torsdag 10 januari 2008

Utrotningshotad: Politisk satir

Varför ska det vara så omöjligt för media att driva med media i Sverige? Varför ska det vara så ämlans svårt att få tag på bra, dagsaktuell politisk satir? Med undantag för 15 minuters Public Service i P1 på söndagarna (tack, tack, tack) och enstaka illustratörer i dagspressen (hallå, nån där?) så är det makalöst tunt på den fronten. Och nämn inte Parlamentet i TV 4, den lilla anstrykning av äkta satir som fanns i begynnelsen är helt bortblåst i slapstick vid det här laget.

Det som dyker upp och faktiskt är BRA läggs ned så fort första omgångens kontrakt är uppfyllt. T ex DHH (Detta Har Hänt) som var en av de få fungerande satirprogrammen på TV tills det helt oförklarligt lades ned. Henrik Schyfferts egen kortlivade version av detta i Kanal 5 hade mycket lite gemensamt med 2000-talets bästa program, The Daily Show, från USA. Sant, den senare har en stor stab av extremt duktiga och hårt arbetande och insiktsfulla författare som säkerligen inte ställdes till Schyfferts förfogande. Men det man hade kunnat göra för att driva med makthavare både i Rosenbad och i Bonniersägda medier försvann i rumphumor och one-liners. Det fanns inget hjärta, ingen själ och ingen glödande patos att dra skynket från den småmögliga konformiteten och konflikträdslan i detta land.

Min enda ljusglimt i mörkret under hösten var det helt lysande 2-timmarsprogrammet Starkt Material i P3 på torsdagseftermiddagar. Ett (h)järngäng lett i studion av de erfarna och synkade programledarna Anders Johansson och Patrick Ehrnst. Redaktionen plöjde igenom allt från Rapport-inslag till lokalradio-inlägg under veckan, och lyfte ut underbara guldkorn från både politiker, journalister och allmänhet som riskerade livet på mig, eftersom jag så ofta höll på köra i diket av skratt. Bäst av allt var att det verkligen gav sig på att ställa frågor som journalisterna alltid missade i sin iver att bli bundis med makten, och avslöja de allt som oftast patetiska småknepen inom skjutjärns-journalisitken. Dessutom tvekade man inte att driva gäck med diverse inskränkta, idiotiska och patetiska medborgare som uttalade sig inför kameror och mikrofoner. På tvärs emot den förhärskande våta filt som vanligtvis ligger över alla medier där "gemene man" automatiskt får bli oemotsagd sanningssägare med darr på rösten och tår i ögat eftersom man "inte ska trycka ned den vanliga människan".

I min totala naivitet trodde jag att meddelandet om det sista programmet av SM i december gällde för 2007 - att detta enormt roliga, intressanta och givande program skulle återvända i januari. Men naturligtvis, den får gå samma död till mötes som alla andra seriösa politiska satirer i Sverige. Andra programserier förlänger sina kontrakt, men inte Starkt Material. Istället blir det ett mer "ungdomligt" program (skulle jag gissa syftet är) under namnet Din Gata.

Nu vill jag inte racka ned på det, jag är fullt beredd att tro att det är ett alldeles utmärkt och bra program. Jag kan bara inte förstå varför SM inte får komma igen? Varför det ska vara så in i vassen omöjligt att få tag på bra dagsaktuell politisk och medial satir!? Det kan knappast vara så att det inte finns högvis med uppslag vareviga dag. Varför skämtar svenska komiker så gärna om svenska särdrag och vardagshändelser, men verkar livrädda att vidröra aktuella och viktiga frågor rörande politik och makt?
Är det fortfarande en sorts ihärdig rädsla att falla ned i 70-talets PK-träsk?
Är det ett behov att vara blasé, distanserad och ironisk?
Är komikerna för lata, orkar de inte göra bakgrundsarbetet som krävs? Är de för dåligt allmänbildade?
Hindrar mediernas ägare dessa programidéer från att förverkligas, motarbetas de?
Är hela Sveriges befolkning så naiva att de tror att det inte finns något att skämta om när det gäller våra politiker annat än vad de har på sig på Grammisgalan?
VARFÖR!?

Kan det delvis vara så att P3 är så desperat att fånga 14-29-årsgruppen att deras chefer försöker städa undan allt som kan kräva lite hjärnaktivitet? För inte vill väl kidsen ha sånt..? Och P1 vågar väl inte ta in ett humorprogram till efter den omgång Annika Lantz fick av pensionärsmaffian. Däremot har man i P1 inga problem med att förpesta mina helgmornar med okritiskt modesnack och myspys-relationsprogram som borde förpassas till P4 omedelbums! Var finns radion för oss mellan 29-49 som inte nödvändigtvis tycker att På Spåret och Antikrundan är veckans höjdpunkt? Som inte räds lite mental utmaning, skarp humor och vass musik?

Kom igen nu, lite bättre än 15 minuter i radion kan vi väl vaska fram av politisk satir och analys!!!
Förutom av den ofrivilliga sorten som möter oss dagligen i våra medier...


Andra bloggar om: , , , , , , ,

1 kommentar:

Magnus sa...

Det där var en arg suck från hjärtat och jag håller helt med, den politiska satiren här i landet är ofokuserad, lättviktig, stillös och utan energi och hjärta. Man anstränger sig att snacka om allt utom det politiska språket och de attityder som annars är en tung måltavla för satir.

Orsaker? Visst spelar den nyironiska blah-generationen in, ingen vill idag se ut som om de är passionerade för något. I efterdyningarna av det överskattade Killinggänget har vi fått en kackig och feg satirscen där man bara sysslar med slapstick och röstimitation, men det är också en spegling av att politiker, tidningar, företagare talar allt mindre öppet om politik idag - och om framtiden i npågot större perspektiv. Allting ska vara livsstil och mode, typ, och om inte politiker och andra vill tala tydligt om det de gör så är det svårt att hålla uppe det i media, man riskerar helt enkelt att framstå som en oironisk coh manisk halvgalning (på smma sätt hade t ex Olof Lagercrantz och Erik Lindegren varit omöjliga som kulturskribenter i dagspressen idag, just genom sin aptit och sin inställning att läsaren ska antsränga sig). Sen är Sverige sen gvammalt ett samhälle med konflikträdsla - vi är inte en diskussionkultur som Frankrike eller England, där man gärna griper till en skarpt formulerad psikt och försöker försvara den för att det är spännande.

Åsa Linderborg skrev i Aftonbladet före nyår at hon önskade sig en förnyelse av svensk satir. Jag håller med, och jag tror att den förnyelsen kommer från vänster. Nyliberalerna och neo-contyperna är för proppmätta och arroganat för att bry sig.