onsdag 30 januari 2008

Baby Boom Blues

Gick ned till personalköket igår för att fixa en kopp kaffe. I matrummet intill satt tanterna och diskuterade. Ekonomiansvarige K diskuterade med knappt återhållen ilska och bitterhet sin kommande pensionering om några år. Det faktum att hon deltidsarbetat stora delar av sin yrkestid kommer innebära en låg pension, knappt värd att leva på. Jag gillar K som är en kapabel och kompetent medarbetare, jag känner för hennes situation, jag tror säkert pensionen är usel - men vad innebär det att min pension kommer vara!? Och min generations akademiker, som knappt lyckats få en regelrätt anställning innan doktorandtiden, vilken i sig bara är pensionsgrundande halva tiden (resten är utbildningsbidrag utan socialförsäkring). Som kommer ut i arbetslöshet i övre 30-årsåldern. Som får sin pension räknad i det nya systemet. Som har CSN-räkningar att betala tills begravningsentreprenören stänger kistlocket.

Tidigare hade B beklagat att hon inte hade råd att bo kvar i sin villa efter pensioneringen. Igen, jag tycker det är synd och ledsmat - men hon har haft möjlighet att införskaffa en villa. I en tätort. På deltidsarbete och deltid på sjukpeng. Chansen att jag och min man kan köpa ens ett mindre radhus inom 5 mil från centrum är troligen +/-0. På "höjden" av vår produktiva yrkesbana.

Vad som övergår mitt förstånd är att så många ur den generationen ens kan möta blicken hos oss som kommer efter. Hur kan de vara så självupptagna att de sällan verkar inse att vi knappt håller näsan över ytan - i en ålder då de satt på fasta tjänster och fick chefsjobb. Vi som ska se till att deras förmånliga pensionssystem inte kollapsar, eller kollapsar hela nationalekonomin. Ja, de har gjort mycket för vårt land - men jag önskar de slutade iklä sig martyrrollen. Det finns åtskilliga andra som gärna skulle ge blod, svett och tårar för att bygga vidare på det som de startat. Om man bara fick in minsta lilla tåspets.

Världen går inte under för att ni går i pension. Men den kan faktiskt göra det om ni inte makar på er snart...
Livet kanske blir hårdare då, men ni har åtminstone haft ett antal bekväma år att luta er tillbaka på. Jag är 35 och ser inte en chans för den sortens trygghet inom det närmaste årtiondet ens.
Förlåt en desperat två-barnsmamma med skulder över öronen och inga framtidsutsikter.


Andra bloggar om: , , , , , ,

1 kommentar:

Karolina sa...

Det ligger väldigt mycket i de du säger, så mycket att jag inte ens orkat tänka på det. Nu fick du mig att tänka, och jag blev livrädd! Jag är 33 år och har typ inte gjort något vettigt ännu för att få en hyfsad pension och kommer nog inte lyckas göra det än på ett par år :(