Veckans Värsta Timmar

Söndagkvällar och måndagsmornar - numera officiellt min mest avskydda tid i veckan. Har vaga hågkomster av att söndagskvällar tidigare var mysiga, lugna stunder med chipspåse och TV-tittande. Inte längre.
Numera känner jag på sen eftermiddag hur panikångesten kryper närmare, allt jag misslyckats med att göra förra veckan hinner ikapp, allt jag föresatt mig att göra kommande veckan ligger som en blöt, tung filt över mig. "Det mötet, den sammanställningen, de mejlen att besvara, de stipendierna att kolla upp, dom texterna att läsa, de abstracten att knåpa ihop..."
Ligger i sängen kl 23.30 och stirrar i taket medan jag försöker finna avslappningsmetoder som gör att jag slutar tänka på allt ogjort/kommande. Somnar nån gång vid 1-tiden.

På måndagsmorgonen finns inga barnkläder där de borde vara, särskilt strumpor har en förmåga att trollas bort, extrakläder till dagis ska letas fram ur högen tvättade-men-ej-sorterade kläder, skor, regnkläder, jackor, hårtofsar, borste, gose-djur. Samt två olyckliga barn som inte vill till nya dagis, de saknar sina gamla kompisar, sina gamla fröknar.

Kommer till dagis 30 minuter för sent trots upprepade föresatser att hinna i tid denna gång. Kränga på regnkläder på ledsna barn. Försöka övertyga stora tjejerna att leka med min Ida som hänger bakom mig och säger att hon är blyg - hon är aldrig blyg! Tar alltid kontakt med alla. Innan jag går kommer Bästa Fröken ut iallafall och tar sig an dom. Men Sten bryter ihop vid grinden och gråter 30 sek efter det att jag gått - och jag är nästan lättad! För då märker de tydligt att han är ledsen iallafall. Annars brukar han mest sätta sig och deppa i tystnad, och då uppmärksammar de nog inte honom på samma sätt som de mer skräniga barnen.

Känner mig som världens hemskaste människa som "tvingat" dom börja på dagis nära nya bostaden. Visst, nästa år börjar Ida på 6-årsskolan intill hursomhelst och då är det bra om de båda är vana vid miljön. Och allt var inte solsken på gamla dagiset. Men ändå. Nånting skadas inom dom, nånting gott och fint och levande och kreativt och modigt och hjärtligt förtvinar i dom. Alltför tidigt. Tänk om det inte går att nära fram senare. Ida har börjat medvetet hetsa och reta Sten, hon är våldsammare mot honom, har värre humörsvängningar. Visst, 6-årsåldern närmar sig sakteliga och det ska ju vara lite så här, men ändå.

Och min stress över jobb och avhandling och uppdrag och framtida jobb hjälper liksom inte.

Hjälplöshet - ditt namn är förälder.


Andra bloggar om: barn, förälder, mamma, dagis, universitet