Hade verkligen sett fram emot denna Lucia. Sten har blivit stor nog att bli upphetsad inför tanken på att få klä ut sig, Ida valde frivilligt att vara pepparkaksgumma i år igen - ett år till utan att falla under Lucia-masspsykosen. Båda ungarna hade övat på lusse-sångerna, sjungit och trallat helt utan påtryckningar. Dessutom är detta sista året de lussar tillsammans, nästa år går Ida i förskoleklass. Magsjukan klarade vi av i förra veckan...trodde vi. Igårkväll fick Sten magknip och den här gången var jag mer påpasslig än för en vecka sedan då Ida spydde ner hela vår säng. Tre omgångar kräkattacker blev det innan han till slut somnade utmattad och ynklig ("jag e mycke' sjuk"). Två omgångar hamnade på golvet, den tredje fångade jag faktiskt upp i hinken. Tvätta och skura golv, tvätta kläder, pyssla om.
Som av en händelse var Per på julfest på jobbet - och hade varit på en annan julfest förra veckan då Ida spydde ned allt. Anar en nesligt uttänkt plan. Så på morgonen, efter lite samtal med dagis fick vi inse faktum. Ida kunde inte heller delta i lusse-tåget. Båda ungarna var rejält besvikna och ledsna, men med en inre mognad som fick mig att häpna gick det ganska snabbt att bryta sorgen. Som av en lycklig slump hade vi köpt pepparkakshus som jag byggt ihop kvällen innan, så med löfte om kristyr och godis-dekorering av den var de ganska glada ändå. Tack o lov för halvfärdiga produktioner som ger lätta mamma-poäng! Efter otroligt kladd och visst slagsmål har vi nu en kaotisk kreation täckt av vit, grön och rosa kristyr och en hel non-stop-påse. Jag är nog mest stolt av alla tre...och mest ebsviken över att missa sista gemensamma dagis-lussen. Lucia blir så mycket mer på blodigt allvar för skolbarn, och glädjen minskar i samma takt.
Annars är det en märklig magsjuka det här som sprider sig över landet. Som en vinterkräksjuka light. Först lite magont, sen kräkas upp det som finns i magen. För Ida räckte det med en gång, för Sten till dess magen var tom. Sedan nästan helt återställd nästa dag, med ganska vanlig aptit. Ida hade lite feber, men Sten verkar klara sig från det. Och inkubationstiden verkar vara runt 6-7 dagar i flera fall, om det inte är en slump. Och ingen diarré, tvärtom. Nu håller vi bara tummarna tills de vitnar att Per och jag klarar oss även denna gång. (ta i trä)
Andra bloggar om: barn, mamma, lucia, vinterkräksjuka, magsjuka, förälder
torsdag 13 december 2007
tisdag 11 december 2007
Dagen då jag dödade min karriär
Igår torpederade jag min karriär. Och min fortsatta vistelse på instutionen - tur att det inte gäller mer än nåt halvår till. I ett utbrott av allmän inkompetens, hybris och åderförkalkning hade De Fyras Gäng försökt få igenom en ny kursplan för ett av ämnena utan att passera Gå (dvs Styrelsen). De fick bakläxa i fakulteten och ärendet studsade tillbaka till styrelsen. Första gången jag eller någon annan doktorand lade ögonen på den nya planen var i fredags. Inte för att någon av oss har involverats eller tillfrågats på något formellt vis, men de få gånger vi lyckats få tillfälle att uttrycka våra åsikter har de gått på tvärs mot det som nu framlades på pappret.
Alla studenter vi mött, all erfarenhet från pedagogiska utbildningar, talade för bättre grundkunskaps-förmedling, struktur, faktainlärning. Vad vi får är luftslott, önskedrömmar ideologiska brasklappar. Föralldel, det kan man väl köra på, om det finns någon chans att få studenter. För utan studenter inga pengar, och vår ekonomi är katastrofal nog ändå. Hann visa kursplanen för kanske halvdussinet doktorander innan mötet, vilket är de flesta som är aktiva ändå. Reaktionen från samtliga var att det är uselt och ekonomiskt oförsvarbart. Som doktorandrepresentant i styrelsen var det mitt ansvar att ta upp detta på tisdagens möte. Hade magont hela helgen.
Efter en absolut minimal föredragelse kom frågan om kommentarer. Jag frågade ärligt var de trodde studenter utbildade på detta sätt skulle få anställning någonstans? Vilket sorts söksunderlag de trodde sig kunna förvänta? Till svar fick jag floskler och rena känsloargument: det borde vara så här, det här borde vara den nya framtiden för ämnet. Inga undersökningar hos vare sig arbetsmarknad eller studenter som stödde detta - och det dessutom från fyra personer som doktorerade på 70-talet och knappt satt foten utanför universitetet sedan dess.
Men jag hade tydligen öppnat dammluckorna, studeranderepresentanterna hoppade in och var om möjligt mer kritiska. De hade iallafall haft ett möte med lärarna, men de synpunkter de lagt fram hade inte på något vis inkorporerats (samma som doktoranderna framfört). I slutändan fanns inget stöd från vare sig studenter, doktorander, övriga lärare eller prefekt.
Jag var alldeles skakig när jag gick därifrån. Men det skulle bli bättre. På lunchen kom en av lärarna instormande i doktorandernas matrum alldeles förbi av ilska. Inte rakt mot mig, men jag var den enda där som varit med på mötet. Det slutade med att vi hamnade i en ganska hetsig diskussion där han betedde sig som en 11-åring och gnällde över att ingen uppskattar honom, ingen förstår honom, ingen har samma insikt som han. Sen förolämpade han våra avhandlingsprojekt med en svepande gest, trots att han inte skulle kunna repetera ens det mest grundläggande om våra projekt under pistolhot. Hela hans argument var att om vi var så otacksamma för den tid han och de andra lagt ned på detta så kanske det var bäst att alla lärare tog tjänstledigt. På vilket jag svarade med tystnad. Hur i hela friden kan en 60-årig man vara i behov av bekräftelse av sin omgivning på ett sätt som skulle vara pinsamt för en 6-åring?
Sen var han arg för att vi inte förvarnat om att vi skulle rösta mot. När jag poängterade att de inte visat kursplanen för oss förrän två dagar i föväg så blev han purken och sa att ingen hade sagt åt honom att han måste ta kontakt med doktoranderna. Ingen hade sagt åt honom.
Om de tycker att våra åsikter är oviktiga kan de väl knappast klaga på att de inte fått förhandsinformation om dom.
Jag är så in i märgen trött på denna generation som har vant sig vid att världen böjer sig för deras nycker och infall - särskilt de som valt en helt akademisk karriär. De verkar fortfarande ha svårt för att inse att universitetet inte är deras personlinga leklåda. Deras beslut och handlingar får konsekvenser som påverkar inte bara studenterna, utan andra anställda som kan bli friställda för att ekonomin är i botten. Är man tre år från pensioneringen, med rejäla forskningsanslag, kanske sådant inte bekymrar en. Men det bekymrar OSS.
Jag är en hård förespråkare för anställningstrygghet, men jag börjar anse att professurer och även lektorat ska vara på 5-års förordnande, som förlängs endast efter en extern revision av kursutvärderingar, handledningsutvärdering och förmåga att knyta kreativ forskning och projekt till institutionen. Annars åker man ut på sin snövita, överpriviligierade, feta häck!
Tills vidare får jag nog hålla mig i min del av byggnaden.
Andra bloggar om: universitet, forskning, doktorand
Alla studenter vi mött, all erfarenhet från pedagogiska utbildningar, talade för bättre grundkunskaps-förmedling, struktur, faktainlärning. Vad vi får är luftslott, önskedrömmar ideologiska brasklappar. Föralldel, det kan man väl köra på, om det finns någon chans att få studenter. För utan studenter inga pengar, och vår ekonomi är katastrofal nog ändå. Hann visa kursplanen för kanske halvdussinet doktorander innan mötet, vilket är de flesta som är aktiva ändå. Reaktionen från samtliga var att det är uselt och ekonomiskt oförsvarbart. Som doktorandrepresentant i styrelsen var det mitt ansvar att ta upp detta på tisdagens möte. Hade magont hela helgen.
Efter en absolut minimal föredragelse kom frågan om kommentarer. Jag frågade ärligt var de trodde studenter utbildade på detta sätt skulle få anställning någonstans? Vilket sorts söksunderlag de trodde sig kunna förvänta? Till svar fick jag floskler och rena känsloargument: det borde vara så här, det här borde vara den nya framtiden för ämnet. Inga undersökningar hos vare sig arbetsmarknad eller studenter som stödde detta - och det dessutom från fyra personer som doktorerade på 70-talet och knappt satt foten utanför universitetet sedan dess.
Men jag hade tydligen öppnat dammluckorna, studeranderepresentanterna hoppade in och var om möjligt mer kritiska. De hade iallafall haft ett möte med lärarna, men de synpunkter de lagt fram hade inte på något vis inkorporerats (samma som doktoranderna framfört). I slutändan fanns inget stöd från vare sig studenter, doktorander, övriga lärare eller prefekt.
Jag var alldeles skakig när jag gick därifrån. Men det skulle bli bättre. På lunchen kom en av lärarna instormande i doktorandernas matrum alldeles förbi av ilska. Inte rakt mot mig, men jag var den enda där som varit med på mötet. Det slutade med att vi hamnade i en ganska hetsig diskussion där han betedde sig som en 11-åring och gnällde över att ingen uppskattar honom, ingen förstår honom, ingen har samma insikt som han. Sen förolämpade han våra avhandlingsprojekt med en svepande gest, trots att han inte skulle kunna repetera ens det mest grundläggande om våra projekt under pistolhot. Hela hans argument var att om vi var så otacksamma för den tid han och de andra lagt ned på detta så kanske det var bäst att alla lärare tog tjänstledigt. På vilket jag svarade med tystnad. Hur i hela friden kan en 60-årig man vara i behov av bekräftelse av sin omgivning på ett sätt som skulle vara pinsamt för en 6-åring?
Sen var han arg för att vi inte förvarnat om att vi skulle rösta mot. När jag poängterade att de inte visat kursplanen för oss förrän två dagar i föväg så blev han purken och sa att ingen hade sagt åt honom att han måste ta kontakt med doktoranderna. Ingen hade sagt åt honom.
Om de tycker att våra åsikter är oviktiga kan de väl knappast klaga på att de inte fått förhandsinformation om dom.
Jag är så in i märgen trött på denna generation som har vant sig vid att världen böjer sig för deras nycker och infall - särskilt de som valt en helt akademisk karriär. De verkar fortfarande ha svårt för att inse att universitetet inte är deras personlinga leklåda. Deras beslut och handlingar får konsekvenser som påverkar inte bara studenterna, utan andra anställda som kan bli friställda för att ekonomin är i botten. Är man tre år från pensioneringen, med rejäla forskningsanslag, kanske sådant inte bekymrar en. Men det bekymrar OSS.
Jag är en hård förespråkare för anställningstrygghet, men jag börjar anse att professurer och även lektorat ska vara på 5-års förordnande, som förlängs endast efter en extern revision av kursutvärderingar, handledningsutvärdering och förmåga att knyta kreativ forskning och projekt till institutionen. Annars åker man ut på sin snövita, överpriviligierade, feta häck!
Tills vidare får jag nog hålla mig i min del av byggnaden.
Andra bloggar om: universitet, forskning, doktorand
måndag 26 november 2007
Dagens skratt
Rocky må sakta mogna från cynisk 20-åring till cynisk och bitter 30-åring - men den underbara fingerkänslan finns kvar - bloggerkommenterarmyran... :D:D:D
Rockys hemsida
Rockys hemsidasöndag 25 november 2007
Barnen gympar iallafall...
Ungarna har äntligen kommit upp i den åldern att man kan somna om efter det att de själva vaknat kl 7 på söndagsmorgonen. För mig har detta varit en dröm vid horisonten så länge att det är knappt att man tror att det är sant. Lite hjälper väl Barnkanalen till också. Som så ofta händer hade alla hamnat i samma säng under nattens timmar, och när Ida 5 år vaknade gick jag tillbaka till barnrummet med henne och satte på TV:n. Kröp ned innerst på den breda nederdelen av våningssängen (nobelpris till den uppfinnaren) och somnade om. Vaknade upp igen efter nån halvtimme då Sten 3 år dök upp med täcke, kudde, gosedjur och allehanda leksaker han släpat med sig på sin pligrimsfärd in till vår sängkammare (måste varit gårdfarihandlare i ett tidigare liv). Somnade om igen.
Vaknade vid 8.30 av att båda ungar stretchade till det där märkligt surrealistiska gympa-programmet där en av programledarna har ett krokodilhuvud... (har aldrig förstått den logiken). Om det finns nåt gulligare än barnrumpor i pyjamas som gör gympaövningar så vet iallafall inte jag vad det skulle kunna vara. Medans jag gick iväg till badrummet för att tvätta håret organiserade storasyster ett byggprojekt med klossar för sig och lillebror. Kunde duscha i 20 minuter utan några skrik- och gråtkriser, bara ett par besök av ungarna för att informera mig om projektets framväxt. 20 minuter!!! Nästan så jag blir tårögd bara av tanken.
Pratade med en kollega och tillika relativt nybliven far förra veckan, glad och lycklig naturligtvis, men efter 4 månader har han insett att egentid i mer än 2 minuter är nästintill lika ouppnåeligt som en god ekonomi. Kunde trösta honom med att det räckte med 4-5 år innan man faktiskt kunde få hela 15 minuter ibland om morgnarna. Bäst av allt är att se hur ungarna leker med varandra. Ida som förstående och uppmuntrande lekledare, Sten som allt mer betänksam och entusiastisk lekkamrat, inte längre i tårar över att inte förstå, inte kunna, inte göra sig förstådd.
Efter 40 minuter inträffade första konflikten, vilket löstes av att Sten fick komma och äta frukost med mig. Sen lekte de vidare med alla djuren som numera bebodde deras stad. Själv packade jag mig iväg till jobbet, eftersom den där märkliga trötthets-sjukan som drabbat alla slog till för andra gången hos mig i veckan. Inser att man är sjuk när man efter tre koppar kaffe inte ens orkar surfa på nätet utan bara stirrar tomt framför sig. Men klarar inte av att sjukanmäla mig, eftersom det blir ett inkomstbortfall så här innan jul. Så det får bli helgjobb igen. På väg genom snömodden lyssnade jag på Godmorgon Världen på P1, med en underbar krönika av Sara Kadefors om kalas-nojor och jeans-köpar-mardrömmar som kunde ha plockats direkt ur min egen skruvade verklighet. Skönt att veta att vi inte är ensamma i skärselden. Lyssna på den - ni som missat den.
Andra bloggar om: mamma, barn, förälder, småbarn, universitet, forskning
Vaknade vid 8.30 av att båda ungar stretchade till det där märkligt surrealistiska gympa-programmet där en av programledarna har ett krokodilhuvud... (har aldrig förstått den logiken). Om det finns nåt gulligare än barnrumpor i pyjamas som gör gympaövningar så vet iallafall inte jag vad det skulle kunna vara. Medans jag gick iväg till badrummet för att tvätta håret organiserade storasyster ett byggprojekt med klossar för sig och lillebror. Kunde duscha i 20 minuter utan några skrik- och gråtkriser, bara ett par besök av ungarna för att informera mig om projektets framväxt. 20 minuter!!! Nästan så jag blir tårögd bara av tanken.
Pratade med en kollega och tillika relativt nybliven far förra veckan, glad och lycklig naturligtvis, men efter 4 månader har han insett att egentid i mer än 2 minuter är nästintill lika ouppnåeligt som en god ekonomi. Kunde trösta honom med att det räckte med 4-5 år innan man faktiskt kunde få hela 15 minuter ibland om morgnarna. Bäst av allt är att se hur ungarna leker med varandra. Ida som förstående och uppmuntrande lekledare, Sten som allt mer betänksam och entusiastisk lekkamrat, inte längre i tårar över att inte förstå, inte kunna, inte göra sig förstådd.
Efter 40 minuter inträffade första konflikten, vilket löstes av att Sten fick komma och äta frukost med mig. Sen lekte de vidare med alla djuren som numera bebodde deras stad. Själv packade jag mig iväg till jobbet, eftersom den där märkliga trötthets-sjukan som drabbat alla slog till för andra gången hos mig i veckan. Inser att man är sjuk när man efter tre koppar kaffe inte ens orkar surfa på nätet utan bara stirrar tomt framför sig. Men klarar inte av att sjukanmäla mig, eftersom det blir ett inkomstbortfall så här innan jul. Så det får bli helgjobb igen. På väg genom snömodden lyssnade jag på Godmorgon Världen på P1, med en underbar krönika av Sara Kadefors om kalas-nojor och jeans-köpar-mardrömmar som kunde ha plockats direkt ur min egen skruvade verklighet. Skönt att veta att vi inte är ensamma i skärselden. Lyssna på den - ni som missat den.
Andra bloggar om: mamma, barn, förälder, småbarn, universitet, forskning
torsdag 22 november 2007
Svärdottersdrömmar - bakom statistiken
Nättidningen Allt om Barn meddelar i svarta rubriker att Vi Föräldrar har gjort nån sorts undersökning som visar att mammor är besvikna på sina svärföräldrar. Fast egentligen visar undersökningen att 52% faktiskt är nöjda med omfattningen av hur svärföräldrarna ställer upp - 48% skulle vilja ha mer hjälp. Och man har inte frågat papporna om deras uppfattning av "sina" svärföräldrar...mormor och morfar. Jag blir oerhört trött på att viktiga frågor alltid ska diskuteras utifrån förvanskningar och löpsedelsmentalitet.
Det är intressant att många kvinnor troligen har svårt att kommunicera med svärföräldrar när det gäller barnen, man trippar lätt på tå, missförstår eller klampar på i ullstrumporna. Åt båda hållen. Det är ju ett släktskap som uppstått sent i livet, med potentiellt nära kontakt - den andra hälfts föräldrar - samtidigt som man aldrig hinner riktigt lära känna varandra. Inte konstigt att det blir jobbigt.
Själv har det tagit mig år att kunna slappna av runt svärmor. Hon är trevlig och vill väl - för väl ibland. Man kan knappt andas utan att hon snubblar över sig själv för att se vad jag vill ha. Det tog ett tag innan vi skaffade barn iallafall, så vi hann slipa ned de värsta kanterna mellan oss, de ömmaste områdena. Man lär sig acceptera och leva med varandras egenheter, även om hon inte kan ställa fram en skål potatis utan att oja sig över hur dåligt det blev, hela tiden ursäkta sig och presenterna som köpts, hur besöket organiserats, hur saften smakar...
När vi fick barn är det inte så att det är svårt att få dom att ställa upp. De var ett par år iväg från pensionen och helt överlyckliga att ställa upp. Ofta riktigt duktiga också eftersom de övat upp färdigheterna redan på ett par kusiner till mina barn. Samtidigt hela tiden nervösa att trampa mig/oss på tårna. Jag lämnar med glädje över ungarna till farmor och farfar - de har koll på rutiner, de älskar att ha dom hos sig, och vi kommer bäst överens om vi inte hela tiden måste vistas i samma rum, eftersom svärmor då blir så nervös att jag ska tycka att hon inkräktar på "mitt" revir. Blir mest av allt trött på att hon inte involverar sin son - som barnens far är han fullt kapabel att delge tvätt-, sov-, utflykts, tröste- och lektips. Hon vet detta till stor del, men det är hennes rädsla att jag ska känna mig undanskuffad som tar över (läs: hennes egna erfarenheter av en ganska krävande svärmor...). Själv vill jag bara sitta i soffan med en tidning och njuta av 20 minuters egentid..."take it away grandma!"
Det är mina föräldrar som är problemet. 40-talister som ännu jobbar och som njuter fullt ut av att de är vid god hälsa, utan barn i hemmet och med redig ekonomi. De har ett hem som är en mardröm för varje småbarnsförälder. Med glasskulpturer, sladdar överallt, TV som lätt vickar över, trappa de vägrat skaffa grind till så att jag aldrig kunde slappna av i fem sekunder innan ungarna nyligen blev stora nog. Min mamma gick aldrig upp på morgnarna när jag kom ned med 2-åring och nyfödd, helt utmattad efter dålig sömn på luftmadrassen. Hon ringde nästan aldrig upp och bad få ungarna över helgen. Det fanns inte barnbestick, blöjor eller nappflaskor hos dom - vi fick alltid släpa med allt. Däremot köpte de dyra och onödiga leksaker de själva föll för - men som barnen då var alldeles för små för.
Kanske spelar det in att mormors mamma alltid hade många och ljudliga åsikter om barnhantering när jag var liten - kanske gör hon vad som helst för att inte bli den som lägger sig i och tar över och får mig att känna mig misslyckad. Kanske kan den generationen inte släppa känslan av att vara universums center som alla ska rätta sig efter. Varför ska de ändra på sina liv, sin vardag, för att göra plats för småbarn som ändå kommer bli stora om några år. Att de åren är en evighet föt uttrötta föräldrar är en sak som inte riktigt sjunker in.
Nu är barnen större och börjar bli lite 'roligare' för mormor och morfar att umgås med. Så de börjar sakta bidra med annat än pengar. Som utfattig akademiker-mamma är pengar alltid välkommet. Men det har funnits åtskilliga tillfällen då jag hellre skulle tagit en god natts sömn, en ledig dag, hjälp med hämtning på dagis osv. Då är det tur att man har svärmor och svärfar...
Andra bloggar om: mamma, förälder, barn, svärmor, mormor, 40-talist, farmor
Det är intressant att många kvinnor troligen har svårt att kommunicera med svärföräldrar när det gäller barnen, man trippar lätt på tå, missförstår eller klampar på i ullstrumporna. Åt båda hållen. Det är ju ett släktskap som uppstått sent i livet, med potentiellt nära kontakt - den andra hälfts föräldrar - samtidigt som man aldrig hinner riktigt lära känna varandra. Inte konstigt att det blir jobbigt.
Själv har det tagit mig år att kunna slappna av runt svärmor. Hon är trevlig och vill väl - för väl ibland. Man kan knappt andas utan att hon snubblar över sig själv för att se vad jag vill ha. Det tog ett tag innan vi skaffade barn iallafall, så vi hann slipa ned de värsta kanterna mellan oss, de ömmaste områdena. Man lär sig acceptera och leva med varandras egenheter, även om hon inte kan ställa fram en skål potatis utan att oja sig över hur dåligt det blev, hela tiden ursäkta sig och presenterna som köpts, hur besöket organiserats, hur saften smakar...
När vi fick barn är det inte så att det är svårt att få dom att ställa upp. De var ett par år iväg från pensionen och helt överlyckliga att ställa upp. Ofta riktigt duktiga också eftersom de övat upp färdigheterna redan på ett par kusiner till mina barn. Samtidigt hela tiden nervösa att trampa mig/oss på tårna. Jag lämnar med glädje över ungarna till farmor och farfar - de har koll på rutiner, de älskar att ha dom hos sig, och vi kommer bäst överens om vi inte hela tiden måste vistas i samma rum, eftersom svärmor då blir så nervös att jag ska tycka att hon inkräktar på "mitt" revir. Blir mest av allt trött på att hon inte involverar sin son - som barnens far är han fullt kapabel att delge tvätt-, sov-, utflykts, tröste- och lektips. Hon vet detta till stor del, men det är hennes rädsla att jag ska känna mig undanskuffad som tar över (läs: hennes egna erfarenheter av en ganska krävande svärmor...). Själv vill jag bara sitta i soffan med en tidning och njuta av 20 minuters egentid..."take it away grandma!"
Det är mina föräldrar som är problemet. 40-talister som ännu jobbar och som njuter fullt ut av att de är vid god hälsa, utan barn i hemmet och med redig ekonomi. De har ett hem som är en mardröm för varje småbarnsförälder. Med glasskulpturer, sladdar överallt, TV som lätt vickar över, trappa de vägrat skaffa grind till så att jag aldrig kunde slappna av i fem sekunder innan ungarna nyligen blev stora nog. Min mamma gick aldrig upp på morgnarna när jag kom ned med 2-åring och nyfödd, helt utmattad efter dålig sömn på luftmadrassen. Hon ringde nästan aldrig upp och bad få ungarna över helgen. Det fanns inte barnbestick, blöjor eller nappflaskor hos dom - vi fick alltid släpa med allt. Däremot köpte de dyra och onödiga leksaker de själva föll för - men som barnen då var alldeles för små för.
Kanske spelar det in att mormors mamma alltid hade många och ljudliga åsikter om barnhantering när jag var liten - kanske gör hon vad som helst för att inte bli den som lägger sig i och tar över och får mig att känna mig misslyckad. Kanske kan den generationen inte släppa känslan av att vara universums center som alla ska rätta sig efter. Varför ska de ändra på sina liv, sin vardag, för att göra plats för småbarn som ändå kommer bli stora om några år. Att de åren är en evighet föt uttrötta föräldrar är en sak som inte riktigt sjunker in.
Nu är barnen större och börjar bli lite 'roligare' för mormor och morfar att umgås med. Så de börjar sakta bidra med annat än pengar. Som utfattig akademiker-mamma är pengar alltid välkommet. Men det har funnits åtskilliga tillfällen då jag hellre skulle tagit en god natts sömn, en ledig dag, hjälp med hämtning på dagis osv. Då är det tur att man har svärmor och svärfar...
Andra bloggar om: mamma, förälder, barn, svärmor, mormor, 40-talist, farmor
lördag 17 november 2007
Brott & Straff i Medieversum
Några av de konstigaste episoderna i gamla Stålmannen-tidningen var Bizarro-världen, där allt var tvärtom och absurt Ibland känns det som om det var en förebild av den värdebild som utmålas av medierna idag. Små händelser förstoras till jättelika skandaler medans korruption på hög nivå blir en liten undangömd blänkare. Vad som saknas i Sverige efter det att den oftast riktigt lysande TV-satiren DHH (Detta Har Hänt) lades ner (varför!??) är politiks satir på hög nivå. Motsvarande geniet Jon Stewart i The Daily Show. Schyfferts kortvariga program i kanal 5 som byggde på den idén föll tragiskt kort. Det blev inte så mycket en skarp titt på politiker och medias hantering av politiken, som ett rent slapstick-program med en hel del stjärthumor. Det närmaste som går att komma denna högsta form av humor är nog Starkt Material i P3 - de visar att det går att göra hysteriskt roliga analyser av politik och media i dagens Sverige. Lyft upp det programmet på TV-nivå. Eller förresten - gör inte det, för SVTs ledning får nog diarré bara av tanken att producera något genuint utmanade och skarpsinnigt.
En märklig händelse i veckan var det uppenbart taffliga försöket av en PR-spindoktor på Prime att rädda moderaternas anseende med att försöka få bloggare och media att uppmärksamma en ihopklippt video på Youtube med exempel på Mona Sahlins kortaffärer och obetalda räkningar. Sveriges radios P1-program Medierna (makes my lördagsmorgon any time) ringde upp snillet och undrade vad han höll på med. Tydligen hade det inte räckt med att läcka ut filmen igen på Youtube och se till att höger-bloggare skrev om Sahlins fadäser - drevet ville inte gå igång så han försökte knuffa igång ytterligare nätskribenter. Varvid en del tog illa vid sig av de övertydliga knuffarna och blåste i visselpipan. Är detta det bästa Sveriges spin-doktorer kan komma upp med kan vi alla ta det lugnt.
Högerpopulisterna verkar genuint förvånade över att deras ploj inte funkat. Här är varför: Sahlins felsteg, idiotiska som de var, resulterade i det enda kännbara straff politiker kan få - time out. Och i hennes fall troligen posten som statsminister dessutom. Jag är inget fan av Sahlin, men i brottsliga termer så har hon "avtjänat" sitt straff, till skillnad från de horder av laglydiga moderater som nu avslöjas som de nyliberala gör-som-jag-säger-inte-som-jag-gör skattefifflar de alltid varit. Flera av dem kan säkert göra comeback om några år, ångerfyllda och nyfrälsta. Men inget PR-snille kan få dem helgonförklarade genom att bara dra fram gammalt överspelat smutsigt byk hos sossarna.
Apropå att motvilligt ta ställning för individer man har föga till övers för: Britney körde tydligen över ännu en paparazzos fot när hon skulle ta sig från ett hotell. Fotograferna omringar bilen och flyttar inte på sig trots att de blir ljudligt ombedda att göra det. Så när hon backar kör hon över en av deras fötter. Buhu. Allvarligt talat, om nån är så j-a puckad att de inte flyttar på sig för en rörlig bil får de väl skylla sig själv! Om jag var BS skulle jag låta bli att flytta bilen nästa gång, men stämma skiten ur samtliga närvarande för egenmäktigt förfarande och kidnappning, eftersom de inte vill låta henne utnyttja sin medborgeliga rätt att förflytta sig. Suck it up eller skaffa ett riktigt jobb!
Andra bloggar om: media, alliansen, Mona Sahlin, Prime, Starkt Material, Medierna, Britney Spears, humor, satir, politik
En märklig händelse i veckan var det uppenbart taffliga försöket av en PR-spindoktor på Prime att rädda moderaternas anseende med att försöka få bloggare och media att uppmärksamma en ihopklippt video på Youtube med exempel på Mona Sahlins kortaffärer och obetalda räkningar. Sveriges radios P1-program Medierna (makes my lördagsmorgon any time) ringde upp snillet och undrade vad han höll på med. Tydligen hade det inte räckt med att läcka ut filmen igen på Youtube och se till att höger-bloggare skrev om Sahlins fadäser - drevet ville inte gå igång så han försökte knuffa igång ytterligare nätskribenter. Varvid en del tog illa vid sig av de övertydliga knuffarna och blåste i visselpipan. Är detta det bästa Sveriges spin-doktorer kan komma upp med kan vi alla ta det lugnt.
Högerpopulisterna verkar genuint förvånade över att deras ploj inte funkat. Här är varför: Sahlins felsteg, idiotiska som de var, resulterade i det enda kännbara straff politiker kan få - time out. Och i hennes fall troligen posten som statsminister dessutom. Jag är inget fan av Sahlin, men i brottsliga termer så har hon "avtjänat" sitt straff, till skillnad från de horder av laglydiga moderater som nu avslöjas som de nyliberala gör-som-jag-säger-inte-som-jag-gör skattefifflar de alltid varit. Flera av dem kan säkert göra comeback om några år, ångerfyllda och nyfrälsta. Men inget PR-snille kan få dem helgonförklarade genom att bara dra fram gammalt överspelat smutsigt byk hos sossarna.
Apropå att motvilligt ta ställning för individer man har föga till övers för: Britney körde tydligen över ännu en paparazzos fot när hon skulle ta sig från ett hotell. Fotograferna omringar bilen och flyttar inte på sig trots att de blir ljudligt ombedda att göra det. Så när hon backar kör hon över en av deras fötter. Buhu. Allvarligt talat, om nån är så j-a puckad att de inte flyttar på sig för en rörlig bil får de väl skylla sig själv! Om jag var BS skulle jag låta bli att flytta bilen nästa gång, men stämma skiten ur samtliga närvarande för egenmäktigt förfarande och kidnappning, eftersom de inte vill låta henne utnyttja sin medborgeliga rätt att förflytta sig. Suck it up eller skaffa ett riktigt jobb!
Andra bloggar om: media, alliansen, Mona Sahlin, Prime, Starkt Material, Medierna, Britney Spears, humor, satir, politik
tisdag 13 november 2007
Varför jag aldrig blir miljonär
Varför blir vissa människor miljonärer och andra tillbringar livet med att sälja gamla barnkläder på Tradera för att få pengar till lite nyare begagnade kläder till barnen?
Drivkraft tror jag är en starkt bidragande faktor. Förmågan att bara dra igång med något och satsa på det. Vare sig det är Youtube eller Skype eller tetrapack.
Dåochdå drabbas de flesta av oss av "briljanta" idéer som definitivt skulle kunna skjutsa in oss i 6-siffriga månadslöner. En del överlever inte morgonens ljus dagen efter krogbesöket som var upphovet till genidraget (= designade flytbojar formade som djur och kändisar). Medans andra faktiskt har en liten, liten chans att klara sig som god idé. Som den jag fick nyss:
Nörd-konsultfirma.
Nuförtiden finns det ju tjänster för allt, personliga pensionsfondsplacerare, hunddagis-skötare, personal shopper, bröllopsplanerare osv. Men ingen för den absolut mest frustrerade marknaden av alla: teknikmarknaden.
Dags att köpa ny kompakt digitalkamera? Välkommen till djungeln! Pixlar, slutartider, inzoominingar, autofokus, etc, etc.
Ny TV? HD eller LCD eller Plasma eller...
Digitalbox? Bredband? Skrivare? Scanner? CD-spelare? Mp3? Videokamera? MOBIL!!???
Det krävs en civilingenjörsexamen för att hålla koll på alla tekniska detaljer, alternativ, smarta och osmarta lösningar. Vad som är nödvändigt och vad som är dyrbart tjafs!
Men nu är det slut på magsyra och ångestframkallande stressmoment. För en billig peng i månaden har Du konstant tillgång till våra kvalificerade teknik-nördar. Utifrån den profil vi skapar av Dig, Dina intressen, ekonomi, prioriteringar och gillanden rensar vi upp i djungeln och ger dig informerade förslag på vilket märke, vilken teknisk lösning och vilken pryl som passar dig. Behöver du verkligen Gps i mobilen, föredrar du separat musikspelare, är inspelningsbar HD-DVD ett måste för en person med dina vanor..?
Vi sköter inköp och kontakt med säljare, ser till att du får installationen skött. Och när, som oundvikligen händer, saker och ting slutar att fungera, så tar vi kontakt med supporten i två timmars telefonkö, och med vår oersättliga kunskap om teknik och jurudik så kan de bara glömma att försöka slå blå dunster i våra ögon!
Vi är tillgängliga 24 timmar om dygnet - funderar du på en ny mobil, skicka ett mejl och inom 1 timma har du en kort och koncis lista över de alternativ vi anser passar dina behov bäst, med beskrivningar över för- och nackdelar. Vill du veta mer så är det bara att ringa upp och prata igenom alternativen med våra trevliga och entusiastiska nördar!
Tänk om man hade lite mer drivkraft - jag skulle bli miljonär inom ett år - sedan sälja allt till Google och bli miljardär!
Det får bli plan B istället - stämma den företagsamma individ som verkligen drar igång med detta för idé-stöld...
Andra bloggar om: teknologi, humor, teknik
Drivkraft tror jag är en starkt bidragande faktor. Förmågan att bara dra igång med något och satsa på det. Vare sig det är Youtube eller Skype eller tetrapack.
Dåochdå drabbas de flesta av oss av "briljanta" idéer som definitivt skulle kunna skjutsa in oss i 6-siffriga månadslöner. En del överlever inte morgonens ljus dagen efter krogbesöket som var upphovet till genidraget (= designade flytbojar formade som djur och kändisar). Medans andra faktiskt har en liten, liten chans att klara sig som god idé. Som den jag fick nyss:
Nörd-konsultfirma.
Nuförtiden finns det ju tjänster för allt, personliga pensionsfondsplacerare, hunddagis-skötare, personal shopper, bröllopsplanerare osv. Men ingen för den absolut mest frustrerade marknaden av alla: teknikmarknaden.
Dags att köpa ny kompakt digitalkamera? Välkommen till djungeln! Pixlar, slutartider, inzoominingar, autofokus, etc, etc.
Ny TV? HD eller LCD eller Plasma eller...
Digitalbox? Bredband? Skrivare? Scanner? CD-spelare? Mp3? Videokamera? MOBIL!!???
Det krävs en civilingenjörsexamen för att hålla koll på alla tekniska detaljer, alternativ, smarta och osmarta lösningar. Vad som är nödvändigt och vad som är dyrbart tjafs!
Men nu är det slut på magsyra och ångestframkallande stressmoment. För en billig peng i månaden har Du konstant tillgång till våra kvalificerade teknik-nördar. Utifrån den profil vi skapar av Dig, Dina intressen, ekonomi, prioriteringar och gillanden rensar vi upp i djungeln och ger dig informerade förslag på vilket märke, vilken teknisk lösning och vilken pryl som passar dig. Behöver du verkligen Gps i mobilen, föredrar du separat musikspelare, är inspelningsbar HD-DVD ett måste för en person med dina vanor..?
Vi sköter inköp och kontakt med säljare, ser till att du får installationen skött. Och när, som oundvikligen händer, saker och ting slutar att fungera, så tar vi kontakt med supporten i två timmars telefonkö, och med vår oersättliga kunskap om teknik och jurudik så kan de bara glömma att försöka slå blå dunster i våra ögon!
Vi är tillgängliga 24 timmar om dygnet - funderar du på en ny mobil, skicka ett mejl och inom 1 timma har du en kort och koncis lista över de alternativ vi anser passar dina behov bäst, med beskrivningar över för- och nackdelar. Vill du veta mer så är det bara att ringa upp och prata igenom alternativen med våra trevliga och entusiastiska nördar!
Tänk om man hade lite mer drivkraft - jag skulle bli miljonär inom ett år - sedan sälja allt till Google och bli miljardär!
Det får bli plan B istället - stämma den företagsamma individ som verkligen drar igång med detta för idé-stöld...
Andra bloggar om: teknologi, humor, teknik
måndag 12 november 2007
Integriteten mellan askan och elden
Övervakarsamhället skrämmer mig, även om jag ännu själv inte blivit (medvetet) kränkt så pass att jag orkar uppbåda korstågsanda. Jag är uppkopplad och digital i min vardag till 90%, från betalkort till epost till facebook till kameraövervakning till kortläsare. Men det som skrämmer mig än mer är det avgrundsdjup som finns mellan våra värderingar och de övergrepp på individuellt plan som vår nya teknik gett upphov till. När jag var liten sprang man dåochdå på blottare och knäppisar med en kamera på stranden. I dagens samhälle kan de videofilma från andra sidan gatan bakom en gardin i nattmörker och lägga ut skiten på internet för allmän beskådan på en minut. Vad somtidigare krävde civilingenjörsutbildning och en mindre personlig förmögenhet kan vilken förtidspensionerad sexualförbrytare som helst ta itu med. Samtidigt som snustorra jurister har svårt att vakna upp till att digitala medier kräver helt andra lösningar än bara överförda gammal bestämmelser från boktryckarkonstens gryning.
Inom universitetsvärlden är detta plågsamt påtagligt, vi får beslutsfattare, administratörer och jurister som helt enkelt inte kan eller klarar av att göra karriär på mer välbetalda jobb. Spridning av forskning och information hindras av copyright-galna mähän som tror att vi tjänar pengar på våra tabeller och diagram.
Och sedan finns de där mycket besvärliga gråzonerna, där det å ena sidan är kristallklart vad som är moraliskt riktigt, å andra sidan näst intill omöjligt att lagstifta om. Efter nyår kommer ett förslag om en ny lagstiftning för att förhindra smygfotografering av andra människor i situationer som "upplevs som kränkande". Som exempel tas upp fallet med mannen som smygfilmade sin f.d. flickvän när hon hade sex, och hyresvärden som borrade ett hål in i duschen för att smygfilma sin hyresgäst. Båda fälldes, men inte för filmningen - för i lag är det inte förbjudet. Ur ett allmänmänskligt perspektiv håller nog de allra flesta med om att detta är övergrepp av värsta sorten. Det kan bara betecknas som visuell våldtäkt på integriteten, likt att filma någon på toan och lägga ut det på nätet för allmän beskådan. Tekniken och nätet gör att alla dessa beteenden förstoras bortom alla proportioner.
Samtidigt, hur lagstiftar man emot det? Blir det förbjudet att ta bilder av sina nära och kära på stranden om någon annan råkar komma med på bild? Kan politiker och kändisar stämma fotografer och journalister om de tar bilder av dem i pinsamma situationer? Vart går gränsen? På något vis så blir brottet syftet snarare än handlingen. Om syftet är att ta makt över någon, inkräkta deras privatliv, förlöjliga dom - då är det straffbart. Är det allmännyttigt så är det lagligt. Gissa om papparazzi är en stoooor gråzon.
Har aldrig köpt en kändistidning, är genuint oförstående inför suddiga bilder på kändisar som solar topless på sin bakgård. Men lika väl som amerikanarnas mantra om "terrorister" innebar att varje halvdemokrati och diktatur fick grönt kort att spärra in oliktänkande på obestämd tid, på samma vis kan en sådan här lagstiftning bidra till att sätta press på riktig journalistik. För de finns alltid ljusskygga människor som utnyttjar minsta kryphål att torpedera motståndare.
Samtidigt är det naivt att tro att vi klarar oss utan någon sorts lagstiftning. Det är inte lagligt att smyga fram till mitt fönster och titta på mig när jag klär om - det är en kränkning. Det borde f-n i mig inte vara lagligt att göra det med en kamera i handen. Män, kvinnor och barn är inte pervons personliga njutningsmedel och makt-drog, de är individer som förtjänar respekt. Nu när bilder på en sekund kan spridas över hela globen så är detta inte mindre viktigt, det är mer. Men jag erkänner, jag sitter inte inne med det gyllene svaret på den gordianska knuten - hur vi formulerar detta i en lagtext.
Andra bloggar om: lagstiftning, digital media, journalistik, internet, brott
Inom universitetsvärlden är detta plågsamt påtagligt, vi får beslutsfattare, administratörer och jurister som helt enkelt inte kan eller klarar av att göra karriär på mer välbetalda jobb. Spridning av forskning och information hindras av copyright-galna mähän som tror att vi tjänar pengar på våra tabeller och diagram.
Och sedan finns de där mycket besvärliga gråzonerna, där det å ena sidan är kristallklart vad som är moraliskt riktigt, å andra sidan näst intill omöjligt att lagstifta om. Efter nyår kommer ett förslag om en ny lagstiftning för att förhindra smygfotografering av andra människor i situationer som "upplevs som kränkande". Som exempel tas upp fallet med mannen som smygfilmade sin f.d. flickvän när hon hade sex, och hyresvärden som borrade ett hål in i duschen för att smygfilma sin hyresgäst. Båda fälldes, men inte för filmningen - för i lag är det inte förbjudet. Ur ett allmänmänskligt perspektiv håller nog de allra flesta med om att detta är övergrepp av värsta sorten. Det kan bara betecknas som visuell våldtäkt på integriteten, likt att filma någon på toan och lägga ut det på nätet för allmän beskådan. Tekniken och nätet gör att alla dessa beteenden förstoras bortom alla proportioner.
Samtidigt, hur lagstiftar man emot det? Blir det förbjudet att ta bilder av sina nära och kära på stranden om någon annan råkar komma med på bild? Kan politiker och kändisar stämma fotografer och journalister om de tar bilder av dem i pinsamma situationer? Vart går gränsen? På något vis så blir brottet syftet snarare än handlingen. Om syftet är att ta makt över någon, inkräkta deras privatliv, förlöjliga dom - då är det straffbart. Är det allmännyttigt så är det lagligt. Gissa om papparazzi är en stoooor gråzon.
Har aldrig köpt en kändistidning, är genuint oförstående inför suddiga bilder på kändisar som solar topless på sin bakgård. Men lika väl som amerikanarnas mantra om "terrorister" innebar att varje halvdemokrati och diktatur fick grönt kort att spärra in oliktänkande på obestämd tid, på samma vis kan en sådan här lagstiftning bidra till att sätta press på riktig journalistik. För de finns alltid ljusskygga människor som utnyttjar minsta kryphål att torpedera motståndare.
Samtidigt är det naivt att tro att vi klarar oss utan någon sorts lagstiftning. Det är inte lagligt att smyga fram till mitt fönster och titta på mig när jag klär om - det är en kränkning. Det borde f-n i mig inte vara lagligt att göra det med en kamera i handen. Män, kvinnor och barn är inte pervons personliga njutningsmedel och makt-drog, de är individer som förtjänar respekt. Nu när bilder på en sekund kan spridas över hela globen så är detta inte mindre viktigt, det är mer. Men jag erkänner, jag sitter inte inne med det gyllene svaret på den gordianska knuten - hur vi formulerar detta i en lagtext.
Andra bloggar om: lagstiftning, digital media, journalistik, internet, brott
torsdag 8 november 2007
Löpsedels-etik och vardagens vansinne
Ännu ett vansinnesdåd - en ung människa som tappat alla koncepter om mänsklighet och sin egen plats i världsaltet väljer att förstöra så många människors liv som möjligt i sitt självmord. Talar naturligtvis om grabben som sköt ihjäl fler unga människor och krossade mer familjer än jag orkar tänka på, i Finland igår. Om det var mina barn... Om det är den verklighet jag skickar ut mina snart skolmogna barn i... Vad lever jag i för sorts samhälle där det kan gå så käpprätt åt helvete med en människa utan att några allvarliga varningsklockor börjar dåna över nejden?
Jag lever i ett samhälle där media mer eller mindre omedvetet ser till att det kommer hända igen och igen och igen, samtidigt som de bröstar upp sig med moraliskt magstöd och säljer lösnummer med korniga förstorade bilder på gråtande barn och föräldrar vars värld rasat samman en onsdag i november. Och ändå är detta att föredra mot alternativ 2: Stod i kassan på Ica och såg Exploatören och Aftonblottaren i tidningsstället. På den senare var det en stor bild av en 13-årig flicka som lyckats överleva. Säga vad man vill, men den sortens val av framsida lyfter iallafall fram offren och katastrofen. Men på Expressen var det en enorm bild på mördaren med pistol riktad mot betraktaren. Redaktören må gömma sig bakom vilka floskler om tryckfrihet som helst, men den sortens bild förhärligar och skiljer ut en sinnessjuk liten mördare, lyfter upp honom till pop-ikon i dagens mediala värld där du finns om du syns och vapen är coola.
Skulle precis hänfalla åt sedvanligt "typiskt Expressen" när jag fick se löpet till Aftonbladet på väggen - samma bild. Samma idiotiska val att lyfta fram grabben som betydelsefull istället för de drabbade. En bild säger mer an 10.000 högtravande ord - varje gång media "i allmänhetens intresse" sänder de egenhändigt ihopknåpade paranoida, självförhärligande YouTube-inspelningarna, publicerar deras bilder i näst intill levande storlek, varje gång sitter det ett gäng potentiella våldsmakare runtom i världen och ser hur chansen till evig berömmelse går via vapnet och vansinnesdådet.
Jag tänker inte länka till dessa tidningar.
Andra bloggar om: Finland, skottdrama, Jokela, media, etik
Jag lever i ett samhälle där media mer eller mindre omedvetet ser till att det kommer hända igen och igen och igen, samtidigt som de bröstar upp sig med moraliskt magstöd och säljer lösnummer med korniga förstorade bilder på gråtande barn och föräldrar vars värld rasat samman en onsdag i november. Och ändå är detta att föredra mot alternativ 2: Stod i kassan på Ica och såg Exploatören och Aftonblottaren i tidningsstället. På den senare var det en stor bild av en 13-årig flicka som lyckats överleva. Säga vad man vill, men den sortens val av framsida lyfter iallafall fram offren och katastrofen. Men på Expressen var det en enorm bild på mördaren med pistol riktad mot betraktaren. Redaktören må gömma sig bakom vilka floskler om tryckfrihet som helst, men den sortens bild förhärligar och skiljer ut en sinnessjuk liten mördare, lyfter upp honom till pop-ikon i dagens mediala värld där du finns om du syns och vapen är coola.
Skulle precis hänfalla åt sedvanligt "typiskt Expressen" när jag fick se löpet till Aftonbladet på väggen - samma bild. Samma idiotiska val att lyfta fram grabben som betydelsefull istället för de drabbade. En bild säger mer an 10.000 högtravande ord - varje gång media "i allmänhetens intresse" sänder de egenhändigt ihopknåpade paranoida, självförhärligande YouTube-inspelningarna, publicerar deras bilder i näst intill levande storlek, varje gång sitter det ett gäng potentiella våldsmakare runtom i världen och ser hur chansen till evig berömmelse går via vapnet och vansinnesdådet.
Jag tänker inte länka till dessa tidningar.
Andra bloggar om: Finland, skottdrama, Jokela, media, etik
onsdag 7 november 2007
Sing o' the times? Gilla läget!
Är du liksom jag född innan 1985 så händer det nog att du ibland lutar dig tillbaka i din stol och bara förundras över hur livet har förändrats efter persondatorns och internets intåg - och hur snabbt det gått! Jag är i 30-årsåldern och kommer faktiskt ihåg när jag på slutet av 90-talet satt och svor över mitt 56 kb-modem och den där överhypade idén world wide web. Söka på Alta Vista, vänta 5 minuter medan datorn tuggar (ca 250kb RAM-minne), få upp en lista över alternativ, klicka på den första, vänta 5 minuter till, inse att den hemsida du valt är helt värdelös, klicka tillbaka...osv tills jag i förakt stängde av skiten och i mitt stilla sinne undrade vem som var så idiotisk att dom trodde detta var nåt att bli upphetsad över. Det var innan hemsides-explosionen, google, bredband, pentium-processorer och usb-pinnar med dubbelt så mycket minne jämfört med min dåtida datorburks hårddisk.
Det är stort nog på det rent personliga planet, men i ett globalt perspektiv är det faktiskt helt makalöst vilken genomgripande förändrad värld vi lever i nu jämfört med 1983. Framtida forskare knappt kunna redogöra för hastigheten allt skedde i, för det gäller inte så mycket tekniken, som mentaliteten. Att nå allt och alla, att dela och undersöka och hitta och diskutera och nå ut och bli besatt och beroende. Och den stora vattendelaren är mellan de som hänger sig, släpper taget och flyter med i virvlarna - och de som desperat tror att de kan kontrollera allt som vore det en ny sorts tidning, en ny typ av fortskaffningsmedel. Jag är inte för ohejdat intrång i copyright-rätten, men jag är realist nog att inse att skeppet är seglat och sjunket på det området. Det fanns ett litet, litet fönster på 90-talet där de stora bolagen kunde ha lagt under sig marknaden och mentaliteten hos de nya användarna - men sedvanlig gammal förändrings-skräck fick dem på fall som vanligt. Det skulle krävas en global diktator med dödspatruller för att hejda utvecklingen nu - och t o m det skulle nog inte fungera.
Så det förvånar mig faktiskt att vissa människor tror att det fortfarande är 1989. Prince, t ex, har nu börjat hota samtliga av sina största fan-sidor för att få allt bildmaterial, texter till hans sånger, logotyper osv borttaget - eftersom det är HANS! Fascist-advokaterna han anställt har t o m hotat en mamma som lagt ut en hemmavideo av sitt barn som dansar loss till en burkig version av hans "Let's go crazy". Har han börjat röka upp sina egna brallor? Har hårspreyen slutgiltligt förtvinat hjärnan? Vad tror han att han vinner på detta?
Det mest makalösa är att så många av dessa artister/företag inte förstår att om de har fått ett näst intill gratis globalt reklammedium som hemsidor utgör, då måste man faktiskt vara beredd att "unclench the sphincter". Det är som att försöka ösa tillbaka mjölken i ett sprucket glas - totalt meningslöst och kontraproduktivt. Som sagt, jag förstår att copyright är en rättighet och att artister ska kunna tjäna pengar på sin möda, men det provocerar mig så ini helvete att miljonärer kan sitta i sina överdådiga slott och gnälla över förlorad inkomst på de svindyra cd-skivorna. Vanliga artister och grupper, det stora flertalet, de vet att skivan och låtarna bara är en del av inkomsten. Lite kommer från radion också, men framförallt får de lassa in högtalare och instrument och åka på turné - det enda som inte kan stjälas är upplevelsen av en live-spelning! Så kanske totaltrimmade starlets och pårökta hiphoppare måste masa sig ut ur sina mansions och vara beredda att dyka upp på sina inbokade spelningar. Vojne. Något som de flesta artister fram till 80-talet var helt införstådda med, tills skivförsäljningen gjorde det möjligt att tillbringa 1 månad i studion och 11 månader på ett pool-party.
Jag gråter inte för dig Prince, Britney, 50 cent. Inse att 80-90-talet var ett kort skinande undantag och att nu liksom tidigare kräver vi att våra artister faktiskt bemödar sig med att möta oss ansikte mot ansikte.
Andra bloggar om: Prince, musik, copyright, internet
Det är stort nog på det rent personliga planet, men i ett globalt perspektiv är det faktiskt helt makalöst vilken genomgripande förändrad värld vi lever i nu jämfört med 1983. Framtida forskare knappt kunna redogöra för hastigheten allt skedde i, för det gäller inte så mycket tekniken, som mentaliteten. Att nå allt och alla, att dela och undersöka och hitta och diskutera och nå ut och bli besatt och beroende. Och den stora vattendelaren är mellan de som hänger sig, släpper taget och flyter med i virvlarna - och de som desperat tror att de kan kontrollera allt som vore det en ny sorts tidning, en ny typ av fortskaffningsmedel. Jag är inte för ohejdat intrång i copyright-rätten, men jag är realist nog att inse att skeppet är seglat och sjunket på det området. Det fanns ett litet, litet fönster på 90-talet där de stora bolagen kunde ha lagt under sig marknaden och mentaliteten hos de nya användarna - men sedvanlig gammal förändrings-skräck fick dem på fall som vanligt. Det skulle krävas en global diktator med dödspatruller för att hejda utvecklingen nu - och t o m det skulle nog inte fungera.
Så det förvånar mig faktiskt att vissa människor tror att det fortfarande är 1989. Prince, t ex, har nu börjat hota samtliga av sina största fan-sidor för att få allt bildmaterial, texter till hans sånger, logotyper osv borttaget - eftersom det är HANS! Fascist-advokaterna han anställt har t o m hotat en mamma som lagt ut en hemmavideo av sitt barn som dansar loss till en burkig version av hans "Let's go crazy". Har han börjat röka upp sina egna brallor? Har hårspreyen slutgiltligt förtvinat hjärnan? Vad tror han att han vinner på detta?
Det mest makalösa är att så många av dessa artister/företag inte förstår att om de har fått ett näst intill gratis globalt reklammedium som hemsidor utgör, då måste man faktiskt vara beredd att "unclench the sphincter". Det är som att försöka ösa tillbaka mjölken i ett sprucket glas - totalt meningslöst och kontraproduktivt. Som sagt, jag förstår att copyright är en rättighet och att artister ska kunna tjäna pengar på sin möda, men det provocerar mig så ini helvete att miljonärer kan sitta i sina överdådiga slott och gnälla över förlorad inkomst på de svindyra cd-skivorna. Vanliga artister och grupper, det stora flertalet, de vet att skivan och låtarna bara är en del av inkomsten. Lite kommer från radion också, men framförallt får de lassa in högtalare och instrument och åka på turné - det enda som inte kan stjälas är upplevelsen av en live-spelning! Så kanske totaltrimmade starlets och pårökta hiphoppare måste masa sig ut ur sina mansions och vara beredda att dyka upp på sina inbokade spelningar. Vojne. Något som de flesta artister fram till 80-talet var helt införstådda med, tills skivförsäljningen gjorde det möjligt att tillbringa 1 månad i studion och 11 månader på ett pool-party.
Jag gråter inte för dig Prince, Britney, 50 cent. Inse att 80-90-talet var ett kort skinande undantag och att nu liksom tidigare kräver vi att våra artister faktiskt bemödar sig med att möta oss ansikte mot ansikte.
Andra bloggar om: Prince, musik, copyright, internet
onsdag 17 oktober 2007
Febril aktivitet och bra ny musiksajt
Efter att ha kämpat mot det oundvikliga på tisdagsmorgonen gav jag upp och insåg att skrutten Sten inte simulerade utan verkligen hade feber. Iväg med Ida till dagis och lägga arbetsplanerna på is. Som tur är vad det iallafall inte onsdagen med viktiga mötena som drabbades. Han drack duktigt sin alvedon och tillbringade förmiddagen med att titta på filmer. Piggnade till vid 11-tiden och la pussel och spelade spel, åt lite, drack mer och hjälpte till att flytta en del saker ned i källaren. Sen kollapsade han framför TV:n igen och somnade in efter 20 minuter. Hann få lite mejl och annat fixat innan han vaknade upp och kissade ner sängen, vilket nästan aldrig händer nuförtiden efter middagsvilan. När vi hämtade syster på dagis ville han sitta kvar i bilen, vilket han fick. Men på kvällen släppte det, full fart och bus. Idag var han hemma med pappa eftersom dagis kräver en feberfri dag.
Så nu sitter jag och avslutar lite jobb på institutionen där jag jobbat hela dagen och kvällen. Hade gärna stannat längre om det in var för att:
1. Jag måste upp imorrn bitti och ta hallonbollarna till dagis
2. Jag glömde inhandla middag och har levt på kakor, popcorn och äpplen sedan kl 15 - jag dör av hunger!
Dagens tips!!!
Sajten Last.fm är ett fynd! Här skriver man in ett band/en artist man gillar och omedelbart börjar den lilla spelaren spela upp en låt från dem. Men efter den första sången går sajten över att spela andra band/artister som man utifrån sitt val kan tänkas uppskatta. En liten överrasknings-shuffle.
Om man registrerar sig kan man skräddarsy sin spellista och utveckla den. Nixa dåliga förslag, bejaka bra sådana, tagga och rekommendera låtar. Dessutom noterar programmet vilken annan musik du spelar på din dator och letar utifrån det upp andra artister och låtar som faller inom samma kategori. Den lär sig hela tiden. Ett mysigt sätt att få en trevlig spellista legalt utan att betala ett öre och dessutom få chansen att upptäcka nytt.
Man kan även hitta likasinnade utifrån sin musiksmak.
Rekommenderas!
Andra bloggar om: mamma, barn, förälder, forskning, universitet, musik
Så nu sitter jag och avslutar lite jobb på institutionen där jag jobbat hela dagen och kvällen. Hade gärna stannat längre om det in var för att:
1. Jag måste upp imorrn bitti och ta hallonbollarna till dagis
2. Jag glömde inhandla middag och har levt på kakor, popcorn och äpplen sedan kl 15 - jag dör av hunger!
Dagens tips!!!
Sajten Last.fm är ett fynd! Här skriver man in ett band/en artist man gillar och omedelbart börjar den lilla spelaren spela upp en låt från dem. Men efter den första sången går sajten över att spela andra band/artister som man utifrån sitt val kan tänkas uppskatta. En liten överrasknings-shuffle.
Om man registrerar sig kan man skräddarsy sin spellista och utveckla den. Nixa dåliga förslag, bejaka bra sådana, tagga och rekommendera låtar. Dessutom noterar programmet vilken annan musik du spelar på din dator och letar utifrån det upp andra artister och låtar som faller inom samma kategori. Den lär sig hela tiden. Ett mysigt sätt att få en trevlig spellista legalt utan att betala ett öre och dessutom få chansen att upptäcka nytt.
Man kan även hitta likasinnade utifrån sin musiksmak.
Rekommenderas!
Andra bloggar om: mamma, barn, förälder, forskning, universitet, musik
måndag 15 oktober 2007
Det dunkelt tänkta är det dunkelt lärda
Världen är ur led. I ungefär samma vända som vårt lands beslutsfattare tog konsekvensen av den separation som egentligen borde finnas mellan stat och religion och avskaffade Svenska Kyrkans priviligierade position, så infördes en svepande och naiv friskolereform. Att sossarna, förespråkare för yttrandefrihet, solidaritet och överbyggande av klassklyftor (på pappret iallafall) hjälpte till att driva igenom detta är en skamfläck på deras historia. Från borgerligt håll föresvävade guldskimrande marknadsanpassade elitskolor fria från vardags-patrasket. Från vänster, mest miljöpartistiskt håll, fanns rosenskimrande antroposofiska och montessoriska utopier av kreativa undervisningsmiljöer. Enstaka exempel på både det ena och det andra finns kanske, men priset vi som samhälle fått betala är alltför högt. Kommunala skolor som fortsätter att ta emot de flesta av problembarnen och de svaga har ingen möjlighet att konkurrera. Och så var det de religiösa friskolorna.
Som vem som helst kunde räkna ut med tårna så var det de religiösa grupperna som verkligen hoppade på friskoletåget. Naiva byråkratiska formuleringar om att man inte får diskriminera sökanden uppvägde naturligtvis inte den ideologiska isolering barnen till frälsta föräldrar utsätts för. Vem sätter sitt barn i en friskola tillhörande Livets Ord, baptisterna, Plymothbröderna eller shia-islam som inte delar dessa värderingar? Även om läroplanen ska följas så genomsyras naturligtvis hela miljön av inskränkthet som inte längre kan uppvägas genom att barnen och ungdomarna möter och lär känna oliksinnade. Grundpelaren för hela det demokratiska samhället, att man ska förstå och respektera olika synvinklar, undermineras som en sandig strandkant av vårfloden.
Nu har borgarna (borgarna!) kommit överens om att sätta hårdare press på de religiösa friskolorna, ingen tillstymmelse av religion utanför religionsundervisningen. Hårdare påtryckningsmedel i form av böter och snabb nedläggning av verksamheten. Jan Björklund lider i alla fall inte av den ryggrad av gummi hans företrädare har, och det uppskattas i nuvarande läge. Men det förhindrar inte att hela idén med en skola organiserad av religiösa församlingar är förkastlig. Att ordna friskolor baserat på pedagogiska program må vara accpetabelt, men tänk om socialdemokraterna ville ordna en skola utifrån sitt partiprograms värdeförklaringar. Ramaskri. Men för mormonerna är det okej...
Jag vet inte om det är moralpanik, naivitet eller bara en önskan om att bli av med dom, som får politikerna att tycka att det är okej att ha religiösa friskolor. En vuxen kan välja vilken religion han/hon vill bekänna sig till. Ett barn har rätt, grundlagsskyddad RÄTT att få en demokratisk undervisning med så pass höga krav på opartiskhet man kan kräva av utbildade människor.
Som en parentes är det intressant att notera:
Dagens skratt kommer från Finland, där en bilförare på väg av Åbofärjan upptäcker en alkoholkontroll, vänder bilen i panik och kör av kajen. Han klarade sig, men jag tror inte han kom undan nykterhetskontrollen...
