Rädd och skamsen

Jag känner mig helt urvriden. I måndags satt jag kvar i bilen och grät i mörkret efter det att jag kom hem. Känner mig så fullständigt värdelös, medelmåttig, osynlig, oviktig och trött - trött ända in i märgen. orolig för vår ekonomi, hur vi ska klara hösten efter det att mina pengar tar slut. Om jag någonsin kommer att få ett jobb eller får vara i arbetsmarknadsåtgärder under ledning av en uttråkad, trångsynt arbetsförmedlare (en orwellisk term om jag någonsin hört en). Jag är så trött på att slita och arbeta och anstränga mig för inkompetenta soffpotatisar som inte skulle överleva en dag på arbetsmarknade om miraklet skedde och de blev uppsagda från sina livstidsanställningar vid universitetet. Om blixten slår ner och förångar samtliga över 55 på institutionen så är det tragiska faktumet det att doktorander och forskare gemensamt skulle skapa en 150% bättre fungerande forsknings- och utbildningsplats inom 4 veckor. Det är inte en överdrift, det är helt enkelt faktum. Men istället klamrar de sig fast till 67 års ålder (minst!) i övertygelsen om sin egen förträfflighet, medan verksamheten förtvinar och dör runtomkring dem.

Jag är 35 år, två-barnsmor, högutbildad och med yrkeserfarenhet. Jag har anordnat internationella konferenser, publicerat mig och varit redaktör, byggt hemsidor och nätverkat över stora delar av Europa. Jag har aldrig förväntat mig stekta sparvar, silverskedar och räkmackor. Istället har jag slitit som ett djur på att bli kompetent och effektiv och kunnig. Till stora delar har jag lyckats. Om några månader går jag tillbaka till arbetslöshet, utan mer än några få års pensionsgrundande inkomst och studieskulder över öronen, medan den misslyckade studenten L sitter säkert som TA-personal, samtidigt som hennes attityd är usel och hennes kompetens tveksam.

Jag kan alltid klara mig, men det är svårt att skämmas inför sina barn som aldrig får semester, nya kläder, föräldrar som inte jobbar 6 dagar i veckan och kvällstid utan att få något i ersättning. Att undra över om jag någonsin kommer kunna stödja dem finansiellt som mina föräldrar stött mig. Bostadssparande, pensionssparande, studier utomlands. Jag vill bara få en chans att jobba, att bidra, att förtjäna mitt uppehälle. En enda liten j-a chans. är det för mycket begärt?


Andra bloggar om: mamma, barn, förälder, forskare, forskning, universitet, doktorand,