tisdag 31 juli 2007

Sura krusbär i media (eller Se Mig!!)

DN har börjat med en märklig serie - ett gäng utrikeskorespondenter får plats att orera om hur otrevliga svenskar är. Först var det Georg Cederskog som ondgjorde sig över att svenskar minsann är otrevliga, aldrig hälsar, inte visar något personligt intresse och sen "bevisade" tesen med ett exempel av nåt yuppie-pucko som inte ville hjälpa en mamma ombord på ett tåg med en barnvagn. Tydligen inträffar sånt aldrig i New York! Wow, undrar om alla New Yorkare håller med om detta..?
Som långvarig medlem i barnvagnsmaffian, och ofta åkande på tåg, måste jag säga att jag aldrig haft det problemet. På bussar måste man nästan slå undan tillskyndande hjälpare som i sin iver lyfter i helt fel delar av konstruktionen. Visst finns det idioter - men säg det land som saknar dem och jag emigrerar på stört.

Nu senast idag trycks en halvsida text av DNs Ingrid Hedström, sedan länge medarbetare på tidningens utrikes- och politikredaktion. En stor bild med en sur och ledsen Ingrid pryder uppslaget, mungiporna nere i knähöjd. Vad väljer hon att utlägga sig om när hon nu får detta fantastiskt stora utrymme? Vad kan ha gjort henne så ledsen och bedrövad? Invandrarhatet, barnmisshandel, religiös intolerans, korruption?
Nej, det är rosenröda hågkomster från sin underbara tid i Bryssel.
Ja, men då kanske det är en intressant inblick i EUs maktkorridorer det handlar om?
Nej, det är några lösryckta anekdoter om en man som fimpar istället för att vara otrevlig, och framförallt kväljande självupptagna beskrivningar på hur uppmärksamma butiksbiträdena är i Bryssel. Hon blev kallad för madame! Det är vad hon saknar mest - här hemma kallar ingen henne för madame. Hon känner sig mindre viktig. Hon var, hör här, inne flera dagar i rad i en butik och velade över köpet av en svindyr kashmirtröja, allt hon önskade var lite uppmärksamhet från personalen, lite säljsnack. Ingen försökte tränga sig på henne och övertyga henne att spendera ohemula summor på en tröja. Hon är besviken.

Vi är alla olika, vissa gillar att interagera med säljare och få uppmärksamhet. Personligen blir jag bara förbannad om jag inte får handla ifred. Det är troligen ganska svenskt, men jag vill inte kalla det otrevligt, bara respekt (måhända överdriven) av den personliga sfären. Jag arbetar på universitetsinstitution i Sverige och kallar min professor och prefekt vid förnamn - det betyder inte att jag inte respekterar dem, men det betyder att vi har mindre rigid samvaro och möter varandra på lite mer jämlik nivå. Personligen tycker jag detta är hövlighet personifierat, men det tycker uppenbarligen inte Ingrid. Jag har besökt andra länder där titlarna finns kvar och i min mening bygger de upp väggar och staket mellan folk, det driver hem att det är minsann en värdeskillnad på dig och Mig.

Svenskar är i min mening fanatiska hej-sägare - man säger hej till allt och alla i affärer och på jobbet. Att amerikanarna säger "how do you do" är inte en inbjudan till utläggning om hur man verkligen har det. Det finns en mångfald av jänkare som redogjort för sin förvåning av att skandinaver tar dom på orden och börjar med långa utläggningar och personliga detaljer de aldrig efterfrågat. Amerikaner är bättre på hjärtligt småsnack, men det är inte samma sak som genuint intresse.

Faller det aldrig in utrikeskorrarna att deras liv som journalister tillfälligt boende i annat land både påverkar deras eget synsätt och hur de bemöts av andra? Om personen vi möter kommit för att studera oss och vårt land och sen ska skriva om det i sitt hemlands tidning, ja det påverkar nog bemötandet en del. Liksom journalistens medvetenhet om att hon/han är där tillfälligt och har begränsad tid på sig att etablera kontakter. Frågan är om de själva är lika öppna för nya kontakter om de är på semester i Härnösand eller dylikt.

Nu vet jag att det definitivt finns fantastiska och trevliga människor i andra länder, och att svensk interaktion ofta lämnar en hel del övrigt att önska på det hjärtliga planet. Jag skulle gärna vilja bli mer utåtriktad och avslappnad som sydlänningar ibland är, rolig och kvicktänkt som engelsmän, lugn och värdig som japaner osv. Men alla samhällen har sina för- och nackdelar. Jag älskar att vi begravt titlarna i vårt samhälle, det är inte brist på hövlighet, det bara understryker vikten av att vara hövlig mot alla - inte bara de som har bra jobb och universitetsexamen!

Jag hoppas också att Hedström utnyttjar möjligheten att framföra sina synpunkter i tryckt forum till bättre saker i framtiden, än att kärring-gnälla på att butikspersonal inte kallar henne madame. Fast för henne verkar det viktigaste i världen att vara att bli sedd, inte respekterad på grund av sin gärning.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Fast efter att ha bott en hel del utomlands kan jag hålla med utrikeskorrarna. Få städer, med undantag av vissa städer i östblocket, hyser en så otrevlig befolkning som Stockholm. Ordet "ursäkta" verkar inte existera i åtta av tio 08-ors vokabulär. I de flesta andra städer ursäktar man sig om man vill t.ex. gå förbi någon utan att knuffa. I Stockholm går man rätt på (eller skruvar på sig otåligt) eller suckar fram ett "öhh, kan jag få komma fram". Det är precis som att många i Stockholm tycker att man "sänker sig" när man ger uttryck för vanlig hövlighet ("ursäkta mig, ...").

Maria Vosa sa...

Kan hålla med om avv svenskan skulle behöva ett beättre uttryck är "ursäkta" - det låter så uppfodrande hur man än säger det. "Pardon" funkar utmärkt på både engelska och franska, och "undskuld" låter lite mjukare.
Och visst kan stockholmare vara ett tvärt och otrevligt släkte (liksom många svenska storstadsbor), det förekar jag inte.

För mig är problemet att korrarna ifråga verkar ha glömt bort att det som anses hövligt i Sverige är att inte tränga sig på, att respektera personligt utrymme. Det kan verka avvisande, men man bör inte missta det för ohövlighet.

Anonym sa...

"..det låter så uppfodrande hur man än säger det" se, det är ju just det som är problemet med den svenska mentaliteten, so fucking what liksom? tycker själv att artiklarna var intressanta men samtidigt deprimerande. Det enda man kan göra är att försöka bryta mönstren och påverka ens omgivning bäst man kan själv och försöka sprida lite artighet i situationer där man annars kanske inte gör det och tänka en gång extra på att hålla upp dörren för personen efter. Något som borde ske per automatik men som inte gör det i Sverige.

Anonym sa...

Hej hej, en valdigt senkommen kommentar... hittade just hit lankad fran DN och ser att du oxa ar PhD comics fan. Tack for ditt blogginlagg, du har sagt det mesta av det jag annars hade velat saga (som utlandssvensk sedan >7 ar). Suck for detta eviga klichegnall om oartiga svenskar. Man kan prova att le och saga hej sjalv (forst), det brukar funka over hovan val! For ovrigt ar val Sverige storre an Stockholm?!? Men nej, Sthlms T-bana ar och forblir det ultimata underlaget for yttranden om svenskarne i allmanhet. Folk jag traffar som turistat i Sverige beskriver faktiskt nastan alltid svenskar som "valdigt trevliga och hjalpsamma"(!) Sen blir folk forvirrade av det har med niandet. Artighet och trevlighet ligger (enl mig) inte i vissa ord, utan i hela tonen och stilen. Det gar att vara en sur snorpkarring eller en aggressiv buffel och anda nia hela tiden (jag har traffat pa exempel pa badadera). Men de flesta manniskor bade utomlands och i Sverige ar ju trots allt trevliga om man ger dem den minsta chans!

Maurice sa...

Jag har flyttat bort från Sverige. Äntligen. Jag bor numera i Österrike. Vilken skillnad! Svensken är otrevlig, oförskämd, ja en riktig bonnläpp. Stockholm är, jämförd med andra storstäder i europa, en provinsiell håla -inte att undra att de inte har faconer.
En f.d. svensk professor