fredag 14 september 2007

Teknikhysteri i högre skola

Styrelsemöten är alltid en smått bisarr upplevelse - viktiga frågor och smådetaljer om vartannat. På senaste hade vi besök av en från universitets administration som skulle instruera oss lite i hur man diarieför handlingar. En helt okej sak att utreda, men som alltid när det sitter ett gäng forskare och byråkrater i samma rum så sker en ganska farlig kärnreaktion - fokus blir inte på effektivisering, uppskärpning och klarare rutiner. Fokus blir på att plocka sönder i detalj alla påbud och förordningar - "så här står det faktiskt att man ska göra" kombinerat med forskarhjärnornas svåraste arbetssjukdom: Analysera varje tänkbar vinkel...
"men om allt är offentliga handlingar, tänk om någon kommer och begär att få ut forskningsresultat - då kan vi ju inte hindra dem". Sägs det helt seriöst. Vilket skulle vara påkallat om vi var naturvetare vars resultat är kopplade till stora ekonomiska vinster. Men vi är HUMANISTER!!! Fick bita mig i läppen för att inte börja asgarva.

Inte nog med att det aldrig kommit någon för att med stöd av offentlighetsprincipen försöka få ut uppgifter om vår superavancerade forskning - sannolikheten att detta någonsin skulle hända är ungefär 0,000023%. Men mest absurdt av allt är att det verkar knappt gå upp för byråkraterna att forskning inte alls alltid ligger under offentlighetsprincipen. Jag gissar att medicinare och fysiker måste ha täppt till det hålet sedan lääänge.
Men visst, jag har inget bättre för mig än att sitta och diskutera extremt osannolika scenarier istället för att lägga ned tiden på någon av de många relevanta och aktuella problemen på arbetsplatsen.

Sen följer en än mer idiotisk diskussion där administratören inleder med en god idé - en gemensam epostadress för allmänna frågor ställda till institutionen, vilket snabbt utvecklas till en teknikfientlig hysterisk idé om att allas personliga epost-adresser ska tas ned från nätet. Vill de inte eller kan de inte förstå att forskare inte är plåtverksarbetare som stämplar nitar dagen i ända - vi har mängder med nationella och internationella kontakter. Folk man möter på konferensen, eller läser en artikel av, eller bara får napp på genom lite googling - och där epostadressen måste vara lättillgänglig på nätet. Suck.

Bortsett från det så är hela upplägget orealistiskt, så har vi knappast råd att heltidsanställa nåt stackars AMS-offer att dagarna i ända sortera igenom de tusentals mejl som når institutionen för att se till att de kommer rätt. Med tanke på att adm-personalen troligen inte ens vet vad jag och 90% av doktoranderna och forskarna håller på med så gissar jag att närapå inga mejl skulle hamna rätt dessutom...

Där gick en timme av mitt liv och min forskning åt.

Fast just nu är jag ändå mest stressad över Idas barnkalas imorgon, med mjölkallergiker och barn som inte känner varandra och liten lägenhet och 3-5-åringar och...

Allt annat förbleknar i jämförelse.


Andra bloggar om: , , , , ,

Inga kommentarer: