Några har sniffat glögg och rökt julhyacint

Folk måste verkligen ha tråkigt i mellandagarna nu när den nyliberala religionen kört ekonomin i botten. En bimbo från Muf släpar fram den gamla "Karl-Bertil Jonsson-kontroversen" och andra bloggare hoppar på dravlet som vore det originellt eller kittlande. Jag tänker iallafall inte länka till upphovskällan, för jag har tagit en helig ed på att inte nämna henne vid namn tills den dagen hon skriver något tänkvärt (safest bet ever!). Jag önskar andra vettiga nät-surfare (IQ = 80 eller mer) gjorde samma val.

För det första: TITTA INTE!!!!
Det finns en uppsjö av kanaler på TV, det finns hyrfilmer, det finns trevlig middgaskonversation...välj något annat än att sätta på TV1 denna lilla halvtimme.

För det andra: Vi har precis innan bänkat oss i hela Sverige för att titta på samma gamla skåpmat från Disnye som dessutom kan smyga in reklam för sina senaste alster på vår egen bekostnad!!!
Om inte det är att balansera vågen till fördel för marknadskrafterna så vet inte jag.

För det tredje: Ska vi inte ta och bannlysa alla Robin Hood-serier över lag (inklusive den på Kalle Anka-timmen)? Kanske tillsätta en politisk kontrollgrupp som noga överser att ingen vänstervriden ideologi når ut i stugorna. Lilla Melodifestivalen där små barn kläs ut i glitter och tävlar om att vinna med bäst sång och få ett skivkontrakt är däremot god, hederlig underhållning i rätt politisk färg!

Danielssons underbart poetiska och medvetet töntiga historia handlar om en kille som tar lite servettringar i päronträ, Bodens Fästning i tändstickor, en handmålad slips etc och ger till en samling fattiga och utslagna. När hans far sedan tar med honom till de han stulit ifrån för att erkänna så möts han av förståelse och välvilja av godmodiga kapitalister som ser välgörenhet som en god idé. Jag förstår att östermalms-muffarna inte förstår det konceptet, men övriga marknadsliberala borde kanske inte bli så upprörda över det budskapet. Tvärtom framstår kapitalisterna i extremt god dager i slutet.

För det fjärde: DET ÄR EN TECKNAD FILM!
Att komma med förnumstiga bedömningar om vad som skulle "ha hänt i verkligheten" är lika puckat som när en annan idiot på högerkanten ondgjorde sig över Pippi Långstrump för ett antalår sedan, eller när religiösa fanatiker beskyller Harry Potter böckerna för satanism.

Ta nu en promenad och lufta hjärnan gott folk.

Läs även andra bloggares åsikter om Karl-Bertil Jonsson

Skandal, skandal

Jag älskar Johan Croneman.
"Är Rikard Palm mer populär än någon annan på SVT?"
Fullständigt realistisk skildring över vår surrealistiska pseudokändisskandaltid...
En undring bara - Vem är den här Rikard Palm egentligen?
Allvarligt, jag har ingen aning.

Andra bloggar om: TV, SVT, Rikard Palm, Johan Croneman, humor

och hon är mittemellan...

Drogs upp av två hysteriskt uppskruvade ungar i morse för att hitta deras julkalender inför det första avsnittet av Skägget i brevlådan på Bolibompa. Som de flesta i min generation har livet nu återgått till en familjär rutin efter ett årtionde av alternativt leverne. Som barn och även ungdom följde man med i SVTs barnprogram och julkalendern, men nån gång i gymnasiet försvann detta och i 20-årsåldern var det en helt främmande värld om amn inte råkade ha sladdsyskon eller syskonbarn som man barnpassade ibland. Nu är man småbarnsförälder och har återigen börjat en relation med barnprogramledarna. Julkalendern började vi följa framförallt förra året och detta år lär det bli än mer obligatoriskt, när inte lill-killen sliter sönder kalendern i ren upphetsning längre.

Under 20-årsåldern har jag däremot blivit P3-lyssnare och har naturligtvis stiftat bekantskap med Anders och Måns. Som alla radiopersonligheter har deras röster programmerats in i hjärnbalken mer än deras utseende, även om deras utflykter på TV varit uppskattade - deras märkligt likartade skäggiga uppsyn har väl förvillat fler än mig. Jag hade missat att det var de som låg bakom årets julkalender och den svindelliknande yrsel som drabbade mig, nyvaken imorse, när huvudpersonerna Klas och Lage öppnade munnen var smått oroväckande. Nåt var FEL! Innan jag kopplade 10 sekunder senare, att den långe krullige Lage egentligen var Anders och att den lömske Klas med slickat korpsvart hår är Måns, satt jag faktiskt och undrade om det var dubbat. Gissar att Anders och Måns blivit trötta på att alltid förväxlas - makalöst hur annorlunda de ser ut...

Första avsnittet var helt okej, samma avskalade färgstarka stil som känns bekant från "Allt och lite till", fast mer futuristiskt. mina ungar hade nog uppskattat mer snö och magi, men Anders och Måns är alltid bra på att hitta en genuin ton i sina barnprogram (och vuxenprogram), och ungarna verkade tycka att det var spännande iallafall - och lite läskigt. Mellan dessa två komiska genier finns inte så mycket utrymme för "tjejen" spelad av Sandra Hulth. Kanske blir det bättre framöver men tyvärr är upplägget här likadant som i Fem myror och i Bumsfilibaba: En snälldum kille, en lite småelak/slug/gnällig kille och så snälla duktiga tjejen som är mittemellan och lika intressant som filmjölk... Synd.


Andra bloggar om: barn, julkalendern, SVT

Timbro har ny idé för kvinnofälla

Upphör aldrig att roa och oroa mig hur inskränkta idologiskt programmerade nyliberaler på Timbro fortsätter spotta ur sig enkelspåriga floskler som om det fortfarande vore 1983. Nu skriver Billy en artikel på Newsmill där han ondgör sig över hur mycket arbetstid företagen missar när småbarnsföräldrar smiter iväg för att hämta barn på dagis. För att visa att han minsann är progressiv föreslår han företagsdagis som ett botemedel. Okej, idén är inte helt dum, men hela resonemanget vilar på ett gungfly:

1. Småbarnsföräldrar må vara mindre flexibla i sina arbetstider, men å andra sidan är de ofta mer fokuserade på sin uppgift när de väl är på plats. Ensamstående utan barn tenderar dels att ta på sig alltför många sidouppdrag som splittrar deras fokus. Småbarnsföräldrar vet att de har begränsat med tid och schemalägger den bättre - de drar heller inte ut på att bli klara, eftersom de vet att de inte har mycket till spelrum, så de lämnar in uppgiften i tid medan icke-föräldern fortfarande letar mer material och ångrar att han/hon accepterade två andra rapportarbeten samtidigt.

2. Företagsdagis kan vara en god idé om det inte vore för att många barn har TVÅ föräldrar (minst), som kanske inte jobbar på samma plats. Om den ena föräldern jobbar där dagis finns kommer hon - medge att du förutsätter att det ansvaret ligger på mamman Billy - inte bara var den som ansvarar för både hämtning och lämning, utan dessutom alltid vara den som kontaktas först om barnet blir sjukt under dagen. Kvinnofälla är bara förnamnet på förslaget - arbetsgivarna kan lugnt luta sig tillbaka och fortsätta särbehandla kvinnor eftersom papporna, som börjat visa oroväckande trender för att ta ansvar för sina barn, kommer hindras från att ta lika stort ansvar för barnen.

Däremot borde det bli enklare för föräldrar som bor i mindre orter utanför storstäderna att få sina barn på dagis centralt i närmaste tätort. Jag har kollegor som bor i hus en bra bilväg från staden som gärna skulle ha sina barn lite mer centralt så att de slipper lämnas så tidigt och hämtas så sent. De har olika arbetsplats, men båda jobbar centralt. Tyvärr får inte dagispengen flyttas över kommungränsen, så de har fått avslag. Det är inte företagen som ska bygga ut förskoleverksamheten - det är kommunerna. Särskilt tätortskommunerna.


Läs även andra bloggares åsikter om dagis, förskola, Timbro

Åter i grottekvarnen

Tillbaka.
Försökte åka bort ett tag för att få lite skrivande avklarat. Skrev lite. Fick inte så mycket avklarat.

Suck.

Tillbaka på arbetsplatsen får man väl vara glad att de kommer ihåg att jag finns, för allt anant jag bett om har de glömt bort. Ansökan om pengar, om stöd, om undervisningstid.

Fick av en slump höra att Påläggskalven, som inte kan ett smack om html, java-kod eller hemsidor, handplockats för arbetsgruppen för den nya hemsidan för institutionen.

Tänk om...

Institutionsmöte igår, inför kommande terminsstarten.
Lärare över 55 år visade än en gång sin totala brist på kunskap om gällande lagar, förordningar, regler och bestämmelser kring utbildning och examination. Vad som driver mig till vanvett är inte så mycket denna okunskap, som det faktum att de i de allra flesta fall inte ens verkar inse att deras inkompetens både är extremt pinsam och potentiellt kriminell. Fortutbildning verkar vara ett begrepp som ironiskt nog inte förekommer inom högre akademisk utbildning.

Både lärare och administrativ personal inom de flesta åldersgrupper är däremot enormt kompetenta på att måla upp potentiella men extremt orealistiska skräck-scenario och tillbringa 80% av tiden att diskutera "tänk om..".

