Hade verkligen sett fram emot denna Lucia. Sten har blivit stor nog att bli upphetsad inför tanken på att få klä ut sig, Ida valde frivilligt att vara pepparkaksgumma i år igen - ett år till utan att falla under Lucia-masspsykosen. Båda ungarna hade övat på lusse-sångerna, sjungit och trallat helt utan påtryckningar. Dessutom är detta sista året de lussar tillsammans, nästa år går Ida i förskoleklass. Magsjukan klarade vi av i förra veckan...trodde vi. Igårkväll fick Sten magknip och den här gången var jag mer påpasslig än för en vecka sedan då Ida spydde ner hela vår säng. Tre omgångar kräkattacker blev det innan han till slut somnade utmattad och ynklig ("jag e mycke' sjuk"). Två omgångar hamnade på golvet, den tredje fångade jag faktiskt upp i hinken. Tvätta och skura golv, tvätta kläder, pyssla om.
Som av en händelse var Per på julfest på jobbet - och hade varit på en annan julfest förra veckan då Ida spydde ned allt. Anar en nesligt uttänkt plan. Så på morgonen, efter lite samtal med dagis fick vi inse faktum. Ida kunde inte heller delta i lusse-tåget. Båda ungarna var rejält besvikna och ledsna, men med en inre mognad som fick mig att häpna gick det ganska snabbt att bryta sorgen. Som av en lycklig slump hade vi köpt pepparkakshus som jag byggt ihop kvällen innan, så med löfte om kristyr och godis-dekorering av den var de ganska glada ändå. Tack o lov för halvfärdiga produktioner som ger lätta mamma-poäng! Efter otroligt kladd och visst slagsmål har vi nu en kaotisk kreation täckt av vit, grön och rosa kristyr och en hel non-stop-påse. Jag är nog mest stolt av alla tre...och mest ebsviken över att missa sista gemensamma dagis-lussen. Lucia blir så mycket mer på blodigt allvar för skolbarn, och glädjen minskar i samma takt.
Annars är det en märklig magsjuka det här som sprider sig över landet. Som en vinterkräksjuka light. Först lite magont, sen kräkas upp det som finns i magen. För Ida räckte det med en gång, för Sten till dess magen var tom. Sedan nästan helt återställd nästa dag, med ganska vanlig aptit. Ida hade lite feber, men Sten verkar klara sig från det. Och inkubationstiden verkar vara runt 6-7 dagar i flera fall, om det inte är en slump. Och ingen diarré, tvärtom. Nu håller vi bara tummarna tills de vitnar att Per och jag klarar oss även denna gång. (ta i trä)
Andra bloggar om: barn, mamma, lucia, vinterkräksjuka, magsjuka, förälder
torsdag 13 december 2007
tisdag 11 december 2007
Dagen då jag dödade min karriär
Igår torpederade jag min karriär. Och min fortsatta vistelse på instutionen - tur att det inte gäller mer än nåt halvår till. I ett utbrott av allmän inkompetens, hybris och åderförkalkning hade De Fyras Gäng försökt få igenom en ny kursplan för ett av ämnena utan att passera Gå (dvs Styrelsen). De fick bakläxa i fakulteten och ärendet studsade tillbaka till styrelsen. Första gången jag eller någon annan doktorand lade ögonen på den nya planen var i fredags. Inte för att någon av oss har involverats eller tillfrågats på något formellt vis, men de få gånger vi lyckats få tillfälle att uttrycka våra åsikter har de gått på tvärs mot det som nu framlades på pappret.
Alla studenter vi mött, all erfarenhet från pedagogiska utbildningar, talade för bättre grundkunskaps-förmedling, struktur, faktainlärning. Vad vi får är luftslott, önskedrömmar ideologiska brasklappar. Föralldel, det kan man väl köra på, om det finns någon chans att få studenter. För utan studenter inga pengar, och vår ekonomi är katastrofal nog ändå. Hann visa kursplanen för kanske halvdussinet doktorander innan mötet, vilket är de flesta som är aktiva ändå. Reaktionen från samtliga var att det är uselt och ekonomiskt oförsvarbart. Som doktorandrepresentant i styrelsen var det mitt ansvar att ta upp detta på tisdagens möte. Hade magont hela helgen.
