tisdag 20 maj 2008

Min man, mina barn och mina 1000 böcker

Allt är relativt. Är man trångbodd om inte alla barn i familjen har eget rum? Det säger Boverket tydligen i en rapport som säkerligen har goda föresatser, men blir lite väl felvisande. Det finns så oerhört många fler aspekter att ta med i beräkningen. T ex hur gamla barnen är och hur långt mellan åldrarna det är. Våra två småttingar (6 och 4) har mer glädje av att dela rum än att ha varsitt. Att sova i samma säng är en trygghet och skapar närhet dem emellan. Att lära sig dela på leksaker och samsas om utrymmet är viktigt. De har det stora sovrummet och vi har det lilla som man får in en dubbelsäng i men inte mycket mer. På det viset blir vardagsrummet mer fredad zon och man kan se till att det mesta av leken hålls i barnrummet...ibland.

Vi har en jättebra gård barnen kan leka på, med massor av grannungar och en trevlig närmiljö utan för mycket bilar. Det skapar ett stort uterum särskilt på den varma årstiden. Förra stället vi bodde hade en liten och tråkig uteplats där man aldrig ville vara - det gav extra trångboddhet.

Men vi är trångbodda. Det är vi. Fast inte pga barnen utan pga jobbet. Två akademiker med högvis med böcker och texter, som måste jobba hemma stora delar av tiden och därför göra om halva vardagsrummet till dator- och arbetsplats. Fylla alla lediga väggar med bokhyllor, när grannarna har stora ljusa fria ytor. Fylla t o m källaren med bokhyllor. Vad vi ska göra när även jag blir utkastad från min institution törs jag inte ens tänka på. Hyra in sig på Shurgard och jobba i ett plåtrum?

Det är inte familjemedlemmarna som skapar trångboddhet för mig och mina vänner, det är att bostaden ska fungera som arbetsplats och förvaringslokal. Barnen behöver inte varsitt rum, men mammas och pappas datorer och pärmar gör det. Inte mycket har ändrats på den punkten sedan Virginia Wolf skrev novellen "Ett eget rum".


Andra bloggar om: , , , , ,

1 kommentar:

Doktoranden sa...

Egna rum och barn är en intressant företeelse. För oss låg prioriteringen att barnen verkligen skulle ha sina egna rum vilket dom också har. Ett rum som är helt fridlyst från lek, stim, stoj och leksaker är mor och fars sovrum. Aja baja. Vardagsrummet är något av en halv frizon men har mer eller mindre gett upp den maktlösa kampen och trampar numera omkring på sköna legobitar för jämnan (hence mina tår och fötter älskar mig innerligt).