onsdag 27 juni 2007

Två-barns trauma

På väg till bilen med ungarna i morse fick vi sällskap av E som fick sitt andra barn för någon månad sen, och som tidigare hade Lovisa som blir 2 år i sommar. Samma avstånd i ålder som jag hade med Ida och Sten.
När vi alla flyttade in i de nybyggda husen i våras var det åtskilliga små barn och stora magar med kommande bebisar - komiskt mycket faktiskt. omgiven som jag var av enbarns-föräldrar, var det inte utan att jag ibland kände av deras lite förvånade och överseende blickar när jag lät mina vildingar springa på egen hand på gården, klänga i allt de kom åt, och gnabbas med varandra på det allmänt eskalerande sätt syskon gör. Och att vi hade en stor TV i deras rum och lät dem kolla på dvd på helger och kvällar...ja, dom sa inget men jag kunde nästa se de höjda ögonbrynen.

Nu har M och G närmast fått sitt andra barn för nån vecka sen, redan har blekheten spridit sig i deras trötta ansikten och M har nästan aldrig smink längre. Ebba (3) är ofta ute på egen hand. Tålamodet med henne tryter något när hon vägrar göra som hon är tillsagd - allt detta tydliga symptom på nyblivna två-barnsföräldrar.
Tillbaka till E, hon har redan tidigare själv påtalat den stora omställningen med att ha två barn mot ett. på väg mot bilen undrade hon om jag också var trött när Sten föddes. Kunde upplysa henne med emfas att om jag trodde att jag visste vad trötthet var efter Idas födsel, så blev jag snabbt varse efter Sten att det hade varit en paradisisk tid i jämförelse. Kan med total uppriktighet intyga att jag aldrig varit så trött som det första halvåret - konstant på gränsen till kollaps. Kommande 2½ åren efter det var jag trött på gränsen till kollaps kanske 50% av tiden, resten av tiden var jag bara trött.

Man förleds lätt att tro att omställningen med första barnet är det mest omvälvande i livet - och det stämmer till viss del. Men barn nummer två, särskilt om de kommer tätt inpå, är nog jämsides. kanske också för att man i det läget inte är beredd på att det ska bli en pärs, som det var med första. Det finns ingen avlastning, inget läge där man kan vila utan dåligt samvete - om man nu ens har den lyxen.

Till alla blivande eller varande två-barns föräldrar vill jag med varm hand rekommendera Annika Lantz dagboks-pocket 9½ månad som med föredömlig humor och tragik behandlar detta trauma. LYSANDE! Och fullt kapabel som terapeutiskt redskap.

Inga kommentarer: