Denna märkliga hybrid har uppstått då en helt vanligt åldrad individ av släktet Professorus råkat ut för en genetisk avvikelse, vilket betyder att den cerebrala delen (hjärnan alltså), vägrar åldras i takt med resten av kroppen. Märkliga destruktiva beteenden blir resultatet, vilket kan utgöra fara inte bara för hybriden själv, utan framförall för dess omgivning. En vanligt förekommande variant är P. juvenilis rebellius, som trots att den numera har påtagliga materiella tillgångar, en boning sex gånger större än den behöver och säkrad näringstillgång till sin dödsbädd, fortfarande föredrar att omtala sig själv i termer av rebelliskhet och utanförskap. Ofta har dessa en skev tidsuppfattning, och talar lyriskt och länge om en mer eller mindre realistiskt hågkommen ungdomstid, såsom om de fortfarande bekämpade etablissemanget snarare än att faktiskt vara etablissemanget.
Med total brist på insikt söker sig dessa individer till flockar vars medlemmar är unga nog att vara deras barnbarn. Det beteende som var acceptabelt och socialt givande i det nykläckta stadiet är dessvärre patetiskt och på gränsen till kriminellt i deras framskridande stadium av åldrande. På grund av den cerebrala juveniliseringen uppfattar de tragiskt nog inte detta faktum.
Det mest destruktiva med denna retardering är nog att de med ihärdighet och framförhållning lagt beslag på alfa-positionerna i flocken, de positioner som kräver ett mått av ansvarstagande och planering och ledaregenskaper. Eftersom P. juvenilis rent emotionellt fortfarande är en strulig tonåring som fram tills nyligen kunnat förlita sig på sin äldre syskongeneration (där denna genetiska åkomma verkar lite mindre vanligt förekommande) för att finslipa, dubbelkolla och uppfölja beslut, är de helt oförberedda på att vara sista ledet i beslutsprocessen. När det inte längre finns den äldre generationen som ser till att möten inte dubbelbokas, att inlämningsdatum inte krockar, att seminarielokaler är inbokade osv, så kollapsar snart de enklaste och mest basala infrastrukturerna.
P. juvenilis utmärkta försvarsmekanism leder då till ytterligare en grad av retardering, där individen projicerar sig tillbaka till en enklare och trevligare tid, då dess enda uppgift var att bryta ned strukturerna, istället för att vara ansvarig inför någon annan än sig själv. Den totala tonåriga självcentreringen leder i förlängningen till en känsla av oumbärlighet, och en övertygelse om att världen skulle gå under om de inte längre var de som hade mest att säga till om. Resultatet kan bli att deras förtvinade, uråldriga kroppar med allt mer otidsenliga juvenila hjärnor sakta kväver de övriga flockmedlemmarnas sista livsgnista.
Läte: En drönande, entonig, ihållande svada om diverse moraliskt och rebelliskt beundrandsvärda händelser de tagit del av för ca 40 år sedan.
Andra bloggar om: humor, forskning, vetenskap, universitet, doktorand
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar