Integriteten mellan askan och elden

Övervakarsamhället skrämmer mig, även om jag ännu själv inte blivit (medvetet) kränkt så pass att jag orkar uppbåda korstågsanda. Jag är uppkopplad och digital i min vardag till 90%, från betalkort till epost till facebook till kameraövervakning till kortläsare. Men det som skrämmer mig än mer är det avgrundsdjup som finns mellan våra värderingar och de övergrepp på individuellt plan som vår nya teknik gett upphov till. När jag var liten sprang man dåochdå på blottare och knäppisar med en kamera på stranden. I dagens samhälle kan de videofilma från andra sidan gatan bakom en gardin i nattmörker och lägga ut skiten på internet för allmän beskådan på en minut. Vad somtidigare krävde civilingenjörsutbildning och en mindre personlig förmögenhet kan vilken förtidspensionerad sexualförbrytare som helst ta itu med. Samtidigt som snustorra jurister har svårt att vakna upp till att digitala medier kräver helt andra lösningar än bara överförda gammal bestämmelser från boktryckarkonstens gryning.

Inom universitetsvärlden är detta plågsamt påtagligt, vi får beslutsfattare, administratörer och jurister som helt enkelt inte kan eller klarar av att göra karriär på mer välbetalda jobb. Spridning av forskning och information hindras av copyright-galna mähän som tror att vi tjänar pengar på våra tabeller och diagram.

Och sedan finns de där mycket besvärliga gråzonerna, där det å ena sidan är kristallklart vad som är moraliskt riktigt, å andra sidan näst intill omöjligt att lagstifta om. Efter nyår kommer ett förslag om en ny lagstiftning för att förhindra smygfotografering av andra människor i situationer som "upplevs som kränkande". Som exempel tas upp fallet med mannen som smygfilmade sin f.d. flickvän när hon hade sex, och hyresvärden som borrade ett hål in i duschen för att smygfilma sin hyresgäst. Båda fälldes, men inte för filmningen - för i lag är det inte förbjudet. Ur ett allmänmänskligt perspektiv håller nog de allra flesta med om att detta är övergrepp av värsta sorten. Det kan bara betecknas som visuell våldtäkt på integriteten, likt att filma någon på toan och lägga ut det på nätet för allmän beskådan. Tekniken och nätet gör att alla dessa beteenden förstoras bortom alla proportioner.

Samtidigt, hur lagstiftar man emot det? Blir det förbjudet att ta bilder av sina nära och kära på stranden om någon annan råkar komma med på bild? Kan politiker och kändisar stämma fotografer och journalister om de tar bilder av dem i pinsamma situationer? Vart går gränsen? På något vis så blir brottet syftet snarare än handlingen. Om syftet är att ta makt över någon, inkräkta deras privatliv, förlöjliga dom - då är det straffbart. Är det allmännyttigt så är det lagligt. Gissa om papparazzi är en stoooor gråzon.

Har aldrig köpt en kändistidning, är genuint oförstående inför suddiga bilder på kändisar som solar topless på sin bakgård. Men lika väl som amerikanarnas mantra om "terrorister" innebar att varje halvdemokrati och diktatur fick grönt kort att spärra in oliktänkande på obestämd tid, på samma vis kan en sådan här lagstiftning bidra till att sätta press på riktig journalistik. För de finns alltid ljusskygga människor som utnyttjar minsta kryphål att torpedera motståndare.

Samtidigt är det naivt att tro att vi klarar oss utan någon sorts lagstiftning. Det är inte lagligt att smyga fram till mitt fönster och titta på mig när jag klär om - det är en kränkning. Det borde f-n i mig inte vara lagligt att göra det med en kamera i handen. Män, kvinnor och barn är inte pervons personliga njutningsmedel och makt-drog, de är individer som förtjänar respekt. Nu när bilder på en sekund kan spridas över hela globen så är detta inte mindre viktigt, det är mer. Men jag erkänner, jag sitter inte inne med det gyllene svaret på den gordianska knuten - hur vi formulerar detta i en lagtext.


Andra bloggar om: lagstiftning, digital media, journalistik, internet, brott