bidragande
orsak - men trodde att en bindande ed fanns med i leken också - därom verkar jag ha fel.
Snape dör - rätt, men jag trodde hans offer för Harry skulle bli lite mer direkt.
Harry överlever - ingen mor kan döda sitt barn så grymt, efter allt Harry varit med om. Fast tusan vad hon hade mig oroad där en stund...

Vad jag hade fel om:
Trodde att Aberforth skulle spela en än mer avgörande roll, och trodde att han var ansvarig för stölden av berlocken.
Trodde Wormtail skulle vara viktigare också.
Trodde faktiskt att Harry på nåt sätt skulle tvingas gå på Hogwarths detta år också, för konsekvensens skull. Iallafall att Ron och Hermione skulle tillbaka dit. Kudos till Rowling!
Ungefär 500 detaljer till som inte går att räkna upp här.

Underbart med epilogen som hindrar alltför kraftiga spekulationer om en fortsättning. Kudos igen!
Sista boken var avgörande för Potter-böckernas framtid och jag lyfter på hatten för Rowling - en modig, konsekvent och gripande serie som är, och än viktigare kommer förbli, lika mycket av en klassiker som Narnia-serien.
Må hennes guld i Gringotts aldrig sina.

Tillbaka - solbränd och utbränd

Kom hem från semestern med ungarna i förrgår och drabbades naturligtvis av migrän dagen därpå - när stressen släpper lite. Har varit en ömsom härlig, ömsom frustrerande tid ihopträngd med man och två barn som alternerar mellan att vara supergulliga, superduktiga, superfenomenala och allmänt bråkiga, stökiga, tvärs emot, auktoritets-utmanande och dödsföraktande. Visst hade jag mer respekt för mina föräldrar i den åldern? Eller så var de inte lika analt oroliga över alla konsekvenser av egenmäktigt förfarande. Själv kan man ju inte låta bli att se alla händelser som potentiella löpsedels-rubriker - samtidigt som man i bästa Astrid Lindgren-anda vill att de ska få upptäcka, undersöka, testa gränser, hoppa, klättra, bada och lösa konflikter på eget hand.

Som 70-talist är man verkligen screwed. Vill sätta gränser - men uppmuntra självständighet. Vill skydda mot allt ont som vi numera ser i dagliga medier - men vill se fria, lekande barn. Gläds åt hur personligheten utvecklas - men blir vansinnig på att barnet aldrig gör vad vi säger! Livrädd för att pådyvla könsroller - men lika livrädd för att skapa framtida flumbarn som blir utmobbade på skolgården...

Släpade med mig en del litteratur för forskning under semester, och lyckades halvdant skumma igenom delar i allt svagare batterilampors sken efter nattningen och innan den egna utmattningen tog överhanden. Bröt ihop i gråt vid ett tillfälle över hur usel min avhandling är och förbannad på mig själv för att jag inte varit mer strukturerad i min läsning från första början för fem år sedan. Blev tröstad av tålmodig man. Älskade att äntligen få vara ostört med barn och man tillsammans i två veckor. Fick panik för varje dag som gick utan att jag skrev nåt.

Födelsedagsfirande för Sten på lördag - hela min tjocka släkt kommer och högar av kläder som ska tvätta, golv dammsugas, kaos skyfflas under mattan och in i klädkammare. Hoppas det blir hyfsat väder så vi kan vara utomhus.

Semester = forskning på halvfart

Fick sovmorgon, vilket är en delad välsignelse då jag vaknar vid 9-tiden, helt groggy och kastas in i två hyperaktiva ungars göromål i köket. Hinner knappt få i mig lite frukost innan de ska ut på cyklarna, Sten på två-hjuling med stödhjul susar iväg efter grannarna som är på väg till annan gård med sina barn, pappa efter. Jag följer efter med Ida på två-hjuling med ledstång. Lite cykel-undervisning och sen hem igen för att ta adressen till båtshop i Stockholm. Åker iväg med bilen, åker vilse, hittar rätt, åker hem. Stannar på Max och äter en hamburgare medan jag försöker fortsätta läsa avhandlingen vars resultat jag måste baka in i min egen text. Hem igen för att sy gardiner till båten och tvätta 4 tvättar. Försöker läsa mer i avhandlingen. Pappa och barn hemma efter besök på institutionen för att kolla upp lite litteratur och hämta ett par böcker jag krävt in. Jag lagar mat och försöker svara på mejl om förestående doktorandresan.
Får panik när jag tänker hur mycket arbetstid jag kommer missa på seglingssemestern med ungarna - en hel vecka minst!

Nattning. Sitter vid datorn och läser på" forskarbloggen" på SLU att nåt stjärnskott på SvD
uttalat sig om den "gömda förmånen för universitetsanställda akademiker med den 12 veckor långa semestern nu när terminen är över".
Tänker på alla kvällar, nätter, helger under årets 365 dagar, alla juldagsmornar, pingstaftnar då jag suttit på mitt arbetsrum eller sökt litteratur eller helt enkelt bara haft en bok, artikel eller manus i handen utanför arbetstid. Tala för dig själv pucko!

