Sommaren är här och därför är det dags att återgå till jobbet - så klart. De som ondgör sig över sommarens usla väder har kort minne och verkar ha förträngt att detta är den vanligaste sortens svensk sommar. Det är idiotiskt att förlägga nästan all semester till juli, som bevisligen är den nederbörds-rikaste månaden på året - men gamla sedvänjor ändrar man inte så lätt. Personligen tar jag helst ut min semester i augusti då vattnet värmts upp och man har en god chans att få soliga dagar och varma kvällar - VSB!
Men i år gick det inte, dagispersonal ska också ha semester och den förläggs givetvis i juli. Vi kunde ha tagit sommardagis, men då hade ungarna hamnat nånstans där de varken kände barn eller fröknar och då de ändå byter dagis nu till hösten tyckte vi inte att det var en bra idé. Har fortfarande kvar några föräldradagar att dryga ut semestern med, så att deras pappa kunde ta ledigt hela tiden och jag ung halva.
I måndags började de på sitt nya dagis. Det gamla var jättebra, men efter flytten i våras ligger det ganska långt bort och vi vill att de ska få kompisar där de bor. Ida blir ju 6 år nästa år och trevligt nog ligger den verksamheten och lågstadiet vägg-i-vägg med dagiset så att det inte blir så stort uppbrott. Vi har alla varit nervösa inför nya dagiset, men det verkar vara riktigt bra. Kanske inte riktigt lika lysande personal som på det förra, men otroligt mycket bättre än på en del andra ställen jag eller kompisar varit med om. Och så har de ju varandra, bror och syster, och då finns det en säkerhet som inte försvinner.
Mjukstart som sagt, och få i gruppen har börjat. Främst tre tjejer i Idas ålder som är lite av ett gäng. K är alfa-honan - det stod klart efter första dagen och Ida har uppfattat situationen. Men hon verkar vara trevlig och inkluderande, om än lite avvaktande vilket inte är konstigt. Tack o lov är min supertjej inte rädd att ta kontakt och fråga om hon får vara med. Sten har redan charmat fröknarna med sitt lugna och glada sätt (invaggar dom i säkerhet innan de får se mini-marodören...). Det jag mest hoppas är att det inte blir för mycket tjej- och pojkgäng i gruppen.
Lågstadie-skolan har vi besökt och den gör mig bara gladare och gladare varje gång jag passerar: stora ljusa rum, öppna korridorer med myshörnor, överallt skapande och fixande. Hoppas allt vad jag kan att kommunen inte beslutar om nedläggning, att vi får ha kvar våra jobb i regionen, att räntorna inte skjuter i höjden och vi tvingas lämna hus och hem. Vill bara ge mina fantastiska små ny-människor det allra bästa, för de förtjänar allt det och mer därtill.
Sitter på altanen och jobbar lite innan det är dags atthämta upp dom om ett par timmar. Igår fick jag muta dom med löfte om spel och bad för att få dom därifrån.
onsdag 8 augusti 2007
tisdag 7 augusti 2007
Tilltalets labyrinter
DN fortsätter sitt tema utrikesreportrar med en helsida av Berlinkorrespondenten Jan Lewenhagen. Efter visst gnäll från min sida över tidigare inlägg av Schüllerqvist, Cederskog och Hedström (här och här) så är det trevligt att se att det finns anställda på DN som verkligen har nåt intressant att säga om både svenskehet, andra kulturer och sin position som utlänning i landet de arbetar. Lewenhagen diskuterar ingående vikten av att använda tilltalet Ni i Tyskland, men stannar inte vid ytan. Han diskuterar både bakgrunden till att det för oss så formella tilltalet finns kvar - att det historiskt sett bottnar i ett jämlikhetsideal. Han visar också vilken problematisk historia du-andet har i Tyskland i och med sin koppling till nazismen.
Han skriver också intressant om den idealiska bild Sverige har fått i hans sinne efter en tids utlandsvistelse, samtidigt som han inser att denna idealbild troligen kommer krossas så fort han flyttat hem igen.
Detta är en intressant paradox, att vi ofta saknar sånt vi aldrig reflekterade över när vi är borta, men att vi vid hemkomsten kan finna att vi nu istället saknar andra saker vi lärde oss uppskatta i andra kulturer. Det finns enormt mycket att lära om alternativa sätt att vara och verka, liksom det är viktigt att varsebli sin egen kulturs svagheter och brister, eller bara dess märkliga egenheter. Jag har både rest och arbetat utomlands och skulle inte byta bort en enda dag av detta - det har berikat mitt liv mer än jag kan uttrycka. Det finns mycket jag skulle vilja ändra i Sverige och i svenskars sätt att vara - men samtidigt så finns det mycket som jag uppskattar därför att det passar ihop med min personlighet. Jag uppskattar att få vara privat, för mig själv. Jag gillar solidaritet och att tänka på gruppens bästa, inte bara individens. Jag har svårt för religiös inskränkthet och vill bo i ett sekulariserat land.
Saker jag gillar mindre:
Att vi är så konflikträdda - bygg barrikader, vägra acceptera tingens ordning!
Att vi inte har samma respekt och beundran inför språkets och talets möjligheter som britterna
Att vi inte har lite mer hjärtlighet och spontanitet
Att vi inte tar dagen som den kommer, att vi måste kontrollera minsta detalj i vår vardag
och en hel del mer
Men det finns utan tvekan lika många åsikter om vad som är bra eller dåligt med svensk mentalitet som det finns svenskar.
Vad tycker du?
Han skriver också intressant om den idealiska bild Sverige har fått i hans sinne efter en tids utlandsvistelse, samtidigt som han inser att denna idealbild troligen kommer krossas så fort han flyttat hem igen.
Detta är en intressant paradox, att vi ofta saknar sånt vi aldrig reflekterade över när vi är borta, men att vi vid hemkomsten kan finna att vi nu istället saknar andra saker vi lärde oss uppskatta i andra kulturer. Det finns enormt mycket att lära om alternativa sätt att vara och verka, liksom det är viktigt att varsebli sin egen kulturs svagheter och brister, eller bara dess märkliga egenheter. Jag har både rest och arbetat utomlands och skulle inte byta bort en enda dag av detta - det har berikat mitt liv mer än jag kan uttrycka. Det finns mycket jag skulle vilja ändra i Sverige och i svenskars sätt att vara - men samtidigt så finns det mycket som jag uppskattar därför att det passar ihop med min personlighet. Jag uppskattar att få vara privat, för mig själv. Jag gillar solidaritet och att tänka på gruppens bästa, inte bara individens. Jag har svårt för religiös inskränkthet och vill bo i ett sekulariserat land.
Saker jag gillar mindre:
Att vi är så konflikträdda - bygg barrikader, vägra acceptera tingens ordning!
Att vi inte har samma respekt och beundran inför språkets och talets möjligheter som britterna
Att vi inte har lite mer hjärtlighet och spontanitet
Att vi inte tar dagen som den kommer, att vi måste kontrollera minsta detalj i vår vardag
och en hel del mer
Men det finns utan tvekan lika många åsikter om vad som är bra eller dåligt med svensk mentalitet som det finns svenskar.
Vad tycker du?
torsdag 2 augusti 2007
Dagens roligaste i media
Ett gott skratt förlänger livet - eftersom det är det enda som kan hindra mig från att hoppa ut genom mitt fönster ibland.
I dagens Guardian (bästa tidningen i världen i min mening) finns en underbart brittisk sammanställning av dee artiklar vi kan förvänta oss i augusti då nyhetstorkan slår till som värst i Storbritannien. Läs den och skratta gott du med.
Mitt favoritavsnitt var den om uppblossande terroristhysteri på Gatwick med intervjuer med flegmatiskt köande skandinaver (otroligt att de lyckades få till ett annat namn än Björn...):
I dagens Guardian (bästa tidningen i världen i min mening) finns en underbart brittisk sammanställning av dee artiklar vi kan förvänta oss i augusti då nyhetstorkan slår till som värst i Storbritannien. Läs den och skratta gott du med.
Mitt favoritavsnitt var den om uppblossande terroristhysteri på Gatwick med intervjuer med flegmatiskt köande skandinaver (otroligt att de lyckades få till ett annat namn än Björn...):
The terror alert led to half-mile queues at airport security checkpoints,
but tourists caught in the chaos proved phlegmatic. "It's not really any bother
for me, because I come from a Scandinavian country and therefore have an
essentially imperturbable temperament," said Finnish gap-year student Ari-Pekka
Sjöström, who spent the night trying to sleep on a bench outside Burger King in
Gatwick's south terminal. "Also, I'm on a gap year, so hanging around airport
terminals talking to journalists is about as constructive as anything else I
could be doing."
onsdag 1 augusti 2007
En ensam pärla i "Se Mig"-träsket
Inför den förestående utrikesdagen den 8/8 har DN kommit på en vid första anblick väldigt bra idé: Man låter sina numera hemmavarande f.d. utrikeskorrespondenter få ett uppslag var under ett antal dagar på Insidan, där de får delge lite tankar både om hur det var att leva och verka i andra länder och hur det är att landa i den svenska vardagen igen efter den tiden. Kunde ha blivit en extremt intressant serie, men förväntningarna kommer på skam: Av de som hittills inlett serien har de första tre koncentrerat sitt stora utrymme på enstaka totalt poänglösa anekdoter om otrevliga svenskar de mött på tunnelbanan eller den brist på smicker och bockande som finns i svenska klädaffärer. Utlandet, vare sig det rör sig om Bryssel eller New York, framstår i ett rosa skimmer där alla var intresserade av Huvudpersonen, visade vederbörlig respekt och lät journalisten i fråga vara den viktigaste personen i rummet. Under rubriken "Här hemma blev jag osynlig" begråter Lotta Schüllerqvist bristen på uppmärksamhet från omgivningen efter hemkomsten från Israel.
Vilken balsam för själen att arbeta i ett land där taxichauffören inser att du minsann är en person av vikt och betydelse. Georg Cederskog har uppenbarligen missförstått amerikanarnas hälsingsfras "how do you do" som ett genuint intresse för att höra hans meningslösa utläggningar om sitt ointressanta liv. Om det är den sortens djupanalys han applicerar i sitt arbete kommer jag aldrig mer tro på ett ord han skriver. Hans "Total brist på artighet" har samma meningslösa lösryckta anekdoter, istället för att ta tillfället i akt och göra några intressanta funderingar kring hur hans yrkesroll och nationalitet påverkar hur han bemöts. Riktigt pinsamt blev det när Ingrid Hedström använder spaltmeter för att med metafysiskt darr på rösten beskriva hur hennes upprepade besök på en klädaffär i Sverige när hon velade över köpet av en svindyr kashmirtröja, inte uppmärksammats av personalen! Hon saknar allra mest att bli kallad madame, vilket tydligen är ett genuint uttryck för respekt enligt henne.
Vid det här laget är jag beredd att ringa upp närmsta akutpsykiatri och fråga om det krävs någon sorts kognitiv beteende-terapi för hemvändande journalister, som uppenbarligen genomgår nån sorts Göran Perssonsk maktabstinens-psykos.
DNs heder räddas tills vidare av Nathan Shachar som befäster sin roll som intelligent, beläst och djupsinnig reporter med sitt hemvändarreportage. Kanske som en reaktion mot sina kollegors kollektiva gnäll inleder han med en liten historia om svenskar som både belyser svensk besatthet med kontroll och planering, men även hjälpsamhet och allmänt engagemang på en bussresa. Sedan skriver han om de olika länder han verkat i, om skillnaden i de kulturella koder man som journalist snabbt måste bemästra och förstå. Om hur det som ger kred i ett land, kan vara katastrofalt beteende i ett annat. Den är givande och intresseväckande, och får en att reflektera över sina egna vanor, fördomar och beteenden. Han skriver även om hur man som person går in i många olika roller som privat eller yrkesarbetande, och hur det påverkar både en själv och människor man möter. Se där - en journalist värd sitt uppehälle!
Jag ser fram emot fler reportage från hans laptop, och tänker ignorera det mesta som Surmjölks-patrullen Georg, Ingrid och Lotta knåpar ihop. En trio mer i behov av självberättigande har sällan skådats utanför ett Big Brother-hus
En eftermiddag när jag hade missat en viktig intervju lyckades jag sur och arg
stoppa en taxi mitt i fredagsrusningen. När jag satte mig i baksätet kastade
chauffören - en av hundratals i Jerusalem - en blick i backspegeln och sa namnet
på min gata, med frågetecken efter. "Jag har kört dig förut, kommer du inte ihåg
det? Du är journalist, eller hur?" sa han. Något liknande skulle aldrig hända i
Stockholm, tänkte jag medan mitt usla humör smälte bort.
Vilken balsam för själen att arbeta i ett land där taxichauffören inser att du minsann är en person av vikt och betydelse. Georg Cederskog har uppenbarligen missförstått amerikanarnas hälsingsfras "how do you do" som ett genuint intresse för att höra hans meningslösa utläggningar om sitt ointressanta liv. Om det är den sortens djupanalys han applicerar i sitt arbete kommer jag aldrig mer tro på ett ord han skriver. Hans "Total brist på artighet" har samma meningslösa lösryckta anekdoter, istället för att ta tillfället i akt och göra några intressanta funderingar kring hur hans yrkesroll och nationalitet påverkar hur han bemöts. Riktigt pinsamt blev det när Ingrid Hedström använder spaltmeter för att med metafysiskt darr på rösten beskriva hur hennes upprepade besök på en klädaffär i Sverige när hon velade över köpet av en svindyr kashmirtröja, inte uppmärksammats av personalen! Hon saknar allra mest att bli kallad madame, vilket tydligen är ett genuint uttryck för respekt enligt henne.
Vid det här laget är jag beredd att ringa upp närmsta akutpsykiatri och fråga om det krävs någon sorts kognitiv beteende-terapi för hemvändande journalister, som uppenbarligen genomgår nån sorts Göran Perssonsk maktabstinens-psykos.
DNs heder räddas tills vidare av Nathan Shachar som befäster sin roll som intelligent, beläst och djupsinnig reporter med sitt hemvändarreportage. Kanske som en reaktion mot sina kollegors kollektiva gnäll inleder han med en liten historia om svenskar som både belyser svensk besatthet med kontroll och planering, men även hjälpsamhet och allmänt engagemang på en bussresa. Sedan skriver han om de olika länder han verkat i, om skillnaden i de kulturella koder man som journalist snabbt måste bemästra och förstå. Om hur det som ger kred i ett land, kan vara katastrofalt beteende i ett annat. Den är givande och intresseväckande, och får en att reflektera över sina egna vanor, fördomar och beteenden. Han skriver även om hur man som person går in i många olika roller som privat eller yrkesarbetande, och hur det påverkar både en själv och människor man möter. Se där - en journalist värd sitt uppehälle!
Jag ser fram emot fler reportage från hans laptop, och tänker ignorera det mesta som Surmjölks-patrullen Georg, Ingrid och Lotta knåpar ihop. En trio mer i behov av självberättigande har sällan skådats utanför ett Big Brother-hus
tisdag 31 juli 2007
Sura krusbär i media (eller Se Mig!!)
DN har börjat med en märklig serie - ett gäng utrikeskorespondenter får plats att orera om hur otrevliga svenskar är. Först var det Georg Cederskog som ondgjorde sig över att svenskar minsann är otrevliga, aldrig hälsar, inte visar något personligt intresse och sen "bevisade" tesen med ett exempel av nåt yuppie-pucko som inte ville hjälpa en mamma ombord på ett tåg med en barnvagn. Tydligen inträffar sånt aldrig i New York! Wow, undrar om alla New Yorkare håller med om detta..?
Som långvarig medlem i barnvagnsmaffian, och ofta åkande på tåg, måste jag säga att jag aldrig haft det problemet. På bussar måste man nästan slå undan tillskyndande hjälpare som i sin iver lyfter i helt fel delar av konstruktionen. Visst finns det idioter - men säg det land som saknar dem och jag emigrerar på stört.
Nu senast idag trycks en halvsida text av DNs Ingrid Hedström, sedan länge medarbetare på tidningens utrikes- och politikredaktion. En stor bild med en sur och ledsen Ingrid pryder uppslaget, mungiporna nere i knähöjd. Vad väljer hon att utlägga sig om när hon nu får detta fantastiskt stora utrymme? Vad kan ha gjort henne så ledsen och bedrövad? Invandrarhatet, barnmisshandel, religiös intolerans, korruption?
Nej, det är rosenröda hågkomster från sin underbara tid i Bryssel.
Ja, men då kanske det är en intressant inblick i EUs maktkorridorer det handlar om?
Nej, det är några lösryckta anekdoter om en man som fimpar istället för att vara otrevlig, och framförallt kväljande självupptagna beskrivningar på hur uppmärksamma butiksbiträdena är i Bryssel. Hon blev kallad för madame! Det är vad hon saknar mest - här hemma kallar ingen henne för madame. Hon känner sig mindre viktig. Hon var, hör här, inne flera dagar i rad i en butik och velade över köpet av en svindyr kashmirtröja, allt hon önskade var lite uppmärksamhet från personalen, lite säljsnack. Ingen försökte tränga sig på henne och övertyga henne att spendera ohemula summor på en tröja. Hon är besviken.
Vi är alla olika, vissa gillar att interagera med säljare och få uppmärksamhet. Personligen blir jag bara förbannad om jag inte får handla ifred. Det är troligen ganska svenskt, men jag vill inte kalla det otrevligt, bara respekt (måhända överdriven) av den personliga sfären. Jag arbetar på universitetsinstitution i Sverige och kallar min professor och prefekt vid förnamn - det betyder inte att jag inte respekterar dem, men det betyder att vi har mindre rigid samvaro och möter varandra på lite mer jämlik nivå. Personligen tycker jag detta är hövlighet personifierat, men det tycker uppenbarligen inte Ingrid. Jag har besökt andra länder där titlarna finns kvar och i min mening bygger de upp väggar och staket mellan folk, det driver hem att det är minsann en värdeskillnad på dig och Mig.
Svenskar är i min mening fanatiska hej-sägare - man säger hej till allt och alla i affärer och på jobbet. Att amerikanarna säger "how do you do" är inte en inbjudan till utläggning om hur man verkligen har det. Det finns en mångfald av jänkare som redogjort för sin förvåning av att skandinaver tar dom på orden och börjar med långa utläggningar och personliga detaljer de aldrig efterfrågat. Amerikaner är bättre på hjärtligt småsnack, men det är inte samma sak som genuint intresse.
Faller det aldrig in utrikeskorrarna att deras liv som journalister tillfälligt boende i annat land både påverkar deras eget synsätt och hur de bemöts av andra? Om personen vi möter kommit för att studera oss och vårt land och sen ska skriva om det i sitt hemlands tidning, ja det påverkar nog bemötandet en del. Liksom journalistens medvetenhet om att hon/han är där tillfälligt och har begränsad tid på sig att etablera kontakter. Frågan är om de själva är lika öppna för nya kontakter om de är på semester i Härnösand eller dylikt.
Nu vet jag att det definitivt finns fantastiska och trevliga människor i andra länder, och att svensk interaktion ofta lämnar en hel del övrigt att önska på det hjärtliga planet. Jag skulle gärna vilja bli mer utåtriktad och avslappnad som sydlänningar ibland är, rolig och kvicktänkt som engelsmän, lugn och värdig som japaner osv. Men alla samhällen har sina för- och nackdelar. Jag älskar att vi begravt titlarna i vårt samhälle, det är inte brist på hövlighet, det bara understryker vikten av att vara hövlig mot alla - inte bara de som har bra jobb och universitetsexamen!
Jag hoppas också att Hedström utnyttjar möjligheten att framföra sina synpunkter i tryckt forum till bättre saker i framtiden, än att kärring-gnälla på att butikspersonal inte kallar henne madame. Fast för henne verkar det viktigaste i världen att vara att bli sedd, inte respekterad på grund av sin gärning.
Som långvarig medlem i barnvagnsmaffian, och ofta åkande på tåg, måste jag säga att jag aldrig haft det problemet. På bussar måste man nästan slå undan tillskyndande hjälpare som i sin iver lyfter i helt fel delar av konstruktionen. Visst finns det idioter - men säg det land som saknar dem och jag emigrerar på stört.
Nu senast idag trycks en halvsida text av DNs Ingrid Hedström, sedan länge medarbetare på tidningens utrikes- och politikredaktion. En stor bild med en sur och ledsen Ingrid pryder uppslaget, mungiporna nere i knähöjd. Vad väljer hon att utlägga sig om när hon nu får detta fantastiskt stora utrymme? Vad kan ha gjort henne så ledsen och bedrövad? Invandrarhatet, barnmisshandel, religiös intolerans, korruption?
Nej, det är rosenröda hågkomster från sin underbara tid i Bryssel.
Ja, men då kanske det är en intressant inblick i EUs maktkorridorer det handlar om?
Nej, det är några lösryckta anekdoter om en man som fimpar istället för att vara otrevlig, och framförallt kväljande självupptagna beskrivningar på hur uppmärksamma butiksbiträdena är i Bryssel. Hon blev kallad för madame! Det är vad hon saknar mest - här hemma kallar ingen henne för madame. Hon känner sig mindre viktig. Hon var, hör här, inne flera dagar i rad i en butik och velade över köpet av en svindyr kashmirtröja, allt hon önskade var lite uppmärksamhet från personalen, lite säljsnack. Ingen försökte tränga sig på henne och övertyga henne att spendera ohemula summor på en tröja. Hon är besviken.
Vi är alla olika, vissa gillar att interagera med säljare och få uppmärksamhet. Personligen blir jag bara förbannad om jag inte får handla ifred. Det är troligen ganska svenskt, men jag vill inte kalla det otrevligt, bara respekt (måhända överdriven) av den personliga sfären. Jag arbetar på universitetsinstitution i Sverige och kallar min professor och prefekt vid förnamn - det betyder inte att jag inte respekterar dem, men det betyder att vi har mindre rigid samvaro och möter varandra på lite mer jämlik nivå. Personligen tycker jag detta är hövlighet personifierat, men det tycker uppenbarligen inte Ingrid. Jag har besökt andra länder där titlarna finns kvar och i min mening bygger de upp väggar och staket mellan folk, det driver hem att det är minsann en värdeskillnad på dig och Mig.
Svenskar är i min mening fanatiska hej-sägare - man säger hej till allt och alla i affärer och på jobbet. Att amerikanarna säger "how do you do" är inte en inbjudan till utläggning om hur man verkligen har det. Det finns en mångfald av jänkare som redogjort för sin förvåning av att skandinaver tar dom på orden och börjar med långa utläggningar och personliga detaljer de aldrig efterfrågat. Amerikaner är bättre på hjärtligt småsnack, men det är inte samma sak som genuint intresse.
Faller det aldrig in utrikeskorrarna att deras liv som journalister tillfälligt boende i annat land både påverkar deras eget synsätt och hur de bemöts av andra? Om personen vi möter kommit för att studera oss och vårt land och sen ska skriva om det i sitt hemlands tidning, ja det påverkar nog bemötandet en del. Liksom journalistens medvetenhet om att hon/han är där tillfälligt och har begränsad tid på sig att etablera kontakter. Frågan är om de själva är lika öppna för nya kontakter om de är på semester i Härnösand eller dylikt.
Nu vet jag att det definitivt finns fantastiska och trevliga människor i andra länder, och att svensk interaktion ofta lämnar en hel del övrigt att önska på det hjärtliga planet. Jag skulle gärna vilja bli mer utåtriktad och avslappnad som sydlänningar ibland är, rolig och kvicktänkt som engelsmän, lugn och värdig som japaner osv. Men alla samhällen har sina för- och nackdelar. Jag älskar att vi begravt titlarna i vårt samhälle, det är inte brist på hövlighet, det bara understryker vikten av att vara hövlig mot alla - inte bara de som har bra jobb och universitetsexamen!
Jag hoppas också att Hedström utnyttjar möjligheten att framföra sina synpunkter i tryckt forum till bättre saker i framtiden, än att kärring-gnälla på att butikspersonal inte kallar henne madame. Fast för henne verkar det viktigaste i världen att vara att bli sedd, inte respekterad på grund av sin gärning.
söndag 29 juli 2007
Harry Potter - en värdig avslutning
Okej, hoppas att alla som INTE läst Deathly Hallows och förvirrar sig till den här bloggen har vett nog att snabbt hoppa ut igen...
Borta? Bra.
Har varit i ett töcken de senaste dagarna då all fri tid på kvällar och mornar och långt långt in på nätterna varit helt i händerna på Rowling. Trodde inte jag skulle bli så trollbunden (dåligt skämt), men det blev jag. Sista delen är märklig, skrämmande, bitter, mörk, otrevlig och oändligt sorglig. Och mycket, mycket bra. Rowling hamnar visserligen ofta fortfarande i långa sekvenser där saker och ting förklaras i detalj genom långvariga tillbakablickar eller dialoger - men det är okej på det hela taget.
Dumbledore spelar en långt viktigare roll här, trots att han faktiskt är död, än vad han gjort i någon tidigare bok. Trogen sin mycket goda vana komplicerar Rowling karaktärerna så att gott och ont, klok och dum, modig och feg inte alls är helt enkelt att avgöra. Vi är alla människor med svagheter och dumheter och blinda sidor. Albus är ingen perfekt Merlin, Lupin ingen ny fadersgestalt för Harry att luta sig emot. Ron sviker, Hermione är mest konsekvent, men samtidigt mer lidande än tidigare.