Efter en absolut minimal föredragelse kom frågan om kommentarer. Jag frågade ärligt var de trodde studenter utbildade på detta sätt skulle få anställning någonstans? Vilket sorts söksunderlag de trodde sig kunna förvänta? Till svar fick jag floskler och rena känsloargument: det borde vara så här, det här borde vara den nya framtiden för ämnet. Inga undersökningar hos vare sig arbetsmarknad eller studenter som stödde detta - och det dessutom från fyra personer som doktorerade på 70-talet och knappt satt foten utanför universitetet sedan dess.
Men jag hade tydligen öppnat dammluckorna, studeranderepresentanterna hoppade in och var om möjligt mer kritiska. De hade iallafall haft ett möte med lärarna, men de synpunkter de lagt fram hade inte på något vis inkorporerats (samma som doktoranderna framfört). I slutändan fanns inget stöd från vare sig studenter, doktorander, övriga lärare eller prefekt.
Jag var alldeles skakig när jag gick därifrån. Men det skulle bli bättre. På lunchen kom en av lärarna instormande i doktorandernas matrum alldeles förbi av ilska. Inte rakt mot mig, men jag var den enda där som varit med på mötet. Det slutade med att vi hamnade i en ganska hetsig diskussion där han betedde sig som en 11-åring och gnällde över att ingen uppskattar honom, ingen förstår honom, ingen har samma insikt som han. Sen förolämpade han våra avhandlingsprojekt med en svepande gest, trots att han inte skulle kunna repetera ens det mest grundläggande om våra projekt under pistolhot. Hela hans argument var att om vi var så otacksamma för den tid han och de andra lagt ned på detta så kanske det var bäst att alla lärare tog tjänstledigt. På vilket jag svarade med tystnad. Hur i hela friden kan en 60-årig man vara i behov av bekräftelse av sin omgivning på ett sätt som skulle vara pinsamt för en 6-åring?
Sen var han arg för att vi inte förvarnat om att vi skulle rösta mot. När jag poängterade att de inte visat kursplanen för oss förrän två dagar i föväg så blev han purken och sa att ingen hade sagt åt honom att han måste ta kontakt med doktoranderna. Ingen hade sagt åt honom.
Om de tycker att våra åsikter är oviktiga kan de väl knappast klaga på att de inte fått förhandsinformation om dom.
Jag är så in i märgen trött på denna generation som har vant sig vid att världen böjer sig för deras nycker och infall - särskilt de som valt en helt akademisk karriär. De verkar fortfarande ha svårt för att inse att universitetet inte är deras personlinga leklåda. Deras beslut och handlingar får konsekvenser som påverkar inte bara studenterna, utan andra anställda som kan bli friställda för att ekonomin är i botten. Är man tre år från pensioneringen, med rejäla forskningsanslag, kanske sådant inte bekymrar en. Men det bekymrar OSS.
Jag är en hård förespråkare för anställningstrygghet, men jag börjar anse att professurer och även lektorat ska vara på 5-års förordnande, som förlängs endast efter en extern revision av kursutvärderingar, handledningsutvärdering och förmåga att knyta kreativ forskning och projekt till institutionen. Annars åker man ut på sin snövita, överpriviligierade, feta häck!
Tills vidare får jag nog hålla mig i min del av byggnaden.