Tänk om
... ryska hackers tar över vår hemsida för att sprida Kenya-brev
... medlemmar i terrorist-stämplade organisationer sätter upp rekryteringskontor i våra studentföreningar
... en före detta student dyker upp två år efter det att en kurs tagit slut med ett nobel-prisvärdigt uppsats-manus och har fått elallergi under frånvaron och vill ah ersättning för sveda och värk
... en dyslexisk kristdemokratisk elitidrottande transvestit tycker att vår kursbeskrivning är kränkande

Tänk om jag slapp jobba med paranoida, inskränkta, inkompetenta, narcissistiska fånar...
Tänk om 40-talisterna kunde ta och pensionera sig
Tänk om administratörerna kunde sluta bete sig som om forskare och studenter var ett irritationsmoment
Tänk om universiteten fick satsa tid, pengar och energi på att forska och skapa kvalitativa kurser och utbildningar, istället för att följa mesta-genomströmningens logik.


Andra bloggar om: universitet, doktorand, utbildning, forskning

Absurda händelser

Tillbaka på jobbet.
Tillbaka i verkligheten.

Fast å andra sidan verkar verkligheten vansinningt mer galen och surrealistisk än den bubbla jag existerar i.
Två av den senaste veckans roligaste/märkligaste/overkligaste händelser:

1. Hundklonernas matte hade mormon-missionär som sex-slav
Ni vet kvinnan som tyckte att det var bättre att lägga ut en obscen summa pengar på att klona sin hund, än att rädda några stackars hemlösa hundar från att bli avlivade?

Det här är inte första gången hon hamnar i globala medier. Hon är tydligen på flykt undan engelsk rättvisa sedan 1977. En före detta skönhetsdrottning, som blev besatt av en ung mormon-präst och följde efter honom till England där hon kidnappade honom och låste fast honom i handfängsel vid en säng. Tror ni det är det bästa, kolla in resten:

När hon och hennes medhjälpare blev arresterade flydde de landet som... mimartister!
Läs hela den vansinniga historien i Guardian.
Jag gissar att detta är ett blivande filmmanus för Coen-bröderna.

2. Hundbajs på flykt, attackerar dagis.
Ibland måste man bara återge en artikeltext helt för att förmedla det absurda odistillerat:

A giant inflatable dog turd created by the American artist Paul McCarthy was blown from its moorings at a Swiss museum, bringing down a power line and breaking a window before landing in the grounds of a children's home. [Guardian]



Igen, journalisterna måste ha krävt både 2 och 3 konfirmationer på den nyheten innan de vågade gå i tryck...

Andra bloggar om: humor, nyheter, kloning, konst

Drömtolkning för doktorander 2

Nattens dröm:
Jag var på fest i en lokal storlek mindre. Anordnare av spektaklet var Samantha från "Sex and the city" och det var tema "prinsessa" eller liknande och det var meningen att man skulle ha fin klänning på sig. De flesta där var personer jag inte kände. Hade på mig en halvdan kreation och lite innan maten fick jag för mig att jag måste byta till något bättre, passa på nu när jag för en gångs skull var på fest där man fick klä upp sig. Bakom en rad med hyllor fanns en liten gång där det var en garderob med klänningar. Kröp in där och började prångla mig ur min klänning och letade efter en annan medan de övriga stod på andra sidan och minglade.

Det kallades ihop till sittning och jag letade vidare bland klänningarna, valde en, ändrade mig, hittade en annan - mycket fin, perfekt. Det tog ett bra tag att krångla den på mig i det lilla utrymmet och jag var stressad för de andra satt och väntade på mig. Till slut kom den på och jag gick ut, sen som jag var tittade alla på mig men gav ifrån sig lite beundrande läten som jag valde att ta som genuina komplimanger. Fast nu kändes klänningen överbearbetad och töntig, inte alls som jag hade trott att den skulle vara. Puffärmar och annat fånigt, önskade att jag tagit den gula jag tittade på innan jag valde den blå.

Satt iallafall och pratade med en trevlig (snygg) bordsgranne och hade det trevligt, tills jag tittade ned i slutet av måltiden och insåg att klänningen var bakofram.
Sen följde en längre svettig sekvens på den sunkiga toaletten då jag försökte vända den rätt.

Tolkning:
Har den senaste veckan arbetat hårt med strukturen på avhandlingen, på upplägg av kapitel och dylikt. Flyttat om och ändrat fler gånger än jag vill komma ihåg. Är orolig över att jag inte riktigt vet vad som ska prioriteras och vad som måste strykas. Vem vänder sig avhandlingen till, vilken information är överflödig detaljkunskap och vilken är avgörande för att texten ska bli sedd och uppskattad.

Klänningarna representerar dels mina ändringar, dels min önskan att få åtminstone ett tillfälle i livet då jag kan visa upp mig i (med) något fint och flådigt. Jag oroar mig för att det inte är bra nog än (1:a klänningen), att jag kommer sluta med en överarbetad och fånig produkt (3:e klänningen), samt att jag kommer att ha avfärdat den bästa och mest balanserade lösningen (2:a klänningen).

Jag är dessutom orolig för att jag ska klanta till även den utvalda, överarbetade och extravaganta lösningen (sätta på mig klänningen bakofram).

Jag gör alla dessa ändringar under panik, i sista stund, bara svagt undangömd för omvärldens blickar: närsomhelst kan någon kika över kanten och undra vad i h-e jag håller på med, näcka på ett kalas?

Att sista desperata försöket att vända rätt på klänningen sker på en äcklig allmän toalett vill jag inte ens försöka tolka...

Varför Samantha som kalasfixare?
Kanske för att jag ofta tittar på serien innan jag går till sängs sent på kvällen
Kanske för att hon är sexig, självsäker och glamorös - allt jag anser mig sakna just nu.


Andra bloggar om: doktorand, forskning, universitet, drömmar

Skampåle och lång, hård samhällstjänst

För de allra, allra flesta inom forskning, vare sig det är litteraturvetenskap eller partikelfysik, så finns det inget värre, inget mer vidrigt, inget som kommer så nära ren och skär hädelse, som fusk. Snäppet under ligger plagiat - att sno andras forskningsresultat och framställa dem som sina egna. Framförallt är det så vansinnigt - hela vårt existensberättigande är att komma på ny information, ny kunskap. Man kan förstå latmaskar som inte producerar något nytt, bara blandar och ger av gamla resultat med lite påklistrade trendiga termer. De är karriärister med minsta motståndets lag som enda ledstjärna. De bör föraktas, men inte hatas. Men att skapa falsk data, att få oss att tro något som inte är sant, att lura in kollegor på villospår - det borde finnas skampålar uppsatta runtom universitetsområden för sådana amöbor.

Inte för att det är så vanligt med riktigt fusk, plagiat är som sagt lite mer vanligt. Problemet är tyvärr att det har funnits få trovärdiga instanser som kunnat utreda fusk när det misstänks. Det är ett brott som smittar av sig genom sin blotta existens på alla i dess närhet. Institutioner, prefekter, dekaner, rektorer - de får magknip och svettbrytningar bara av blotta misstanken om forskningsfusk. Det reflekterar dåligt på alla som misslyckats upptäcka det förrän det var för sent. Man sopar, putsar, förvisar förövaren till ett underfinansierat källarkontor och hoppas alla inblandade håller käften. För många personers anseende står på spel.

Så, vår forskningsminister Leijonborgs senaste utspel att inrätta en egen enhet att utreda sådana frågor är i grund och botten en av de minst puckade ideer han lagt fram (undrar om han kom på det själv..?). Enligt bloggen Under Lagerbladet rapporteras om detta förslag i SvD, men än så länge bara pappersbilagan. Däremot kan man se inslag i Rapport och läsa om det i UNT i en kort nät-blänkare.

Det är varken bra för den anklagade eller för lärosätet att det ska vara rektorer och prefekter som avgör frågan. Samtidigt kommer detta inte bli en lätt uppgift - som forskningens egen Bureau of Internal Affairs. Knappast tacksamma positioner, att potentiellt pricka höga professorer och inflytelserika rektorer för att de missat denna cancerböld på sitt universitet. Det framgår inte om nämnden ska ta itu med plagiatfrågor också, men jag hoppas det. Plagiat är ett långt större problem än fusk, även om digitala databaser numera gör att en hel del kan avslöjas redan på uppsats-nivå. Problemet är oftast att få de ansvariga på institutionen att ta itu med förövaren istället för att med rodnande kinder nöja sig med en verbal varning bakom stängda dörrar.

För den som vill läsa en rolig samling essäeer om (ö)kända forskningsfusk rekommenderas boken "The Strange Case of the Spotted Mice and Other Classic Essays on Science" av den store immunologen och nobelprisvinnaren Peter Medawar. Fascinerande läsning, där Medawar själv kommit i kontakt med vissa som var involverade i fusken - medvetet eller ej.


Andra bloggar om: forskningsfusk, Leijonborg, universitet, forskning, vetenskap, plagiat

Ska proppen gå ur nån gång?

Följande informativa bild kommer från ett längre reportage i New York Times om generationsväxlingen som är på väg att ske även inom universitetsvärlden även i USA. Inget i artikeln verkade indikera att man inte skulle ersätta 40-talisterna med nyare blod. Men så har finansieringen i USA lite annan bakgrund och det finns fortfarande stora grupper som börjar finna vägen in i högre utbildningar.

Personligen undrar jag om vi kommer få ens 50% av avgående välfärdsvinnare ersatta av nya förmågor. Diagrammet visar verkligen vilken enorm skillnad det var i början av 70-talet då en mycket stor andel av lärarkåren utgjordes av relativt unga människor - och att samma människor sedan hängde kvar som iglar medan kommande generationer fick hitta på annat att göra efter sin utbildning avslutats. Jag tvivlar inte en halv sekund på att bilden är identisk här i Sverige - möjligen än mer extrem. På min arbetsplats är ingen i den ordinarie lärarkåren, heltid eller deltid, under 50. och de allra flesta är över 60. Incitament att få en del att ta ut tidig halvpension extrafinansierad av universitetet verkar ge få resultat. Trots att det betyder de facto fri forskningstid istället för administration och undervisning som de klagar på så extremt hela tiden. Men ta pengarna och stick då! Ge någon annan åtminstone en liten chans att slita ihop en minipensionsgrundande inkomst någon gång.

Ta en titt på diagrammet ovan och säg mig sedan om ni inte har haft er chans väl länge och att det är dags att låta någon annan få åtminstone en liten andel av den räkmacka ni glidit fram på.

Andra bloggar om: universitet, forskning, doktorand, 40-talist, generationsväxling

Sommarprat, stiftelser och Akademiska Hus

En av de trevliga konsekvenserna av P1:s Sommar är att man ibland gör trevliga nya bekantskaper med människor man antingen inte alls kände till, eller som man automatiskt avskrivit pga fördomar. Gårdagens Sommarpratare Peter Wallenberg föll någonstans mellan de två kategorierna för mig. Kände knappt till honom, och var inte så pigg på att veta mer om ytterligare en av dessa Wallenbergare som håller i trådarna för forskningsbidragen. Men det blev som sagt en mer positiv upplevelse än jag befarat - en ganska trevlig, lite nervös pratare(märker man på det extremt kontrollerade uttalet) som uppenbarligen hade funderat kring många frågor rörande Sveriges universitet och forskare, statens finansiering och vetenskapens bidrag till samhället. Inte dundrande predikan om vad som var Fel och Rätt, utan mer resonerande.

Höll inte med om allt, och liksom många icke-forskare likställer han god forskning med konkreta tekniska resultat som mediciner och uppfinningar, men tyckte det mesta åtminstone var sansat. Minst sagt intressant att få inblick i en av de vanligen anonyma maktmänniskor som huserar över forskningsmedels-utdelningar. I Peters fall Knut och Alice (uttalas tydligen Aliiiis) Wallenbergs stiftelse som förfogar över uppemot 1 miljard kronor i bidrag varje år!! Tänk att få blott en promille av det...

Extra glad blev jag över Peters känga åt Akademiska Hus. Detta vansinninga påfund, där ett bolag får förfoga över de flesta av universitetens lokaler (som de inte i de flesta fall byggt för egna pengar), och får ta ut "marknadsmässiga" hyror från fakulteterna. Som Wallenberg påpekade: vad är marknadsmässig hyra för lokaler som byggts för specifika ändamål och inte kan användas till annat? Akademiska Hus gör enorma vinster varje år på hyror som i slutändan är skattebetalarnas pengar budgeterade för utbildning och forskning. På institutionerna tränger man ihop sig fler och fler, i mindre och mindre rum, i vag förhoppning att spara in tillräckligt för att kunna hyra en föreläsningssal för studenterna lite mer ofta. Framförallt är det en stor kader av administratörer som har betalda tjänster för att flytta pengar från regeringsbudgeten till universiteten till fakulteten till institutionerna tillbaka till fakulteten vidare till Akademiska Hus.

Hela idéns absurditet framstår tydligt då man inser att till skillnad från Svensson och Andersson som kan flytta från en dyr hyreslokal till en billigare om ekonomin tryter, så har institutionerna inget fritt val. Vi kan inte välja nya lokaler efter eget huvud. Vi har inte ens rätt att ta det beslutet, ens om vi mot förmodan lyckas hitta ett kontorskomplex som fungerar. Att universitet dessutom ska fungera som kreativa mötesplatser, inte bara som kontor och skolsalar, verkar ha passerat förbi de som beslöt om detta system.

Så tack för den kängan Peter, om det är en fråga som enar både forskare och stiftelser så är det de absurda overhead-kostnaderna på universiteten. Till stor del baserade på att betala för hyror man inte kan påverka och för de administratörer man inte kan göra sig av med.


Andra bloggar om: universitet, forskning, sommar, P1, Peter Wallenberg, Akademiska Hus

Newtons tredje lag i Academia

Jag har en hypotes. Liksom varje kraft har en motkraft i fysikens lagar, likaså har varje personlighet inom academia en motkraft i en motsatt person. Likt satteliter rör de sig runt varandra och drar in andra i sina gravitationsfält.

Elitisten:
Är förkrossande säker på sin sak, samt med vissa gudomliga aspirationer eftersom Elitisten tror att verkligheten skapas helt i enlighet med vad han uttalar: "Såsom jag sa att det är, så skall det ock omedelbart bliva." Väljer ut enstaka gunstligar att få flyga som satelliter runt hans sol. Har inga betänkligheter att krossa och förtala meningsmotståndare, förlöjliga och håna deras ställningstaganden. Elitisten kan vara relativistisk postmodernist lika väl som rabiat empiricist - det gör ingen skillnad. Han stiger stadigt i graderna, eftersom få vågar ställa sig i vägen för ångvälten, och många imponeras av säkerheten, alternativt tjusas av att vara i hans strålkastarljus.
Motto: "My way or the No way!"

Blötdjuret:
Lika förkrossande säker som elitisten är, lika osäkert dallrande och undflyende är Blötdjuret. lever helt och hållet utan ryggrad och om han har egna hållna åsikter håller han dem ändå i så lågt värde att han gärna gör avkall på dem vid minsta tecken på ifrågasättande. Blötdjuret kan aldrig ge raka råd, konstruktiv kritik, eller kritik över huvud taget. Istället är varje idé god, bättre, bäst! Varje föredragshållare säger precis det han själv skulle säga, varje beslut som tas är helt och hållet i linje med vad han själv tycker - även om han tyckte det motsatta för 30 sekunder sedan. blir osvikligen mellanchef av högre rang, eftersom han alltid håller med sina chefer om vad de än säger och ses som en trevlig prick. Tenderar att detaljstyra oviktiga småfrågor för att undvika att ta beslut i viktiga frågor.
Motto: "Always all ways"


Andra bloggar om: humor, universitet, forskning, vetenskap, doktorand

Det känns tryggt!

FRA-chefens gnälliga försvarskampanj i dagspressen åsido - vi är inte den enda demokratin som har problem med klåfingriga kontrollhysteriska byråkrater. I Storbritannien diskuteras nu det flitiga användandet av övervakningskameror på allmän plats. Man har hittills haft 4.200.000 sådana kameror uppförda på platser runtom landet. Resultat? Knappast något. Utredningar visar att ökad belysning är hela 7 gånger mer effektivt för att minska brott och vandalism. Men det är liksom inte lika high-tech-sexigt... Så man har fattat beslut att utveckla ännu mer avancerade program för kamerorna, som reagerar på vissa sorters ljud, såsom krossat glas.

I en utmärkt krönika i Guardian dissekerar Marina Hyde "logiken" och strukturerna bakom förfarandet. Hon ställer också en fråga som säkerligen förekommit hos många svenskar de senaste veckorna - i vilka individers händer lämnar vi över våran vardag?

Just who are these people, these swelling legions of unelected, ill-qualified monitors who wield such extraordinary power in our surveillance society? Clarification in one case came last year, when the civilian in charge of a Worcester police station's surveillance team was suspended after detectives found, among one day's footage, a 20-minute sequence of close-ups of a woman's cleavage and backside as she walked oblivious through the streets. Whether the woman ever discovered she was the star of a kind of pervert Truman Show is not recorded. But the offending monitor escaped with a warning and was - unbelievably - back in post within weeks.

Men det var ju en slemmig engelsman. Inte skulle hederliga svenska män låta sina personliga drifter och laster påverka deras arbete?

Då rekommenderar jag ett besök på sajten Gnuheter, som låter den som vill installera en liten avläsare helt öppet på sin blogg - kallad Creeper. Denna kollar vilka som besöker sidan, ungefär som en besöksräknare. Skillnaden är att den använder denna information för att på sin hemsida visa vilka Myndigheter som besökt sidorna. Inte privatpersoner alltså. Det kan vara intressant att se, att datorer i både riksdagen och domstolsverket besökt Henrik Alexanderssons blogg efter det att han skrivit om vissa vansinniga ideer från EU-politiker att registrera bloggare. Det är något som faktiskt inger lite respekt hos mig, att personer som sitter på dessa enheter tar sig tid att kolla upp information och uppgifter hos bloggare, vare sig de håller med eller ej.

Så hur är det med FRA då, Försvarets Radioanstalt, Swedish Defense Data Agency? Tja, någon där har varit VÄLDIGT nät-aktiv de senaste dagarna jag kollat iallafall, med konstanta besök mellan 12-17 på softporr-sidan Opium...

Det känns tryggt...


Andra bloggar om: FRA, avlyssnning, övervakning, kameraövervakning, storbritannien

När vuxna beter sig som barn

Nu när man har börjat leva sitt dubbla liv - det som Förälder - dyker helt plötsligt nya konflikter och kontroverser upp, minfält av sociala relationer man knappt hade en aning om. Som det här med kalas. Om man tyckte det var en balans på lös lina som barn, är det inget emot vad det är som vuxen organisatör. Samtidigt är det tydligt att hur vuxna vi än är, så bär vi alla med oss agernaden som hör hemma i sandlådan mer än i moget sällskap.

Som föräldrarna som fick för sig att det var en god idé att låta sin 8-årige son dela ut kalasinbjudningar på skolan - till alla utom två i klassen. När lärarna fick klart för sig att detta hade inträffat, samlade de in inbjudningarna och bad pojken att göra om det utanför skolans område. Nu har pappan JO-anmält det hela. Jag har några starka åsikter i fallet (som alla föräldrar säkerligen har):

1. Det var super-idiotiskt av föräldrarna att tro att det var okej att så tydligt exkludera vissa klasskamrater från kalaset, inför alla. Jag har bara barn på dagis och redan där har vi lärt oss att det är dålig stil. Sunt förnuft säger att det är dålig stil.

2. Jag är inte helt övertygad om att det var ett förbiseende av föräldrarna ifråga. De verkar mycket bestämda över att just dessa två skulle exkluderas när alla andra skulle bjudas in. Jag tror att det fanns ett påtagligt mått av medveten markering från deras sida, och mår illa över att de drar in sin 8-åriga son i sitt psykologiska spel.

3. Om ett barn är lite av en mobbare blir läget knappast bättre av att han så tydligt förskjuts ur kamratkretsen. Han är ÅTTA år! Hade det inte varit bättre att ta tillfället i akt att förbättra relationerna om man ändå hade plats för så många barn på kalaset? Den som blev exkluderad för att han inte bjudit in till sitt kalas tidigare gör mig än mer arg. Alla har inte föräldrar som har råd och möjlighet att bjuda mer än en handfull personer till sitt kalas. Ska de straffas för det?

4. Att pappan gått så långt att han JO-anmält händelsen talar för bristande proportioner och skev självbild. Är detta verkligen ett problem av nationell magnitud? Har övergreppet verkligen varit så extremt? Är inte deras agerande också ett övergrepp? Mår hans son verkligen bra av det korståg han beslutat föra mot läraren och skolan?

5. Med det sagt vill jag ändå påstå att läraren agerade inte helt rätt i läget. Det utsatte inbjudaren för en extremt konstig och förnedrande situation som orsakats av hans föräldrar, inte han själv. Jag tror inte det gjorde situationen för de exkluderade något enklare, snarare tvärtom. Istället borde de ha kallat föräldrarna till alla tre barnen till samtal och diskuterat igenom situationen. Men det är lätt att agera fel i en hastigt uppkommen konfliktsituation. Huvudansvaret ligger på föräldraren till kalas-killen.

Slutligen hoppas jag att de på skolan nu jobbar aktivt med att överbrygga de potentiellt hemska klyftorna och konflikterna som orsakats - inte av barnen, utan av de VUXNA.

Monika Ringbom skriver som vanligt med insikt om frågan.


Andra bloggar om: förälder, barn, kalas, JO-anmälan, skola

Några problem med högskoleavgifter

Jag måste erkänna att förslaget om studieavgift för studenter utanför EU gör mig kluven. Å ena sidan tycker jag det är märkligt att det fria universitet som vi har idag, som är bekostat av skattepengar, ska bära kostnaden för att utbilda andra nationers unga människor. Jag har släkt och vänner som gått tekniska utbildningar, där de flesta utländska studenter hamnar, där många hamnat inte för att de är speciellt intresserade av utbildningen, utan för att den var den billigaste. Denna sanning gäller delvis för svenskar också så klart, men de flesta svenska slackers väljer humaniora...

Men som systemet fungerar nu har knappast svenska universitet förlorat på dealen. Institutionerna får betalt för antal studenter som tar sig igenom, alltså har utländska studender i praktiken bidragit till bättre budget och möjlighet att anställa fler. När den gruppen försvinner, och det lär de allra flesta göra - det finns mer prestigefulla universitet, i länder med med allmänt användbara språk, och billigare levnadsförhållanden - så kommer i slutändan dessa utbildningar drabbas av mindre inkomster. Så vem är då vinnare? Regeringens budget. Men det är lätt att vara dumsnål.

All undervisning kräver en kritisk massa, både i antal lärare och i antal studenter. Det är också bra att få komma i kontakt med andra människor från skilda kulturer. De nätverk som kan etableras på grundutbildningen kan bli en enorm tillgång när de utexaminerade återvänder till sina hemländer, eller flyttar vidare till nästa land och samtidigt har kvar band till sitt alma mater. På den vägen kan projekt och större forskningsmedel komma in. Är det verkligen så dåligt att det finns ett gäng högutbildade indier, kenyaner och kineser som tillbringat en längre tid i vårt land, har kontakt med våra universitet, och kan relatera till svenska intressen? Är det bättre om de slår ner rötterna i Polen istället?

Om SFS verkligen vill kämpa emot det här förslaget, vilket de säger sig vilja göra, då skulle jag rekommendera att de börjar tala i det enda språk Alliansen förstår - pengar och prestige.
T ex kostanden av att införa stipendiesystem, administrera inbetalning av avgifter osv. På allt fler plan verkar regeringen jobba hårt för att minska arbetslösheten genom att införa mer kontroller, myndigheter, byråkrati och övervakning (FRA lär väl bli vår största myndighet). Inte för att jag gillar liberal politik - men jag trodde denna sortens statlig administrations-hysteri hörde hemma mer i vänster-lägret...


Andra bloggar om: universitet, högskola, högskoleavgift, alliansen, politik, FRA

Åh Federley, guldet blev till sand

Kan inte ha varit ett trevligt uppvaknande för Fredde Federley och Annie Johnsson denna morgon. Kanske kunde de några timmar på morgonkvisten klamra sig fast vid tron att de lyckats slå blå dunster i ögonen på sina väljare genom rävspelet i riksdagen igår. Räddat karriären och den feta lönen och samtidigt fortsatt vara de rebelliska liberala hjältarna. Media verkade ju köpa det, som den skock får de uppenbarligen är.

Kanske planerade Fredrick att strosa förbi de samlade vitklädda protestanterna utanför riksdagen för att mottaga deras hyllningar och ovationer. Jag gissar att han snabbt insåg att det bara var att krypa fram under jord i parkeringshuset som gällde, för att slippa bli dumpad i strömmen.

Den dröm han och Annie närde igår kväll hade säkert ett skimmer över sig, frihetens hjältar, liberalismens försvarare, Ayn Rands sanna efterföljare. Den kalla sol som sken idag visade upp deras glåmiga hy och skingrade de sista fantasifostren.

Det är sällan enskilda riksdagsledamöter verkligen har en möjlighet att påverka.
Det är än mer sällan de kommer upp en fråga som får konsekvenser för hela samhällets fortsatta verksamhet.
Att båda dessa sällsyntheter uppstod samtidigt måste vara fullständigt unikt. Liksom chansen de alla försatte i ett enda slag.
För att vara krass: om Wikström, Sigfrid, Johnsson och Federley hade röstat nej hade deras karriärer varit säkrade. För ungdomsförbunden hade de varit hjältar. För de borgerliga väljarna hade de varit garanterade inkryssning i val från nu till evigheten.

De valde den enkla vägen. Den med minst motstånd.
De valde också den korta vägen tror jag nog. För det blir inga mer personröster på dom. Snarare tvärtom.

Vilket lämnar oss med problemet med den grå, senila, programmerade massan riksdagsledamöter som gör som husse säger.


Andra bloggar om: FRA-lagen, Federley, liberal

Dagen terroristerna vann

Jag sitter på mitt rum och ska jobba.
Jag kan inte.
Bläddrar mellan bloggar, nät-tidningar, sändningar från Riksdagen.
Ser hur det fladdrande korthuset hålls på plats av maktspråk, ambitioner, rädsla och envishet.

Dom kommer klara att få igenom denna vidriga lag.

Den 18 juni

Dagen terroristerna vann

Varför

Varför kan jag inte få ur mig den där texten
Varför kan jag inte bara spotta ur mig den och gå vidare

Varför är jag så usel på att ta mig samman

Varför utsätter jag mig för detta

?

Kejsar Garthon till attack mot pöbeln

Jag har ingen aning om det beror på långvarig konsumtion av alkohol, marijuana eller limstift, men Garthon och Rosenberg borde förtidspensioneras till ett hem för hjärnskadade f.d. radikaler. Nu går Präktige Per ut och försvarar Tiinas sanslösa påhopp på ett gäng sjungande lustigkurrar:

Bra Tiina! Tack för ditt angrepp mot den fisförnäma högtidlighet som alltid har
omgett den så kallade spexkulturens allra mest mansgrisiga och gymnasiala
svinaktigheter!

Notera att Per tycker det är bra att Tiina attackerar "den fisförnäma högtidlighet" som det tydligen innebär att göra en spex-sång. Man undrar var Hans Alfredsson tänker om detta? Och vad Tage Danielsson, vår främste ordkonstnär under 1900-talet, skulle ha sagt om den unkna inställningen? Jag är glad att han slipper bevittna det hela. Extra patetiskt blir det att gå i försvar för Professor Tiina "satsar man på traditioner ska man satsa på de finkulturella traditionerna och inte något vulgärt spex" Rosenberg. (Sydsvenskan)

Har Garthon rökt upp sänghalmen eller har jag gått genom spegeln och befinner mig i världen där spex är fisförnämt och Schuberts pianokonserter är "folkligt"?

Om man bortser fullständigt från det faktum att stora delar av sången kan tolkas lika gärna som en kritik mot marknadsanpassad konsumtionshysteri,
om man bortser från att det var en fånig liten visa på en sluten tillställning,
om man bortser från att reaktionen saknade all proportion till händelsen (inte striptease, publik förnedring av studenter, hets mot folkgrupp - en ganska harmlös visa),
så kvarstår ett ovedersägligt faktum som alla dessa gråhåriga ego-rebeller gärna vill förtränga:

Tiina Rosenberg är professor och besitter en maktposition både inom universitetet och inom den mediala världen som ger henne ett enormt övertag mot andra som står lägre i den sociala hierarkin. Hennes attack var lika vidrig som om en lönnfet ministergubbe hade attackerat en grupp yngre parti-aktiva inför en hel kongress. Det är extra ironiskt att könsmaktsordningens löpsedels-ansikte väljer att helt bortse från denna aspekt i det inträffade. Inte lika lätt att rikta det där kritiska strålkastarljuset mot sig själv...?

Och vilket vidrigt språkbruk Präktige Per "jag jobbade på Lundagård 1968-69" Garthon själv använder sig av. Har han ens läst vistexten? Hur har han mage att såga ned dessa killar och deras uppträdanden så kategoriskt i pressen? Förtjänar spexare bara förakt och okvädningsord, inte ens den minimala respekt man ger personen som tillhandahåller "hushållsnära tjänster"?

I egenskap av mörkröd vänster och feminist in i benmärgen betackar jag mig för all association med dessa halvsenila moraliska vrak och uppmärksamhetssökande ångvältar. Ni talar inte för mig, inte för arbetarna, inte för kvinnorna, inte för feministerna, inte för de radikala, inte för någon annan än er egen verklighetsfrånvända bild av er själva.
Det är Du som är kejsaren Per, inte ett gäng småbarnsfäder som sjunger på sin fritid. Det är Du som är spritt språngande naken Tiina, inte en tråd har du som skyler över ditt beteende för vad det är.


Andra bloggar om: Tiina Rosenberg, Per Garthon, Lunds universitet, Lund, spex

Makt gör rätt tycker Rosenberg

Veckans absolut mest absurda händelse i lilla Sverige måste väl vara när Tiina Rosenberg på promoveringsmiddag i Lund, i egenskap av professor och företrädare för seniora humanister, får ett utbrott som aldrig skulle accepteras i ett filmmanus. Under ett framträdande av spex-gruppen Last Call, en visa kallad "Folkets Rättigheter" rusar hon upp innan den ens är över och börjar skälla ut ensemblen. Hon avslutar det hela med att skrika "Fuck you, fuck you, fuck you" och springa därifrån. Hade det inte suttit 500 vittnen hade jag aldrig vågat tro att människan kunde betett sig så obalanserat och vidrigt.

Det finns flera aspekter som gör mig arg. Mig som är blodrött vänster och som kommer från en blodrött vänster släkt som alltid varit akriva inom arbetarrörelsen.

För det första: Tycker du inte om det som sägs? Tough! Det kallas yttrandefrihet och är en av de rättigheter som folk dödats och dödas för runtom i världen och i vårt eget land. Om det inte handlar om hets mot grupper och uppmaning till våld och brott mot oskyldiga har man ingen jävla rätt att attackera någon som framför en sång eller en text.

För det andra: Rosenberg hör till en grupp akademiker som gör mig allt mer förbannad. Under många år har de byggt upp en ullig, vadderad bild av sig själva som radikaler, rebeller, stolta över sitt utanförskap. Vilket är helt okej. Till dess man plötsligt besitter makten i form at fast anställning, hög position, rejäla forskningsanslag. Att då inte ta konsekvenserna av sin egen lära och inse att man har tolkningsföreträde och en maktposition gentemot andra är patetiskt. Tiina Rosenbegr är en professor som attackerar och trakasserar socialt lägre rankade och yngre personer i sin närmiljö. Enligt hennes egen forskningslogik är detta förkastligt.

För det tredje: Om hon hade invändningar mot sången kunde hon ha tagit upp det efteråt med rektor på ett sansat sätt, eller skrivit en krönika i en dagstidning (till skillnad mot oss vanliga drönare har hon gräddfil in i den offentliga debatten). Hon kunde ha ondgjort sig hur mycket som helst för alla som orkade höra på. Det är hennes rättighet.

För det fjärde: Är texten verkligen en attack på vänstern? Jag tycker den kan tolkas på mer än ett sätt. Det kan även tolkas som en vass satir över dagens marknadsanpassade konsumtionssamhälle där rättighet likställs med att ha nya volvon och kabel-TV. Kampen för ett bättre samhälle såsom den bedrevs på 60-70-talen har övergått i kampen för den egna snöda vinningens skull.
Alla ska ha rätt att köra bil av ganska ny modell
Alla ska rätt till kyckling när det blir fredagskväll
Alla ska ha rätt att ha en villa annars mår vi psykiskt illa
Vi sitter i samma båt. Tillsammans hjälps vi åt

Vare sig den skrevs med blå ögon eller röda gör ingen skillnad. Om du vill protestera mot en satir-sång - låt bli att skratta!

Jag var förbannad tidigare idag, men efter Rosenbergs "avbön" i Sydsvenskan på eftermiddagen blev JAG rosenrasande. Först säger hon:

– Det kanske finns för många som inte har någon naturlig hemvist på
universitetet, som inte är inlemmade i den akademiska kulturen och som inte kan koderna. Hade jag varit en äkta lundensare hade jag kanske förstått att det här var något fint och det är mycket möjligt att det var min arbetarklassmässiga vänsterpolitiska ryggmärg som reagerade och som vanligt ledde mig fel i sådana här sammanhang.

Jag är den första som studerade på universitet i min släkt och jag betackar mig Tiinas "förklaring" att det var hennes vänsterpolitiska ryggmärg. Det var reptilhjärnan och inget annat och att dra ned mig i ditt träsk är att lassa oförätt på denna osmakliga sörja. Men det hela blir totalt patetiskt när hon sedan går vidare med att söga:

– Vågar man inte ha lite bättre koll på underhållningen? Det hade varit
bättre om man hade tagit fram en flygel och spelat Schumann eller Schubert,
satsar man på traditioner ska man satsa på de finkulturella traditionerna och
inte något vulgärt spex.

Halledudanedå! Ingen Schubert!!!?? Ja JAG skulle då känna mig oerhört mycket mer hemma med klassisk pianokonsert istället för lite småhurtig hemmasnickrad sång. Vem fan tror hon att hon är!?! Ska hon säga åt oss att satsa på "FINKULTUR"! Och om vi inte gillar det - vad är vi då. Maskar som förtjänar att trampas under hennes designer-skor?

Antingen är hon psykiskt störd eller gravt alkoholoserad. Jag skiter i vilket, bara hon tvångsomhändertas inom en snar framtid.

OBS! Man blir inte professor utan att kunna "koderna" - tro mig.


Andra bloggar om: Tiina Rosenberg, Lunds universitet, promovering

Min man, mina barn och mina 1000 böcker

Allt är relativt. Är man trångbodd om inte alla barn i familjen har eget rum? Det säger Boverket tydligen i en rapport som säkerligen har goda föresatser, men blir lite väl felvisande. Det finns så oerhört många fler aspekter att ta med i beräkningen. T ex hur gamla barnen är och hur långt mellan åldrarna det är. Våra två småttingar (6 och 4) har mer glädje av att dela rum än att ha varsitt. Att sova i samma säng är en trygghet och skapar närhet dem emellan. Att lära sig dela på leksaker och samsas om utrymmet är viktigt. De har det stora sovrummet och vi har det lilla som man får in en dubbelsäng i men inte mycket mer. På det viset blir vardagsrummet mer fredad zon och man kan se till att det mesta av leken hålls i barnrummet...ibland.

Vi har en jättebra gård barnen kan leka på, med massor av grannungar och en trevlig närmiljö utan för mycket bilar. Det skapar ett stort uterum särskilt på den varma årstiden. Förra stället vi bodde hade en liten och tråkig uteplats där man aldrig ville vara - det gav extra trångboddhet.

Men vi är trångbodda. Det är vi. Fast inte pga barnen utan pga jobbet. Två akademiker med högvis med böcker och texter, som måste jobba hemma stora delar av tiden och därför göra om halva vardagsrummet till dator- och arbetsplats. Fylla alla lediga väggar med bokhyllor, när grannarna har stora ljusa fria ytor. Fylla t o m källaren med bokhyllor. Vad vi ska göra när även jag blir utkastad från min institution törs jag inte ens tänka på. Hyra in sig på Shurgard och jobba i ett plåtrum?

Det är inte familjemedlemmarna som skapar trångboddhet för mig och mina vänner, det är att bostaden ska fungera som arbetsplats och förvaringslokal. Barnen behöver inte varsitt rum, men mammas och pappas datorer och pärmar gör det. Inte mycket har ändrats på den punkten sedan Virginia Wolf skrev novellen "Ett eget rum".


Andra bloggar om: mamma, barn, doktorand, forskning, trångboddhet, familj

Systema Academiae 4

Administratus sp.

Denna art undergår för närvarande en extrem populationsökning inom universitetsdjungelns biotop, till den grad att den börjar kväva och utkonkurrera flertalet andra arter. Trots att Administratus i vanliga fall hemmahör i en liten nisch av biotopen där dess uppgift är att underlätta passerandet av föda från en tropisk nivå till nästa, håller den snabbt på att själva tillgodogöra sig allt högre andel av denna näring. Resultatet blir en utarmning av mångfalden och en allt mer eskalerande brist på näringstillförsel till systemet, som sakta håller på att utarmas och kvävas. En allt mer tydligt tecken på detta är horder av utstötta Scientismus som lever på helt andra födoämnen än de är utvecklade för och som därmed inte längre kan bidra till att hålla forskningsdjungeln levande och vital. Inte heller Lectorus eller Studentimus lever längre i friska och syrerika miljöer, utan tvingas dela på allt mindre och trångbodda ytor medan Administratus breder ut sig över de mer frodiga betesmarkerna.

