Tredje gången inte gillt

Jag festade loss igår - en kompiskollega och jag drog ned på pizzerian och tog varsin pizza med tillhörande glas vin. Kände mig nästan mänsklig, inte bara den där mamakademikern som inte gör annat än mammar och akademikar hela dagarna och nätterna. Fast det blev ju mycket 'shoptalk' om arbetet, institutionen, framtidsplaner, barn etc. Men trevligt hursomhelst och lite mer avslappnat än det blir i fikarummet.

Hon kan tänka sig ett tredje barn, jag har nyss satt ned foten därhemma och sagt att två får räcka. Det faktum att smurfarna börjar bli stora nog nu att man kan släpa runt dom på roligare begivenheter än sångstund på barnbibban och inte behöver vara inom två meters avstånd för att förhindra katastrof passar mig utmärkt. Jag har börjat drömma om en rosaskimrande framtid där vi har tillräckligt med inkomster att bekosta en kortare semester i Finland eller på Kanarieöarna (med lite ekonomisk hjälp från föräldrarna). Ett tredje barn skulle innebära en större bil, mer utgifter för kläder och blöjor och ny barnvagn för den gamla är på väg att kollapsa. Än mindre plats hemma, ingen arbetsro alls, är det okej för en 8-åring att dela rum med TVÅ småsyskon? Måste vi flytta ut till ett ruckel i granskogen för att få plats och behöver vi två bilar då...? Osv, osv.

Men framförallt, att tappa mer tid och samvaro med ungarna än jag gjort hittills för att ett nytt syskon behöver all min lediga tid och all min energi. Att vara höggravid och illamående och benmärgstrött ännu en omgång. Att uppleva ytterligare en smärtsam födsel som förra gången nästan resulterade i att jag blödde ihjäl (och jag hade två förhållandevis enkla förlossningar). Att tillbringa de första månaderna i smärta av såriga bröstvårtor, mjölkstockning, blödningar, sammandragningar och kramper. Efterföljande månader med en svårtröstlig skrutt som skriker och gråter halva natten på grund av gaser och krånglig mage, och som väcker mig varannan timme för att bli ammad tills psykosen svävar ovanför mig.

Det mest avgörande är att allt det där ovan inte alls störde mig inför barn nummer 2. Trots sedvanliga heliga eder att aldrig genomlida detta en gång till efter barn 1 så befann man sig efter 12 månader ändå i ett rosa töcken som fick hela upplevelsen att verka...helt okej. Så om kropp och sinne nu efter nära fyra år efter barn 2 ändå säger NEJ, då är det nog läge att lyssna på de signalerna.

Maken får nöja sig med syskonbebisar för att motverka abstinensen.


Andra bloggar om: mamma, förälder, barn, familj, forskning, doktorand, universitet

Mitt inflytande skrämmer mig...

Jag skrev för ett litet tag sedan ett inlägg där jag lyfte fram ett intressant fenomen inom blogosfären. Nämligen att på de stora bloggportalerna Knuff och Bloggportalen som framförallt redogör för vilka tidningsartiklar som genererar aktivitet bland bloggare, så totaldominerar Afotnbladet och DN. Medan Expressen och SvD fört en tynande tillvaro. Detta fenomen har troligen två olika orsaker:

1. Aftonbladet och DN har flest läsare, de är förstavalet att kolla in av nätbilagorna. När andra sedan kollar in portalerna för att se vilka nyheter som ger trafik och uppmärksamhet så är det en snöbollseffekt. Även om de andra tidningarna skriver egna artiklar i ämnet vill alla länka till den som hamnar högst på listan, vilket fortsätter spiralen.

2. Aftonbladet kan dominera över Expressen genom att de tidigt gav sig in på bloggscenen, dels genom att erbjuda egna bloggsidor för de som ville starta sin egen blogg (och som därför utgår från deras artiklar i första hand - smaaart!). Dels genom att knyta diverse kontroversiella bloggare till sig (names are withheld to protect the not interested). E

ftersom jag likt så många andra bloggare tror mig vara universums totala centrum, och av avgörande vikt för den offentliga debatten (vill någon säga emot? Nej? Dåså!), så tror jag mig veta att det var MITT inlägg som låg till grund för den intressanta utveckling jag just nu beskådar på Bloggportalen. Expressen har börjat segla upp med 3-4 artiklar bland de mest kommenterade flera dagar nu. Men detta kanske beror på att de skriver intressantare artiklar, inte att de vill sätta krokarna i bloggarna? Pyttsan! Kolla in vilka ämnen som de bloggade artiklarna tar upp just nu:

1. Upprop för att tjejer ska göra uppror mot de smygfinansierade tjejmodebloggarna
2. Liza Marklund om samma ämne
3. Torsten Flick lever som hemlös.

