tisdag 7 augusti 2007

Tilltalets labyrinter

DN fortsätter sitt tema utrikesreportrar med en helsida av Berlinkorrespondenten Jan Lewenhagen. Efter visst gnäll från min sida över tidigare inlägg av Schüllerqvist, Cederskog och Hedström (här och här) så är det trevligt att se att det finns anställda på DN som verkligen har nåt intressant att säga om både svenskehet, andra kulturer och sin position som utlänning i landet de arbetar. Lewenhagen diskuterar ingående vikten av att använda tilltalet Ni i Tyskland, men stannar inte vid ytan. Han diskuterar både bakgrunden till att det för oss så formella tilltalet finns kvar - att det historiskt sett bottnar i ett jämlikhetsideal. Han visar också vilken problematisk historia du-andet har i Tyskland i och med sin koppling till nazismen.
Han skriver också intressant om den idealiska bild Sverige har fått i hans sinne efter en tids utlandsvistelse, samtidigt som han inser att denna idealbild troligen kommer krossas så fort han flyttat hem igen.

Detta är en intressant paradox, att vi ofta saknar sånt vi aldrig reflekterade över när vi är borta, men att vi vid hemkomsten kan finna att vi nu istället saknar andra saker vi lärde oss uppskatta i andra kulturer. Det finns enormt mycket att lära om alternativa sätt att vara och verka, liksom det är viktigt att varsebli sin egen kulturs svagheter och brister, eller bara dess märkliga egenheter. Jag har både rest och arbetat utomlands och skulle inte byta bort en enda dag av detta - det har berikat mitt liv mer än jag kan uttrycka. Det finns mycket jag skulle vilja ändra i Sverige och i svenskars sätt att vara - men samtidigt så finns det mycket som jag uppskattar därför att det passar ihop med min personlighet. Jag uppskattar att få vara privat, för mig själv. Jag gillar solidaritet och att tänka på gruppens bästa, inte bara individens. Jag har svårt för religiös inskränkthet och vill bo i ett sekulariserat land.

Saker jag gillar mindre:
Att vi är så konflikträdda - bygg barrikader, vägra acceptera tingens ordning!
Att vi inte har samma respekt och beundran inför språkets och talets möjligheter som britterna
Att vi inte har lite mer hjärtlighet och spontanitet
Att vi inte tar dagen som den kommer, att vi måste kontrollera minsta detalj i vår vardag
och en hel del mer

Men det finns utan tvekan lika många åsikter om vad som är bra eller dåligt med svensk mentalitet som det finns svenskar.
Vad tycker du?

6 kommentarer:

Stefan sa...

Ang. tilltal i Tyskland.

Det är inte så enkelt som att man är "säker" om man går runt och säger ni till alla. Egentligen är det ännu mer sårande om man råkar säga Sie till någon som tilltalar en med Du! "Du tror att vi är jämlikar/bekanta och har slängt titlarna men det har vi minsann inte!"

Sen är det förnamn/efternamn (det sistnämnda ev. med titlar) att hålla reda på. Om jag pratar med några på min tyska arbetsplats om en frånvarande person måste jag veta om någon närvarande inte är
du med denne och då kalla den frånvarande för Herr Sieundso. Om några lämnar sällskapet kanske man bör skifta till förnamn eftersom alla kvarvarande är du med Uwe!

Såååå mycket enklare att visa respekt för folk med tonfall, kroppsspråk och ordvaläm med grammatik!

Och den traumatiska upplevelsen när man i 30+ åldern för första gången blev tilltalad med ett ni av det unga (snygga?) butiksbiträdet! Nu var livet slut, nu var det gubbe-i-keps-varning för

/herr Andersson

Maria Vosa sa...

Många bra poänger min gode herr. Ju mer skillnad i grammatik mellan olika flytande sociala roller, desto mer ångest för klavertramp både uppåt och nedåt. Visste inte om det där med att man dessutom måste veta vilken nivå tredje parten är... du store. Länge lever du-reformen säger jag bara.

Och som du säger, det finns många andra sätt att visa respekt på än att Ni-a någon.

Blev kallad "madame" av en 5 år äldre master-student från ett afrikanskt land härom månaden. Ingav mig ingen känsla av respekt, utan gjorde mig oerhört pinsamt medveten om våra respektive positioner. Huga!

Rainer sa...

Om jag talar till en grupp och pratar tyska och det finns ett medlem i gruppen som jag (måste) nia, så måste jag nia hela gruppen.Den regeln är solklar och leder verkligen till konstigheten på min arbetsplats där jag duar alla förutom chefen att jag måste skriva ni i ett mail till alla eller säga "Sie" på ett möte till alla där jag annars skulle kunna använda "ihr".
Som tysk i Sverige tycker jag det är himla bra att kunna dua alla och kan bara instämma med Stefan: Jag får en konstig känsla när nån yngre här i landet niar mig.
Säkert är det svårt för utlänningar i Tyskland att hitta den rätta tilltalsformen, eftersom precis som Jan Lewenhagen konstaterar finns det vissa kretsar inom det tyska samhället där "du" är väldigt gängse och man får märkliga blickar om man niar någon - till exempel på högskola och universitetet där man självklart duar alla medstuderande. Eller på gymmet, eller på ridskolan. Däremot niar mina föräldrar de flesta grannar som de har bott dörr vid dörr under 50 år nu.
En annan sak i Tyskland är ju titlarna.
På en fotoaffär i Tyskland hörde jag följande dialog:
Kunden: "Jag ska hämta bilder som jag lämnade in för framkallning."
Expediten: "Mh, vad var namnet?"
Kunden: "Mitt namn är doktor Schmidt."
Doktorstiteln är en del av tilltalet.
Men på universitetet ska man inte tilltala professorer i humaniora med titeln. Ännu en dialog:
Studenten: "Herr professor doktor Krause, hur kan ni förklara...."
Professor doktor Krause: "Men snälla, säg bara herr krause till mig, vi vill inte höra alla titlar här."
På medicinska och tekniska fakulteter kan det däremot vara annorlunda igen.
Länge leve du-reformen.

Maria Vosa sa...

Citat från Rainer:
Studenten: "Herr professor doktor Krause, hur kan ni förklara...."
Professor doktor Krause: "Men snälla, säg bara herr krause till mig, vi vill inte höra alla titlar här."

LYSANDE! :-D

Vi har en tysk gästforskare på min arbetsplats och efter att höra om villkoren för (humanistiska) doktorander i Tyskland skäms man lite för att klaga över sin egen bedrövliga situation. Och efter att höra om de fortfarande svåra villkoren för kvinnor som vill ha barn OCH karriär så tackar jag min lyckliga stjärna att jag är född i Sverige.

Inte för att något av detta kan få mig att sluta klaga på missförhållanden och kritisera inkompetens inom våra universitet. Allt kan och bör bli bättre

ainur sa...

De flesta svenska bloggare verkar ju vara rörande överens enligt vad jag har sett... Eftersom jag är en nysvensk finne med germanofila tendenser är det kanske inte konstigt att jag dansar ur ledet.

Jag gillar nämligen "Sie", och det motsvarar faktiskt inte "ni" - "ni" vore "Ihr", och det säger man bara i medeltidsrollspel numera. Sie är som danskans De och italienskans Lei.

För en ung glad tjej under medellängd med konstigt förnamn är det minsann inte lätt att få respekt i Sverige. Som Stefan påpekade visar man ju respekt (och markerar distans, icke att förglömma!) med tonfall, kroppsspråk och ordval också. Dessa mer subtila signaler får en mycket större roll i Sverige där man absolut inte får markera gränser med språket - alla ska vara du och förnamn, alla ska "bjuda på sig själva", ingen ska "tro att de är något". Detta får invandrare med accent och litet ordförråd lida av lika mycket som insnöade akademiker och andra nördar vars ordförråd är för specialiserat eller ålderdomligt. Det är en sak att alla ska ha samma rättigheter - en annan sak att ingen får bryta mot den snäva normen.

I både Tyskland och Finland känner jag mig friare, paradoxalt nog på grund av att det sociala livet är lite mer formellt (när det gäller Finland är skillnaden liten men fin). Jag får slappna av och behöver inte grubbla på vad det var i mitt tonfall eller ordval (för att inte tala om klädsel, smink etc) som fick kassafröken eller professor att bli så jobbig eller kramgo.

I Sverige känns det ofta som om man är ute på hal is - folk kan bli väldigt närgångna untan att ha fått någon inbjudan, eller raka motsatsen, ren iskyla och distans. Inget under att många invandrare känner sig vilsna - det finns sociala spelregler (liksom i alla samhällen) men de flesta svenskar låtsas som om de inte existerar.

Därför är det ibland en lättnad att höra ett "Sie" och känna sig som en individ med en intakt privatsfär, och säga "Sie" till någon som man kanske inte har något emot, men vill lära känna först, innan man börjar mysa och kramas och annat som svenskar tycker om att göra :-)

Om det är något jag har lärt mig av att ha bott i Tyskland i 4 år, är det att det finns en värld utanför Sverige som faktiskt fungerar, som inte är perfekt, men som är rik och inspirerande. Det skulle göra en och anna svensk gott att lämna trygga Svedala och upptäcka att allt inte bara är elände och inkompetens - man kan lära sig något av de där tyskarna också, t.ex. att baka bröd...

Maria Vosa sa...

Tack för ditt inlägg Ainur. Det var väldigt intressant och sätter fingret på en viktig punkt - att vi alla är olika och uppfattar situationer olika. Vi kan också finna det enklare att smälta in i vissa miljöer/kulturer än andra, som inte har något att göra med geografiskt avstånd eller språkfamilj. Det är bara positivt i min mening. Och jag vet att Sverige kan vara ett ganska hopplöst land att förankra sig i för invandrare. Det är en av våra största synder. Jag tror det beror mer på rädsla för det avvikande, för att inte ha kontroll, än på grammatik.

Du-reformen kommer nog alltid debatteras och ha förkämpar resp motståndare beroende på personlighet. Personligen kan jag också bli fullkomligt vansinnig på egenheter inom svensk kultur som går mig på nerverna och som jag finner både hopplöst och pinsamt, och jag har aldrig varit i ett land utan att hitta hundra saker att beundra och avundas. Det är halva nöjet med att resa, att inse hur många variabler det faktiskt finns och växa lite som människa.

Mitt orerande började egentligen med hur dåligt skrivna jag fann några artiklar i DN, där erfarna korrar messt vekade beklaga sig över att ingen tyckte de var centrum i rummet längre.