Tystnad och sönderfall

Så sitter man här på jobbet en tisdagkväll kl 20, planerad hemgång runt kl 23 eller nåt. Har inte gjort nåt konstruktivt på avhandlingen alls, bara svarat på mejl, skickat brev, kopierat kort, pratat teori med Tore, snackat barn med Knut, beställt böcker från bibblan, läst ömsom det ena, ömsom det andra. Men sätt igång och skriv då jänta!!!!
Kan inte min rumskompis komma tillbaka från mammaledigheten så att jag blir lite disciplinerad av att sitta bredvid nån som ser vad jag håller på med? Vissa är så själviska.

Igår var ungarna för första gången en hel dag på nya dagiset. Sten kröp på eget bevåg upp i sängen en kvart innan nattningen. Hade haft det roligt. Fast imorse ville Sten iväg till bilen. För att åka till dagis. Gamla dagiset alltså. Fick prata med honom om att det var ett nytt dagis nu. Han hängde med huvudet. Nästan enklare när han blir hysteriskt arg, då kan man bli lite arg tillbaka. Ledsen och missmodig - då vill jag bara slita hjärtat ur kroppen på mig. Och ikväll hörde jag från Per att Ida blivit ledsen när någon av flickorna sagt att hon inte fick komma på hennes födelsedagskalas. Ida som är den totala solstrålen i sådana här frågor (fast inte andra gu'bevars) skulle aldrig säga nej till att bjuda in nån. Hon har redan en lång lista som jag måste skära i på nåt sätt. Hon tog illa vid sig av avslaget iallafall. Vad är det med folk, kan de inte uppfostra glada trevliga barn!? Måste jag gå dit och hota med blodvite...?!!

Jag vet att Ida kommer få jobbiga, otrevliga upplevelser av så kallade kamrater förr eller senare. Men nu när den grymma verkligheten närmar sig då barnen börjar bli stora nog att manipulera och intrigera...jag vill bara säga stopp. Hålla om henne och få henne att inse hur fenomenal hon är och att ingen ska få påstå nåt annat!

Och här sitter jag och jobbar och kommer inte hem förrän de somnat.

Ibland går man i bitar i all tysthet.


Andra bloggar om: mamma, barn, förälder, forskning, universitet, dagis