Två av tre handlar alltså om bloggosfären.
Ta mig på mina ord: Expressen vill hoppa på blogtåget.

I blame noone but myself...


Andra bloggar om: blog, blogga, media, blogosfären, Expressen

Drömtolkning för doktorander

Hade en jobbig dröm inatt, av den där typen som förföljer en in på morgontimmarna och lämnar en utmattad och urvriden som en trasa. Det värsta är att den är så patetiskt enkel att tolka.

Drömmen:
Vi var ett gäng uppe i fjällen, mest mina äldre släktingar, fast ibland kollegor sen förr. Och så sambon och barnen och en del andra barn. Vi skulle iväg till skidbacken och satte på oss skidorna. Färden gick genom en sorts vinter-turistby, inte genom naturen eller så. Jag var lite orolig, för det var länge sedan jag åkte skidor och visst, det gick trögt, jag körde fast, trasslade ihop skidorna, fick ingen fart. Sen fick jag stanna upp ofta för att hjälpa min treåring Sten som också hade det svårt, eller som helt enkelt blev intresserad av annat och drog fötterna efter sig. 5-åriga dottern hade bättre fart, men mellan henne och de andra barnen som jag såsom eftersläntrare blev ansvarig för, så var det mycket att hålla reda på. Gatorna var trånga, snötäckta, krångliga - ibland gick färden över backar och in i byggnader. Jag slet och svettades och kom allt längre bakom de andra, inklusive min sambo Per.
Sedan tappade jag bort Stens skidor som han hade ställt ifrån sig. Vid det laget var det mörkt och de andra vuxna var på väg tillbaka från backen som jag inte ens hunnit fram till. Jag dolde mitt misslyckande med att skylla på barnen och skämdes och hoppades att ingen uppfattat hur klumpig och hopplös jag var. Letandet efter Stens skidor blev allt mer komplicerat, med hissfärder, gångar i labyrintliknande hus, hotfulla leende människor som försökte hindra oss. Jag var så säker på att jag visste vart vi lämnat dem, men vi lyckades inte ta oss tillbaka dit. Sen blev ett av de andra barnen kidnappad och min mobil hade slut på batteri, för jag hade glömt ladda den och vi letade förtvivlat efter hans far och de andra vuxna som kunde hjälpa oss.

Tolkning:
Både jag och min sambo är i slutfasen av våra avhandlingsarbeten, han ligger lite för mig i tid och är erkänt duktig och uppskattad inom sitt ämne. Själv känner jag mig osynlig och oviktig och har på den senare tiden fått allt svårare att fokusera mig och skriva. Tiden tickar iväg och jag ser alla hinder framför mig, allt jag behöver läsa på, allt jag borde kunna bättre. Jag undrar om jag kommer kunna bli klar. Igår fick jag reda på att andra fått pengar från en stipendiefond jag sökt ur, vilket troligen betyder avslag för min räkning. Vilket betyder inga pengar att trycka min avhandling. Svårt att känna sig energisk under de förhållandena.
Jag älskar mina barn, men det är helt uppenbart vilket handikapp det är i slutfasen att aldrig kunna koncentrera sig på sitt arbete, inte sitta kvar och jobba om det behövs. Och om jag jobbar över ändå, vilket jag ofta gör, så har jag konstant dåligt samvete över barnen och hemmet och familjen och allt allt annat.

1. Min bristande förmåga att åka skidor är hur jag känner mig inför avhandlingsskrivandet
2. Barnen som behöver hjälp försvårar för mig i verkligheten också
3. Jag skyller mer av mina problem på barnen än vad som är rättvist, problemet ligger vid mitt bristande fokus och svårighet att skärpa mig när det gäller.
4. Jag ser min sambo som har en bättre framtid och karriär framför sig, som (såsom jag uppfattar det) är bättre och mer uppskattad av kollegor och seniora forskare inom sin bransch.
5. Stens borttappade skidor kan väl dels symbolisera mitt borttappade fokus på avhandlingen, dels hur jag misslyckas som förälder och sviker mina barn.
6. Kidnappade barnet - samma tolkning som med skidorna, fast snäppet värre. Jag behöver hjälp från andra vuxna, men känner inte att jag får det för jag kan inte kommunicera med dem vad som har hänt.

Jag är inte freudian eller jungian eller ens särskilt intresserad av drömterapi - men det är patetiskt enkelt att tolka mina drömmar i nuläget.



