Tredje gången inte gillt

Jag festade loss igår - en kompiskollega och jag drog ned på pizzerian och tog varsin pizza med tillhörande glas vin. Kände mig nästan mänsklig, inte bara den där mamakademikern som inte gör annat än mammar och akademikar hela dagarna och nätterna. Fast det blev ju mycket 'shoptalk' om arbetet, institutionen, framtidsplaner, barn etc. Men trevligt hursomhelst och lite mer avslappnat än det blir i fikarummet.

Hon kan tänka sig ett tredje barn, jag har nyss satt ned foten därhemma och sagt att två får räcka. Det faktum att smurfarna börjar bli stora nog nu att man kan släpa runt dom på roligare begivenheter än sångstund på barnbibban och inte behöver vara inom två meters avstånd för att förhindra katastrof passar mig utmärkt. Jag har börjat drömma om en rosaskimrande framtid där vi har tillräckligt med inkomster att bekosta en kortare semester i Finland eller på Kanarieöarna (med lite ekonomisk hjälp från föräldrarna). Ett tredje barn skulle innebära en större bil, mer utgifter för kläder och blöjor och ny barnvagn för den gamla är på väg att kollapsa. Än mindre plats hemma, ingen arbetsro alls, är det okej för en 8-åring att dela rum med TVÅ småsyskon? Måste vi flytta ut till ett ruckel i granskogen för att få plats och behöver vi två bilar då...? Osv, osv.

Men framförallt, att tappa mer tid och samvaro med ungarna än jag gjort hittills för att ett nytt syskon behöver all min lediga tid och all min energi. Att vara höggravid och illamående och benmärgstrött ännu en omgång. Att uppleva ytterligare en smärtsam födsel som förra gången nästan resulterade i att jag blödde ihjäl (och jag hade två förhållandevis enkla förlossningar). Att tillbringa de första månaderna i smärta av såriga bröstvårtor, mjölkstockning, blödningar, sammandragningar och kramper. Efterföljande månader med en svårtröstlig skrutt som skriker och gråter halva natten på grund av gaser och krånglig mage, och som väcker mig varannan timme för att bli ammad tills psykosen svävar ovanför mig.

Det mest avgörande är att allt det där ovan inte alls störde mig inför barn nummer 2. Trots sedvanliga heliga eder att aldrig genomlida detta en gång till efter barn 1 så befann man sig efter 12 månader ändå i ett rosa töcken som fick hela upplevelsen att verka...helt okej. Så om kropp och sinne nu efter nära fyra år efter barn 2 ändå säger NEJ, då är det nog läge att lyssna på de signalerna.

Maken får nöja sig med syskonbebisar för att motverka abstinensen.


Andra bloggar om: mamma, förälder, barn, familj, forskning, doktorand, universitet