Andra bloggar om: friskolor, religion, skola, undervisning, Jan Björklund
Som vem som helst kunde räkna ut med tårna så var det de religiösa grupperna som verkligen hoppade på friskoletåget. Naiva byråkratiska formuleringar om att man inte får diskriminera sökanden uppvägde naturligtvis inte den ideologiska isolering barnen till frälsta föräldrar utsätts för. Vem sätter sitt barn i en friskola tillhörande Livets Ord, baptisterna, Plymothbröderna eller shia-islam som inte delar dessa värderingar? Även om läroplanen ska följas så genomsyras naturligtvis hela miljön av inskränkthet som inte längre kan uppvägas genom att barnen och ungdomarna möter och lär känna oliksinnade. Grundpelaren för hela det demokratiska samhället, att man ska förstå och respektera olika synvinklar, undermineras som en sandig strandkant av vårfloden.
Nu har borgarna (borgarna!) kommit överens om att sätta hårdare press på de religiösa friskolorna, ingen tillstymmelse av religion utanför religionsundervisningen. Hårdare påtryckningsmedel i form av böter och snabb nedläggning av verksamheten. Jan Björklund lider i alla fall inte av den ryggrad av gummi hans företrädare har, och det uppskattas i nuvarande läge. Men det förhindrar inte att hela idén med en skola organiserad av religiösa församlingar är förkastlig. Att ordna friskolor baserat på pedagogiska program må vara accpetabelt, men tänk om socialdemokraterna ville ordna en skola utifrån sitt partiprograms värdeförklaringar. Ramaskri. Men för mormonerna är det okej...
Jag vet inte om det är moralpanik, naivitet eller bara en önskan om att bli av med dom, som får politikerna att tycka att det är okej att ha religiösa friskolor. En vuxen kan välja vilken religion han/hon vill bekänna sig till. Ett barn har rätt, grundlagsskyddad RÄTT att få en demokratisk undervisning med så pass höga krav på opartiskhet man kan kräva av utbildade människor.
Som en parentes är det intressant att notera:
- DN slår upp nyheten högst upp på nätbilagan nu på morgonen
- SVD gömmer den under en liten notis nere på inrikes.
- DN illustrerar med bilder på mörkhyade muslimska barn, inte på blonda rosenkindade kristna barn – som vanligt. När vi säger religiös menar vi muslimsk. Extra absurdt blir det när deras eget bildspel inleds med informationen att det finns 9 muslimska friskolor och 60 kristna friskolor i Sverige!
Dagens skratt kommer från Finland, där en bilförare på väg av Åbofärjan upptäcker en alkoholkontroll, vänder bilen i panik och kör av kajen. Han klarade sig, men jag tror inte han kom undan nykterhetskontrollen...
Andra bloggar om: friskolor, religion, skola, undervisning, Jan Björklund
torsdag 11 oktober 2007
Om jag fick välja en sak i Potter-världen...
Vad skulle det vara?
Flygande kvastar - för blåsigt, hellre bussen
Trollspön - kan knappt komma ihåg vad jag ska köpa till middag, orkar inte lärar mig trollformler också.
Magiskt godis - uppskattar inte riktigt exploderande, spya-smakande karameller
Vad jag önskar fanns på riktigt är:
1. Ugglepost. Med ugglor som alltid hittar mottagaren och pickar denne på huvudet tills han/hon ger med sig och skickar svar.
2. Howler. Brev som ryker och exploderar om man inte öppnar det direkt.
Så otroligt skönt att slippa epost-träsket och faktiskt få svar!
Bara ingen börjar förpesta min tillvaro med fjäderfän...
Andra bloggar om: Harry Potter, humor, forskning, universitet, mamma
Flygande kvastar - för blåsigt, hellre bussen
Trollspön - kan knappt komma ihåg vad jag ska köpa till middag, orkar inte lärar mig trollformler också.
Magiskt godis - uppskattar inte riktigt exploderande, spya-smakande karameller
Vad jag önskar fanns på riktigt är:
1. Ugglepost. Med ugglor som alltid hittar mottagaren och pickar denne på huvudet tills han/hon ger med sig och skickar svar.
2. Howler. Brev som ryker och exploderar om man inte öppnar det direkt.
Så otroligt skönt att slippa epost-träsket och faktiskt få svar!
Bara ingen börjar förpesta min tillvaro med fjäderfän...
Andra bloggar om: Harry Potter, humor, forskning, universitet, mamma
torsdag 4 oktober 2007
Ny sajt om barn och föräldrar
Som företagen redan insett, 70- och 80-talisterna har börjat skaffat sig barn och med deras besatthet av att informera sig, vara pedagogiska och känna av trenderna så finns det många knappar att trycka på för att stimulera köplusten. Om det så är barnvagnar med handmålad insida, datorer för 3-åringar och ekovänliga kläder för den klimatmedvetne. I dagarna lanseras en ny stor sajt av Bonniers föräldratidskrifter, DN och Expressen: Allt om Barn.
Det är ett sammanplock av vad dessa olika tidskrifter brukar skriva om, från skvaller om kändisföräldrar, tips om att resa med barn, information om sjukdomar och sömn- och pott-träning, samt lite smått och gott som att man ska undvika botox-injektioner när man är gravid...
Det som är lite nytt är att sajten är helt uppbyggd med dagens interaktiva nätanvändare som mål, med twingly-länkar och tyck-till möjligheter på det mesta.
Sen är det fortfarande så att ungefär 80% verkar vara inriktiat på mammor, om man undantar kändispappor och enstaka inlägg från skribenter som även är fäder. Jag hoppas att de som är ansvariga för sidan tar tillfället i akt och ser till att den blir attraktiv och givande även för papporna ute i landet som inte gärna knallar hem med en av de vanliga livsstilsmagasinen om barn under armen.
Och helst något som är lite mer matnyttigt än bara kändispappors modetips. Bara en sån sak som att ha med lite mer pappor och killar på bilderna gör en enorm skillnad.
Följer med intresse utvecklingen och hoppas på lite längre och mer utförliga inlägg om resa med barn, billiga och bra lektips för helgerna, hantera mobbning och bråk bland kompisarna, syskonrivalitet etc.
Andra bloggar om: barn, mamma, förälder, media
Det är ett sammanplock av vad dessa olika tidskrifter brukar skriva om, från skvaller om kändisföräldrar, tips om att resa med barn, information om sjukdomar och sömn- och pott-träning, samt lite smått och gott som att man ska undvika botox-injektioner när man är gravid...
Det som är lite nytt är att sajten är helt uppbyggd med dagens interaktiva nätanvändare som mål, med twingly-länkar och tyck-till möjligheter på det mesta.
Sen är det fortfarande så att ungefär 80% verkar vara inriktiat på mammor, om man undantar kändispappor och enstaka inlägg från skribenter som även är fäder. Jag hoppas att de som är ansvariga för sidan tar tillfället i akt och ser till att den blir attraktiv och givande även för papporna ute i landet som inte gärna knallar hem med en av de vanliga livsstilsmagasinen om barn under armen.
Och helst något som är lite mer matnyttigt än bara kändispappors modetips. Bara en sån sak som att ha med lite mer pappor och killar på bilderna gör en enorm skillnad.
Följer med intresse utvecklingen och hoppas på lite längre och mer utförliga inlägg om resa med barn, billiga och bra lektips för helgerna, hantera mobbning och bråk bland kompisarna, syskonrivalitet etc.
Andra bloggar om: barn, mamma, förälder, media
onsdag 3 oktober 2007
Nattliga maror, dagliga strider
I förrgår natt drömde jag en hemsk dröm, dubbelt hemsk eftersom den trots sitt absurda tema kändes oerhört verklig.
Drömmen: Av någon anledning hade mina barn fått tillåtelse att sova på trottoaren utanför sitt fönster. Sten hade vaknat och kommit in till oss framåt småtimmarna, men lite efter det att vi gått upp och jag höll på med frukosten så började det dugga. Jag gick ut för att hämta in Ida. Hon låg asfalterad i gatan, med endast huvudet stickandes upp - gatuläggaren hade varit där tidigt och inte sett att hon sov där. Hon var alldeles blek, jag skrek och rusade fram, slets i panik mellan att börja bryta upp marken, rädd för att skada henne, ville ringa ambulans men kunde knappt få fram orden, ville inte lämna henne, försökte övertyga mig om att hon skulle bli bra, men såg hennes bleka ansikte och kände kylan i hennes kind - hur länge hade hon varit fast här, utan att jag märkt det? Jag tror att den sekvensen bara tog några sekunder, den var så fruktansvärd att jag vaknade upp med ett ryck. Satt och kramade min varma mjuka vackra flicka i 10 minuter minst.
Har nu gått ett par dagar och jag blir fortfarande kallsvettig bara vid hågkomsten av drömmen. Trots att den var så orealistisk. Känslan av att ha glömt bort och övergett och svikit mitt barn, vilket gav så fruktansvärda konsekvenser, försvinner inte i dagsljus. Behövs ingen dyr psykolog att tolka den drömmen. Dragkampen mellan akademikern och mamman fortsätter, i dagliga livet och under nattens timmar. Enda vinnaren är det ständigt dåliga samvetet.
Andra bloggar om: barn, förälder, mamma, universitet, drömmar
Drömmen: Av någon anledning hade mina barn fått tillåtelse att sova på trottoaren utanför sitt fönster. Sten hade vaknat och kommit in till oss framåt småtimmarna, men lite efter det att vi gått upp och jag höll på med frukosten så började det dugga. Jag gick ut för att hämta in Ida. Hon låg asfalterad i gatan, med endast huvudet stickandes upp - gatuläggaren hade varit där tidigt och inte sett att hon sov där. Hon var alldeles blek, jag skrek och rusade fram, slets i panik mellan att börja bryta upp marken, rädd för att skada henne, ville ringa ambulans men kunde knappt få fram orden, ville inte lämna henne, försökte övertyga mig om att hon skulle bli bra, men såg hennes bleka ansikte och kände kylan i hennes kind - hur länge hade hon varit fast här, utan att jag märkt det? Jag tror att den sekvensen bara tog några sekunder, den var så fruktansvärd att jag vaknade upp med ett ryck. Satt och kramade min varma mjuka vackra flicka i 10 minuter minst.
Har nu gått ett par dagar och jag blir fortfarande kallsvettig bara vid hågkomsten av drömmen. Trots att den var så orealistisk. Känslan av att ha glömt bort och övergett och svikit mitt barn, vilket gav så fruktansvärda konsekvenser, försvinner inte i dagsljus. Behövs ingen dyr psykolog att tolka den drömmen. Dragkampen mellan akademikern och mamman fortsätter, i dagliga livet och under nattens timmar. Enda vinnaren är det ständigt dåliga samvetet.
Andra bloggar om: barn, förälder, mamma, universitet, drömmar
måndag 24 september 2007
Kommandoran och framtidens fattighus
Lördag: Jag jobbar med avhandlingen
Söndag: Per jobbar med avhandlingen
Våra barn kommer växa upp och tro att helger inte är nåt som existerar.
Barnkullarna ska tydligen börja växa även hos högutbildade, som tidigare mestadels fick bara 1 barn, ibland 2. Anledning? Samma anledning som bondesamhället hade stora barnkullar, någon måste försörja mor och far så de inte hamnade på fattighuset.
Vår generation kommer bli som en cynisk Kung Lear som drar runt mellan sina barns gårdar, mer och mer paranoid och bitter.
Pension?
Tack, de pengarna försvann när 40-talisterna med hjärtproblem och lungskador drog in på sjukhemmen och krävde sin plats i rampljuset som alltid. Sjukhusen får göra sig beredda på att sötebrödsdagarna med martyrgenerationerna (20- och 30-talisterna) som "inte vill ligga någon till last" nu är över. 40-talisterna kommer kräva 24-timmarsservice med sjukpersonal, rabatter på allt från teater till p-platser, prioritering av alla "seniorsfrågor", gratis tandvård, gratis datorutrustning, pensionärsvillor etc, etc. Om inte kan de hota med röstbojkott och trycka på alla sina före detta lärjungar inom media och politiken som fick sin första anställning tack vare dom.
Vi från 60-talet och framåt, har redan skuldlagt oss till graven med studiemedel eftersom vägen till frälsning sades vara högutbildning och åter högutbildning. Lägg till det skenande bostadspriser och att alla hyresrätter numera blivit bostadsrätter ägda av... ja ni vet. Ett ändrat pensionssystem som medför att endast de som jobbar heltid från 23 års ålder har en chans i helvetet att skrapa ihop pensionspengar, medan de som pluggar vidare, forskar, skaffar barn eller helt enkelt hamnar på deltidsjobb ligger pyrt till.
Särskilt om vi än en gång betänker lån som ska återbetalas omedelbums och därmed gör att ingen har råd att pensionsspara - om inte mamma/pappa 40-talist agerar räddaren i nöden och får oss att känna oss som eviga 20-åringar. Särskilt som man dumförklaras av varje rabiat 60+:are som hävdar att pensionsavgångarna kommer skapa en katastrof i kompetensförlust. Som om INGEN någonsin gått i pension tidigare, innan 40-talisterna. Som om vi är handfallna utan gråkoftor som fortfarande anser att epost är en "trend" och en farlig sådan dessutom...
Vi kommer leva på våra föräldrar som slapp knäckande studielån och tunga bostadslån, vi kommer leva på våra barn genom att ta vårdnadsbidraget för att passa våra barnbarn - så att vi klarar den dagliga ekonomin. Tro mig, fattigstugorna kommer åter.
Andra bloggar om: barn, förälder, mamma, forskning, universitet, pension, 40-talist, 70-talist
Söndag: Per jobbar med avhandlingen
Våra barn kommer växa upp och tro att helger inte är nåt som existerar.
Barnkullarna ska tydligen börja växa även hos högutbildade, som tidigare mestadels fick bara 1 barn, ibland 2. Anledning? Samma anledning som bondesamhället hade stora barnkullar, någon måste försörja mor och far så de inte hamnade på fattighuset.
Vår generation kommer bli som en cynisk Kung Lear som drar runt mellan sina barns gårdar, mer och mer paranoid och bitter.
Pension?
Tack, de pengarna försvann när 40-talisterna med hjärtproblem och lungskador drog in på sjukhemmen och krävde sin plats i rampljuset som alltid. Sjukhusen får göra sig beredda på att sötebrödsdagarna med martyrgenerationerna (20- och 30-talisterna) som "inte vill ligga någon till last" nu är över. 40-talisterna kommer kräva 24-timmarsservice med sjukpersonal, rabatter på allt från teater till p-platser, prioritering av alla "seniorsfrågor", gratis tandvård, gratis datorutrustning, pensionärsvillor etc, etc. Om inte kan de hota med röstbojkott och trycka på alla sina före detta lärjungar inom media och politiken som fick sin första anställning tack vare dom.
Vi från 60-talet och framåt, har redan skuldlagt oss till graven med studiemedel eftersom vägen till frälsning sades vara högutbildning och åter högutbildning. Lägg till det skenande bostadspriser och att alla hyresrätter numera blivit bostadsrätter ägda av... ja ni vet. Ett ändrat pensionssystem som medför att endast de som jobbar heltid från 23 års ålder har en chans i helvetet att skrapa ihop pensionspengar, medan de som pluggar vidare, forskar, skaffar barn eller helt enkelt hamnar på deltidsjobb ligger pyrt till.
Särskilt om vi än en gång betänker lån som ska återbetalas omedelbums och därmed gör att ingen har råd att pensionsspara - om inte mamma/pappa 40-talist agerar räddaren i nöden och får oss att känna oss som eviga 20-åringar. Särskilt som man dumförklaras av varje rabiat 60+:are som hävdar att pensionsavgångarna kommer skapa en katastrof i kompetensförlust. Som om INGEN någonsin gått i pension tidigare, innan 40-talisterna. Som om vi är handfallna utan gråkoftor som fortfarande anser att epost är en "trend" och en farlig sådan dessutom...
Vi kommer leva på våra föräldrar som slapp knäckande studielån och tunga bostadslån, vi kommer leva på våra barn genom att ta vårdnadsbidraget för att passa våra barnbarn - så att vi klarar den dagliga ekonomin. Tro mig, fattigstugorna kommer åter.
Andra bloggar om: barn, förälder, mamma, forskning, universitet, pension, 40-talist, 70-talist
lördag 22 september 2007
Gott skratt och bra barnböcker
Man kan alltid lita på Berglin att sätta fingret på samhällspulsen i allmänhet och akademiska världen i synnerhet:
Från Svenska Dagbladet idag lördag.
Hittade även en recension av Pirja Lindenbaums nya barnbok där "Kenta och barbisarna" där hon med sin fenomenala förmåga att med språk och teckningar ställa många etablerade berättarknep på huvudet. Det är sällan förunnat småbarnsföräldrar att hitta författare som är lika älskade av båda generationerna och jag blir speciellt glad över att Pirja vänt sitt knivskarpa barnasinne mot könsrollerna - i dubbel bemärkelse! (det finns en spinn på det hela...)
Nu gäller bara att köpa in exemplar till alla landets förskolor och tvinga fröknarna att läsa dom!!!
Ibland känns det som man är i skarven på gammalt och nytt när man har småbarn i dagens samhälle. Å ena sidan är det trevligt med barnprogram och böcker som går ut på att flickor minsann kan spela boll och leka riddare lika bra som pojkar - men det absurda är att när man verkligen slår på trumman för detta så etablerar man samtidigt det motsatta. För min 5-åriga tjej har det aldrig riktigt existerat någon annan övertygelse - såklart att flickor kan leka på samma sätt som pojkar och vice versa. Det som förvirrar henne är när det dyker upp en dramatisering där en flicka måste bevisa detta och övervinna mobbarna. "Men varför får hon inte vara med?" Paradoxen är uppenbar - genom att visa hur fel inställningen är, så etablerar man inställningen som norm och motsatsen som avvikande.
Jag föredrar de böcker (otroligt få) där det aldrig en framgår att det skulle vara något konstigt eller avvikande med modiga tjejer och docklekande pojkar. Det är dags att man börjar producera sånt istället även på TV - då ger sig könsnormerna enklare än om man braskar på med det som huvudbudskap.
Andra boktips:
Nöff, nöff Benny
Malla-böckerna av Eva Eriksson
Andra bloggar om: universitet, humor, barn, barnböcker, mamma, förälder, genus, dagis, Lindenbaum
Från Svenska Dagbladet idag lördag.Hittade även en recension av Pirja Lindenbaums nya barnbok där "Kenta och barbisarna" där hon med sin fenomenala förmåga att med språk och teckningar ställa många etablerade berättarknep på huvudet. Det är sällan förunnat småbarnsföräldrar att hitta författare som är lika älskade av båda generationerna och jag blir speciellt glad över att Pirja vänt sitt knivskarpa barnasinne mot könsrollerna - i dubbel bemärkelse! (det finns en spinn på det hela...)
Nu gäller bara att köpa in exemplar till alla landets förskolor och tvinga fröknarna att läsa dom!!!
Ibland känns det som man är i skarven på gammalt och nytt när man har småbarn i dagens samhälle. Å ena sidan är det trevligt med barnprogram och böcker som går ut på att flickor minsann kan spela boll och leka riddare lika bra som pojkar - men det absurda är att när man verkligen slår på trumman för detta så etablerar man samtidigt det motsatta. För min 5-åriga tjej har det aldrig riktigt existerat någon annan övertygelse - såklart att flickor kan leka på samma sätt som pojkar och vice versa. Det som förvirrar henne är när det dyker upp en dramatisering där en flicka måste bevisa detta och övervinna mobbarna. "Men varför får hon inte vara med?" Paradoxen är uppenbar - genom att visa hur fel inställningen är, så etablerar man inställningen som norm och motsatsen som avvikande.
Jag föredrar de böcker (otroligt få) där det aldrig en framgår att det skulle vara något konstigt eller avvikande med modiga tjejer och docklekande pojkar. Det är dags att man börjar producera sånt istället även på TV - då ger sig könsnormerna enklare än om man braskar på med det som huvudbudskap.
Andra boktips:
Nöff, nöff Benny
Malla-böckerna av Eva Eriksson
Andra bloggar om: universitet, humor, barn, barnböcker, mamma, förälder, genus, dagis, Lindenbaum
onsdag 19 september 2007
Badhus, bussar och onda makter
ibland undrar jag om jag förargat någon gudom eller förgrymmat en förfader. Jobbade hemma igår eftersom ungarna skulle till simskola på eftermiddagen. Väl ute vid bilen med 4 kassar badkläder för mig ungarna och Per så far en stilla undring genom mitt huvud: "Varför lutar bilen?" Jo, för att framdäcket har totalpunka och är helt utan luft. Hade det inte varit för att fler än jag hade fått luften tömda ur cykeln förra veckan hade jag börjat misstänka en konspiration.
Kasta mig på cykeln med alla påsarna i cykelvagnen, köra till dagis, hämta ungarna, fara hem och parkera vagnen, springa in efter busskortet, rusa iväg till busshållplatsen där bussen till badhuset går en gång var 30:e minut, ringa Per och meddela ändrade omständigheter - puh! Vi kommer fram i okej tid iallafall, så Ida hinner rusa in till samlingen. Både hon och Sten är en fröjd att se i vattnet: Ida sliter hårt med att bemästra simning och flytande och har verkligen tagit jättekliv sedan våren, Sten riktigt vibrerar av glädje när hans lektion ska starta - han är så stolt när han klarar något!
Fast sen fick de bara leka i simhallen i 10 minuter efter Stens lektion, för sista bussen hem gick 18.50!!! Så det blev en kort och hetsig kväll på badet och mina stresshormoner är fortfarande på max-dos sedan förra veckan.
När i h-e ska beslutsfattare inse att enda sättet att minska trafik och öka kollektivåkandet är att faktiskt satsa på osexiga kollektivtrafiken!!?? Vet inte om jag ska vara nöjd eller förtvivlad över att borgarna lever upp till alla mina fördomar genom att:
1. Gå emot sin egen hatkampanj och införa biltullar i Sthlm
2. Meddela att man satsar intäkterna på att bygga fler vägar (inte bygga ut kollektivtrafiken)
3. Låta SJ höja priset på månadskorten
Tack för det Eco Warrior Reinfeldt
Nu är bara frågan, i vilket tempel ska jag offra frukostflingor och bränna rökelse för att beveka den gudom som fått ett horn i sidan till mig?
Andra bloggar om: barn, mamma, förälder, kollektivtrafik, miljö, alliansen
Kasta mig på cykeln med alla påsarna i cykelvagnen, köra till dagis, hämta ungarna, fara hem och parkera vagnen, springa in efter busskortet, rusa iväg till busshållplatsen där bussen till badhuset går en gång var 30:e minut, ringa Per och meddela ändrade omständigheter - puh! Vi kommer fram i okej tid iallafall, så Ida hinner rusa in till samlingen. Både hon och Sten är en fröjd att se i vattnet: Ida sliter hårt med att bemästra simning och flytande och har verkligen tagit jättekliv sedan våren, Sten riktigt vibrerar av glädje när hans lektion ska starta - han är så stolt när han klarar något!
Fast sen fick de bara leka i simhallen i 10 minuter efter Stens lektion, för sista bussen hem gick 18.50!!! Så det blev en kort och hetsig kväll på badet och mina stresshormoner är fortfarande på max-dos sedan förra veckan.
När i h-e ska beslutsfattare inse att enda sättet att minska trafik och öka kollektivåkandet är att faktiskt satsa på osexiga kollektivtrafiken!!?? Vet inte om jag ska vara nöjd eller förtvivlad över att borgarna lever upp till alla mina fördomar genom att:
1. Gå emot sin egen hatkampanj och införa biltullar i Sthlm
2. Meddela att man satsar intäkterna på att bygga fler vägar (inte bygga ut kollektivtrafiken)
3. Låta SJ höja priset på månadskorten
Tack för det Eco Warrior Reinfeldt
Nu är bara frågan, i vilket tempel ska jag offra frukostflingor och bränna rökelse för att beveka den gudom som fått ett horn i sidan till mig?
Andra bloggar om: barn, mamma, förälder, kollektivtrafik, miljö, alliansen
måndag 17 september 2007
Barnkalas - den ultimata utmaningen
Har överlevt den mest hysteriska veckan i mitt liv hittill:
Först vansinnigt stressigt på jobbet med mängder av deadlines och studenter som skulle organiseras. Så mitt i det dotterns 5-årsdag och all planering det innebar. Förra året var enklare, då hade hon sina dagiskompisar och vi förlade festen där helt enkelt. Nu är det nytt dagis, nya kompisar, nya kompisar på gården PLUS gamla kompisar från dagis. Det svåraste var vilka som skulle bjudas från nya dagiset, när vi ännu inte riktigt kände alla och inga klara kompisrelationer utkristalliserats. Tack och lov hade många andra saker att vara på, meneftersom vissa var så sena med att tacka ja hade vi redan hunnit bjuda in lite fler - resultatet var 14 ungar (inkl Ida och Sten) i åldern 3-5!!!
Har aldrig varit så nervös inför något. Skräckscenarior om traumatiska kalasupplevelser, osämja, bråk eller bara rent tråkigt och misslyckat föresvävade mig varje minut. Ingen egen fest jag organiserat har fyllt mig med samma panik: Vad ska de äta, när ska de äta, var ska de sitta, var kan de leka, vad kan de leka (så olika ålder), hur gör jag om någon blir utanför, hur klarar jag av mjölkallergier och kattallergier etc, etc, etc...
Hela fredagen gick åt till inköp och surfning för att hitta tips på lekar och mat och laktosfritt godis. Hela kvällen gick åt till städning, morgenen efter också. Samt preparering av mat, pyntning och gu' vet vad. Vid 11-tiden började de välla in. Som tur är har jag en fantastisk liten flicka som möter alla gäster med förtjusta skrik och jättekramar och som tycker att alla presenter är toppen! Men mest ville hon leka med bästisen så klart, och per och jag hade fullt upp att vara sociala med föräldrar, uppmuntra blyga barn, hindra de bråkiga att gå bärsäkargång osv. Naturligtvis var det bråkigaste barnet det vars mamma lämnat honom omedelbart utan att stanna mer än 3 minuter. Han slog de mindre, var störig och stoppade in träpinnar i de brinnande ljusen. Sten fick ett mindre sammanbrott av alla intryck och det faktum att syrran fick alla presenterna.
På det hela taget gick det okej, inga sjukhusbesök, inga hysteriskt gråtande barn som låste in sig, inga eldsvådor, ingen borttappad, inga allergiattacker, inga storslagsmål. Lite gråt, bråk, tjurighet, och överstimulering var allt. När vi äntligen blev av med dem efter ett par timmar (Ida kramade alla adjö) så somnade Sten i två timmar och jag kunde inte röra mig ur soffan på minst lika lång tid. På söndagen var det dags för tjocka släkten - fördelen med barnkalas är att sådana begivelser bleknar till intet i jämförelse.
Upplägg:
Presentöppning när barn med present dök upp. Risken med att invänta alla är att det var så många att hysterin över öppnandet lätt når svårhanterliga nivåer. Särskilt om födelsedagsbarnet i sin iver över nästa paket knappt ser det hon får i handen.
Fri lek. Sedan samla in alla för att få ned dom i varv med en ringlek "Hundbenet". En är i mitten och är hund och gömmer ansiktet så han inget ser. Jag ger en av de övriga en chokladrån och alla gömmer händerna bakom ryggen. Sen får "hunden" skälla på deltagarna i tur och ordning och när han hittat rätt får han rånet. Funkar för både 3- och 5-åringar.
"Hur kokar gröten?" - En frågar "hur kokar gråten" och den som får frågan får hitta på nåt - som en katt, ett flygplan, en elefant, en trumpet etc - och alla härmar det som man har hittat på. Så är det nästas tur.
Korv- och köttbullespett i ugnen, äppel- och apelsinsaft
Mer lek - de som vill får vara med på ett potatisrace runt gården med potatisar i skedar. Här hade det underlättat med färre deltagare och inte de mindre, eftersom det blev svårorganiserat.
Chokladkaka med spraygrädde-detaljer och ljus (kladdkaka med dekorglasyr från tub för mjölkallergiker - lika poppis för de övriga barnen)
Fruktsallad (äpple, päron, apelsin, vindruvor, en liten burk krossad ananas)
Mer lek
Leta skattkistan. orkade inte hitta på en skattkarta, så jag stoppade ned två ormar och en drake i kistan. När vi hittade den så fick ungarna sjunga sånger för att få ormarna och draken att ge upp skatten. Det fick ned dom i varv igen.
Godispåse med klubba, russin, lite smågodisar (inte för mycket).
Hemgång!
Nästa år blir det max 8 barn i åldern 5-6, när kompisrelationerna cementerats mer. Lugnare för alla!
Andra bloggar om: barn, kalas, mamma, förälder, universitet
Först vansinnigt stressigt på jobbet med mängder av deadlines och studenter som skulle organiseras. Så mitt i det dotterns 5-årsdag och all planering det innebar. Förra året var enklare, då hade hon sina dagiskompisar och vi förlade festen där helt enkelt. Nu är det nytt dagis, nya kompisar, nya kompisar på gården PLUS gamla kompisar från dagis. Det svåraste var vilka som skulle bjudas från nya dagiset, när vi ännu inte riktigt kände alla och inga klara kompisrelationer utkristalliserats. Tack och lov hade många andra saker att vara på, meneftersom vissa var så sena med att tacka ja hade vi redan hunnit bjuda in lite fler - resultatet var 14 ungar (inkl Ida och Sten) i åldern 3-5!!!
Har aldrig varit så nervös inför något. Skräckscenarior om traumatiska kalasupplevelser, osämja, bråk eller bara rent tråkigt och misslyckat föresvävade mig varje minut. Ingen egen fest jag organiserat har fyllt mig med samma panik: Vad ska de äta, när ska de äta, var ska de sitta, var kan de leka, vad kan de leka (så olika ålder), hur gör jag om någon blir utanför, hur klarar jag av mjölkallergier och kattallergier etc, etc, etc...
Hela fredagen gick åt till inköp och surfning för att hitta tips på lekar och mat och laktosfritt godis. Hela kvällen gick åt till städning, morgenen efter också. Samt preparering av mat, pyntning och gu' vet vad. Vid 11-tiden började de välla in. Som tur är har jag en fantastisk liten flicka som möter alla gäster med förtjusta skrik och jättekramar och som tycker att alla presenter är toppen! Men mest ville hon leka med bästisen så klart, och per och jag hade fullt upp att vara sociala med föräldrar, uppmuntra blyga barn, hindra de bråkiga att gå bärsäkargång osv. Naturligtvis var det bråkigaste barnet det vars mamma lämnat honom omedelbart utan att stanna mer än 3 minuter. Han slog de mindre, var störig och stoppade in träpinnar i de brinnande ljusen. Sten fick ett mindre sammanbrott av alla intryck och det faktum att syrran fick alla presenterna.
På det hela taget gick det okej, inga sjukhusbesök, inga hysteriskt gråtande barn som låste in sig, inga eldsvådor, ingen borttappad, inga allergiattacker, inga storslagsmål. Lite gråt, bråk, tjurighet, och överstimulering var allt. När vi äntligen blev av med dem efter ett par timmar (Ida kramade alla adjö) så somnade Sten i två timmar och jag kunde inte röra mig ur soffan på minst lika lång tid. På söndagen var det dags för tjocka släkten - fördelen med barnkalas är att sådana begivelser bleknar till intet i jämförelse.