Andra bloggar om: mamma, barn, förälder, doktorand, forskning, universitet, drömmar

Ris och ros

Styrelsemöte idag. Mer förvirrade diskussioner om internetpublicering och juridik. Framförallt är det bilder och illustrationer i avhandlingar, artiklar och uppsatser som ger huvudbry. Eftersom lagstiftare av förklarliga skäl främst intresserar sig för upphovsrättsliga problem ur ekonomisk synvinkel är det upplagt för en totalkollision med forskarvärlden inom en snar framtid - att det inte skett tidigare beror nog på att alla håller huvudet lågt och hoppas undgå upptäckt. Om jag vill publicera en artikel som innehåller en bild/illustration/diagram från ett annat vetenskapligt verk så ska jag helst be om tillstånd. Men om sagda forskare befinner sig på okänd ort i Polen eller Sri Lanka och e-postadress inte kan luskas fram?

Det mest absurda med situationen är att referering är hårdvaluta inom forskarvärlden. Ingen av oss får någonsin betalt för att skriva en artikel, det är knappt att man kan ta av sin egen lön och göra det på arbetstid. Det finns inga monetära intressen hos forskaren att låna en bild. Däremot kan lånet om det medföljs av en tydlig referens vara den bästa sortens betalning för upphovsforskaren. Särskilt när allt fler sökmotorer listar hur ofta man blir refererad och omnämnd i andra forskares verk. När jurister då slår in dörren och börjar vifta med upphovsrätten blir situationen absurd. När man betänker att detta förfarande aktivt hindrar forskning och jämförande analyser blir det än värre - rent kontra-produktivt.

Om det gäller ett kommersiellt verk utgivet på förlag som tjänar pengar så kan det vara berättigat att kräva ersättning från skribenten. Men om det gäller en text publicerad i vetenskapligt forum, utan ersättning eller hopp om inkomst hos författaren, där tidskriften i sig säkerligen inte ens går runt ekonomiskt utan behöver stöd från stiftelser, när syftet är att främja och utveckla vår kunskap om ett ämne, då borde det stå fritt fram för att återreproducera bilder så länge som referensen är tydlig. Ska vi verkligen bakbinda forskningen nu när den för första gången i världshistorien är på väg att faktiskt kunna kallas både demokratisk och global?! Bara för att penningkåta jurister och överkänsliga konstnärer väljer att tolka det som ett direkt hot mot deras kontroll och inkomst?

Journalister har viss specialskriven lagstiftning som rör deras rätt att återge information (t ex personinformation utan givet tillstånd), det är dags att universitet, högskolor och forskningsinstitut också får egna lagbalkar för att förhindra extrem hysteri bara för att det där läskiga Internet dykt upp. Jag ska lägga ut samtliga av mina bilder och illustrationer på nätet med tillstånd för samtliga att använda sig av det i vetenskapligt syfte, så länge som de hänvisar till källan. Skulle en enda välja att göra det kommer jag att känna att jag uppfyllt min forskargärning - även om de är kritiska till min forskning.

Dagens ros till Magtoys som tillverkar dockor som säger "pappa". Nej, årets hedersutnämnande faktiskt. Från alla oss som börjar bli hjärtligt trötta på könssegregerade leksaksaffärer på 2000-talet.


Andra bloggar om: doktorand, universitet, forskning, publicering, internet, upphovsrätt, barn, leksaker

Grått ute grått inne

Lördag. Har tillbringat förmiddagen med att måla gipsfigurer och bygga tågbana medan Per var och tränade. Både treåringen Sten och jag var ur fas och på dåligt humör. Imorse kl 6 när han vaknade första gången kom jag på att jag glömt ställa klockan på ringning kl 7 för att komma upp i tid för dagiset. Kom på minuter innan den ringde att det var lördag... Tur att vi inte hann iväg till förskolan iallafall.
Mitt humör följer vädret så tydligt denna tid på året - gråmulet och råkallt ute och motsvarande i sinnet. Är det ingen sol har jag ingen energi över alls. Satt och jobbade på institutionen fram till kl 23 igårkväll, då min databas bröt ihop och jag med.

Kattan har blivit tokig igen, trots p-piller-kur, och jamar huvet av sig i sovrummet. Stunder som dessa önskar jag saker som inte passar sig att uttrycka i skrift.

Lite lugn och ro i ett par timmar medan Per tar ungarna ut och leker i slaskvädret.
Städa eller sova eller jobba?


Andra bloggar om: mamma, barn, familj, förälder, forskning, doktorand, universitet

Tyck till, tyck rätt, tyck mest

Bloggandet har satt fingret på en intressant vattendelare i media-Sverige. Om man går in på en av de större bloggportalerna, som Bloggportalen eller Knuff, så får man en överblick över vilka tidningsartiklar som länkas till av blogg-beroende individer i vårt avlånga land. En snabb titt driver hem att DN och Aftonbladet totalt dominerar över andra tidningar. Någon enstaka SvD-artikel dyker upp ibland, och än mer sällan Expressen. Detta kan ha flera orsaker. Dels har Aftonbladet snabbt nischat in sig genom att erbjuda blog-plattformar och gör det därmed naturligt för många av dessa att utgå från tidningens nyhetsförmedling. Ett oerhört smart drag. Sen är processen säkert självuppfyllande - bloggare går in på portalerna och hittar de nyheter som genererar mest trafik och intresse. Om samma nyhet finns i två tidningar, väljer man den som är mest länkad och kommer högst i listan. Jag undrar om det nuvarande förhållandet kommer att stå på sig under de kommande åren och om det isåfall i sin tur kommer att påverka respektive tidningars konkurrenssituation. Allt fler som liksom jag själv saknar pengar och intresse att bygga upp pappersberget intar våra nyheter digitalt. Att portalerna så tydligt ger försprång åt DN och Aftonbladet kan kanske komma att ses i framtiden som det avgörande för deras fortsatta dominans. Eller inte. Läge för ett forskningsprojekt på journalisthögskolan?

Med tanke på detta blev jag lite intresserad av att se hela två Expressen-artiklar högt upp i portal-listorna för en gångs skull. Den ena en typisk chock-historia om dåliga slaktmetoder i Kina, fast av hundar förstås för annars är väl ingen intresserad. Det som irriterar mig är just detta fokus på hundar, har svårt att tro att man behandlar dessa djur påtagligt sämre än andra, och diskussionen glider ofta in i ett tårögt fördömande av att äta hund. Jag har aldrig ätit hund, har inget särskilt intresse av att äta hund, men skulle aldrig komma på tanken att fördöma det endast utifrån valet av djur. Grisar är minst lika kloka som hundar, och jag glufsar glatt i mig kotletter så länge jag är relativt säker på att uppfödning och slakt var utan onödig plåga eller ohygieniska förhållanden. Mitt matval orsakar säkert ofrivilliga kväljningar hos både muslimer och rättrogna judar. Tänk om de skulle kräva att vi i väst slutade med fläsk för deras skull? Vilket uppror! Eller om hinduer krävde att vi skulle ge upp nötkött? Hur vågar de!

Ja till bättre slaktmetoder och uppfödnings-förhållanden, nej till etnocentrisk moralpanik.

Andra artikeln som väckt uppmärksamhet är Ann-Charlotte Marteus krönika där hon vill lägga ner programmet Ring P1 för att det är en 40 minuter lång plåga av främlingsfientliga haranger av panschisar (och en hel del sjuksksivna/arbetslösa). Måste hålla med till 100%. Mitt nöje av P1 kraschar varje förmiddag in i detta kvalmiga, meningslösa, frustrerande program som är det enda som kan konkurrera med Gudstjänsten på söndagar som irritationsmoment nummer 1. Det är bara att stänga av skiten, byta till en annan kanal, tills eländet är över. För ett antal år sedan fanns en variant av programmet där det var en öppen telefonsvarare där man fick lämna ett egenkomponerat debattinlägg på max 5 minuter. De som inte var obalanserade haranger sändes i radion och inte så sällan tog sig berörda politiker, journalister och forskare tid att komma med eget svar nästa dag på sagda tefefonsvarare. Det var publik radio när den är som bäst. Ring P1 hör hemma i någon lokalradiostation i Bakvattnet. Det finns inget av intresse eller givande samtal när missnöjes-maffian drar igång.

Stå på dig Marteus - du är inte ensam! Fast du är nog ensam med att faktiskt lyssna dig igenom ett par program - mer än jag och mina vänner/familj orkar med.

Andra bloggar om: blogga, blogg, media, nyheter, Kina, P1, radio, Ring P1, Marteus, hundslakt

Dum och dummare och smartast

Vetenskapsradion meddelar idag att hjärnforskare i England visat att det finns ett klart mått av "en sak in, en sak ut" när det gäller människors förmåga att ta in ny kunskap. Det hela inleddes för ett antal år sedan av att man studerade taxichaufförerna i London - en av de mest krävande yrkena i Europa eftersom det inbegriper att lära sig namn och lokalitet på ungefär 25.000 gator. Man lyckades tydligen visa att den grå hjärnmassan faktiskt hade växt till sig i de aktiva delarna i hjärnan hos dessa yrkesutövare. Men nu har man gått vidare med att undersöka om de därmed blivit sämre inom andra områden. Svaret är jakande. Taxichaufförerna är något sämre på att ta in ny kunskap och koppla samman olika koncept, än en likvärdig grupp engelsmän med andra yrken.
Tydligen måste något ge vika för att ge plats för annat.

Vilket förklarar varför jag efter fem års doktorerande kan komma ihåg vilken sida en viss uppgift står på i en artikel från 1958, men har svårt att komma ihåg tre saker som ska inhandlas i affären på vägen hem...

Andra bloggar om: vetenskap, hjärnan, forskning, neurologi, kognition, doktorand