Kan man beställa att ett flygplan droppar 200 ton gödsel på en specifik bostad..?

Ur barnamun

Från rummet intill hör jag Ida fräsa med irriterad röst - "Men STEN! Sluta omedelbart - NEJ säger jag!!!"
Hör mig själv, mitt tonläge, i min 5-åriga dotters röst när hon talar med sin 3-åriga lillebror.
Som en liten tecknad figur på min axel hör jag mitt samvetes röst: "Dålig mamma".

Går in i rummet och ser dem fullt sysselsatta med att krama om gossedjuren och bädda ned dom och läsa för dom ur sagoböckerna. "Varsågod Sten." "Tack". Det måste de ha fått från dagis...

Blöt blues av en forskare

Tillbringat en blöt helg (nej, inte blöt av det slaget) hos svärföräldrarna. Regn, regn, regn. Hoppas det blir liite bättre i nästa vecka då vi ska försöka komma iväg med båten och segla. Syrran är på Rhodos där det är 30 grader och sol, brorsan på
väg till Kina med transsibiriska.
När vi kom hem i eftermiddags for jag runt och vek tvättade käder och rensade ur och organiserade badrumshyllorna.
Ett säkert tecken på tentanoja och med tanken på att det nu inte gäller en sketen liten tenta, utan att skriva avhandlig så kommer jag nog ha världens mest städade och ordnade hem om några månader. Och inget manus...

Har iallafall fått trådlösa modemet påbärbara datorn fixat så att jag nu kan förnöja mig med att blogga istället för att jobba om kvällarna.

Jag är ett sånt offer!!!

Välkommen till Teflonhuset

Juli är påbörjad och sommaren tickar sakta men säkert bort, dag för dag. Snart börjar upptakten i augusti för kurserna. Inte för att jag vet om det berör mig eller inte - jag lever nämligen i Teflonvärlden. Har nu i flera år försökt visa mig intresserad av undervisning, utbildat mig, kommit med förslag på billig och bekräftad pedagogik eftersom budgeten ligger på minus och studentunderlaget sviktar. Organiserat stödundervisning på försök mycket på egen tid.

Varje gång man kommer med en idé eller ett projekt, får man dunk i ryggen och uppmuntrande ord - fantastiskt, jättebra, det här ska vi satsa på osv, osv. Kräver inte mycket, bara lite kontakt med huvudlärarna, ett genuint intresse att integrera undervisningen, involvera doktoranderna så de vet vad de ska föreläsa om och varför. "Jo självklart, det fixar vi, naturligtvis". Sedan tystnad. Sedan teflonväggen där allt rinner av och försvinner utan spår.

Så jag sliter på ändå, utan ersättning medan jag försöker forska och ta hand om barn och städa dagis och fixa lägenheten och skriva artiklar och åka på konferens och organisera konferens och söka stipendier och jobba som redaktör - och så avsluta avhandlingen. Så när resultaten av utvärderingarna av extraundervisningen rullar in och är strålande positiva och vi redogör för det på personalmötet, ja då blir responsen som väntat: "Strålande, jättebra, det här ska vi satsa på, detta ska vi gå vidare med". Så kommer mejlet som uppmanar mig att skriva ett utförligt förslag med tidsåtgång för kommande år, vilket ska vara underlag för beslut om man ska gå vidare. Sitter i en hel dag och lägger upp planering, funderar ut vad som behövs, redovisar tidsåtgång (extremt ödmjukt hållen) och sänder till prefekt, bitr prefekt, studierektor m.m. Det var 3-4 veckor sen. Har inte ens fått ett mejl tillbaka som bekräftar att de har sett mitt mejl. Inte ett ljud när vi ses i korridoren. För att planeringen ska funka måste mejl skickas ut till intresserade deltagare i augusti senast. Sannolikheten att jag får respons innan dess är +/-0.

Okej! Inför det inte. Ni har inte tid/pengar/intresse/energi - men ta då och säg det!!! Slösa inte bort min tid med nån sorts missriktad välvilja, kanske grundad i rädslan för konflikt, eller att ens TA ETT BESLUT! Jag accepterar om ni säger nej, men vad får er att tro att jag uppskattar att kasta bort min forskningstid på meningslösa uppdrag som aldrig var tänkta att genomföras?

Bara för att ni alla är utbrända 40-talister ett par år från pensionen och med ingen drivkraft, energi eller vilja till förbättring kvar i era breda kontorsstols-häckar. En till debattartikel om att de borde få vänta med pension tills de blir 70 och jag går bärsärkargång! Visst, de får inte mycket pengar efter arbetslivet är slut - men till skillnad från oss kommande generationer så får de iallafall pengar. 60-70-talisterna får nog skapa kollektiv i skogen och leva på barkbröd.