Om Rowlings styrka som författare ligger någonstans så är det i min mening i detta att hon bryter upp förväntningar, mörkmålar de man lärt sig älska, sprider ljus över de man avskyr. Världen är inte bara ond eller god, det finns ondska i de godaste intentioner, godhet hos de somär svaga och egoistiska. Det är genom att hela tiden ha oss på ett gungfly som behåller intresset hos läsarna.
Vad jag hade rätt om:
Snape hörde till de goda - detta har jag varit helt övertygad om sen efter min dundermiss i första boken. Hans dödande av Dumbledore var för att skydda Draco från att bli mördare.
Och mer än så tydligen. Tvivlade faktiskt aldrig en sekund. Visste att Lily var en bidragande
orsak - men trodde att en bindande ed fanns med i leken också - därom verkar jag ha fel.
Snape dör - rätt, men jag trodde hans offer för Harry skulle bli lite mer direkt.
Harry överlever - ingen mor kan döda sitt barn så grymt, efter allt Harry varit med om. Fast tusan vad hon hade mig oroad där en stund...
Vad jag hade fel om:
Trodde att Aberforth skulle spela en än mer avgörande roll, och trodde att han var ansvarig för stölden av berlocken.
Trodde Wormtail skulle vara viktigare också.
Trodde faktiskt att Harry på nåt sätt skulle tvingas gå på Hogwarths detta år också, för konsekvensens skull. Iallafall att Ron och Hermione skulle tillbaka dit. Kudos till Rowling!
Ungefär 500 detaljer till som inte går att räkna upp här.
Underbart med epilogen som hindrar alltför kraftiga spekulationer om en fortsättning. Kudos igen!
Sista boken var avgörande för Potter-böckernas framtid och jag lyfter på hatten för Rowling - en modig, konsekvent och gripande serie som är, och än viktigare kommer förbli, lika mycket av en klassiker som Narnia-serien.
Må hennes guld i Gringotts aldrig sina.
Borta? Bra.
Har varit i ett töcken de senaste dagarna då all fri tid på kvällar och mornar och långt långt in på nätterna varit helt i händerna på Rowling. Trodde inte jag skulle bli så trollbunden (dåligt skämt), men det blev jag. Sista delen är märklig, skrämmande, bitter, mörk, otrevlig och oändligt sorglig. Och mycket, mycket bra. Rowling hamnar visserligen ofta fortfarande i långa sekvenser där saker och ting förklaras i detalj genom långvariga tillbakablickar eller dialoger - men det är okej på det hela taget.
Dumbledore spelar en långt viktigare roll här, trots att han faktiskt är död, än vad han gjort i någon tidigare bok. Trogen sin mycket goda vana komplicerar Rowling karaktärerna så att gott och ont, klok och dum, modig och feg inte alls är helt enkelt att avgöra. Vi är alla människor med svagheter och dumheter och blinda sidor. Albus är ingen perfekt Merlin, Lupin ingen ny fadersgestalt för Harry att luta sig emot. Ron sviker, Hermione är mest konsekvent, men samtidigt mer lidande än tidigare.
Om Rowlings styrka som författare ligger någonstans så är det i min mening i detta att hon bryter upp förväntningar, mörkmålar de man lärt sig älska, sprider ljus över de man avskyr. Världen är inte bara ond eller god, det finns ondska i de godaste intentioner, godhet hos de somär svaga och egoistiska. Det är genom att hela tiden ha oss på ett gungfly som behåller intresset hos läsarna.
Vad jag hade rätt om:
Snape hörde till de goda - detta har jag varit helt övertygad om sen efter min dundermiss i första boken. Hans dödande av Dumbledore var för att skydda Draco från att bli mördare.
Och mer än så tydligen. Tvivlade faktiskt aldrig en sekund. Visste att Lily var en bidragande
orsak - men trodde att en bindande ed fanns med i leken också - därom verkar jag ha fel.
Snape dör - rätt, men jag trodde hans offer för Harry skulle bli lite mer direkt.
Harry överlever - ingen mor kan döda sitt barn så grymt, efter allt Harry varit med om. Fast tusan vad hon hade mig oroad där en stund...
Vad jag hade fel om:
Trodde att Aberforth skulle spela en än mer avgörande roll, och trodde att han var ansvarig för stölden av berlocken.
Trodde Wormtail skulle vara viktigare också.
Trodde faktiskt att Harry på nåt sätt skulle tvingas gå på Hogwarths detta år också, för konsekvensens skull. Iallafall att Ron och Hermione skulle tillbaka dit. Kudos till Rowling!
Ungefär 500 detaljer till som inte går att räkna upp här.
Underbart med epilogen som hindrar alltför kraftiga spekulationer om en fortsättning. Kudos igen!
Sista boken var avgörande för Potter-böckernas framtid och jag lyfter på hatten för Rowling - en modig, konsekvent och gripande serie som är, och än viktigare kommer förbli, lika mycket av en klassiker som Narnia-serien.
Må hennes guld i Gringotts aldrig sina.
torsdag 26 juli 2007
Tillbaka - solbränd och utbränd
Kom hem från semestern med ungarna i förrgår och drabbades naturligtvis av migrän dagen därpå - när stressen släpper lite. Har varit en ömsom härlig, ömsom frustrerande tid ihopträngd med man och två barn som alternerar mellan att vara supergulliga, superduktiga, superfenomenala och allmänt bråkiga, stökiga, tvärs emot, auktoritets-utmanande och dödsföraktande. Visst hade jag mer respekt för mina föräldrar i den åldern? Eller så var de inte lika analt oroliga över alla konsekvenser av egenmäktigt förfarande. Själv kan man ju inte låta bli att se alla händelser som potentiella löpsedels-rubriker - samtidigt som man i bästa Astrid Lindgren-anda vill att de ska få upptäcka, undersöka, testa gränser, hoppa, klättra, bada och lösa konflikter på eget hand.
Som 70-talist är man verkligen screwed. Vill sätta gränser - men uppmuntra självständighet. Vill skydda mot allt ont som vi numera ser i dagliga medier - men vill se fria, lekande barn. Gläds åt hur personligheten utvecklas - men blir vansinnig på att barnet aldrig gör vad vi säger! Livrädd för att pådyvla könsroller - men lika livrädd för att skapa framtida flumbarn som blir utmobbade på skolgården...
Släpade med mig en del litteratur för forskning under semester, och lyckades halvdant skumma igenom delar i allt svagare batterilampors sken efter nattningen och innan den egna utmattningen tog överhanden. Bröt ihop i gråt vid ett tillfälle över hur usel min avhandling är och förbannad på mig själv för att jag inte varit mer strukturerad i min läsning från första början för fem år sedan. Blev tröstad av tålmodig man. Älskade att äntligen få vara ostört med barn och man tillsammans i två veckor. Fick panik för varje dag som gick utan att jag skrev nåt.
Födelsedagsfirande för Sten på lördag - hela min tjocka släkt kommer och högar av kläder som ska tvätta, golv dammsugas, kaos skyfflas under mattan och in i klädkammare. Hoppas det blir hyfsat väder så vi kan vara utomhus.
Som 70-talist är man verkligen screwed. Vill sätta gränser - men uppmuntra självständighet. Vill skydda mot allt ont som vi numera ser i dagliga medier - men vill se fria, lekande barn. Gläds åt hur personligheten utvecklas - men blir vansinnig på att barnet aldrig gör vad vi säger! Livrädd för att pådyvla könsroller - men lika livrädd för att skapa framtida flumbarn som blir utmobbade på skolgården...
Släpade med mig en del litteratur för forskning under semester, och lyckades halvdant skumma igenom delar i allt svagare batterilampors sken efter nattningen och innan den egna utmattningen tog överhanden. Bröt ihop i gråt vid ett tillfälle över hur usel min avhandling är och förbannad på mig själv för att jag inte varit mer strukturerad i min läsning från första början för fem år sedan. Blev tröstad av tålmodig man. Älskade att äntligen få vara ostört med barn och man tillsammans i två veckor. Fick panik för varje dag som gick utan att jag skrev nåt.
Födelsedagsfirande för Sten på lördag - hela min tjocka släkt kommer och högar av kläder som ska tvätta, golv dammsugas, kaos skyfflas under mattan och in i klädkammare. Hoppas det blir hyfsat väder så vi kan vara utomhus.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