Andra bloggar om: universitet, forskning, doktorand
Alla studenter vi mött, all erfarenhet från pedagogiska utbildningar, talade för bättre grundkunskaps-förmedling, struktur, faktainlärning. Vad vi får är luftslott, önskedrömmar ideologiska brasklappar. Föralldel, det kan man väl köra på, om det finns någon chans att få studenter. För utan studenter inga pengar, och vår ekonomi är katastrofal nog ändå. Hann visa kursplanen för kanske halvdussinet doktorander innan mötet, vilket är de flesta som är aktiva ändå. Reaktionen från samtliga var att det är uselt och ekonomiskt oförsvarbart. Som doktorandrepresentant i styrelsen var det mitt ansvar att ta upp detta på tisdagens möte. Hade magont hela helgen.
Efter en absolut minimal föredragelse kom frågan om kommentarer. Jag frågade ärligt var de trodde studenter utbildade på detta sätt skulle få anställning någonstans? Vilket sorts söksunderlag de trodde sig kunna förvänta? Till svar fick jag floskler och rena känsloargument: det borde vara så här, det här borde vara den nya framtiden för ämnet. Inga undersökningar hos vare sig arbetsmarknad eller studenter som stödde detta - och det dessutom från fyra personer som doktorerade på 70-talet och knappt satt foten utanför universitetet sedan dess.
Men jag hade tydligen öppnat dammluckorna, studeranderepresentanterna hoppade in och var om möjligt mer kritiska. De hade iallafall haft ett möte med lärarna, men de synpunkter de lagt fram hade inte på något vis inkorporerats (samma som doktoranderna framfört). I slutändan fanns inget stöd från vare sig studenter, doktorander, övriga lärare eller prefekt.
Jag var alldeles skakig när jag gick därifrån. Men det skulle bli bättre. På lunchen kom en av lärarna instormande i doktorandernas matrum alldeles förbi av ilska. Inte rakt mot mig, men jag var den enda där som varit med på mötet. Det slutade med att vi hamnade i en ganska hetsig diskussion där han betedde sig som en 11-åring och gnällde över att ingen uppskattar honom, ingen förstår honom, ingen har samma insikt som han. Sen förolämpade han våra avhandlingsprojekt med en svepande gest, trots att han inte skulle kunna repetera ens det mest grundläggande om våra projekt under pistolhot. Hela hans argument var att om vi var så otacksamma för den tid han och de andra lagt ned på detta så kanske det var bäst att alla lärare tog tjänstledigt. På vilket jag svarade med tystnad. Hur i hela friden kan en 60-årig man vara i behov av bekräftelse av sin omgivning på ett sätt som skulle vara pinsamt för en 6-åring?
Sen var han arg för att vi inte förvarnat om att vi skulle rösta mot. När jag poängterade att de inte visat kursplanen för oss förrän två dagar i föväg så blev han purken och sa att ingen hade sagt åt honom att han måste ta kontakt med doktoranderna. Ingen hade sagt åt honom.
Om de tycker att våra åsikter är oviktiga kan de väl knappast klaga på att de inte fått förhandsinformation om dom.
Jag är så in i märgen trött på denna generation som har vant sig vid att världen böjer sig för deras nycker och infall - särskilt de som valt en helt akademisk karriär. De verkar fortfarande ha svårt för att inse att universitetet inte är deras personlinga leklåda. Deras beslut och handlingar får konsekvenser som påverkar inte bara studenterna, utan andra anställda som kan bli friställda för att ekonomin är i botten. Är man tre år från pensioneringen, med rejäla forskningsanslag, kanske sådant inte bekymrar en. Men det bekymrar OSS.
Jag är en hård förespråkare för anställningstrygghet, men jag börjar anse att professurer och även lektorat ska vara på 5-års förordnande, som förlängs endast efter en extern revision av kursutvärderingar, handledningsutvärdering och förmåga att knyta kreativ forskning och projekt till institutionen. Annars åker man ut på sin snövita, överpriviligierade, feta häck!
Tills vidare får jag nog hålla mig i min del av byggnaden.
Andra bloggar om: universitet, forskning, doktorand
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
