Hade verkligen sett fram emot denna Lucia. Sten har blivit stor nog att bli upphetsad inför tanken på att få klä ut sig, Ida valde frivilligt att vara pepparkaksgumma i år igen - ett år till utan att falla under Lucia-masspsykosen. Båda ungarna hade övat på lusse-sångerna, sjungit och trallat helt utan påtryckningar. Dessutom är detta sista året de lussar tillsammans, nästa år går Ida i förskoleklass. Magsjukan klarade vi av i förra veckan...trodde vi. Igårkväll fick Sten magknip och den här gången var jag mer påpasslig än för en vecka sedan då Ida spydde ner hela vår säng. Tre omgångar kräkattacker blev det innan han till slut somnade utmattad och ynklig ("jag e mycke' sjuk"). Två omgångar hamnade på golvet, den tredje fångade jag faktiskt upp i hinken. Tvätta och skura golv, tvätta kläder, pyssla om.
Som av en händelse var Per på julfest på jobbet - och hade varit på en annan julfest förra veckan då Ida spydde ned allt. Anar en nesligt uttänkt plan. Så på morgonen, efter lite samtal med dagis fick vi inse faktum. Ida kunde inte heller delta i lusse-tåget. Båda ungarna var rejält besvikna och ledsna, men med en inre mognad som fick mig att häpna gick det ganska snabbt att bryta sorgen. Som av en lycklig slump hade vi köpt pepparkakshus som jag byggt ihop kvällen innan, så med löfte om kristyr och godis-dekorering av den var de ganska glada ändå. Tack o lov för halvfärdiga produktioner som ger lätta mamma-poäng! Efter otroligt kladd och visst slagsmål har vi nu en kaotisk kreation täckt av vit, grön och rosa kristyr och en hel non-stop-påse. Jag är nog mest stolt av alla tre...och mest ebsviken över att missa sista gemensamma dagis-lussen. Lucia blir så mycket mer på blodigt allvar för skolbarn, och glädjen minskar i samma takt.
Annars är det en märklig magsjuka det här som sprider sig över landet. Som en vinterkräksjuka light. Först lite magont, sen kräkas upp det som finns i magen. För Ida räckte det med en gång, för Sten till dess magen var tom. Sedan nästan helt återställd nästa dag, med ganska vanlig aptit. Ida hade lite feber, men Sten verkar klara sig från det. Och inkubationstiden verkar vara runt 6-7 dagar i flera fall, om det inte är en slump. Och ingen diarré, tvärtom. Nu håller vi bara tummarna tills de vitnar att Per och jag klarar oss även denna gång. (ta i trä)
Andra bloggar om: barn, mamma, lucia, vinterkräksjuka, magsjuka, förälder
torsdag 13 december 2007
tisdag 11 december 2007
Dagen då jag dödade min karriär
Igår torpederade jag min karriär. Och min fortsatta vistelse på instutionen - tur att det inte gäller mer än nåt halvår till. I ett utbrott av allmän inkompetens, hybris och åderförkalkning hade De Fyras Gäng försökt få igenom en ny kursplan för ett av ämnena utan att passera Gå (dvs Styrelsen). De fick bakläxa i fakulteten och ärendet studsade tillbaka till styrelsen. Första gången jag eller någon annan doktorand lade ögonen på den nya planen var i fredags. Inte för att någon av oss har involverats eller tillfrågats på något formellt vis, men de få gånger vi lyckats få tillfälle att uttrycka våra åsikter har de gått på tvärs mot det som nu framlades på pappret.
Alla studenter vi mött, all erfarenhet från pedagogiska utbildningar, talade för bättre grundkunskaps-förmedling, struktur, faktainlärning. Vad vi får är luftslott, önskedrömmar ideologiska brasklappar. Föralldel, det kan man väl köra på, om det finns någon chans att få studenter. För utan studenter inga pengar, och vår ekonomi är katastrofal nog ändå. Hann visa kursplanen för kanske halvdussinet doktorander innan mötet, vilket är de flesta som är aktiva ändå. Reaktionen från samtliga var att det är uselt och ekonomiskt oförsvarbart. Som doktorandrepresentant i styrelsen var det mitt ansvar att ta upp detta på tisdagens möte. Hade magont hela helgen.
Efter en absolut minimal föredragelse kom frågan om kommentarer. Jag frågade ärligt var de trodde studenter utbildade på detta sätt skulle få anställning någonstans? Vilket sorts söksunderlag de trodde sig kunna förvänta? Till svar fick jag floskler och rena känsloargument: det borde vara så här, det här borde vara den nya framtiden för ämnet. Inga undersökningar hos vare sig arbetsmarknad eller studenter som stödde detta - och det dessutom från fyra personer som doktorerade på 70-talet och knappt satt foten utanför universitetet sedan dess.
Men jag hade tydligen öppnat dammluckorna, studeranderepresentanterna hoppade in och var om möjligt mer kritiska. De hade iallafall haft ett möte med lärarna, men de synpunkter de lagt fram hade inte på något vis inkorporerats (samma som doktoranderna framfört). I slutändan fanns inget stöd från vare sig studenter, doktorander, övriga lärare eller prefekt.
Jag var alldeles skakig när jag gick därifrån. Men det skulle bli bättre. På lunchen kom en av lärarna instormande i doktorandernas matrum alldeles förbi av ilska. Inte rakt mot mig, men jag var den enda där som varit med på mötet. Det slutade med att vi hamnade i en ganska hetsig diskussion där han betedde sig som en 11-åring och gnällde över att ingen uppskattar honom, ingen förstår honom, ingen har samma insikt som han. Sen förolämpade han våra avhandlingsprojekt med en svepande gest, trots att han inte skulle kunna repetera ens det mest grundläggande om våra projekt under pistolhot. Hela hans argument var att om vi var så otacksamma för den tid han och de andra lagt ned på detta så kanske det var bäst att alla lärare tog tjänstledigt. På vilket jag svarade med tystnad. Hur i hela friden kan en 60-årig man vara i behov av bekräftelse av sin omgivning på ett sätt som skulle vara pinsamt för en 6-åring?
Sen var han arg för att vi inte förvarnat om att vi skulle rösta mot. När jag poängterade att de inte visat kursplanen för oss förrän två dagar i föväg så blev han purken och sa att ingen hade sagt åt honom att han måste ta kontakt med doktoranderna. Ingen hade sagt åt honom.
Om de tycker att våra åsikter är oviktiga kan de väl knappast klaga på att de inte fått förhandsinformation om dom.
Jag är så in i märgen trött på denna generation som har vant sig vid att världen böjer sig för deras nycker och infall - särskilt de som valt en helt akademisk karriär. De verkar fortfarande ha svårt för att inse att universitetet inte är deras personlinga leklåda. Deras beslut och handlingar får konsekvenser som påverkar inte bara studenterna, utan andra anställda som kan bli friställda för att ekonomin är i botten. Är man tre år från pensioneringen, med rejäla forskningsanslag, kanske sådant inte bekymrar en. Men det bekymrar OSS.
Jag är en hård förespråkare för anställningstrygghet, men jag börjar anse att professurer och även lektorat ska vara på 5-års förordnande, som förlängs endast efter en extern revision av kursutvärderingar, handledningsutvärdering och förmåga att knyta kreativ forskning och projekt till institutionen. Annars åker man ut på sin snövita, överpriviligierade, feta häck!
Tills vidare får jag nog hålla mig i min del av byggnaden.
Andra bloggar om: universitet, forskning, doktorand
Alla studenter vi mött, all erfarenhet från pedagogiska utbildningar, talade för bättre grundkunskaps-förmedling, struktur, faktainlärning. Vad vi får är luftslott, önskedrömmar ideologiska brasklappar. Föralldel, det kan man väl köra på, om det finns någon chans att få studenter. För utan studenter inga pengar, och vår ekonomi är katastrofal nog ändå. Hann visa kursplanen för kanske halvdussinet doktorander innan mötet, vilket är de flesta som är aktiva ändå. Reaktionen från samtliga var att det är uselt och ekonomiskt oförsvarbart. Som doktorandrepresentant i styrelsen var det mitt ansvar att ta upp detta på tisdagens möte. Hade magont hela helgen.
Efter en absolut minimal föredragelse kom frågan om kommentarer. Jag frågade ärligt var de trodde studenter utbildade på detta sätt skulle få anställning någonstans? Vilket sorts söksunderlag de trodde sig kunna förvänta? Till svar fick jag floskler och rena känsloargument: det borde vara så här, det här borde vara den nya framtiden för ämnet. Inga undersökningar hos vare sig arbetsmarknad eller studenter som stödde detta - och det dessutom från fyra personer som doktorerade på 70-talet och knappt satt foten utanför universitetet sedan dess.
Men jag hade tydligen öppnat dammluckorna, studeranderepresentanterna hoppade in och var om möjligt mer kritiska. De hade iallafall haft ett möte med lärarna, men de synpunkter de lagt fram hade inte på något vis inkorporerats (samma som doktoranderna framfört). I slutändan fanns inget stöd från vare sig studenter, doktorander, övriga lärare eller prefekt.
Jag var alldeles skakig när jag gick därifrån. Men det skulle bli bättre. På lunchen kom en av lärarna instormande i doktorandernas matrum alldeles förbi av ilska. Inte rakt mot mig, men jag var den enda där som varit med på mötet. Det slutade med att vi hamnade i en ganska hetsig diskussion där han betedde sig som en 11-åring och gnällde över att ingen uppskattar honom, ingen förstår honom, ingen har samma insikt som han. Sen förolämpade han våra avhandlingsprojekt med en svepande gest, trots att han inte skulle kunna repetera ens det mest grundläggande om våra projekt under pistolhot. Hela hans argument var att om vi var så otacksamma för den tid han och de andra lagt ned på detta så kanske det var bäst att alla lärare tog tjänstledigt. På vilket jag svarade med tystnad. Hur i hela friden kan en 60-årig man vara i behov av bekräftelse av sin omgivning på ett sätt som skulle vara pinsamt för en 6-åring?
Sen var han arg för att vi inte förvarnat om att vi skulle rösta mot. När jag poängterade att de inte visat kursplanen för oss förrän två dagar i föväg så blev han purken och sa att ingen hade sagt åt honom att han måste ta kontakt med doktoranderna. Ingen hade sagt åt honom.
Om de tycker att våra åsikter är oviktiga kan de väl knappast klaga på att de inte fått förhandsinformation om dom.
Jag är så in i märgen trött på denna generation som har vant sig vid att världen böjer sig för deras nycker och infall - särskilt de som valt en helt akademisk karriär. De verkar fortfarande ha svårt för att inse att universitetet inte är deras personlinga leklåda. Deras beslut och handlingar får konsekvenser som påverkar inte bara studenterna, utan andra anställda som kan bli friställda för att ekonomin är i botten. Är man tre år från pensioneringen, med rejäla forskningsanslag, kanske sådant inte bekymrar en. Men det bekymrar OSS.
Jag är en hård förespråkare för anställningstrygghet, men jag börjar anse att professurer och även lektorat ska vara på 5-års förordnande, som förlängs endast efter en extern revision av kursutvärderingar, handledningsutvärdering och förmåga att knyta kreativ forskning och projekt till institutionen. Annars åker man ut på sin snövita, överpriviligierade, feta häck!
Tills vidare får jag nog hålla mig i min del av byggnaden.
Andra bloggar om: universitet, forskning, doktorand
måndag 26 november 2007
Dagens skratt
Rocky må sakta mogna från cynisk 20-åring till cynisk och bitter 30-åring - men den underbara fingerkänslan finns kvar - bloggerkommenterarmyran... :D:D:D
Rockys hemsida
Rockys hemsidasöndag 25 november 2007
Barnen gympar iallafall...
Ungarna har äntligen kommit upp i den åldern att man kan somna om efter det att de själva vaknat kl 7 på söndagsmorgonen. För mig har detta varit en dröm vid horisonten så länge att det är knappt att man tror att det är sant. Lite hjälper väl Barnkanalen till också. Som så ofta händer hade alla hamnat i samma säng under nattens timmar, och när Ida 5 år vaknade gick jag tillbaka till barnrummet med henne och satte på TV:n. Kröp ned innerst på den breda nederdelen av våningssängen (nobelpris till den uppfinnaren) och somnade om. Vaknade upp igen efter nån halvtimme då Sten 3 år dök upp med täcke, kudde, gosedjur och allehanda leksaker han släpat med sig på sin pligrimsfärd in till vår sängkammare (måste varit gårdfarihandlare i ett tidigare liv). Somnade om igen.
Vaknade vid 8.30 av att båda ungar stretchade till det där märkligt surrealistiska gympa-programmet där en av programledarna har ett krokodilhuvud... (har aldrig förstått den logiken). Om det finns nåt gulligare än barnrumpor i pyjamas som gör gympaövningar så vet iallafall inte jag vad det skulle kunna vara. Medans jag gick iväg till badrummet för att tvätta håret organiserade storasyster ett byggprojekt med klossar för sig och lillebror. Kunde duscha i 20 minuter utan några skrik- och gråtkriser, bara ett par besök av ungarna för att informera mig om projektets framväxt. 20 minuter!!! Nästan så jag blir tårögd bara av tanken.
Pratade med en kollega och tillika relativt nybliven far förra veckan, glad och lycklig naturligtvis, men efter 4 månader har han insett att egentid i mer än 2 minuter är nästintill lika ouppnåeligt som en god ekonomi. Kunde trösta honom med att det räckte med 4-5 år innan man faktiskt kunde få hela 15 minuter ibland om morgnarna. Bäst av allt är att se hur ungarna leker med varandra. Ida som förstående och uppmuntrande lekledare, Sten som allt mer betänksam och entusiastisk lekkamrat, inte längre i tårar över att inte förstå, inte kunna, inte göra sig förstådd.
Efter 40 minuter inträffade första konflikten, vilket löstes av att Sten fick komma och äta frukost med mig. Sen lekte de vidare med alla djuren som numera bebodde deras stad. Själv packade jag mig iväg till jobbet, eftersom den där märkliga trötthets-sjukan som drabbat alla slog till för andra gången hos mig i veckan. Inser att man är sjuk när man efter tre koppar kaffe inte ens orkar surfa på nätet utan bara stirrar tomt framför sig. Men klarar inte av att sjukanmäla mig, eftersom det blir ett inkomstbortfall så här innan jul. Så det får bli helgjobb igen. På väg genom snömodden lyssnade jag på Godmorgon Världen på P1, med en underbar krönika av Sara Kadefors om kalas-nojor och jeans-köpar-mardrömmar som kunde ha plockats direkt ur min egen skruvade verklighet. Skönt att veta att vi inte är ensamma i skärselden. Lyssna på den - ni som missat den.
Andra bloggar om: mamma, barn, förälder, småbarn, universitet, forskning
Vaknade vid 8.30 av att båda ungar stretchade till det där märkligt surrealistiska gympa-programmet där en av programledarna har ett krokodilhuvud... (har aldrig förstått den logiken). Om det finns nåt gulligare än barnrumpor i pyjamas som gör gympaövningar så vet iallafall inte jag vad det skulle kunna vara. Medans jag gick iväg till badrummet för att tvätta håret organiserade storasyster ett byggprojekt med klossar för sig och lillebror. Kunde duscha i 20 minuter utan några skrik- och gråtkriser, bara ett par besök av ungarna för att informera mig om projektets framväxt. 20 minuter!!! Nästan så jag blir tårögd bara av tanken.
Pratade med en kollega och tillika relativt nybliven far förra veckan, glad och lycklig naturligtvis, men efter 4 månader har han insett att egentid i mer än 2 minuter är nästintill lika ouppnåeligt som en god ekonomi. Kunde trösta honom med att det räckte med 4-5 år innan man faktiskt kunde få hela 15 minuter ibland om morgnarna. Bäst av allt är att se hur ungarna leker med varandra. Ida som förstående och uppmuntrande lekledare, Sten som allt mer betänksam och entusiastisk lekkamrat, inte längre i tårar över att inte förstå, inte kunna, inte göra sig förstådd.
Efter 40 minuter inträffade första konflikten, vilket löstes av att Sten fick komma och äta frukost med mig. Sen lekte de vidare med alla djuren som numera bebodde deras stad. Själv packade jag mig iväg till jobbet, eftersom den där märkliga trötthets-sjukan som drabbat alla slog till för andra gången hos mig i veckan. Inser att man är sjuk när man efter tre koppar kaffe inte ens orkar surfa på nätet utan bara stirrar tomt framför sig. Men klarar inte av att sjukanmäla mig, eftersom det blir ett inkomstbortfall så här innan jul. Så det får bli helgjobb igen. På väg genom snömodden lyssnade jag på Godmorgon Världen på P1, med en underbar krönika av Sara Kadefors om kalas-nojor och jeans-köpar-mardrömmar som kunde ha plockats direkt ur min egen skruvade verklighet. Skönt att veta att vi inte är ensamma i skärselden. Lyssna på den - ni som missat den.
Andra bloggar om: mamma, barn, förälder, småbarn, universitet, forskning
torsdag 22 november 2007
Svärdottersdrömmar - bakom statistiken
Nättidningen Allt om Barn meddelar i svarta rubriker att Vi Föräldrar har gjort nån sorts undersökning som visar att mammor är besvikna på sina svärföräldrar. Fast egentligen visar undersökningen att 52% faktiskt är nöjda med omfattningen av hur svärföräldrarna ställer upp - 48% skulle vilja ha mer hjälp. Och man har inte frågat papporna om deras uppfattning av "sina" svärföräldrar...mormor och morfar. Jag blir oerhört trött på att viktiga frågor alltid ska diskuteras utifrån förvanskningar och löpsedelsmentalitet.
Det är intressant att många kvinnor troligen har svårt att kommunicera med svärföräldrar när det gäller barnen, man trippar lätt på tå, missförstår eller klampar på i ullstrumporna. Åt båda hållen. Det är ju ett släktskap som uppstått sent i livet, med potentiellt nära kontakt - den andra hälfts föräldrar - samtidigt som man aldrig hinner riktigt lära känna varandra. Inte konstigt att det blir jobbigt.
Själv har det tagit mig år att kunna slappna av runt svärmor. Hon är trevlig och vill väl - för väl ibland. Man kan knappt andas utan att hon snubblar över sig själv för att se vad jag vill ha. Det tog ett tag innan vi skaffade barn iallafall, så vi hann slipa ned de värsta kanterna mellan oss, de ömmaste områdena. Man lär sig acceptera och leva med varandras egenheter, även om hon inte kan ställa fram en skål potatis utan att oja sig över hur dåligt det blev, hela tiden ursäkta sig och presenterna som köpts, hur besöket organiserats, hur saften smakar...
När vi fick barn är det inte så att det är svårt att få dom att ställa upp. De var ett par år iväg från pensionen och helt överlyckliga att ställa upp. Ofta riktigt duktiga också eftersom de övat upp färdigheterna redan på ett par kusiner till mina barn. Samtidigt hela tiden nervösa att trampa mig/oss på tårna. Jag lämnar med glädje över ungarna till farmor och farfar - de har koll på rutiner, de älskar att ha dom hos sig, och vi kommer bäst överens om vi inte hela tiden måste vistas i samma rum, eftersom svärmor då blir så nervös att jag ska tycka att hon inkräktar på "mitt" revir. Blir mest av allt trött på att hon inte involverar sin son - som barnens far är han fullt kapabel att delge tvätt-, sov-, utflykts, tröste- och lektips. Hon vet detta till stor del, men det är hennes rädsla att jag ska känna mig undanskuffad som tar över (läs: hennes egna erfarenheter av en ganska krävande svärmor...). Själv vill jag bara sitta i soffan med en tidning och njuta av 20 minuters egentid..."take it away grandma!"
Det är mina föräldrar som är problemet. 40-talister som ännu jobbar och som njuter fullt ut av att de är vid god hälsa, utan barn i hemmet och med redig ekonomi. De har ett hem som är en mardröm för varje småbarnsförälder. Med glasskulpturer, sladdar överallt, TV som lätt vickar över, trappa de vägrat skaffa grind till så att jag aldrig kunde slappna av i fem sekunder innan ungarna nyligen blev stora nog. Min mamma gick aldrig upp på morgnarna när jag kom ned med 2-åring och nyfödd, helt utmattad efter dålig sömn på luftmadrassen. Hon ringde nästan aldrig upp och bad få ungarna över helgen. Det fanns inte barnbestick, blöjor eller nappflaskor hos dom - vi fick alltid släpa med allt. Däremot köpte de dyra och onödiga leksaker de själva föll för - men som barnen då var alldeles för små för.
Kanske spelar det in att mormors mamma alltid hade många och ljudliga åsikter om barnhantering när jag var liten - kanske gör hon vad som helst för att inte bli den som lägger sig i och tar över och får mig att känna mig misslyckad. Kanske kan den generationen inte släppa känslan av att vara universums center som alla ska rätta sig efter. Varför ska de ändra på sina liv, sin vardag, för att göra plats för småbarn som ändå kommer bli stora om några år. Att de åren är en evighet föt uttrötta föräldrar är en sak som inte riktigt sjunker in.
Nu är barnen större och börjar bli lite 'roligare' för mormor och morfar att umgås med. Så de börjar sakta bidra med annat än pengar. Som utfattig akademiker-mamma är pengar alltid välkommet. Men det har funnits åtskilliga tillfällen då jag hellre skulle tagit en god natts sömn, en ledig dag, hjälp med hämtning på dagis osv. Då är det tur att man har svärmor och svärfar...
Andra bloggar om: mamma, förälder, barn, svärmor, mormor, 40-talist, farmor
Det är intressant att många kvinnor troligen har svårt att kommunicera med svärföräldrar när det gäller barnen, man trippar lätt på tå, missförstår eller klampar på i ullstrumporna. Åt båda hållen. Det är ju ett släktskap som uppstått sent i livet, med potentiellt nära kontakt - den andra hälfts föräldrar - samtidigt som man aldrig hinner riktigt lära känna varandra. Inte konstigt att det blir jobbigt.
Själv har det tagit mig år att kunna slappna av runt svärmor. Hon är trevlig och vill väl - för väl ibland. Man kan knappt andas utan att hon snubblar över sig själv för att se vad jag vill ha. Det tog ett tag innan vi skaffade barn iallafall, så vi hann slipa ned de värsta kanterna mellan oss, de ömmaste områdena. Man lär sig acceptera och leva med varandras egenheter, även om hon inte kan ställa fram en skål potatis utan att oja sig över hur dåligt det blev, hela tiden ursäkta sig och presenterna som köpts, hur besöket organiserats, hur saften smakar...
När vi fick barn är det inte så att det är svårt att få dom att ställa upp. De var ett par år iväg från pensionen och helt överlyckliga att ställa upp. Ofta riktigt duktiga också eftersom de övat upp färdigheterna redan på ett par kusiner till mina barn. Samtidigt hela tiden nervösa att trampa mig/oss på tårna. Jag lämnar med glädje över ungarna till farmor och farfar - de har koll på rutiner, de älskar att ha dom hos sig, och vi kommer bäst överens om vi inte hela tiden måste vistas i samma rum, eftersom svärmor då blir så nervös att jag ska tycka att hon inkräktar på "mitt" revir. Blir mest av allt trött på att hon inte involverar sin son - som barnens far är han fullt kapabel att delge tvätt-, sov-, utflykts, tröste- och lektips. Hon vet detta till stor del, men det är hennes rädsla att jag ska känna mig undanskuffad som tar över (läs: hennes egna erfarenheter av en ganska krävande svärmor...). Själv vill jag bara sitta i soffan med en tidning och njuta av 20 minuters egentid..."take it away grandma!"
