onsdag 3 oktober 2007

Nattliga maror, dagliga strider

I förrgår natt drömde jag en hemsk dröm, dubbelt hemsk eftersom den trots sitt absurda tema kändes oerhört verklig.
Drömmen: Av någon anledning hade mina barn fått tillåtelse att sova på trottoaren utanför sitt fönster. Sten hade vaknat och kommit in till oss framåt småtimmarna, men lite efter det att vi gått upp och jag höll på med frukosten så började det dugga. Jag gick ut för att hämta in Ida. Hon låg asfalterad i gatan, med endast huvudet stickandes upp - gatuläggaren hade varit där tidigt och inte sett att hon sov där. Hon var alldeles blek, jag skrek och rusade fram, slets i panik mellan att börja bryta upp marken, rädd för att skada henne, ville ringa ambulans men kunde knappt få fram orden, ville inte lämna henne, försökte övertyga mig om att hon skulle bli bra, men såg hennes bleka ansikte och kände kylan i hennes kind - hur länge hade hon varit fast här, utan att jag märkt det? Jag tror att den sekvensen bara tog några sekunder, den var så fruktansvärd att jag vaknade upp med ett ryck. Satt och kramade min varma mjuka vackra flicka i 10 minuter minst.

Har nu gått ett par dagar och jag blir fortfarande kallsvettig bara vid hågkomsten av drömmen. Trots att den var så orealistisk. Känslan av att ha glömt bort och övergett och svikit mitt barn, vilket gav så fruktansvärda konsekvenser, försvinner inte i dagsljus. Behövs ingen dyr psykolog att tolka den drömmen. Dragkampen mellan akademikern och mamman fortsätter, i dagliga livet och under nattens timmar. Enda vinnaren är det ständigt dåliga samvetet.

Andra bloggar om: , , , ,

2 kommentarer:

Anonym sa...

Men oj, det här låter jobbigt. Att det ska vara en sån kamp detta med forskning. Är det sunt? Kämpar med samma. Hoppas allt det här är värt besväret.

En kram till dig!

Maria Vosa sa...

Sunt? Knappast. Häromdagen vid matbordet berättade en av våra disputerade att han på en jobbintervju nyligen blev frågad hur han hanterar stress. hans första impuls var att svara att han har svårare att hantera icke-stress - det är ett okänt och onaturligt tillstånd. Stress, det är vad man lever med när man vaknar till dess man somnar.

Det blir väl extra påtagligt det sista året på doktorerandet, då osäkerheten på vad som sker därefter är ett gnagande brus i bakgrunden.

Kanske kan disputerade rekryteras till krishanteringscentraler? Tsunamis och kärnvapenanfall hanteras med lätthet och rutin av människor som överlevt detta...