Min man, mina barn och mina 1000 böcker

Allt är relativt. Är man trångbodd om inte alla barn i familjen har eget rum? Det säger Boverket tydligen i en rapport som säkerligen har goda föresatser, men blir lite väl felvisande. Det finns så oerhört många fler aspekter att ta med i beräkningen. T ex hur gamla barnen är och hur långt mellan åldrarna det är. Våra två småttingar (6 och 4) har mer glädje av att dela rum än att ha varsitt. Att sova i samma säng är en trygghet och skapar närhet dem emellan. Att lära sig dela på leksaker och samsas om utrymmet är viktigt. De har det stora sovrummet och vi har det lilla som man får in en dubbelsäng i men inte mycket mer. På det viset blir vardagsrummet mer fredad zon och man kan se till att det mesta av leken hålls i barnrummet...ibland.

Vi har en jättebra gård barnen kan leka på, med massor av grannungar och en trevlig närmiljö utan för mycket bilar. Det skapar ett stort uterum särskilt på den varma årstiden. Förra stället vi bodde hade en liten och tråkig uteplats där man aldrig ville vara - det gav extra trångboddhet.

Men vi är trångbodda. Det är vi. Fast inte pga barnen utan pga jobbet. Två akademiker med högvis med böcker och texter, som måste jobba hemma stora delar av tiden och därför göra om halva vardagsrummet till dator- och arbetsplats. Fylla alla lediga väggar med bokhyllor, när grannarna har stora ljusa fria ytor. Fylla t o m källaren med bokhyllor. Vad vi ska göra när även jag blir utkastad från min institution törs jag inte ens tänka på. Hyra in sig på Shurgard och jobba i ett plåtrum?

Det är inte familjemedlemmarna som skapar trångboddhet för mig och mina vänner, det är att bostaden ska fungera som arbetsplats och förvaringslokal. Barnen behöver inte varsitt rum, men mammas och pappas datorer och pärmar gör det. Inte mycket har ändrats på den punkten sedan Virginia Wolf skrev novellen "Ett eget rum".


Andra bloggar om: mamma, barn, doktorand, forskning, trångboddhet, familj

Systema Academiae 4

Administratus sp.

Denna art undergår för närvarande en extrem populationsökning inom universitetsdjungelns biotop, till den grad att den börjar kväva och utkonkurrera flertalet andra arter. Trots att Administratus i vanliga fall hemmahör i en liten nisch av biotopen där dess uppgift är att underlätta passerandet av föda från en tropisk nivå till nästa, håller den snabbt på att själva tillgodogöra sig allt högre andel av denna näring. Resultatet blir en utarmning av mångfalden och en allt mer eskalerande brist på näringstillförsel till systemet, som sakta håller på att utarmas och kvävas. En allt mer tydligt tecken på detta är horder av utstötta Scientismus som lever på helt andra födoämnen än de är utvecklade för och som därmed inte längre kan bidra till att hålla forskningsdjungeln levande och vital. Inte heller Lectorus eller Studentimus lever längre i friska och syrerika miljöer, utan tvingas dela på allt mindre och trångbodda ytor medan Administratus breder ut sig över de mer frodiga betesmarkerna.

Merparten av denna art består av underarten A. vulgare vars utseende, beteende och läten sinsemellan är förvillande lika - för utomstående är det extremt svårt att få insyn i de små nyanser som arten själv anser vara av grundläggande social betydelse. De rör sig i flock och är extremt skyddsbenägna för sina tillhåll. Stor vikt läggs vid boet, som fylls med endast det bästa och mest exklusiva som finns att erbjudas av omgivningens resurser. Flocken har också en stor förärlek för kortare migrationer till än mer exklusiva och välutrustade stor-nästen, där man under några dagar gemensamt betar sig igenom oförsvarliga andelar av biotopens resurser. Dessa mötestillfällen går ofta under beteckningarna "kompetensutvecklig", "kick-off", "utredning", "kursverksamhet", "infrastruktur-byggande" osv. Resultaten av dessa sammankomster har ännu inte visats ha någon som helst närande effekt på omgivningen.

Den mest aggressiva underarten är Administratus furie. Denna är inte bara mycket försvarsbenägen för sitt eget bo, utan även extremt revirmedveten och attackerar alla varelser som den ens misstänker kan komma i beröring med de godtyckligt formulerade gränserna. Endast påtagligt underdånigt beteende kan garantera överlevnad i mötet med A. furie. Krypa på alla fyra, visa strupen och utstöta ynkliga lugnande ljud är en verksam metod. Särskilt överkänslig verkar A. furie vara i mötet med den mogna form av Scientismus som den sett utvecklas ur larvstadiet Studentimus - uppenbarligen uppfattar den larvens försök att utveckla en egen hjärna och egna lemmar som hotfullt på ett rent personligt plan. A. furie kan agera med liknande aggressivitet även mot fullvuxna Professorus om de finner dem vara av försvagad vitalitet, men flertalet föredrar att kamoflera sig i vänlig skrud inför dessa för att få fritt spelrum att attackera de yngre Scientismus.

Eftersom dessa flockar av Administratus i nuläget kontrollerar de mesta av resurserna inom djungeln, och därmed vilka andra arter som ska ges tillgång till deras rester, är det få andra grupper som vågar opponera sig emot eller utmana de allt mer parasiterande varelserna. En stor risk finns att Academia-biotopen inom något årtionde kommer bestå till över 50% av olika underartsformer av Administratus, och att övriga kommer få leva på de tillgångar de själva finner vara undermåliga och utan statusförhöjande intresse.

Andra bloggar om: humor, forskning, vetenskap, doktorand, universitet

Blog wars på Daily Show

David Perlmutter presenterar sin nya bok "Blog Wars" på The Daily Show med Jon Stewart och talar om hur bloggande ändrat den politiska processen i USA.


Andra bloggar om: blog, blogga, blog wars, daily show, humor, politik, USA

Systema Academiae 3

Professorus juvenilis

Denna märkliga hybrid har uppstått då en helt vanligt åldrad individ av släktet Professorus råkat ut för en genetisk avvikelse, vilket betyder att den cerebrala delen (hjärnan alltså), vägrar åldras i takt med resten av kroppen. Märkliga destruktiva beteenden blir resultatet, vilket kan utgöra fara inte bara för hybriden själv, utan framförall för dess omgivning. En vanligt förekommande variant är P. juvenilis rebellius, som trots att den numera har påtagliga materiella tillgångar, en boning sex gånger större än den behöver och säkrad näringstillgång till sin dödsbädd, fortfarande föredrar att omtala sig själv i termer av rebelliskhet och utanförskap. Ofta har dessa en skev tidsuppfattning, och talar lyriskt och länge om en mer eller mindre realistiskt hågkommen ungdomstid, såsom om de fortfarande bekämpade etablissemanget snarare än att faktiskt vara etablissemanget.

Med total brist på insikt söker sig dessa individer till flockar vars medlemmar är unga nog att vara deras barnbarn. Det beteende som var acceptabelt och socialt givande i det nykläckta stadiet är dessvärre patetiskt och på gränsen till kriminellt i deras framskridande stadium av åldrande. På grund av den cerebrala juveniliseringen uppfattar de tragiskt nog inte detta faktum.

Det mest destruktiva med denna retardering är nog att de med ihärdighet och framförhållning lagt beslag på alfa-positionerna i flocken, de positioner som kräver ett mått av ansvarstagande och planering och ledaregenskaper. Eftersom P. juvenilis rent emotionellt fortfarande är en strulig tonåring som fram tills nyligen kunnat förlita sig på sin äldre syskongeneration (där denna genetiska åkomma verkar lite mindre vanligt förekommande) för att finslipa, dubbelkolla och uppfölja beslut, är de helt oförberedda på att vara sista ledet i beslutsprocessen. När det inte längre finns den äldre generationen som ser till att möten inte dubbelbokas, att inlämningsdatum inte krockar, att seminarielokaler är inbokade osv, så kollapsar snart de enklaste och mest basala infrastrukturerna.

P. juvenilis utmärkta försvarsmekanism leder då till ytterligare en grad av retardering, där individen projicerar sig tillbaka till en enklare och trevligare tid, då dess enda uppgift var att bryta ned strukturerna, istället för att vara ansvarig inför någon annan än sig själv. Den totala tonåriga självcentreringen leder i förlängningen till en känsla av oumbärlighet, och en övertygelse om att världen skulle gå under om de inte längre var de som hade mest att säga till om. Resultatet kan bli att deras förtvinade, uråldriga kroppar med allt mer otidsenliga juvenila hjärnor sakta kväver de övriga flockmedlemmarnas sista livsgnista.

Läte: En drönande, entonig, ihållande svada om diverse moraliskt och rebelliskt beundrandsvärda händelser de tagit del av för ca 40 år sedan.

Andra bloggar om: humor, forskning, vetenskap, universitet, doktorand

Systema Academiae 2

Scientismus streberus

En av de mer livsfarliga parasiterna i den akademiska djungeln. S. streberus har en extremt stark drivkraft och överlevnadsinstinkt, och föds inte specialiserad utan utvecklar specifika strategier beroende på tid och klimat. Adapterar sig i larvstadiet efter en av flera möjliga förprogrammerade streber-strategier:

S. streberus teoreticus:
Söker upp teoretiska inriktningar som i rådande stund precis övergått från att vara perifera och ifrågsatta, till att bli lagom utmanande och befästa - men där de som drar sin föda från dem fortfarande kan hävda viss mån av farlig rebelliskhet. Denna underart har ett hotfullt beteende och gäll ihärdig röst med vilken djuret intimiderar sina större och starkare motståndare. Genom att parasitera på andra tänkare kan djuret ikläda sig förvillande klädedräkt och rida snålskjuts på andra mer framgångsrika djurs bana genom djungeln. Känns igen genom sin lånta fjäderdräkt och tydliga aggressivitet. Närmas med extrem försiktighet.

S. streberus politicus:
Snarlik variant av teoreticus, men med tydligare grann fjäderdräkt med ensidig färg (blå, röd eller grön vanligtvis). Denna underart är mästare på att söka upp politiska gläntor och likt kameleonten smälta in i uppträdandet av andra större djur. Genom att ansluta sig till det politiska flockdjuret bygger streberus politicus upp en extra stor muskelmassa, som dock är till större delen lånad av värddjuret. Liksom teoreticus överlever denna underart genom hotfullt och extremt offensivt beteende som genom sin oberäknelighet skrämmer mer sansade och rationella djur. Parasiten är mest aktiv i unga år efter att ha kommit ur sin puppa, och blir med tiden mer loj och seg i rörelserna innan den helt och hållet sammansmälter med värddjuret. I sällsynta fall kan den tappa fästet vid värddjuret och leva ut sina sista år bitter och förtorkad.

S. streberus administratus:
Av alla parasiter är denna den kanske farligaste, eftersom dess beteende satsar mer på osynlighet än konfrontation I tidiga år rör den sig mellan flertalet värddjur, med förkärlek för de största, äldsta och mest sega individerna. Genom att först mata in små, meningslösa mängder föda i värddjuret framstår den som en symbiot snarare än en parasit, men så fort den accepterats av värddjuret och fått fotfäste ändras förhållandena. Stadig giftutsöndring driver undan yngre och livskraftiga medlemmar av flocken, konstant intag av all extra näring och föda håller värddjuret endast precis över gränsen av svältfödd. S. streberus administratus har förfinat en passiv form av aggression som sakta nöter ned stora delar av hela näringskedjan, till endast den själv och dess gelikar finns kvar: jättelika parasiter på en utsvulten kropp som förlorat grundläggande livskraft och adaptionsförmåga.

Andra bloggar om: humor, forskning, vetenskap, universitet, doktorand

Flygande pingviner!

I efterdyningarna av 1:a april kan man hitta en hel del kul videos. Jemima Kiss på Guardian ger en topp 20 lista över veckans viral videos på nätet och däre förekommer just en del mer eller mindre utvecklade skämt.

Nummer ett är denna underbara högbudgetvariant från BBC som får en att undra om man någonsin kommer våga lita på naturprogrammen igen. Hysteriskt kul.



Take it away Terry!

I övrigt rekommenderar jag den skönsjungande deltagaren i Bulgarian Idol.
Vem tusan är den där Ken Lee egentligen!?


Andra bloggar om: humor, video, första april

Systema Academiae 1

Professorus mumblus optimismus

Denna art dras till grupper och samlingar där de kommer till sin rätt, särskilt på möte och seminarier. P. mumblus optimismus går inte att undgå att upptäcka i dessa miljöer tack vare den strida ström av mummel, jakanden, inandningar, medhåll och ivriga nickningar som ofrånkomligt medför att de övriga närvarande tappar koncentrationen och inte sällan humöret. Genom att utstråla en konstant positiv attityd gentemot den talare som just då råkar ha ordet undgår varelsen alla försök till att bli tystad, eftersom den då lätt kan vända sådana önskningar till att uppfattas som kritik mot talaren och inte sig självt.

P mumblus opt har förädlat en god egenskap till gränsen av det som kan uppfattas som icke-adaptivt, då irriterade kollegor och doktorander efter åtskilliga möten där den strida strömmen av "ja, just det, så är det, mmmm, JA, verkligen, så sant" osv, osv börjar kontemplera fysiskt ingripande och grovt våld. Det ständiga medhållet är dock en extremt verksam överlevnadsstrategi eftersom P mumblus opt lätt kan framställa sig som gynnande en kreativ forskningsmiljö, trots att verkligheten är den motsatta. Medhållet riktas nämligen onyanserat åt vilket håll som helst, även om två talare motsäger varandra så kommer mumblus hela tiden med ivriga nickningar och konstant leende ge intrycket att de just har bekräftat all hans forskning.

Om yngre forskare/doktorander har tänkt sig uttrycka viss kritik mot teser framförda under ett seminarium så finner de sig redan underminerade av P mumblus innan de räckt upp handen. Det sant genialiska i P mumblus opt överlevnadsstrategi är dock det faktum att de genom denna metod gör sig till förespråkare och föregångare för alla de nydanande teorier och resultat som framförs och får det att framstå för utomstående att det är under deras överseende denna forskning bedrivs.

P mumblus opt känns igen genom sitt åldrande yttre, glasartade blick och magra publikationsmeriter.
Bör inte förväxlas med P mumblus pessimismus vars varningsljud starkt avviker från ovan, trots övriga likheter.

Andra bloggar om: forskning, vetenskap, universitet, doktorand, humor, professor, seminarium