söndag 25 november 2007

Barnen gympar iallafall...

Ungarna har äntligen kommit upp i den åldern att man kan somna om efter det att de själva vaknat kl 7 på söndagsmorgonen. För mig har detta varit en dröm vid horisonten så länge att det är knappt att man tror att det är sant. Lite hjälper väl Barnkanalen till också. Som så ofta händer hade alla hamnat i samma säng under nattens timmar, och när Ida 5 år vaknade gick jag tillbaka till barnrummet med henne och satte på TV:n. Kröp ned innerst på den breda nederdelen av våningssängen (nobelpris till den uppfinnaren) och somnade om. Vaknade upp igen efter nån halvtimme då Sten 3 år dök upp med täcke, kudde, gosedjur och allehanda leksaker han släpat med sig på sin pligrimsfärd in till vår sängkammare (måste varit gårdfarihandlare i ett tidigare liv). Somnade om igen.

Vaknade vid 8.30 av att båda ungar stretchade till det där märkligt surrealistiska gympa-programmet där en av programledarna har ett krokodilhuvud... (har aldrig förstått den logiken). Om det finns nåt gulligare än barnrumpor i pyjamas som gör gympaövningar så vet iallafall inte jag vad det skulle kunna vara. Medans jag gick iväg till badrummet för att tvätta håret organiserade storasyster ett byggprojekt med klossar för sig och lillebror. Kunde duscha i 20 minuter utan några skrik- och gråtkriser, bara ett par besök av ungarna för att informera mig om projektets framväxt. 20 minuter!!! Nästan så jag blir tårögd bara av tanken.

Pratade med en kollega och tillika relativt nybliven far förra veckan, glad och lycklig naturligtvis, men efter 4 månader har han insett att egentid i mer än 2 minuter är nästintill lika ouppnåeligt som en god ekonomi. Kunde trösta honom med att det räckte med 4-5 år innan man faktiskt kunde få hela 15 minuter ibland om morgnarna. Bäst av allt är att se hur ungarna leker med varandra. Ida som förstående och uppmuntrande lekledare, Sten som allt mer betänksam och entusiastisk lekkamrat, inte längre i tårar över att inte förstå, inte kunna, inte göra sig förstådd.

Efter 40 minuter inträffade första konflikten, vilket löstes av att Sten fick komma och äta frukost med mig. Sen lekte de vidare med alla djuren som numera bebodde deras stad. Själv packade jag mig iväg till jobbet, eftersom den där märkliga trötthets-sjukan som drabbat alla slog till för andra gången hos mig i veckan. Inser att man är sjuk när man efter tre koppar kaffe inte ens orkar surfa på nätet utan bara stirrar tomt framför sig. Men klarar inte av att sjukanmäla mig, eftersom det blir ett inkomstbortfall så här innan jul. Så det får bli helgjobb igen. På väg genom snömodden lyssnade jag på Godmorgon Världen på P1, med en underbar krönika av Sara Kadefors om kalas-nojor och jeans-köpar-mardrömmar som kunde ha plockats direkt ur min egen skruvade verklighet. Skönt att veta att vi inte är ensamma i skärselden. Lyssna på den - ni som missat den.


Andra bloggar om: , , , , ,

2 kommentarer:

doktoranden sa...

När man äntligen hittar en människa med humorn på rätt ställe så har du inte uppdaterat på evigheter. Kul blogg :=)

Maria Vosa sa...

Tack, välbehövlig värme i vinterrusket :-)

Ska rycka upp mig.