Upplägg:
Presentöppning när barn med present dök upp. Risken med att invänta alla är att det var så många att hysterin över öppnandet lätt når svårhanterliga nivåer. Särskilt om födelsedagsbarnet i sin iver över nästa paket knappt ser det hon får i handen.
Fri lek. Sedan samla in alla för att få ned dom i varv med en ringlek "Hundbenet". En är i mitten och är hund och gömmer ansiktet så han inget ser. Jag ger en av de övriga en chokladrån och alla gömmer händerna bakom ryggen. Sen får "hunden" skälla på deltagarna i tur och ordning och när han hittat rätt får han rånet. Funkar för både 3- och 5-åringar.
"Hur kokar gröten?" - En frågar "hur kokar gråten" och den som får frågan får hitta på nåt - som en katt, ett flygplan, en elefant, en trumpet etc - och alla härmar det som man har hittat på. Så är det nästas tur.
Korv- och köttbullespett i ugnen, äppel- och apelsinsaft
Mer lek - de som vill får vara med på ett potatisrace runt gården med potatisar i skedar. Här hade det underlättat med färre deltagare och inte de mindre, eftersom det blev svårorganiserat.
Chokladkaka med spraygrädde-detaljer och ljus (kladdkaka med dekorglasyr från tub för mjölkallergiker - lika poppis för de övriga barnen)
Fruktsallad (äpple, päron, apelsin, vindruvor, en liten burk krossad ananas)
Mer lek
Leta skattkistan. orkade inte hitta på en skattkarta, så jag stoppade ned två ormar och en drake i kistan. När vi hittade den så fick ungarna sjunga sånger för att få ormarna och draken att ge upp skatten. Det fick ned dom i varv igen.
Godispåse med klubba, russin, lite smågodisar (inte för mycket).
Hemgång!
Nästa år blir det max 8 barn i åldern 5-6, när kompisrelationerna cementerats mer. Lugnare för alla!
Andra bloggar om: barn, kalas, mamma, förälder, universitet
fredag 14 september 2007
Teknikhysteri i högre skola
Styrelsemöten är alltid en smått bisarr upplevelse - viktiga frågor och smådetaljer om vartannat. På senaste hade vi besök av en från universitets administration som skulle instruera oss lite i hur man diarieför handlingar. En helt okej sak att utreda, men som alltid när det sitter ett gäng forskare och byråkrater i samma rum så sker en ganska farlig kärnreaktion - fokus blir inte på effektivisering, uppskärpning och klarare rutiner. Fokus blir på att plocka sönder i detalj alla påbud och förordningar - "så här står det faktiskt att man ska göra" kombinerat med forskarhjärnornas svåraste arbetssjukdom: Analysera varje tänkbar vinkel...
"men om allt är offentliga handlingar, tänk om någon kommer och begär att få ut forskningsresultat - då kan vi ju inte hindra dem". Sägs det helt seriöst. Vilket skulle vara påkallat om vi var naturvetare vars resultat är kopplade till stora ekonomiska vinster. Men vi är HUMANISTER!!! Fick bita mig i läppen för att inte börja asgarva.
Inte nog med att det aldrig kommit någon för att med stöd av offentlighetsprincipen försöka få ut uppgifter om vår superavancerade forskning - sannolikheten att detta någonsin skulle hända är ungefär 0,000023%. Men mest absurdt av allt är att det verkar knappt gå upp för byråkraterna att forskning inte alls alltid ligger under offentlighetsprincipen. Jag gissar att medicinare och fysiker måste ha täppt till det hålet sedan lääänge.
Men visst, jag har inget bättre för mig än att sitta och diskutera extremt osannolika scenarier istället för att lägga ned tiden på någon av de många relevanta och aktuella problemen på arbetsplatsen.
Sen följer en än mer idiotisk diskussion där administratören inleder med en god idé - en gemensam epostadress för allmänna frågor ställda till institutionen, vilket snabbt utvecklas till en teknikfientlig hysterisk idé om att allas personliga epost-adresser ska tas ned från nätet. Vill de inte eller kan de inte förstå att forskare inte är plåtverksarbetare som stämplar nitar dagen i ända - vi har mängder med nationella och internationella kontakter. Folk man möter på konferensen, eller läser en artikel av, eller bara får napp på genom lite googling - och där epostadressen måste vara lättillgänglig på nätet. Suck.
Bortsett från det så är hela upplägget orealistiskt, så har vi knappast råd att heltidsanställa nåt stackars AMS-offer att dagarna i ända sortera igenom de tusentals mejl som når institutionen för att se till att de kommer rätt. Med tanke på att adm-personalen troligen inte ens vet vad jag och 90% av doktoranderna och forskarna håller på med så gissar jag att närapå inga mejl skulle hamna rätt dessutom...
Där gick en timme av mitt liv och min forskning åt.
Fast just nu är jag ändå mest stressad över Idas barnkalas imorgon, med mjölkallergiker och barn som inte känner varandra och liten lägenhet och 3-5-åringar och...
Allt annat förbleknar i jämförelse.
Andra bloggar om: universitet, forskning, arbetsplats, barn, mamma, förälder
"men om allt är offentliga handlingar, tänk om någon kommer och begär att få ut forskningsresultat - då kan vi ju inte hindra dem". Sägs det helt seriöst. Vilket skulle vara påkallat om vi var naturvetare vars resultat är kopplade till stora ekonomiska vinster. Men vi är HUMANISTER!!! Fick bita mig i läppen för att inte börja asgarva.
Inte nog med att det aldrig kommit någon för att med stöd av offentlighetsprincipen försöka få ut uppgifter om vår superavancerade forskning - sannolikheten att detta någonsin skulle hända är ungefär 0,000023%. Men mest absurdt av allt är att det verkar knappt gå upp för byråkraterna att forskning inte alls alltid ligger under offentlighetsprincipen. Jag gissar att medicinare och fysiker måste ha täppt till det hålet sedan lääänge.
Men visst, jag har inget bättre för mig än att sitta och diskutera extremt osannolika scenarier istället för att lägga ned tiden på någon av de många relevanta och aktuella problemen på arbetsplatsen.
Sen följer en än mer idiotisk diskussion där administratören inleder med en god idé - en gemensam epostadress för allmänna frågor ställda till institutionen, vilket snabbt utvecklas till en teknikfientlig hysterisk idé om att allas personliga epost-adresser ska tas ned från nätet. Vill de inte eller kan de inte förstå att forskare inte är plåtverksarbetare som stämplar nitar dagen i ända - vi har mängder med nationella och internationella kontakter. Folk man möter på konferensen, eller läser en artikel av, eller bara får napp på genom lite googling - och där epostadressen måste vara lättillgänglig på nätet. Suck.
Bortsett från det så är hela upplägget orealistiskt, så har vi knappast råd att heltidsanställa nåt stackars AMS-offer att dagarna i ända sortera igenom de tusentals mejl som når institutionen för att se till att de kommer rätt. Med tanke på att adm-personalen troligen inte ens vet vad jag och 90% av doktoranderna och forskarna håller på med så gissar jag att närapå inga mejl skulle hamna rätt dessutom...
Där gick en timme av mitt liv och min forskning åt.
Fast just nu är jag ändå mest stressad över Idas barnkalas imorgon, med mjölkallergiker och barn som inte känner varandra och liten lägenhet och 3-5-åringar och...
Allt annat förbleknar i jämförelse.
Andra bloggar om: universitet, forskning, arbetsplats, barn, mamma, förälder
måndag 10 september 2007
Trött, bitter och skitsur!
Hade en fantastiskt givande vecka borta med jobbet - full fart både dagar och kvällar, knappt tid för andningspaus. Vilket var tur, för då hade jag kanske börjat älta allt jag måste göra vid hemkomst.
Kom hem i söndags till glada men hyperaktiva barn och en pappa som fått ryggskott. Milt nog för att kunna vara lite rörlig, men ont nog för att hemmet var kaos. Troligen stresspåverkat efter idiotdiskussioner med hans biträdande handledare som ska visa att han gör skäl för pengarna genom att komma med totalt nya idéer på upplägg och disposition efter det att slutmanus är inlämnat. Samt hysteriska redaktörer som ringer och har panikångest för att artikeln Per skriver med en kollega inte är helt färdig. Kollegan är huvudansvarig och Per hade överlämnat sin del till honom, men han är pappaledig gu'bevars och lyfter inte ett finger, vilket gör att Per som har heltidsjobb, ofärdig avhandling och är ensam med två barn för att jag är på tjänsteresa drabbas av sitt vanliga anfall av Ansvar och tar på sig att färdigställa allt. Som om han hade en enda timma till övers...
Var härligt att krama och snusa på mina smultrongrodor igen. Visst fattas de mig när jag är borta. Men man hinner inte ens njuta av att vara hemma innan migränen slår till. Nu på morgonen hade dum-pillren visserligen fixat den (med resultat att hjärnan var inbäddad i bomull), men hade istället fått en infektion i ena tårkanalen med svullet öga som följd. Och när jag får ut ungarna till cykelvagnen så har nåt hjärndött pucko i ett försök att bevisa att evolutionen kan gå baklänges, roat sig med att släppa ut luften ur däcken under natten på min och andras cyklar.
På jobbet väntar 30 mejl, schemaläggning, mötesbokning, planering, och bokkrav från bibban. Efter lunchen får jag ta bilen till affären för att köpa frimärken och posta de sista av Idas kalas-inbjudningar. Tio sidor borde lämnas in till idag för kursen jag ska delta i - kan man ju bara glömma även om ambitionen nu inbegriper att putsa upp ett artikelmanus istället för att skriva nåt nytt. Hämta ungarna på dagis 16.15, når bilen 16.45 efter hot, lockelser och mutor. Lämnar de hemma för attsusa till köpcentrat och inhandla mat, glass till dagis, sista presenten och presentpapper. Försökte köpa ögonsalvan jag alltid använder vid dessa infektioner, bara för att höra att inga apoteksbutiker längre tar in den. Och det finns inget annat alternativ än att skölja med vanlig lösning. Som om det hjälper!!!
Hem till ledbruten man som står och skalar potatis, pumpa upp cykeln, gräla på Sten som kräver godis, tuggummi och att få klättra på bokhyllan.
Sista stunden på kvällen är gråt, slagsmål och sammanbrott - hos barnen. Lyckas märkligt nog hålla mig lugn och ryter bara i när Ida dänger sopborsten på Stens huvud efter att själv ha fabricerat ett gräl. Städa rummet, läsa sagor, borsta tänderna, brotta ned dem i sängen, hitta gosedjur, smörja in kliande kroppar, sjunga go'nattsånger.
Ska nu skriva lite mer på texten, slå in alla presenter, planera bombdåd mot alla läkemedelsföretag och kollapsa i säng.
Imorrn ska vi upp och gratta Ida.
Andra bloggar om: mamma, barn, förälder, universitet
Kom hem i söndags till glada men hyperaktiva barn och en pappa som fått ryggskott. Milt nog för att kunna vara lite rörlig, men ont nog för att hemmet var kaos. Troligen stresspåverkat efter idiotdiskussioner med hans biträdande handledare som ska visa att han gör skäl för pengarna genom att komma med totalt nya idéer på upplägg och disposition efter det att slutmanus är inlämnat. Samt hysteriska redaktörer som ringer och har panikångest för att artikeln Per skriver med en kollega inte är helt färdig. Kollegan är huvudansvarig och Per hade överlämnat sin del till honom, men han är pappaledig gu'bevars och lyfter inte ett finger, vilket gör att Per som har heltidsjobb, ofärdig avhandling och är ensam med två barn för att jag är på tjänsteresa drabbas av sitt vanliga anfall av Ansvar och tar på sig att färdigställa allt. Som om han hade en enda timma till övers...
Var härligt att krama och snusa på mina smultrongrodor igen. Visst fattas de mig när jag är borta. Men man hinner inte ens njuta av att vara hemma innan migränen slår till. Nu på morgonen hade dum-pillren visserligen fixat den (med resultat att hjärnan var inbäddad i bomull), men hade istället fått en infektion i ena tårkanalen med svullet öga som följd. Och när jag får ut ungarna till cykelvagnen så har nåt hjärndött pucko i ett försök att bevisa att evolutionen kan gå baklänges, roat sig med att släppa ut luften ur däcken under natten på min och andras cyklar.
På jobbet väntar 30 mejl, schemaläggning, mötesbokning, planering, och bokkrav från bibban. Efter lunchen får jag ta bilen till affären för att köpa frimärken och posta de sista av Idas kalas-inbjudningar. Tio sidor borde lämnas in till idag för kursen jag ska delta i - kan man ju bara glömma även om ambitionen nu inbegriper att putsa upp ett artikelmanus istället för att skriva nåt nytt. Hämta ungarna på dagis 16.15, når bilen 16.45 efter hot, lockelser och mutor. Lämnar de hemma för attsusa till köpcentrat och inhandla mat, glass till dagis, sista presenten och presentpapper. Försökte köpa ögonsalvan jag alltid använder vid dessa infektioner, bara för att höra att inga apoteksbutiker längre tar in den. Och det finns inget annat alternativ än att skölja med vanlig lösning. Som om det hjälper!!!
Hem till ledbruten man som står och skalar potatis, pumpa upp cykeln, gräla på Sten som kräver godis, tuggummi och att få klättra på bokhyllan.
Sista stunden på kvällen är gråt, slagsmål och sammanbrott - hos barnen. Lyckas märkligt nog hålla mig lugn och ryter bara i när Ida dänger sopborsten på Stens huvud efter att själv ha fabricerat ett gräl. Städa rummet, läsa sagor, borsta tänderna, brotta ned dem i sängen, hitta gosedjur, smörja in kliande kroppar, sjunga go'nattsånger.
Ska nu skriva lite mer på texten, slå in alla presenter, planera bombdåd mot alla läkemedelsföretag och kollapsa i säng.
Imorrn ska vi upp och gratta Ida.
Andra bloggar om: mamma, barn, förälder, universitet
måndag 3 september 2007
Time Out
Nu blir det arbetsresa av i en vecka framöver. Ska bli både roligt och extremt stressande att vara borta från allt så pass länge.
Time Out till nästa måndag.
Time Out till nästa måndag.
torsdag 30 augusti 2007
Kalasnoja
Otroligt, men idag gick avlämningen på dagis helt okej, trots lite halvhjärtade protester från Sten på morgonen därhemma - men jag tror han tycker det är ganska mysigt nu när jag stoppar om dom med filt i cykelvagnen, nu när höstkylan är här. Igår valde han frivilligt att ha med sig sin "bebis", pojkdockan han fick i present. Pappa Per må vara lite känsligare än jag när det gäller att tillåta klänning (hemma är okej för mig, men helst inte ute), men han är lika nöjd som jag att se att lillkillen när sina empatiska sidor.
Men som vanligt krävde han tåg, bilen Sally och elefanten av hårdgummi som gosisar vid
sänggåendet - förutom mjuka lejonet. Knäppis.
Ida har gjort upp en inbjudningslista för kommande kalaset - blir lite mer komplicerat nu när det är gamla dagiset, nya dagiset och kompisarna på gården. Det blir max 10 inbjudningar (och mamma håller tummarna för att det blir avbokningar...). Nu kommer man väl inte undan med glasstårta och allmän kurragömma i två timmar - lite planering är nog påkallat för att hålla kontroll på kaos-andarna.
Jag tror en av dom är laktosintolerant också - herregud, här krävs planering, pedagogik och diplomati på en nivå som får arbetsplatsen att framstå som en sandlåda...
Andra bloggar om: barn, mamma, förälder, dagis, kalas
Men som vanligt krävde han tåg, bilen Sally och elefanten av hårdgummi som gosisar vid
sänggåendet - förutom mjuka lejonet. Knäppis.
Ida har gjort upp en inbjudningslista för kommande kalaset - blir lite mer komplicerat nu när det är gamla dagiset, nya dagiset och kompisarna på gården. Det blir max 10 inbjudningar (och mamma håller tummarna för att det blir avbokningar...). Nu kommer man väl inte undan med glasstårta och allmän kurragömma i två timmar - lite planering är nog påkallat för att hålla kontroll på kaos-andarna.
Jag tror en av dom är laktosintolerant också - herregud, här krävs planering, pedagogik och diplomati på en nivå som får arbetsplatsen att framstå som en sandlåda...
Andra bloggar om: barn, mamma, förälder, dagis, kalas
onsdag 29 augusti 2007
Bloggen 10 år - om mytisk början och bloghat
Tydligen fyller blogging 10 år i år. Eller inte. Eftersom fenomenet hade sin start inte i ett stort företagsprojekt, utan i många olika individers aktiva användning av internet, så är "början" delvis en utdragen och förvirrad process.
Om detta, och om journalisters ofta felaktiga och introverta uppfattning om vad bloggning är, kan man läsa i en mycket bra artikel av Scott Rosenberg i dagens Guardian.
Framförallt är bloggandet som fenomen extremt intressant ur en sociologisk synvinkel. Hur teknologi och kultur påverkat och drivit på varandra, fram och tillbaka. Och hur fel det kan bli när man försöker utvärdera något liknande ur sin egen snävt definierade intressesfär.
Andra bloggar om: bloggar, journalistik, media
Om detta, och om journalisters ofta felaktiga och introverta uppfattning om vad bloggning är, kan man läsa i en mycket bra artikel av Scott Rosenberg i dagens Guardian.
Framförallt är bloggandet som fenomen extremt intressant ur en sociologisk synvinkel. Hur teknologi och kultur påverkat och drivit på varandra, fram och tillbaka. Och hur fel det kan bli när man försöker utvärdera något liknande ur sin egen snävt definierade intressesfär.
Andra bloggar om: bloggar, journalistik, media
Leijonborg kvar - och de som firar är...
Lite bättre idag - solen sken från en klarblå hösthimmel imorse, luften var kall och krispig. Per lämnade ungarna på dagis och för en gångs skull slutade det inte i gråt och förtvivlan. Direkt vid ankomst hade en av flickorna sprungit fram till Ida och frågat om de skulle leka - första gången! Hurra!
Men säg det silvermoln som inte har en mörk rand undertill:
Lars Leijonborg blir högskole- och forskningsminister.
Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaahhhhhhhhhhhhh!!!
Driver ni med oss???
Hatar ni oss!!??
Är det verkligen rätt signal att ge omvärlden om man samtidigt säger att man ska satsa på Sveriges forskning?
Fast å andra sidan, mannen är ett vandrande, bräkande bevis på vikten av kvalitetssäkring av högre utbildning så att inte vem som helst slinker igenom...
Kan knappt bärga mig att höra söndagens inslag på Public Service i P1 - de brukar göra en lysande Leijonborg och firar troligen nyheten om hans fortsatta anställning av staten med champagne.
Andra bloggar om: humor, Leijonborg, forskning, universitet, public service
Men säg det silvermoln som inte har en mörk rand undertill:
Lars Leijonborg blir högskole- och forskningsminister.
Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaahhhhhhhhhhhhh!!!
Driver ni med oss???
Hatar ni oss!!??
Är det verkligen rätt signal att ge omvärlden om man samtidigt säger att man ska satsa på Sveriges forskning?
Fast å andra sidan, mannen är ett vandrande, bräkande bevis på vikten av kvalitetssäkring av högre utbildning så att inte vem som helst slinker igenom...
Kan knappt bärga mig att höra söndagens inslag på Public Service i P1 - de brukar göra en lysande Leijonborg och firar troligen nyheten om hans fortsatta anställning av staten med champagne.
Andra bloggar om: humor, Leijonborg, forskning, universitet, public service
tisdag 28 augusti 2007
The End is Nära - Jeremiad av en 70-talist
Hösten är här, inte med klara svala septemberdagar, utan gråtunga, blåsiga, duggiga oktoberdagar. Kanske blir humöret lite därefter.
Hörde på ekot imorse att nya studier i USA visa att allt fler blir kraftigt överviktiga och feta av dålig kost, vilket innebär att kommande generationer kommer bli de första i historisk tid som har kortare medellivslängd än föräldragenerationen. Addera till det att vi också är fattigare och mer skuldtyngda än äldre generationen, ungdomsarbetslösheten ökar, globala uppvärmningen nu lett till att Sälenfjällen i praktiken inte längre är fjäll utan skogsbevuxna kullar och vi snart kommer dränkas av smältande ismassor från Nordpolen....
På hemmafronten kan konstateras att kurserna bara är halvfyllda av studenter, ekonomin närmar sig härdsmälta och de utbrända 40-talister som är ytterst ansvariga för att vända trenden inte kan fatta de enklaste beslut och absolut inte delegera uppgifter till "yngre" (dvs 30-40-åringar med barn och yrkesvana) förmågor som åtminstone har en gnutta energi och professionalism att dra utav. Ett litet tag till - men innan de släpas skrikande och gråtande in i pensioneringen vid 65, nej 67, nej 70, nej 90 års ålder (som om generationsbyte aldrig förut inträffat på svenska arbetsplatser), så kommer de ha knäckt alla kommande generationer fram till de som föds nu på 00-talet.
Ta mitt råd - investera allt i anti-depressiva medel. Nåt säger mig att vi kommer knapra tabletter med en sällan skådad frenesi i framtiden.
Skulle ta mitt eget råd, but I owe my soul to the CSN
Lär i alla fall finnas framtida jobb-tillfällen inom långvården...
Andra bloggar om: humor, forskning, universitet, hälsa, framtid
Hörde på ekot imorse att nya studier i USA visa att allt fler blir kraftigt överviktiga och feta av dålig kost, vilket innebär att kommande generationer kommer bli de första i historisk tid som har kortare medellivslängd än föräldragenerationen. Addera till det att vi också är fattigare och mer skuldtyngda än äldre generationen, ungdomsarbetslösheten ökar, globala uppvärmningen nu lett till att Sälenfjällen i praktiken inte längre är fjäll utan skogsbevuxna kullar och vi snart kommer dränkas av smältande ismassor från Nordpolen....
På hemmafronten kan konstateras att kurserna bara är halvfyllda av studenter, ekonomin närmar sig härdsmälta och de utbrända 40-talister som är ytterst ansvariga för att vända trenden inte kan fatta de enklaste beslut och absolut inte delegera uppgifter till "yngre" (dvs 30-40-åringar med barn och yrkesvana) förmågor som åtminstone har en gnutta energi och professionalism att dra utav. Ett litet tag till - men innan de släpas skrikande och gråtande in i pensioneringen vid 65, nej 67, nej 70, nej 90 års ålder (som om generationsbyte aldrig förut inträffat på svenska arbetsplatser), så kommer de ha knäckt alla kommande generationer fram till de som föds nu på 00-talet.
Ta mitt råd - investera allt i anti-depressiva medel. Nåt säger mig att vi kommer knapra tabletter med en sällan skådad frenesi i framtiden.
Skulle ta mitt eget råd, but I owe my soul to the CSN
Lär i alla fall finnas framtida jobb-tillfällen inom långvården...
Andra bloggar om: humor, forskning, universitet, hälsa, framtid
måndag 27 augusti 2007
Veckans Värsta Timmar
Söndagkvällar och måndagsmornar - numera officiellt min mest avskydda tid i veckan. Har vaga hågkomster av att söndagskvällar tidigare var mysiga, lugna stunder med chipspåse och TV-tittande. Inte längre.
Numera känner jag på sen eftermiddag hur panikångesten kryper närmare, allt jag misslyckats med att göra förra veckan hinner ikapp, allt jag föresatt mig att göra kommande veckan ligger som en blöt, tung filt över mig. "Det mötet, den sammanställningen, de mejlen att besvara, de stipendierna att kolla upp, dom texterna att läsa, de abstracten att knåpa ihop..."
Ligger i sängen kl 23.30 och stirrar i taket medan jag försöker finna avslappningsmetoder som gör att jag slutar tänka på allt ogjort/kommande. Somnar nån gång vid 1-tiden.
På måndagsmorgonen finns inga barnkläder där de borde vara, särskilt strumpor har en förmåga att trollas bort, extrakläder till dagis ska letas fram ur högen tvättade-men-ej-sorterade kläder, skor, regnkläder, jackor, hårtofsar, borste, gose-djur. Samt två olyckliga barn som inte vill till nya dagis, de saknar sina gamla kompisar, sina gamla fröknar.
Kommer till dagis 30 minuter för sent trots upprepade föresatser att hinna i tid denna gång. Kränga på regnkläder på ledsna barn. Försöka övertyga stora tjejerna att leka med min Ida som hänger bakom mig och säger att hon är blyg - hon är aldrig blyg! Tar alltid kontakt med alla. Innan jag går kommer Bästa Fröken ut iallafall och tar sig an dom. Men Sten bryter ihop vid grinden och gråter 30 sek efter det att jag gått - och jag är nästan lättad! För då märker de tydligt att han är ledsen iallafall. Annars brukar han mest sätta sig och deppa i tystnad, och då uppmärksammar de nog inte honom på samma sätt som de mer skräniga barnen.
Känner mig som världens hemskaste människa som "tvingat" dom börja på dagis nära nya bostaden. Visst, nästa år börjar Ida på 6-årsskolan intill hursomhelst och då är det bra om de båda är vana vid miljön. Och allt var inte solsken på gamla dagiset. Men ändå. Nånting skadas inom dom, nånting gott och fint och levande och kreativt och modigt och hjärtligt förtvinar i dom. Alltför tidigt. Tänk om det inte går att nära fram senare. Ida har börjat medvetet hetsa och reta Sten, hon är våldsammare mot honom, har värre humörsvängningar. Visst, 6-årsåldern närmar sig sakteliga och det ska ju vara lite så här, men ändå.
Och min stress över jobb och avhandling och uppdrag och framtida jobb hjälper liksom inte.
Hjälplöshet - ditt namn är förälder.
Andra bloggar om: barn, förälder, mamma, dagis, universitet
Numera känner jag på sen eftermiddag hur panikångesten kryper närmare, allt jag misslyckats med att göra förra veckan hinner ikapp, allt jag föresatt mig att göra kommande veckan ligger som en blöt, tung filt över mig. "Det mötet, den sammanställningen, de mejlen att besvara, de stipendierna att kolla upp, dom texterna att läsa, de abstracten att knåpa ihop..."
Ligger i sängen kl 23.30 och stirrar i taket medan jag försöker finna avslappningsmetoder som gör att jag slutar tänka på allt ogjort/kommande. Somnar nån gång vid 1-tiden.
På måndagsmorgonen finns inga barnkläder där de borde vara, särskilt strumpor har en förmåga att trollas bort, extrakläder till dagis ska letas fram ur högen tvättade-men-ej-sorterade kläder, skor, regnkläder, jackor, hårtofsar, borste, gose-djur. Samt två olyckliga barn som inte vill till nya dagis, de saknar sina gamla kompisar, sina gamla fröknar.
Kommer till dagis 30 minuter för sent trots upprepade föresatser att hinna i tid denna gång. Kränga på regnkläder på ledsna barn. Försöka övertyga stora tjejerna att leka med min Ida som hänger bakom mig och säger att hon är blyg - hon är aldrig blyg! Tar alltid kontakt med alla. Innan jag går kommer Bästa Fröken ut iallafall och tar sig an dom. Men Sten bryter ihop vid grinden och gråter 30 sek efter det att jag gått - och jag är nästan lättad! För då märker de tydligt att han är ledsen iallafall. Annars brukar han mest sätta sig och deppa i tystnad, och då uppmärksammar de nog inte honom på samma sätt som de mer skräniga barnen.
Känner mig som världens hemskaste människa som "tvingat" dom börja på dagis nära nya bostaden. Visst, nästa år börjar Ida på 6-årsskolan intill hursomhelst och då är det bra om de båda är vana vid miljön. Och allt var inte solsken på gamla dagiset. Men ändå. Nånting skadas inom dom, nånting gott och fint och levande och kreativt och modigt och hjärtligt förtvinar i dom. Alltför tidigt. Tänk om det inte går att nära fram senare. Ida har börjat medvetet hetsa och reta Sten, hon är våldsammare mot honom, har värre humörsvängningar. Visst, 6-årsåldern närmar sig sakteliga och det ska ju vara lite så här, men ändå.
Och min stress över jobb och avhandling och uppdrag och framtida jobb hjälper liksom inte.
Hjälplöshet - ditt namn är förälder.
Andra bloggar om: barn, förälder, mamma, dagis, universitet
Sabotera arbetsplatsen. Chefsteknik 5p, Del 3
Dags för omgång tre i vår distanskurs i att lyckas i arbetslivet genom att bli en katastrofal chef. Nedanför följer några enkla knep för att du ska kunna ta långluncher och yoga-kurser utan att riskera hamna efter i karriären.
Tidigare kursdelar: Moment 1, Moment 2
Moment 3: Din enda ambition ska vara Du!
Tidigare kursdelar: Moment 1, Moment 2
Moment 3: Din enda ambition ska vara Du!
- Out of Sight, Out of Mind. Öva dig i att vara positiv och uppmärksam inför den anställda, för att genast sudda alla beslut och löften från medvetandet när de gått genom dörren.
- Finns det potential för mängder av givande projekt på din arbetsplats? Se till att potentiella partners aldrig får tid, plats eller möjlighet att träffas och arbeta fram ett förslag.
- Om några mot förmodan rycker upp sig och börjar planera något så måste Du se till att uppmuntra alla idéer på planeringsstadiet, bara för att dra ut på det i oändlighet så att de inblandade antingen hinner byta jobb eller lägga ned allt i protest.
- Lämna över alla förtroendeuppdrag och maktpositioner till individer du är säker på har minst lika lite ambitioner som du själv – deras enda ambition ska vara att säkra sin anställning genom att aldrig utmana chefer eller ifrågasätta direktiv.
- Oroa Dig inte för att det kan skada din karriär om Du aldrig åstadkommer något konkret och varaktigt, eller regelbundet får katastrofalt usel utvärdering från Dina underlydande – i slutändan är det enda som avgör din framtida befordran hur hur mycket Du slickat uppåt.
- Ha också samma policy mot Dina underlydande: De som kritiserar, ifrågasätter, kommer med konstruktiva förslag, eller helt enkelt gör en värdefull och effektiv insats på jobbet ska ignoreras. De som utan minsta tecken på egen tankeverksamhet köper alla programförklaringar (eller brist på detsamma), och vars huvudsakliga mål i livet är att insulera dig från omgivningen, ska konsekvent få positiv särbehandling.
- Vänd kappan efter varje politisk/trendig bris – varför ha en egen tanke om någon annan kan tänka åt Dig.
- Du behöver absolut inte sätta dig in ordentligt i vad trenden innebär i praktiken – tvärtom är detta bara hindrande. Omdefiniera kodbegreppen efter eget huvud så de passar Dina egna ambitioner och stundens behag.
- Fastna gärna för begrepp och forskningsrön som redan är passé och framställ dem som högaktuella. På så sätt undviker Du definitivt att utveckla arbetsplatsen, eftersom Du i realiteten tvingar alla att stå och stampa på samma fläck.
- Om mot all förmodan ett kreativt och givande projekt drivs igenom, trots Dina upprepade försök att sabotera det, så ska Du omedelbart ta äran för det i alla möjliga sammanhang.
Andra bloggar om: humor, arbetsplats, chefer, universitet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