Det är mina föräldrar som är problemet. 40-talister som ännu jobbar och som njuter fullt ut av att de är vid god hälsa, utan barn i hemmet och med redig ekonomi. De har ett hem som är en mardröm för varje småbarnsförälder. Med glasskulpturer, sladdar överallt, TV som lätt vickar över, trappa de vägrat skaffa grind till så att jag aldrig kunde slappna av i fem sekunder innan ungarna nyligen blev stora nog. Min mamma gick aldrig upp på morgnarna när jag kom ned med 2-åring och nyfödd, helt utmattad efter dålig sömn på luftmadrassen. Hon ringde nästan aldrig upp och bad få ungarna över helgen. Det fanns inte barnbestick, blöjor eller nappflaskor hos dom - vi fick alltid släpa med allt. Däremot köpte de dyra och onödiga leksaker de själva föll för - men som barnen då var alldeles för små för.
Kanske spelar det in att mormors mamma alltid hade många och ljudliga åsikter om barnhantering när jag var liten - kanske gör hon vad som helst för att inte bli den som lägger sig i och tar över och får mig att känna mig misslyckad. Kanske kan den generationen inte släppa känslan av att vara universums center som alla ska rätta sig efter. Varför ska de ändra på sina liv, sin vardag, för att göra plats för småbarn som ändå kommer bli stora om några år. Att de åren är en evighet föt uttrötta föräldrar är en sak som inte riktigt sjunker in.
Nu är barnen större och börjar bli lite 'roligare' för mormor och morfar att umgås med. Så de börjar sakta bidra med annat än pengar. Som utfattig akademiker-mamma är pengar alltid välkommet. Men det har funnits åtskilliga tillfällen då jag hellre skulle tagit en god natts sömn, en ledig dag, hjälp med hämtning på dagis osv. Då är det tur att man har svärmor och svärfar...
Andra bloggar om: mamma, förälder, barn, svärmor, mormor, 40-talist, farmor
lördag 17 november 2007
Brott & Straff i Medieversum
Några av de konstigaste episoderna i gamla Stålmannen-tidningen var Bizarro-världen, där allt var tvärtom och absurt Ibland känns det som om det var en förebild av den värdebild som utmålas av medierna idag. Små händelser förstoras till jättelika skandaler medans korruption på hög nivå blir en liten undangömd blänkare. Vad som saknas i Sverige efter det att den oftast riktigt lysande TV-satiren DHH (Detta Har Hänt) lades ner (varför!??) är politiks satir på hög nivå. Motsvarande geniet Jon Stewart i The Daily Show. Schyfferts kortvariga program i kanal 5 som byggde på den idén föll tragiskt kort. Det blev inte så mycket en skarp titt på politiker och medias hantering av politiken, som ett rent slapstick-program med en hel del stjärthumor. Det närmaste som går att komma denna högsta form av humor är nog Starkt Material i P3 - de visar att det går att göra hysteriskt roliga analyser av politik och media i dagens Sverige. Lyft upp det programmet på TV-nivå. Eller förresten - gör inte det, för SVTs ledning får nog diarré bara av tanken att producera något genuint utmanade och skarpsinnigt.
En märklig händelse i veckan var det uppenbart taffliga försöket av en PR-spindoktor på Prime att rädda moderaternas anseende med att försöka få bloggare och media att uppmärksamma en ihopklippt video på Youtube med exempel på Mona Sahlins kortaffärer och obetalda räkningar. Sveriges radios P1-program Medierna (makes my lördagsmorgon any time) ringde upp snillet och undrade vad han höll på med. Tydligen hade det inte räckt med att läcka ut filmen igen på Youtube och se till att höger-bloggare skrev om Sahlins fadäser - drevet ville inte gå igång så han försökte knuffa igång ytterligare nätskribenter. Varvid en del tog illa vid sig av de övertydliga knuffarna och blåste i visselpipan. Är detta det bästa Sveriges spin-doktorer kan komma upp med kan vi alla ta det lugnt.
Högerpopulisterna verkar genuint förvånade över att deras ploj inte funkat. Här är varför: Sahlins felsteg, idiotiska som de var, resulterade i det enda kännbara straff politiker kan få - time out. Och i hennes fall troligen posten som statsminister dessutom. Jag är inget fan av Sahlin, men i brottsliga termer så har hon "avtjänat" sitt straff, till skillnad från de horder av laglydiga moderater som nu avslöjas som de nyliberala gör-som-jag-säger-inte-som-jag-gör skattefifflar de alltid varit. Flera av dem kan säkert göra comeback om några år, ångerfyllda och nyfrälsta. Men inget PR-snille kan få dem helgonförklarade genom att bara dra fram gammalt överspelat smutsigt byk hos sossarna.
Apropå att motvilligt ta ställning för individer man har föga till övers för: Britney körde tydligen över ännu en paparazzos fot när hon skulle ta sig från ett hotell. Fotograferna omringar bilen och flyttar inte på sig trots att de blir ljudligt ombedda att göra det. Så när hon backar kör hon över en av deras fötter. Buhu. Allvarligt talat, om nån är så j-a puckad att de inte flyttar på sig för en rörlig bil får de väl skylla sig själv! Om jag var BS skulle jag låta bli att flytta bilen nästa gång, men stämma skiten ur samtliga närvarande för egenmäktigt förfarande och kidnappning, eftersom de inte vill låta henne utnyttja sin medborgeliga rätt att förflytta sig. Suck it up eller skaffa ett riktigt jobb!
Andra bloggar om: media, alliansen, Mona Sahlin, Prime, Starkt Material, Medierna, Britney Spears, humor, satir, politik
En märklig händelse i veckan var det uppenbart taffliga försöket av en PR-spindoktor på Prime att rädda moderaternas anseende med att försöka få bloggare och media att uppmärksamma en ihopklippt video på Youtube med exempel på Mona Sahlins kortaffärer och obetalda räkningar. Sveriges radios P1-program Medierna (makes my lördagsmorgon any time) ringde upp snillet och undrade vad han höll på med. Tydligen hade det inte räckt med att läcka ut filmen igen på Youtube och se till att höger-bloggare skrev om Sahlins fadäser - drevet ville inte gå igång så han försökte knuffa igång ytterligare nätskribenter. Varvid en del tog illa vid sig av de övertydliga knuffarna och blåste i visselpipan. Är detta det bästa Sveriges spin-doktorer kan komma upp med kan vi alla ta det lugnt.
Högerpopulisterna verkar genuint förvånade över att deras ploj inte funkat. Här är varför: Sahlins felsteg, idiotiska som de var, resulterade i det enda kännbara straff politiker kan få - time out. Och i hennes fall troligen posten som statsminister dessutom. Jag är inget fan av Sahlin, men i brottsliga termer så har hon "avtjänat" sitt straff, till skillnad från de horder av laglydiga moderater som nu avslöjas som de nyliberala gör-som-jag-säger-inte-som-jag-gör skattefifflar de alltid varit. Flera av dem kan säkert göra comeback om några år, ångerfyllda och nyfrälsta. Men inget PR-snille kan få dem helgonförklarade genom att bara dra fram gammalt överspelat smutsigt byk hos sossarna.
Apropå att motvilligt ta ställning för individer man har föga till övers för: Britney körde tydligen över ännu en paparazzos fot när hon skulle ta sig från ett hotell. Fotograferna omringar bilen och flyttar inte på sig trots att de blir ljudligt ombedda att göra det. Så när hon backar kör hon över en av deras fötter. Buhu. Allvarligt talat, om nån är så j-a puckad att de inte flyttar på sig för en rörlig bil får de väl skylla sig själv! Om jag var BS skulle jag låta bli att flytta bilen nästa gång, men stämma skiten ur samtliga närvarande för egenmäktigt förfarande och kidnappning, eftersom de inte vill låta henne utnyttja sin medborgeliga rätt att förflytta sig. Suck it up eller skaffa ett riktigt jobb!
Andra bloggar om: media, alliansen, Mona Sahlin, Prime, Starkt Material, Medierna, Britney Spears, humor, satir, politik
tisdag 13 november 2007
Varför jag aldrig blir miljonär
Varför blir vissa människor miljonärer och andra tillbringar livet med att sälja gamla barnkläder på Tradera för att få pengar till lite nyare begagnade kläder till barnen?
Drivkraft tror jag är en starkt bidragande faktor. Förmågan att bara dra igång med något och satsa på det. Vare sig det är Youtube eller Skype eller tetrapack.
Dåochdå drabbas de flesta av oss av "briljanta" idéer som definitivt skulle kunna skjutsa in oss i 6-siffriga månadslöner. En del överlever inte morgonens ljus dagen efter krogbesöket som var upphovet till genidraget (= designade flytbojar formade som djur och kändisar). Medans andra faktiskt har en liten, liten chans att klara sig som god idé. Som den jag fick nyss:
Nörd-konsultfirma.
Nuförtiden finns det ju tjänster för allt, personliga pensionsfondsplacerare, hunddagis-skötare, personal shopper, bröllopsplanerare osv. Men ingen för den absolut mest frustrerade marknaden av alla: teknikmarknaden.
Dags att köpa ny kompakt digitalkamera? Välkommen till djungeln! Pixlar, slutartider, inzoominingar, autofokus, etc, etc.
Ny TV? HD eller LCD eller Plasma eller...
Digitalbox? Bredband? Skrivare? Scanner? CD-spelare? Mp3? Videokamera? MOBIL!!???
Det krävs en civilingenjörsexamen för att hålla koll på alla tekniska detaljer, alternativ, smarta och osmarta lösningar. Vad som är nödvändigt och vad som är dyrbart tjafs!
Men nu är det slut på magsyra och ångestframkallande stressmoment. För en billig peng i månaden har Du konstant tillgång till våra kvalificerade teknik-nördar. Utifrån den profil vi skapar av Dig, Dina intressen, ekonomi, prioriteringar och gillanden rensar vi upp i djungeln och ger dig informerade förslag på vilket märke, vilken teknisk lösning och vilken pryl som passar dig. Behöver du verkligen Gps i mobilen, föredrar du separat musikspelare, är inspelningsbar HD-DVD ett måste för en person med dina vanor..?
Vi sköter inköp och kontakt med säljare, ser till att du får installationen skött. Och när, som oundvikligen händer, saker och ting slutar att fungera, så tar vi kontakt med supporten i två timmars telefonkö, och med vår oersättliga kunskap om teknik och jurudik så kan de bara glömma att försöka slå blå dunster i våra ögon!
Vi är tillgängliga 24 timmar om dygnet - funderar du på en ny mobil, skicka ett mejl och inom 1 timma har du en kort och koncis lista över de alternativ vi anser passar dina behov bäst, med beskrivningar över för- och nackdelar. Vill du veta mer så är det bara att ringa upp och prata igenom alternativen med våra trevliga och entusiastiska nördar!
Tänk om man hade lite mer drivkraft - jag skulle bli miljonär inom ett år - sedan sälja allt till Google och bli miljardär!
Det får bli plan B istället - stämma den företagsamma individ som verkligen drar igång med detta för idé-stöld...
Andra bloggar om: teknologi, humor, teknik
Drivkraft tror jag är en starkt bidragande faktor. Förmågan att bara dra igång med något och satsa på det. Vare sig det är Youtube eller Skype eller tetrapack.
Dåochdå drabbas de flesta av oss av "briljanta" idéer som definitivt skulle kunna skjutsa in oss i 6-siffriga månadslöner. En del överlever inte morgonens ljus dagen efter krogbesöket som var upphovet till genidraget (= designade flytbojar formade som djur och kändisar). Medans andra faktiskt har en liten, liten chans att klara sig som god idé. Som den jag fick nyss:
Nörd-konsultfirma.
Nuförtiden finns det ju tjänster för allt, personliga pensionsfondsplacerare, hunddagis-skötare, personal shopper, bröllopsplanerare osv. Men ingen för den absolut mest frustrerade marknaden av alla: teknikmarknaden.
Dags att köpa ny kompakt digitalkamera? Välkommen till djungeln! Pixlar, slutartider, inzoominingar, autofokus, etc, etc.
Ny TV? HD eller LCD eller Plasma eller...
Digitalbox? Bredband? Skrivare? Scanner? CD-spelare? Mp3? Videokamera? MOBIL!!???
Det krävs en civilingenjörsexamen för att hålla koll på alla tekniska detaljer, alternativ, smarta och osmarta lösningar. Vad som är nödvändigt och vad som är dyrbart tjafs!
Men nu är det slut på magsyra och ångestframkallande stressmoment. För en billig peng i månaden har Du konstant tillgång till våra kvalificerade teknik-nördar. Utifrån den profil vi skapar av Dig, Dina intressen, ekonomi, prioriteringar och gillanden rensar vi upp i djungeln och ger dig informerade förslag på vilket märke, vilken teknisk lösning och vilken pryl som passar dig. Behöver du verkligen Gps i mobilen, föredrar du separat musikspelare, är inspelningsbar HD-DVD ett måste för en person med dina vanor..?
Vi sköter inköp och kontakt med säljare, ser till att du får installationen skött. Och när, som oundvikligen händer, saker och ting slutar att fungera, så tar vi kontakt med supporten i två timmars telefonkö, och med vår oersättliga kunskap om teknik och jurudik så kan de bara glömma att försöka slå blå dunster i våra ögon!
Vi är tillgängliga 24 timmar om dygnet - funderar du på en ny mobil, skicka ett mejl och inom 1 timma har du en kort och koncis lista över de alternativ vi anser passar dina behov bäst, med beskrivningar över för- och nackdelar. Vill du veta mer så är det bara att ringa upp och prata igenom alternativen med våra trevliga och entusiastiska nördar!
Tänk om man hade lite mer drivkraft - jag skulle bli miljonär inom ett år - sedan sälja allt till Google och bli miljardär!
Det får bli plan B istället - stämma den företagsamma individ som verkligen drar igång med detta för idé-stöld...
Andra bloggar om: teknologi, humor, teknik
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
