Sing o' the times? Gilla läget!

Är du liksom jag född innan 1985 så händer det nog att du ibland lutar dig tillbaka i din stol och bara förundras över hur livet har förändrats efter persondatorns och internets intåg - och hur snabbt det gått! Jag är i 30-årsåldern och kommer faktiskt ihåg när jag på slutet av 90-talet satt och svor över mitt 56 kb-modem och den där överhypade idén world wide web. Söka på Alta Vista, vänta 5 minuter medan datorn tuggar (ca 250kb RAM-minne), få upp en lista över alternativ, klicka på den första, vänta 5 minuter till, inse att den hemsida du valt är helt värdelös, klicka tillbaka...osv tills jag i förakt stängde av skiten och i mitt stilla sinne undrade vem som var så idiotisk att dom trodde detta var nåt att bli upphetsad över. Det var innan hemsides-explosionen, google, bredband, pentium-processorer och usb-pinnar med dubbelt så mycket minne jämfört med min dåtida datorburks hårddisk.

Det är stort nog på det rent personliga planet, men i ett globalt perspektiv är det faktiskt helt makalöst vilken genomgripande förändrad värld vi lever i nu jämfört med 1983. Framtida forskare knappt kunna redogöra för hastigheten allt skedde i, för det gäller inte så mycket tekniken, som mentaliteten. Att nå allt och alla, att dela och undersöka och hitta och diskutera och nå ut och bli besatt och beroende. Och den stora vattendelaren är mellan de som hänger sig, släpper taget och flyter med i virvlarna - och de som desperat tror att de kan kontrollera allt som vore det en ny sorts tidning, en ny typ av fortskaffningsmedel. Jag är inte för ohejdat intrång i copyright-rätten, men jag är realist nog att inse att skeppet är seglat och sjunket på det området. Det fanns ett litet, litet fönster på 90-talet där de stora bolagen kunde ha lagt under sig marknaden och mentaliteten hos de nya användarna - men sedvanlig gammal förändrings-skräck fick dem på fall som vanligt. Det skulle krävas en global diktator med dödspatruller för att hejda utvecklingen nu - och t o m det skulle nog inte fungera.

Så det förvånar mig faktiskt att vissa människor tror att det fortfarande är 1989. Prince, t ex, har nu börjat hota samtliga av sina största fan-sidor för att få allt bildmaterial, texter till hans sånger, logotyper osv borttaget - eftersom det är HANS! Fascist-advokaterna han anställt har t o m hotat en mamma som lagt ut en hemmavideo av sitt barn som dansar loss till en burkig version av hans "Let's go crazy". Har han börjat röka upp sina egna brallor? Har hårspreyen slutgiltligt förtvinat hjärnan? Vad tror han att han vinner på detta?

Det mest makalösa är att så många av dessa artister/företag inte förstår att om de har fått ett näst intill gratis globalt reklammedium som hemsidor utgör, då måste man faktiskt vara beredd att "unclench the sphincter". Det är som att försöka ösa tillbaka mjölken i ett sprucket glas - totalt meningslöst och kontraproduktivt. Som sagt, jag förstår att copyright är en rättighet och att artister ska kunna tjäna pengar på sin möda, men det provocerar mig så ini helvete att miljonärer kan sitta i sina överdådiga slott och gnälla över förlorad inkomst på de svindyra cd-skivorna. Vanliga artister och grupper, det stora flertalet, de vet att skivan och låtarna bara är en del av inkomsten. Lite kommer från radion också, men framförallt får de lassa in högtalare och instrument och åka på turné - det enda som inte kan stjälas är upplevelsen av en live-spelning! Så kanske totaltrimmade starlets och pårökta hiphoppare måste masa sig ut ur sina mansions och vara beredda att dyka upp på sina inbokade spelningar. Vojne. Något som de flesta artister fram till 80-talet var helt införstådda med, tills skivförsäljningen gjorde det möjligt att tillbringa 1 månad i studion och 11 månader på ett pool-party.

Jag gråter inte för dig Prince, Britney, 50 cent. Inse att 80-90-talet var ett kort skinande undantag och att nu liksom tidigare kräver vi att våra artister faktiskt bemödar sig med att möta oss ansikte mot ansikte.

Andra bloggar om: Prince, musik, copyright, internet