Välkommen till Teflonhuset

Juli är påbörjad och sommaren tickar sakta men säkert bort, dag för dag. Snart börjar upptakten i augusti för kurserna. Inte för att jag vet om det berör mig eller inte - jag lever nämligen i Teflonvärlden. Har nu i flera år försökt visa mig intresserad av undervisning, utbildat mig, kommit med förslag på billig och bekräftad pedagogik eftersom budgeten ligger på minus och studentunderlaget sviktar. Organiserat stödundervisning på försök mycket på egen tid.

Varje gång man kommer med en idé eller ett projekt, får man dunk i ryggen och uppmuntrande ord - fantastiskt, jättebra, det här ska vi satsa på osv, osv. Kräver inte mycket, bara lite kontakt med huvudlärarna, ett genuint intresse att integrera undervisningen, involvera doktoranderna så de vet vad de ska föreläsa om och varför. "Jo självklart, det fixar vi, naturligtvis". Sedan tystnad. Sedan teflonväggen där allt rinner av och försvinner utan spår.

Så jag sliter på ändå, utan ersättning medan jag försöker forska och ta hand om barn och städa dagis och fixa lägenheten och skriva artiklar och åka på konferens och organisera konferens och söka stipendier och jobba som redaktör - och så avsluta avhandlingen. Så när resultaten av utvärderingarna av extraundervisningen rullar in och är strålande positiva och vi redogör för det på personalmötet, ja då blir responsen som väntat: "Strålande, jättebra, det här ska vi satsa på, detta ska vi gå vidare med". Så kommer mejlet som uppmanar mig att skriva ett utförligt förslag med tidsåtgång för kommande år, vilket ska vara underlag för beslut om man ska gå vidare. Sitter i en hel dag och lägger upp planering, funderar ut vad som behövs, redovisar tidsåtgång (extremt ödmjukt hållen) och sänder till prefekt, bitr prefekt, studierektor m.m. Det var 3-4 veckor sen. Har inte ens fått ett mejl tillbaka som bekräftar att de har sett mitt mejl. Inte ett ljud när vi ses i korridoren. För att planeringen ska funka måste mejl skickas ut till intresserade deltagare i augusti senast. Sannolikheten att jag får respons innan dess är +/-0.

Okej! Inför det inte. Ni har inte tid/pengar/intresse/energi - men ta då och säg det!!! Slösa inte bort min tid med nån sorts missriktad välvilja, kanske grundad i rädslan för konflikt, eller att ens TA ETT BESLUT! Jag accepterar om ni säger nej, men vad får er att tro att jag uppskattar att kasta bort min forskningstid på meningslösa uppdrag som aldrig var tänkta att genomföras?

Bara för att ni alla är utbrända 40-talister ett par år från pensionen och med ingen drivkraft, energi eller vilja till förbättring kvar i era breda kontorsstols-häckar. En till debattartikel om att de borde få vänta med pension tills de blir 70 och jag går bärsärkargång! Visst, de får inte mycket pengar efter arbetslivet är slut - men till skillnad från oss kommande generationer så får de iallafall pengar. 60-70-talisterna får nog skapa kollektiv i skogen och leva på barkbröd.