Otroligt, men idag gick avlämningen på dagis helt okej, trots lite halvhjärtade protester från Sten på morgonen därhemma - men jag tror han tycker det är ganska mysigt nu när jag stoppar om dom med filt i cykelvagnen, nu när höstkylan är här. Igår valde han frivilligt att ha med sig sin "bebis", pojkdockan han fick i present. Pappa Per må vara lite känsligare än jag när det gäller att tillåta klänning (hemma är okej för mig, men helst inte ute), men han är lika nöjd som jag att se att lillkillen när sina empatiska sidor.
Men som vanligt krävde han tåg, bilen Sally och elefanten av hårdgummi som gosisar vid
sänggåendet - förutom mjuka lejonet. Knäppis.
Ida har gjort upp en inbjudningslista för kommande kalaset - blir lite mer komplicerat nu när det är gamla dagiset, nya dagiset och kompisarna på gården. Det blir max 10 inbjudningar (och mamma håller tummarna för att det blir avbokningar...). Nu kommer man väl inte undan med glasstårta och allmän kurragömma i två timmar - lite planering är nog påkallat för att hålla kontroll på kaos-andarna.
Jag tror en av dom är laktosintolerant också - herregud, här krävs planering, pedagogik och diplomati på en nivå som får arbetsplatsen att framstå som en sandlåda...
Andra bloggar om: barn, mamma, förälder, dagis, kalas
torsdag 30 augusti 2007
onsdag 29 augusti 2007
Bloggen 10 år - om mytisk början och bloghat
Tydligen fyller blogging 10 år i år. Eller inte. Eftersom fenomenet hade sin start inte i ett stort företagsprojekt, utan i många olika individers aktiva användning av internet, så är "början" delvis en utdragen och förvirrad process.
Om detta, och om journalisters ofta felaktiga och introverta uppfattning om vad bloggning är, kan man läsa i en mycket bra artikel av Scott Rosenberg i dagens Guardian.
Framförallt är bloggandet som fenomen extremt intressant ur en sociologisk synvinkel. Hur teknologi och kultur påverkat och drivit på varandra, fram och tillbaka. Och hur fel det kan bli när man försöker utvärdera något liknande ur sin egen snävt definierade intressesfär.
Andra bloggar om: bloggar, journalistik, media
Om detta, och om journalisters ofta felaktiga och introverta uppfattning om vad bloggning är, kan man läsa i en mycket bra artikel av Scott Rosenberg i dagens Guardian.
Framförallt är bloggandet som fenomen extremt intressant ur en sociologisk synvinkel. Hur teknologi och kultur påverkat och drivit på varandra, fram och tillbaka. Och hur fel det kan bli när man försöker utvärdera något liknande ur sin egen snävt definierade intressesfär.
Andra bloggar om: bloggar, journalistik, media
Leijonborg kvar - och de som firar är...
Lite bättre idag - solen sken från en klarblå hösthimmel imorse, luften var kall och krispig. Per lämnade ungarna på dagis och för en gångs skull slutade det inte i gråt och förtvivlan. Direkt vid ankomst hade en av flickorna sprungit fram till Ida och frågat om de skulle leka - första gången! Hurra!
Men säg det silvermoln som inte har en mörk rand undertill:
Lars Leijonborg blir högskole- och forskningsminister.
Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaahhhhhhhhhhhhh!!!
Driver ni med oss???
Hatar ni oss!!??
Är det verkligen rätt signal att ge omvärlden om man samtidigt säger att man ska satsa på Sveriges forskning?
Fast å andra sidan, mannen är ett vandrande, bräkande bevis på vikten av kvalitetssäkring av högre utbildning så att inte vem som helst slinker igenom...
Kan knappt bärga mig att höra söndagens inslag på Public Service i P1 - de brukar göra en lysande Leijonborg och firar troligen nyheten om hans fortsatta anställning av staten med champagne.
Andra bloggar om: humor, Leijonborg, forskning, universitet, public service
Men säg det silvermoln som inte har en mörk rand undertill:
Lars Leijonborg blir högskole- och forskningsminister.
Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaahhhhhhhhhhhhh!!!
Driver ni med oss???
Hatar ni oss!!??
Är det verkligen rätt signal att ge omvärlden om man samtidigt säger att man ska satsa på Sveriges forskning?
Fast å andra sidan, mannen är ett vandrande, bräkande bevis på vikten av kvalitetssäkring av högre utbildning så att inte vem som helst slinker igenom...
Kan knappt bärga mig att höra söndagens inslag på Public Service i P1 - de brukar göra en lysande Leijonborg och firar troligen nyheten om hans fortsatta anställning av staten med champagne.
Andra bloggar om: humor, Leijonborg, forskning, universitet, public service
tisdag 28 augusti 2007
The End is Nära - Jeremiad av en 70-talist
Hösten är här, inte med klara svala septemberdagar, utan gråtunga, blåsiga, duggiga oktoberdagar. Kanske blir humöret lite därefter.
Hörde på ekot imorse att nya studier i USA visa att allt fler blir kraftigt överviktiga och feta av dålig kost, vilket innebär att kommande generationer kommer bli de första i historisk tid som har kortare medellivslängd än föräldragenerationen. Addera till det att vi också är fattigare och mer skuldtyngda än äldre generationen, ungdomsarbetslösheten ökar, globala uppvärmningen nu lett till att Sälenfjällen i praktiken inte längre är fjäll utan skogsbevuxna kullar och vi snart kommer dränkas av smältande ismassor från Nordpolen....
På hemmafronten kan konstateras att kurserna bara är halvfyllda av studenter, ekonomin närmar sig härdsmälta och de utbrända 40-talister som är ytterst ansvariga för att vända trenden inte kan fatta de enklaste beslut och absolut inte delegera uppgifter till "yngre" (dvs 30-40-åringar med barn och yrkesvana) förmågor som åtminstone har en gnutta energi och professionalism att dra utav. Ett litet tag till - men innan de släpas skrikande och gråtande in i pensioneringen vid 65, nej 67, nej 70, nej 90 års ålder (som om generationsbyte aldrig förut inträffat på svenska arbetsplatser), så kommer de ha knäckt alla kommande generationer fram till de som föds nu på 00-talet.
Ta mitt råd - investera allt i anti-depressiva medel. Nåt säger mig att vi kommer knapra tabletter med en sällan skådad frenesi i framtiden.
Skulle ta mitt eget råd, but I owe my soul to the CSN
Lär i alla fall finnas framtida jobb-tillfällen inom långvården...
Andra bloggar om: humor, forskning, universitet, hälsa, framtid
Hörde på ekot imorse att nya studier i USA visa att allt fler blir kraftigt överviktiga och feta av dålig kost, vilket innebär att kommande generationer kommer bli de första i historisk tid som har kortare medellivslängd än föräldragenerationen. Addera till det att vi också är fattigare och mer skuldtyngda än äldre generationen, ungdomsarbetslösheten ökar, globala uppvärmningen nu lett till att Sälenfjällen i praktiken inte längre är fjäll utan skogsbevuxna kullar och vi snart kommer dränkas av smältande ismassor från Nordpolen....
På hemmafronten kan konstateras att kurserna bara är halvfyllda av studenter, ekonomin närmar sig härdsmälta och de utbrända 40-talister som är ytterst ansvariga för att vända trenden inte kan fatta de enklaste beslut och absolut inte delegera uppgifter till "yngre" (dvs 30-40-åringar med barn och yrkesvana) förmågor som åtminstone har en gnutta energi och professionalism att dra utav. Ett litet tag till - men innan de släpas skrikande och gråtande in i pensioneringen vid 65, nej 67, nej 70, nej 90 års ålder (som om generationsbyte aldrig förut inträffat på svenska arbetsplatser), så kommer de ha knäckt alla kommande generationer fram till de som föds nu på 00-talet.
Ta mitt råd - investera allt i anti-depressiva medel. Nåt säger mig att vi kommer knapra tabletter med en sällan skådad frenesi i framtiden.
Skulle ta mitt eget råd, but I owe my soul to the CSN
Lär i alla fall finnas framtida jobb-tillfällen inom långvården...
Andra bloggar om: humor, forskning, universitet, hälsa, framtid
måndag 27 augusti 2007
Veckans Värsta Timmar
Söndagkvällar och måndagsmornar - numera officiellt min mest avskydda tid i veckan. Har vaga hågkomster av att söndagskvällar tidigare var mysiga, lugna stunder med chipspåse och TV-tittande. Inte längre.
Numera känner jag på sen eftermiddag hur panikångesten kryper närmare, allt jag misslyckats med att göra förra veckan hinner ikapp, allt jag föresatt mig att göra kommande veckan ligger som en blöt, tung filt över mig. "Det mötet, den sammanställningen, de mejlen att besvara, de stipendierna att kolla upp, dom texterna att läsa, de abstracten att knåpa ihop..."
Ligger i sängen kl 23.30 och stirrar i taket medan jag försöker finna avslappningsmetoder som gör att jag slutar tänka på allt ogjort/kommande. Somnar nån gång vid 1-tiden.
På måndagsmorgonen finns inga barnkläder där de borde vara, särskilt strumpor har en förmåga att trollas bort, extrakläder till dagis ska letas fram ur högen tvättade-men-ej-sorterade kläder, skor, regnkläder, jackor, hårtofsar, borste, gose-djur. Samt två olyckliga barn som inte vill till nya dagis, de saknar sina gamla kompisar, sina gamla fröknar.
Kommer till dagis 30 minuter för sent trots upprepade föresatser att hinna i tid denna gång. Kränga på regnkläder på ledsna barn. Försöka övertyga stora tjejerna att leka med min Ida som hänger bakom mig och säger att hon är blyg - hon är aldrig blyg! Tar alltid kontakt med alla. Innan jag går kommer Bästa Fröken ut iallafall och tar sig an dom. Men Sten bryter ihop vid grinden och gråter 30 sek efter det att jag gått - och jag är nästan lättad! För då märker de tydligt att han är ledsen iallafall. Annars brukar han mest sätta sig och deppa i tystnad, och då uppmärksammar de nog inte honom på samma sätt som de mer skräniga barnen.
Känner mig som världens hemskaste människa som "tvingat" dom börja på dagis nära nya bostaden. Visst, nästa år börjar Ida på 6-årsskolan intill hursomhelst och då är det bra om de båda är vana vid miljön. Och allt var inte solsken på gamla dagiset. Men ändå. Nånting skadas inom dom, nånting gott och fint och levande och kreativt och modigt och hjärtligt förtvinar i dom. Alltför tidigt. Tänk om det inte går att nära fram senare. Ida har börjat medvetet hetsa och reta Sten, hon är våldsammare mot honom, har värre humörsvängningar. Visst, 6-årsåldern närmar sig sakteliga och det ska ju vara lite så här, men ändå.
Och min stress över jobb och avhandling och uppdrag och framtida jobb hjälper liksom inte.
Hjälplöshet - ditt namn är förälder.
Andra bloggar om: barn, förälder, mamma, dagis, universitet
Numera känner jag på sen eftermiddag hur panikångesten kryper närmare, allt jag misslyckats med att göra förra veckan hinner ikapp, allt jag föresatt mig att göra kommande veckan ligger som en blöt, tung filt över mig. "Det mötet, den sammanställningen, de mejlen att besvara, de stipendierna att kolla upp, dom texterna att läsa, de abstracten att knåpa ihop..."
Ligger i sängen kl 23.30 och stirrar i taket medan jag försöker finna avslappningsmetoder som gör att jag slutar tänka på allt ogjort/kommande. Somnar nån gång vid 1-tiden.
På måndagsmorgonen finns inga barnkläder där de borde vara, särskilt strumpor har en förmåga att trollas bort, extrakläder till dagis ska letas fram ur högen tvättade-men-ej-sorterade kläder, skor, regnkläder, jackor, hårtofsar, borste, gose-djur. Samt två olyckliga barn som inte vill till nya dagis, de saknar sina gamla kompisar, sina gamla fröknar.
Kommer till dagis 30 minuter för sent trots upprepade föresatser att hinna i tid denna gång. Kränga på regnkläder på ledsna barn. Försöka övertyga stora tjejerna att leka med min Ida som hänger bakom mig och säger att hon är blyg - hon är aldrig blyg! Tar alltid kontakt med alla. Innan jag går kommer Bästa Fröken ut iallafall och tar sig an dom. Men Sten bryter ihop vid grinden och gråter 30 sek efter det att jag gått - och jag är nästan lättad! För då märker de tydligt att han är ledsen iallafall. Annars brukar han mest sätta sig och deppa i tystnad, och då uppmärksammar de nog inte honom på samma sätt som de mer skräniga barnen.
Känner mig som världens hemskaste människa som "tvingat" dom börja på dagis nära nya bostaden. Visst, nästa år börjar Ida på 6-årsskolan intill hursomhelst och då är det bra om de båda är vana vid miljön. Och allt var inte solsken på gamla dagiset. Men ändå. Nånting skadas inom dom, nånting gott och fint och levande och kreativt och modigt och hjärtligt förtvinar i dom. Alltför tidigt. Tänk om det inte går att nära fram senare. Ida har börjat medvetet hetsa och reta Sten, hon är våldsammare mot honom, har värre humörsvängningar. Visst, 6-årsåldern närmar sig sakteliga och det ska ju vara lite så här, men ändå.
Och min stress över jobb och avhandling och uppdrag och framtida jobb hjälper liksom inte.
Hjälplöshet - ditt namn är förälder.
Andra bloggar om: barn, förälder, mamma, dagis, universitet
Sabotera arbetsplatsen. Chefsteknik 5p, Del 3
Dags för omgång tre i vår distanskurs i att lyckas i arbetslivet genom att bli en katastrofal chef. Nedanför följer några enkla knep för att du ska kunna ta långluncher och yoga-kurser utan att riskera hamna efter i karriären.
Tidigare kursdelar: Moment 1, Moment 2
Moment 3: Din enda ambition ska vara Du!
Tidigare kursdelar: Moment 1, Moment 2
Moment 3: Din enda ambition ska vara Du!
- Out of Sight, Out of Mind. Öva dig i att vara positiv och uppmärksam inför den anställda, för att genast sudda alla beslut och löften från medvetandet när de gått genom dörren.
- Finns det potential för mängder av givande projekt på din arbetsplats? Se till att potentiella partners aldrig får tid, plats eller möjlighet att träffas och arbeta fram ett förslag.
- Om några mot förmodan rycker upp sig och börjar planera något så måste Du se till att uppmuntra alla idéer på planeringsstadiet, bara för att dra ut på det i oändlighet så att de inblandade antingen hinner byta jobb eller lägga ned allt i protest.
- Lämna över alla förtroendeuppdrag och maktpositioner till individer du är säker på har minst lika lite ambitioner som du själv – deras enda ambition ska vara att säkra sin anställning genom att aldrig utmana chefer eller ifrågasätta direktiv.
- Oroa Dig inte för att det kan skada din karriär om Du aldrig åstadkommer något konkret och varaktigt, eller regelbundet får katastrofalt usel utvärdering från Dina underlydande – i slutändan är det enda som avgör din framtida befordran hur hur mycket Du slickat uppåt.
- Ha också samma policy mot Dina underlydande: De som kritiserar, ifrågasätter, kommer med konstruktiva förslag, eller helt enkelt gör en värdefull och effektiv insats på jobbet ska ignoreras. De som utan minsta tecken på egen tankeverksamhet köper alla programförklaringar (eller brist på detsamma), och vars huvudsakliga mål i livet är att insulera dig från omgivningen, ska konsekvent få positiv särbehandling.
- Vänd kappan efter varje politisk/trendig bris – varför ha en egen tanke om någon annan kan tänka åt Dig.
- Du behöver absolut inte sätta dig in ordentligt i vad trenden innebär i praktiken – tvärtom är detta bara hindrande. Omdefiniera kodbegreppen efter eget huvud så de passar Dina egna ambitioner och stundens behag.
- Fastna gärna för begrepp och forskningsrön som redan är passé och framställ dem som högaktuella. På så sätt undviker Du definitivt att utveckla arbetsplatsen, eftersom Du i realiteten tvingar alla att stå och stampa på samma fläck.
- Om mot all förmodan ett kreativt och givande projekt drivs igenom, trots Dina upprepade försök att sabotera det, så ska Du omedelbart ta äran för det i alla möjliga sammanhang.
Andra bloggar om: humor, arbetsplats, chefer, universitet
fredag 24 augusti 2007
Bloggar och media - en liten tidningsanka (eller kanin)
Har ju varit lite gnäll från media om bloggare - dålig svenska, ointressanta inlägg, tyckanden, ytligt... Snacka om att kasta sten i glashus i min mening.
För det första så är inte alla bloggar alltid till för att "konkurrera" med media - bara medianer själva tror att världen snurrar runt dom och deras yrkesval. För många är det helt enkelt mer personliga diskussionsforum och ett sätt att bygga upp ett kontaktnät.
Sen är det min personliga åsikt att om något ska kunna rädda dagstidningen så är det just bloggarna. Nu när så många kommenterar och diskuterar det de dagligen läser i tidningen så gäller det att hänge med, se vad som händer. En artikel blir plötsligt 10ggr mer intressant i min mening när man ser en liten blogg-lista invid med kommentarer. En vanlig diskussion på tidningens hemsida har en del övrigt att önska. Där blir inläggen alltid korta och ensidiga. Dessutom kan ett blogginlägg alltid bedömas lite utifrån vad man ser av tidigare inlägg på sidan, presentationen av personen osv. Länkar och fördjupningar blir plötsligt långt mer tillgängligt.
Har börjat kolla upp långt fler tidningar efter det att jag klickat mig in på bloggportaler och sökt på intressanta ämnen.
Sen är ju bloggarna ett roligt sätt att tvåla till journalister som varit slarviga med research eller helt enkelt bara korrektur. I DN i morse meddelades att Bamse-tidningen är undantagen den kommande journaliststrejken (heja!). En lite lättsam tolkning Camilla Jacobsson gav sig på var att det var pga ett tidigare nummer där Bamses fru Brummelina(!) blir arg på kapitalisten Krösus och ger ut en egen tidning. Nu på nättidningen kan man se att hon fått påpekat för sig att Bamses fru faktiskt heter Brummelisa och har också ändrat det i texten. Se där, en till fördel med nättidningar.
Nu återstår bara ett problem: Det var inte Brummelisa, utan Lille Skutts fru Nina Kanin som i affekt startade en egen tidning. Men hon är ju ändå så nära affilierad med Bamseklanen att teorin kan kvarstå...
Andra bloggar om: bloggar, media, Bamse, journalistik
För det första så är inte alla bloggar alltid till för att "konkurrera" med media - bara medianer själva tror att världen snurrar runt dom och deras yrkesval. För många är det helt enkelt mer personliga diskussionsforum och ett sätt att bygga upp ett kontaktnät.
Sen är det min personliga åsikt att om något ska kunna rädda dagstidningen så är det just bloggarna. Nu när så många kommenterar och diskuterar det de dagligen läser i tidningen så gäller det att hänge med, se vad som händer. En artikel blir plötsligt 10ggr mer intressant i min mening när man ser en liten blogg-lista invid med kommentarer. En vanlig diskussion på tidningens hemsida har en del övrigt att önska. Där blir inläggen alltid korta och ensidiga. Dessutom kan ett blogginlägg alltid bedömas lite utifrån vad man ser av tidigare inlägg på sidan, presentationen av personen osv. Länkar och fördjupningar blir plötsligt långt mer tillgängligt.
Har börjat kolla upp långt fler tidningar efter det att jag klickat mig in på bloggportaler och sökt på intressanta ämnen.
Sen är ju bloggarna ett roligt sätt att tvåla till journalister som varit slarviga med research eller helt enkelt bara korrektur. I DN i morse meddelades att Bamse-tidningen är undantagen den kommande journaliststrejken (heja!). En lite lättsam tolkning Camilla Jacobsson gav sig på var att det var pga ett tidigare nummer där Bamses fru Brummelina(!) blir arg på kapitalisten Krösus och ger ut en egen tidning. Nu på nättidningen kan man se att hon fått påpekat för sig att Bamses fru faktiskt heter Brummelisa och har också ändrat det i texten. Se där, en till fördel med nättidningar.
Nu återstår bara ett problem: Det var inte Brummelisa, utan Lille Skutts fru Nina Kanin som i affekt startade en egen tidning. Men hon är ju ändå så nära affilierad med Bamseklanen att teorin kan kvarstå...
Andra bloggar om: bloggar, media, Bamse, journalistik
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
