Slag under bältet

Det blev ett långt vinterlov - tog ut extra mammadagar för att fylla ut luckorna så att jag hann spendera lite tid med ungarna. Och ha en ursäkt att inte arbeta med avhandlingen. Inte för att jag lyckades blockera den från medvetandet som jag hoppades, nätter och dagar har bestått av återkommande fladder i maggropen, illamående, kväljningar. En tyngd som aldrig lämnar mina axlar.

Igår var första dagen tillbaka på jobbet, högar med mejl och skräpmejl att vada igenom, återlämna böcker och kopiera, skicka mejl och kolla uppgifter. Fick det mesta praktiska fixat så jag kom till jobbet lite mer positiv idag, glad att äntligen sätta igång. Igår utbytte jag för första gången ett par artiga meningar med professor I efter styrelsemötet där jag tydligen blev personligt ansvarig för att alla tyckte deras kursplan var usel och potentiellt katastrofal. Så länge jag kan förvänta mig opersonlig artighet är jag nöjd, hellre det än iskall tystnad och isolering.

Som sagt, jag gjorde en kraftansträgning att hålla mig positiv och laddad inför mitt sista halvår. Bara för att springa på det första hindret efter 10 minuter. En kollega från en annan avdelning tittade in och sa att hon blivit ombedd att hålla i en del av undervisningen jag vanligtvis sköter om eftersom huvudläraren professon N mejlat henne och sagt att jag inte hade tid. News to me. Som jag minns det har jag tjatat på institutionen om att få mer undervisningstid. Jag hade tackat nej till en sak i slutet av förra terminen, som var helt nytt, men det här har jag förberett material för. Jag hade åtminstone uppskattat att faktiskt bli tillfrågad, eller i värsta fall meddelad själv, att en annan person skulle hålla min undervisning. När var det tänkt att jag skulle få veta detta om inte hon tagit tillfället att själv kontakta mig?

Min kollega blev också ställd och pinsamt berörd, eftersom hon från mejlet fått uppfattningen att jag var införstådd med detta. Eftersom hon är en genuint trevlig person ville hon avsäga sig uppdraget, men efter lite betänkande sa jag nej till det. Dels för att jag inte riktigt vet om det här faktsikt kan vara viktigt för henne också, dels för att jag inte orkar stå mitt i en potentiell konflikt till med huvudlärarna. Jag blev bara så j-a trött och less på allt igen. På hela den här usla organisationen, personliga sandlådan för ett gäng akademiker i pensionsåldern som inte skulle klara av en mellanchefsposition på den lokala ICA-butiken.


Andra bloggar om: universitet, forskning, arbete, chefer
mamma, barn, förälder