Merparten av denna art består av underarten A. vulgare vars utseende, beteende och läten sinsemellan är förvillande lika - för utomstående är det extremt svårt att få insyn i de små nyanser som arten själv anser vara av grundläggande social betydelse. De rör sig i flock och är extremt skyddsbenägna för sina tillhåll. Stor vikt läggs vid boet, som fylls med endast det bästa och mest exklusiva som finns att erbjudas av omgivningens resurser. Flocken har också en stor förärlek för kortare migrationer till än mer exklusiva och välutrustade stor-nästen, där man under några dagar gemensamt betar sig igenom oförsvarliga andelar av biotopens resurser. Dessa mötestillfällen går ofta under beteckningarna "kompetensutvecklig", "kick-off", "utredning", "kursverksamhet", "infrastruktur-byggande" osv. Resultaten av dessa sammankomster har ännu inte visats ha någon som helst närande effekt på omgivningen.

Den mest aggressiva underarten är Administratus furie. Denna är inte bara mycket försvarsbenägen för sitt eget bo, utan även extremt revirmedveten och attackerar alla varelser som den ens misstänker kan komma i beröring med de godtyckligt formulerade gränserna. Endast påtagligt underdånigt beteende kan garantera överlevnad i mötet med A. furie. Krypa på alla fyra, visa strupen och utstöta ynkliga lugnande ljud är en verksam metod. Särskilt överkänslig verkar A. furie vara i mötet med den mogna form av Scientismus som den sett utvecklas ur larvstadiet Studentimus - uppenbarligen uppfattar den larvens försök att utveckla en egen hjärna och egna lemmar som hotfullt på ett rent personligt plan. A. furie kan agera med liknande aggressivitet även mot fullvuxna Professorus om de finner dem vara av försvagad vitalitet, men flertalet föredrar att kamoflera sig i vänlig skrud inför dessa för att få fritt spelrum att attackera de yngre Scientismus.

Eftersom dessa flockar av Administratus i nuläget kontrollerar de mesta av resurserna inom djungeln, och därmed vilka andra arter som ska ges tillgång till deras rester, är det få andra grupper som vågar opponera sig emot eller utmana de allt mer parasiterande varelserna. En stor risk finns att Academia-biotopen inom något årtionde kommer bestå till över 50% av olika underartsformer av Administratus, och att övriga kommer få leva på de tillgångar de själva finner vara undermåliga och utan statusförhöjande intresse.

Andra bloggar om: humor, forskning, vetenskap, doktorand, universitet

Blog wars på Daily Show

David Perlmutter presenterar sin nya bok "Blog Wars" på The Daily Show med Jon Stewart och talar om hur bloggande ändrat den politiska processen i USA.


Andra bloggar om: blog, blogga, blog wars, daily show, humor, politik, USA

Systema Academiae 3

Professorus juvenilis

Denna märkliga hybrid har uppstått då en helt vanligt åldrad individ av släktet Professorus råkat ut för en genetisk avvikelse, vilket betyder att den cerebrala delen (hjärnan alltså), vägrar åldras i takt med resten av kroppen. Märkliga destruktiva beteenden blir resultatet, vilket kan utgöra fara inte bara för hybriden själv, utan framförall för dess omgivning. En vanligt förekommande variant är P. juvenilis rebellius, som trots att den numera har påtagliga materiella tillgångar, en boning sex gånger större än den behöver och säkrad näringstillgång till sin dödsbädd, fortfarande föredrar att omtala sig själv i termer av rebelliskhet och utanförskap. Ofta har dessa en skev tidsuppfattning, och talar lyriskt och länge om en mer eller mindre realistiskt hågkommen ungdomstid, såsom om de fortfarande bekämpade etablissemanget snarare än att faktiskt vara etablissemanget.

Med total brist på insikt söker sig dessa individer till flockar vars medlemmar är unga nog att vara deras barnbarn. Det beteende som var acceptabelt och socialt givande i det nykläckta stadiet är dessvärre patetiskt och på gränsen till kriminellt i deras framskridande stadium av åldrande. På grund av den cerebrala juveniliseringen uppfattar de tragiskt nog inte detta faktum.

Det mest destruktiva med denna retardering är nog att de med ihärdighet och framförhållning lagt beslag på alfa-positionerna i flocken, de positioner som kräver ett mått av ansvarstagande och planering och ledaregenskaper. Eftersom P. juvenilis rent emotionellt fortfarande är en strulig tonåring som fram tills nyligen kunnat förlita sig på sin äldre syskongeneration (där denna genetiska åkomma verkar lite mindre vanligt förekommande) för att finslipa, dubbelkolla och uppfölja beslut, är de helt oförberedda på att vara sista ledet i beslutsprocessen. När det inte längre finns den äldre generationen som ser till att möten inte dubbelbokas, att inlämningsdatum inte krockar, att seminarielokaler är inbokade osv, så kollapsar snart de enklaste och mest basala infrastrukturerna.

P. juvenilis utmärkta försvarsmekanism leder då till ytterligare en grad av retardering, där individen projicerar sig tillbaka till en enklare och trevligare tid, då dess enda uppgift var att bryta ned strukturerna, istället för att vara ansvarig inför någon annan än sig själv. Den totala tonåriga självcentreringen leder i förlängningen till en känsla av oumbärlighet, och en övertygelse om att världen skulle gå under om de inte längre var de som hade mest att säga till om. Resultatet kan bli att deras förtvinade, uråldriga kroppar med allt mer otidsenliga juvenila hjärnor sakta kväver de övriga flockmedlemmarnas sista livsgnista.

Läte: En drönande, entonig, ihållande svada om diverse moraliskt och rebelliskt beundrandsvärda händelser de tagit del av för ca 40 år sedan.

Andra bloggar om: humor, forskning, vetenskap, universitet, doktorand

Systema Academiae 2

Scientismus streberus

En av de mer livsfarliga parasiterna i den akademiska djungeln. S. streberus har en extremt stark drivkraft och överlevnadsinstinkt, och föds inte specialiserad utan utvecklar specifika strategier beroende på tid och klimat. Adapterar sig i larvstadiet efter en av flera möjliga förprogrammerade streber-strategier:

S. streberus teoreticus:
Söker upp teoretiska inriktningar som i rådande stund precis övergått från att vara perifera och ifrågsatta, till att bli lagom utmanande och befästa - men där de som drar sin föda från dem fortfarande kan hävda viss mån av farlig rebelliskhet. Denna underart har ett hotfullt beteende och gäll ihärdig röst med vilken djuret intimiderar sina större och starkare motståndare. Genom att parasitera på andra tänkare kan djuret ikläda sig förvillande klädedräkt och rida snålskjuts på andra mer framgångsrika djurs bana genom djungeln. Känns igen genom sin lånta fjäderdräkt och tydliga aggressivitet. Närmas med extrem försiktighet.

S. streberus politicus:
Snarlik variant av teoreticus, men med tydligare grann fjäderdräkt med ensidig färg (blå, röd eller grön vanligtvis). Denna underart är mästare på att söka upp politiska gläntor och likt kameleonten smälta in i uppträdandet av andra större djur. Genom att ansluta sig till det politiska flockdjuret bygger streberus politicus upp en extra stor muskelmassa, som dock är till större delen lånad av värddjuret. Liksom teoreticus överlever denna underart genom hotfullt och extremt offensivt beteende som genom sin oberäknelighet skrämmer mer sansade och rationella djur. Parasiten är mest aktiv i unga år efter att ha kommit ur sin puppa, och blir med tiden mer loj och seg i rörelserna innan den helt och hållet sammansmälter med värddjuret. I sällsynta fall kan den tappa fästet vid värddjuret och leva ut sina sista år bitter och förtorkad.

S. streberus administratus:
Av alla parasiter är denna den kanske farligaste, eftersom dess beteende satsar mer på osynlighet än konfrontation I tidiga år rör den sig mellan flertalet värddjur, med förkärlek för de största, äldsta och mest sega individerna. Genom att först mata in små, meningslösa mängder föda i värddjuret framstår den som en symbiot snarare än en parasit, men så fort den accepterats av värddjuret och fått fotfäste ändras förhållandena. Stadig giftutsöndring driver undan yngre och livskraftiga medlemmar av flocken, konstant intag av all extra näring och föda håller värddjuret endast precis över gränsen av svältfödd. S. streberus administratus har förfinat en passiv form av aggression som sakta nöter ned stora delar av hela näringskedjan, till endast den själv och dess gelikar finns kvar: jättelika parasiter på en utsvulten kropp som förlorat grundläggande livskraft och adaptionsförmåga.

Andra bloggar om: humor, forskning, vetenskap, universitet, doktorand

Flygande pingviner!

I efterdyningarna av 1:a april kan man hitta en hel del kul videos. Jemima Kiss på Guardian ger en topp 20 lista över veckans viral videos på nätet och däre förekommer just en del mer eller mindre utvecklade skämt.

Nummer ett är denna underbara högbudgetvariant från BBC som får en att undra om man någonsin kommer våga lita på naturprogrammen igen. Hysteriskt kul.



Take it away Terry!

I övrigt rekommenderar jag den skönsjungande deltagaren i Bulgarian Idol.
Vem tusan är den där Ken Lee egentligen!?


Andra bloggar om: humor, video, första april

Systema Academiae 1

Professorus mumblus optimismus

Denna art dras till grupper och samlingar där de kommer till sin rätt, särskilt på möte och seminarier. P. mumblus optimismus går inte att undgå att upptäcka i dessa miljöer tack vare den strida ström av mummel, jakanden, inandningar, medhåll och ivriga nickningar som ofrånkomligt medför att de övriga närvarande tappar koncentrationen och inte sällan humöret. Genom att utstråla en konstant positiv attityd gentemot den talare som just då råkar ha ordet undgår varelsen alla försök till att bli tystad, eftersom den då lätt kan vända sådana önskningar till att uppfattas som kritik mot talaren och inte sig självt.

P mumblus opt har förädlat en god egenskap till gränsen av det som kan uppfattas som icke-adaptivt, då irriterade kollegor och doktorander efter åtskilliga möten där den strida strömmen av "ja, just det, så är det, mmmm, JA, verkligen, så sant" osv, osv börjar kontemplera fysiskt ingripande och grovt våld. Det ständiga medhållet är dock en extremt verksam överlevnadsstrategi eftersom P mumblus opt lätt kan framställa sig som gynnande en kreativ forskningsmiljö, trots att verkligheten är den motsatta. Medhållet riktas nämligen onyanserat åt vilket håll som helst, även om två talare motsäger varandra så kommer mumblus hela tiden med ivriga nickningar och konstant leende ge intrycket att de just har bekräftat all hans forskning.

Om yngre forskare/doktorander har tänkt sig uttrycka viss kritik mot teser framförda under ett seminarium så finner de sig redan underminerade av P mumblus innan de räckt upp handen. Det sant genialiska i P mumblus opt överlevnadsstrategi är dock det faktum att de genom denna metod gör sig till förespråkare och föregångare för alla de nydanande teorier och resultat som framförs och får det att framstå för utomstående att det är under deras överseende denna forskning bedrivs.

P mumblus opt känns igen genom sitt åldrande yttre, glasartade blick och magra publikationsmeriter.
Bör inte förväxlas med P mumblus pessimismus vars varningsljud starkt avviker från ovan, trots övriga likheter.

Andra bloggar om: forskning, vetenskap, universitet, doktorand, humor, professor, seminarium

Tredje gången inte gillt

Jag festade loss igår - en kompiskollega och jag drog ned på pizzerian och tog varsin pizza med tillhörande glas vin. Kände mig nästan mänsklig, inte bara den där mamakademikern som inte gör annat än mammar och akademikar hela dagarna och nätterna. Fast det blev ju mycket 'shoptalk' om arbetet, institutionen, framtidsplaner, barn etc. Men trevligt hursomhelst och lite mer avslappnat än det blir i fikarummet.

Hon kan tänka sig ett tredje barn, jag har nyss satt ned foten därhemma och sagt att två får räcka. Det faktum att smurfarna börjar bli stora nog nu att man kan släpa runt dom på roligare begivenheter än sångstund på barnbibban och inte behöver vara inom två meters avstånd för att förhindra katastrof passar mig utmärkt. Jag har börjat drömma om en rosaskimrande framtid där vi har tillräckligt med inkomster att bekosta en kortare semester i Finland eller på Kanarieöarna (med lite ekonomisk hjälp från föräldrarna). Ett tredje barn skulle innebära en större bil, mer utgifter för kläder och blöjor och ny barnvagn för den gamla är på väg att kollapsa. Än mindre plats hemma, ingen arbetsro alls, är det okej för en 8-åring att dela rum med TVÅ småsyskon? Måste vi flytta ut till ett ruckel i granskogen för att få plats och behöver vi två bilar då...? Osv, osv.

Men framförallt, att tappa mer tid och samvaro med ungarna än jag gjort hittills för att ett nytt syskon behöver all min lediga tid och all min energi. Att vara höggravid och illamående och benmärgstrött ännu en omgång. Att uppleva ytterligare en smärtsam födsel som förra gången nästan resulterade i att jag blödde ihjäl (och jag hade två förhållandevis enkla förlossningar). Att tillbringa de första månaderna i smärta av såriga bröstvårtor, mjölkstockning, blödningar, sammandragningar och kramper. Efterföljande månader med en svårtröstlig skrutt som skriker och gråter halva natten på grund av gaser och krånglig mage, och som väcker mig varannan timme för att bli ammad tills psykosen svävar ovanför mig.

Det mest avgörande är att allt det där ovan inte alls störde mig inför barn nummer 2. Trots sedvanliga heliga eder att aldrig genomlida detta en gång till efter barn 1 så befann man sig efter 12 månader ändå i ett rosa töcken som fick hela upplevelsen att verka...helt okej. Så om kropp och sinne nu efter nära fyra år efter barn 2 ändå säger NEJ, då är det nog läge att lyssna på de signalerna.

Maken får nöja sig med syskonbebisar för att motverka abstinensen.


Andra bloggar om: mamma, förälder, barn, familj, forskning, doktorand, universitet

Mitt inflytande skrämmer mig...

Jag skrev för ett litet tag sedan ett inlägg där jag lyfte fram ett intressant fenomen inom blogosfären. Nämligen att på de stora bloggportalerna Knuff och Bloggportalen som framförallt redogör för vilka tidningsartiklar som genererar aktivitet bland bloggare, så totaldominerar Afotnbladet och DN. Medan Expressen och SvD fört en tynande tillvaro. Detta fenomen har troligen två olika orsaker:

1. Aftonbladet och DN har flest läsare, de är förstavalet att kolla in av nätbilagorna. När andra sedan kollar in portalerna för att se vilka nyheter som ger trafik och uppmärksamhet så är det en snöbollseffekt. Även om de andra tidningarna skriver egna artiklar i ämnet vill alla länka till den som hamnar högst på listan, vilket fortsätter spiralen.

2. Aftonbladet kan dominera över Expressen genom att de tidigt gav sig in på bloggscenen, dels genom att erbjuda egna bloggsidor för de som ville starta sin egen blogg (och som därför utgår från deras artiklar i första hand - smaaart!). Dels genom att knyta diverse kontroversiella bloggare till sig (names are withheld to protect the not interested). E

ftersom jag likt så många andra bloggare tror mig vara universums totala centrum, och av avgörande vikt för den offentliga debatten (vill någon säga emot? Nej? Dåså!), så tror jag mig veta att det var MITT inlägg som låg till grund för den intressanta utveckling jag just nu beskådar på Bloggportalen. Expressen har börjat segla upp med 3-4 artiklar bland de mest kommenterade flera dagar nu. Men detta kanske beror på att de skriver intressantare artiklar, inte att de vill sätta krokarna i bloggarna? Pyttsan! Kolla in vilka ämnen som de bloggade artiklarna tar upp just nu:

1. Upprop för att tjejer ska göra uppror mot de smygfinansierade tjejmodebloggarna
2. Liza Marklund om samma ämne
3. Torsten Flick lever som hemlös.

Två av tre handlar alltså om bloggosfären.
Ta mig på mina ord: Expressen vill hoppa på blogtåget.

I blame noone but myself...


Andra bloggar om: blog, blogga, media, blogosfären, Expressen

Drömtolkning för doktorander

Hade en jobbig dröm inatt, av den där typen som förföljer en in på morgontimmarna och lämnar en utmattad och urvriden som en trasa. Det värsta är att den är så patetiskt enkel att tolka.

Drömmen:
Vi var ett gäng uppe i fjällen, mest mina äldre släktingar, fast ibland kollegor sen förr. Och så sambon och barnen och en del andra barn. Vi skulle iväg till skidbacken och satte på oss skidorna. Färden gick genom en sorts vinter-turistby, inte genom naturen eller så. Jag var lite orolig, för det var länge sedan jag åkte skidor och visst, det gick trögt, jag körde fast, trasslade ihop skidorna, fick ingen fart. Sen fick jag stanna upp ofta för att hjälpa min treåring Sten som också hade det svårt, eller som helt enkelt blev intresserad av annat och drog fötterna efter sig. 5-åriga dottern hade bättre fart, men mellan henne och de andra barnen som jag såsom eftersläntrare blev ansvarig för, så var det mycket att hålla reda på. Gatorna var trånga, snötäckta, krångliga - ibland gick färden över backar och in i byggnader. Jag slet och svettades och kom allt längre bakom de andra, inklusive min sambo Per.
Sedan tappade jag bort Stens skidor som han hade ställt ifrån sig. Vid det laget var det mörkt och de andra vuxna var på väg tillbaka från backen som jag inte ens hunnit fram till. Jag dolde mitt misslyckande med att skylla på barnen och skämdes och hoppades att ingen uppfattat hur klumpig och hopplös jag var. Letandet efter Stens skidor blev allt mer komplicerat, med hissfärder, gångar i labyrintliknande hus, hotfulla leende människor som försökte hindra oss. Jag var så säker på att jag visste vart vi lämnat dem, men vi lyckades inte ta oss tillbaka dit. Sen blev ett av de andra barnen kidnappad och min mobil hade slut på batteri, för jag hade glömt ladda den och vi letade förtvivlat efter hans far och de andra vuxna som kunde hjälpa oss.

Tolkning:
Både jag och min sambo är i slutfasen av våra avhandlingsarbeten, han ligger lite för mig i tid och är erkänt duktig och uppskattad inom sitt ämne. Själv känner jag mig osynlig och oviktig och har på den senare tiden fått allt svårare att fokusera mig och skriva. Tiden tickar iväg och jag ser alla hinder framför mig, allt jag behöver läsa på, allt jag borde kunna bättre. Jag undrar om jag kommer kunna bli klar. Igår fick jag reda på att andra fått pengar från en stipendiefond jag sökt ur, vilket troligen betyder avslag för min räkning. Vilket betyder inga pengar att trycka min avhandling. Svårt att känna sig energisk under de förhållandena.
Jag älskar mina barn, men det är helt uppenbart vilket handikapp det är i slutfasen att aldrig kunna koncentrera sig på sitt arbete, inte sitta kvar och jobba om det behövs. Och om jag jobbar över ändå, vilket jag ofta gör, så har jag konstant dåligt samvete över barnen och hemmet och familjen och allt allt annat.

1. Min bristande förmåga att åka skidor är hur jag känner mig inför avhandlingsskrivandet
2. Barnen som behöver hjälp försvårar för mig i verkligheten också
3. Jag skyller mer av mina problem på barnen än vad som är rättvist, problemet ligger vid mitt bristande fokus och svårighet att skärpa mig när det gäller.
4. Jag ser min sambo som har en bättre framtid och karriär framför sig, som (såsom jag uppfattar det) är bättre och mer uppskattad av kollegor och seniora forskare inom sin bransch.
5. Stens borttappade skidor kan väl dels symbolisera mitt borttappade fokus på avhandlingen, dels hur jag misslyckas som förälder och sviker mina barn.
6. Kidnappade barnet - samma tolkning som med skidorna, fast snäppet värre. Jag behöver hjälp från andra vuxna, men känner inte att jag får det för jag kan inte kommunicera med dem vad som har hänt.

Jag är inte freudian eller jungian eller ens särskilt intresserad av drömterapi - men det är patetiskt enkelt att tolka mina drömmar i nuläget.



Andra bloggar om: mamma, barn, förälder, doktorand, forskning, universitet, drömmar

Ris och ros

Styrelsemöte idag. Mer förvirrade diskussioner om internetpublicering och juridik. Framförallt är det bilder och illustrationer i avhandlingar, artiklar och uppsatser som ger huvudbry. Eftersom lagstiftare av förklarliga skäl främst intresserar sig för upphovsrättsliga problem ur ekonomisk synvinkel är det upplagt för en totalkollision med forskarvärlden inom en snar framtid - att det inte skett tidigare beror nog på att alla håller huvudet lågt och hoppas undgå upptäckt. Om jag vill publicera en artikel som innehåller en bild/illustration/diagram från ett annat vetenskapligt verk så ska jag helst be om tillstånd. Men om sagda forskare befinner sig på okänd ort i Polen eller Sri Lanka och e-postadress inte kan luskas fram?

Det mest absurda med situationen är att referering är hårdvaluta inom forskarvärlden. Ingen av oss får någonsin betalt för att skriva en artikel, det är knappt att man kan ta av sin egen lön och göra det på arbetstid. Det finns inga monetära intressen hos forskaren att låna en bild. Däremot kan lånet om det medföljs av en tydlig referens vara den bästa sortens betalning för upphovsforskaren. Särskilt när allt fler sökmotorer listar hur ofta man blir refererad och omnämnd i andra forskares verk. När jurister då slår in dörren och börjar vifta med upphovsrätten blir situationen absurd. När man betänker att detta förfarande aktivt hindrar forskning och jämförande analyser blir det än värre - rent kontra-produktivt.

Om det gäller ett kommersiellt verk utgivet på förlag som tjänar pengar så kan det vara berättigat att kräva ersättning från skribenten. Men om det gäller en text publicerad i vetenskapligt forum, utan ersättning eller hopp om inkomst hos författaren, där tidskriften i sig säkerligen inte ens går runt ekonomiskt utan behöver stöd från stiftelser, när syftet är att främja och utveckla vår kunskap om ett ämne, då borde det stå fritt fram för att återreproducera bilder så länge som referensen är tydlig. Ska vi verkligen bakbinda forskningen nu när den för första gången i världshistorien är på väg att faktiskt kunna kallas både demokratisk och global?! Bara för att penningkåta jurister och överkänsliga konstnärer väljer att tolka det som ett direkt hot mot deras kontroll och inkomst?

Journalister har viss specialskriven lagstiftning som rör deras rätt att återge information (t ex personinformation utan givet tillstånd), det är dags att universitet, högskolor och forskningsinstitut också får egna lagbalkar för att förhindra extrem hysteri bara för att det där läskiga Internet dykt upp. Jag ska lägga ut samtliga av mina bilder och illustrationer på nätet med tillstånd för samtliga att använda sig av det i vetenskapligt syfte, så länge som de hänvisar till källan. Skulle en enda välja att göra det kommer jag att känna att jag uppfyllt min forskargärning - även om de är kritiska till min forskning.

Dagens ros till Magtoys som tillverkar dockor som säger "pappa". Nej, årets hedersutnämnande faktiskt. Från alla oss som börjar bli hjärtligt trötta på könssegregerade leksaksaffärer på 2000-talet.


Andra bloggar om: doktorand, universitet, forskning, publicering, internet, upphovsrätt, barn, leksaker

Grått ute grått inne

Lördag. Har tillbringat förmiddagen med att måla gipsfigurer och bygga tågbana medan Per var och tränade. Både treåringen Sten och jag var ur fas och på dåligt humör. Imorse kl 6 när han vaknade första gången kom jag på att jag glömt ställa klockan på ringning kl 7 för att komma upp i tid för dagiset. Kom på minuter innan den ringde att det var lördag... Tur att vi inte hann iväg till förskolan iallafall.
Mitt humör följer vädret så tydligt denna tid på året - gråmulet och råkallt ute och motsvarande i sinnet. Är det ingen sol har jag ingen energi över alls. Satt och jobbade på institutionen fram till kl 23 igårkväll, då min databas bröt ihop och jag med.

Kattan har blivit tokig igen, trots p-piller-kur, och jamar huvet av sig i sovrummet. Stunder som dessa önskar jag saker som inte passar sig att uttrycka i skrift.

Lite lugn och ro i ett par timmar medan Per tar ungarna ut och leker i slaskvädret.
Städa eller sova eller jobba?


Andra bloggar om: mamma, barn, familj, förälder, forskning, doktorand, universitet

Tyck till, tyck rätt, tyck mest

Bloggandet har satt fingret på en intressant vattendelare i media-Sverige. Om man går in på en av de större bloggportalerna, som Bloggportalen eller Knuff, så får man en överblick över vilka tidningsartiklar som länkas till av blogg-beroende individer i vårt avlånga land. En snabb titt driver hem att DN och Aftonbladet totalt dominerar över andra tidningar. Någon enstaka SvD-artikel dyker upp ibland, och än mer sällan Expressen. Detta kan ha flera orsaker. Dels har Aftonbladet snabbt nischat in sig genom att erbjuda blog-plattformar och gör det därmed naturligt för många av dessa att utgå från tidningens nyhetsförmedling. Ett oerhört smart drag. Sen är processen säkert självuppfyllande - bloggare går in på portalerna och hittar de nyheter som genererar mest trafik och intresse. Om samma nyhet finns i två tidningar, väljer man den som är mest länkad och kommer högst i listan. Jag undrar om det nuvarande förhållandet kommer att stå på sig under de kommande åren och om det isåfall i sin tur kommer att påverka respektive tidningars konkurrenssituation. Allt fler som liksom jag själv saknar pengar och intresse att bygga upp pappersberget intar våra nyheter digitalt. Att portalerna så tydligt ger försprång åt DN och Aftonbladet kan kanske komma att ses i framtiden som det avgörande för deras fortsatta dominans. Eller inte. Läge för ett forskningsprojekt på journalisthögskolan?

Med tanke på detta blev jag lite intresserad av att se hela två Expressen-artiklar högt upp i portal-listorna för en gångs skull. Den ena en typisk chock-historia om dåliga slaktmetoder i Kina, fast av hundar förstås för annars är väl ingen intresserad. Det som irriterar mig är just detta fokus på hundar, har svårt att tro att man behandlar dessa djur påtagligt sämre än andra, och diskussionen glider ofta in i ett tårögt fördömande av att äta hund. Jag har aldrig ätit hund, har inget särskilt intresse av att äta hund, men skulle aldrig komma på tanken att fördöma det endast utifrån valet av djur. Grisar är minst lika kloka som hundar, och jag glufsar glatt i mig kotletter så länge jag är relativt säker på att uppfödning och slakt var utan onödig plåga eller ohygieniska förhållanden. Mitt matval orsakar säkert ofrivilliga kväljningar hos både muslimer och rättrogna judar. Tänk om de skulle kräva att vi i väst slutade med fläsk för deras skull? Vilket uppror! Eller om hinduer krävde att vi skulle ge upp nötkött? Hur vågar de!

Ja till bättre slaktmetoder och uppfödnings-förhållanden, nej till etnocentrisk moralpanik.

Andra artikeln som väckt uppmärksamhet är Ann-Charlotte Marteus krönika där hon vill lägga ner programmet Ring P1 för att det är en 40 minuter lång plåga av främlingsfientliga haranger av panschisar (och en hel del sjuksksivna/arbetslösa). Måste hålla med till 100%. Mitt nöje av P1 kraschar varje förmiddag in i detta kvalmiga, meningslösa, frustrerande program som är det enda som kan konkurrera med Gudstjänsten på söndagar som irritationsmoment nummer 1. Det är bara att stänga av skiten, byta till en annan kanal, tills eländet är över. För ett antal år sedan fanns en variant av programmet där det var en öppen telefonsvarare där man fick lämna ett egenkomponerat debattinlägg på max 5 minuter. De som inte var obalanserade haranger sändes i radion och inte så sällan tog sig berörda politiker, journalister och forskare tid att komma med eget svar nästa dag på sagda tefefonsvarare. Det var publik radio när den är som bäst. Ring P1 hör hemma i någon lokalradiostation i Bakvattnet. Det finns inget av intresse eller givande samtal när missnöjes-maffian drar igång.

Stå på dig Marteus - du är inte ensam! Fast du är nog ensam med att faktiskt lyssna dig igenom ett par program - mer än jag och mina vänner/familj orkar med.

Andra bloggar om: blogga, blogg, media, nyheter, Kina, P1, radio, Ring P1, Marteus, hundslakt