Kan inte ha varit ett trevligt uppvaknande för Fredde Federley och Annie Johnsson denna morgon. Kanske kunde de några timmar på morgonkvisten klamra sig fast vid tron att de lyckats slå blå dunster i ögonen på sina väljare genom rävspelet i riksdagen igår. Räddat karriären och den feta lönen och samtidigt fortsatt vara de rebelliska liberala hjältarna. Media verkade ju köpa det, som den skock får de uppenbarligen är.
Kanske planerade Fredrick att strosa förbi de samlade vitklädda protestanterna utanför riksdagen för att mottaga deras hyllningar och ovationer. Jag gissar att han snabbt insåg att det bara var att krypa fram under jord i parkeringshuset som gällde, för att slippa bli dumpad i strömmen.
Den dröm han och Annie närde igår kväll hade säkert ett skimmer över sig, frihetens hjältar, liberalismens försvarare, Ayn Rands sanna efterföljare. Den kalla sol som sken idag visade upp deras glåmiga hy och skingrade de sista fantasifostren.
Det är sällan enskilda riksdagsledamöter verkligen har en möjlighet att påverka.
Det är än mer sällan de kommer upp en fråga som får konsekvenser för hela samhällets fortsatta verksamhet.
Att båda dessa sällsyntheter uppstod samtidigt måste vara fullständigt unikt. Liksom chansen de alla försatte i ett enda slag.
För att vara krass: om Wikström, Sigfrid, Johnsson och Federley hade röstat nej hade deras karriärer varit säkrade. För ungdomsförbunden hade de varit hjältar. För de borgerliga väljarna hade de varit garanterade inkryssning i val från nu till evigheten.
De valde den enkla vägen. Den med minst motstånd.
De valde också den korta vägen tror jag nog. För det blir inga mer personröster på dom. Snarare tvärtom.
Vilket lämnar oss med problemet med den grå, senila, programmerade massan riksdagsledamöter som gör som husse säger.
Andra bloggar om: FRA-lagen, Federley, liberal
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar