Även om jag länge varit helt övertygad om att människans inverkan på klimatet är påtagligt och potentiellt katastrofalt, har jag samtidigt vägrat se enstaka varma dagar och snöfattiga vintrar som något sorts "bevis". Väder varierar för mycket både årsvis och århundrade-vis för att en regnig december ska betyda något. men nu ger jag mig. Det här kan f-n i mig inte vara normalt! Ljumma vindar i januari!? Regn, regn, regn. På sin höjd lite frost ett par dagar. Förra vintern var också mesig, men då kom iallafall snön i början av januari. jag har klamrat mig fast vid det hoppet länge nu. Nu ger jag upp - det bidde ingen vinter. Det bidde november i fyra månader... Jobbigast är att möta min dotters förvåning och besvikelse: "var är vintern?" "var är gubben snö?" "varför kan min mamma inte göra nåt åt vädret - jag trodde mamma kunde allt?" Skidorna står oanvända, pulkorna samlar vatten utanför dörren. Tack o lov för spolade isbanor så det iallafall blir lite skridskor. Jag har stått ut med mörkret om vintern tack vare snön. Ska min framtid bli ett engelskt vinterklimat med skandinaviskt mörker? Dags att köpa prozac.
I fredags sökte jag upp professor E och frågade lite information om studenternas kommande tenta, inför studiegrupperna vi håller i. Första gången sen härdsmältan i december som vi pratats vid öga mot öga. jag tror vi båda var lättade och föresatte oss underförstått att aldrig låtsas om bråket tidigare. I sann skandinavisk anda. Syns inte, finns inte. Jag vill bara ha arbetsro, kall krigsföring har jag varken ork eller mental styrka för i nuläget, så jag är bara tacksam. Kanske t o m kan dyka upp på lärarmötet nästa vecka utan att få nervsammanbrott innan...
Andra bloggar om: mamma, förälder, barn, klimat, universitet, forskning, doktorand
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar