måndag 25 juni 2007

Ingen familj är en kärna

...och ingen man är en ö.
Det är märkligt hur begrepp kan cementeras på relativt kort tid, och naglas fast vid en föreställning om att vara näst intill biologiskt given. Ta tanken om "kärnfamilj" till exempel: Ett begrepp skapat av det moderna samhället mest som ett ideal, en nymodighet som framställs som tidslös. Vad är då en kärnfamilj? Mamma, pappa, barn. Eller föralldel mamma, mamma, barn, eller pappa, pappa, barn som Bitte Assarmo i ett infall av missriktad välvilja drar fram på SvDs kultursida. Men en idé om en liten sluten enhet som liksom flyter omkring som en satellit i en tom rymd.
På engelska finns ett underbart talessätt: "It takes a village to raise a child"
Vad som menas är att barn inte bara relaterar till sina närmaste föräldrar under uppväxten, inryck och påverkan kommer från alla runtomkring - och SÅ har det alltid varit. Isolerade människor blir socialt handikappade människor. Barn måste få träffa andra barn, andra vuxna. De måste få leka, umgås och relatera till andra människor i alla åldrar och sammanbundna med dem på många olika sätt - genom blodsband, ingifte, grannar, vänner, vänners släktingar, osv, osv. Ska man vara krass finns det inget mer "onaturligt" än tanken på en ensam föräldraledig mamma/pappa i en lägenhet med en eller ett par barn.

Att inskränka uppväxtens kontaktnät till "kärnfamiljen" är inte vare sig realistiskt eller giltigt. För en del av oss var morbrodern den absolut viktigaste personen under en kritisk tid, eller grannens familj som man sprang in och ut hos, kompisarna på dagis och i skolan, farmor och farfar, kusinerna på landet etc. Tron på att kärnfamiljen någonsin har varit en avgränsad och definierad enhet är helt fel. Det är den sortens tänkande som gett upphov till policy att barn inte ska ha rätt till dagisplats när de fått ett litet syskon som är hemma (om nåt kunde få ditt barn att uppskatta det skrikande, bajsande monstret mer, så är det naturligtvis insikten att lillsyskonet är ansvarig för att man inte får träffa kompisarna mer än tre timmar om dagen).

Jag har växt upp med mamma, pappa, extrapappa, styvpappa, mormor, morfar, farmor, styvfarfar, styvfarmor, styvstyvfarmor, kusiner, farbröder, styvmamma, två halvsyskon, en styvbror och hans två halvbröder, samt otaliga vänner och bekanta till mina föräldrar och deras barn. De är fortfarande en källa till glädje och lycka för mig.
Det är dags att börja hypa den "utökade familjen" istället! Hur viktigt det är att både barn och föräldrar har ett brett och fungerande socialt nätverk de kan ingå i. Isolering kväver oss, gemenskap utvecklar oss.

Bästa artikeln i pressen idag var annars Carina Rydbergs strålande inlägg i den unkna och minst sagt oförståeliga "Dunka mig"-debatten. Sparka Studio 1-panelen och anställ henne istället!

3 kommentarer:

Anonym sa...

Så sant, min pappa avlade mig för 55 år sen. Vi fick krystad och pliktskyldig kontakt för 4 år sen.

Vi var lika främmande för varandra som nån man ser på ica.

Så mycket för blodsband. Han dog för 2 veckor sen - min tanke var tjaha.. Kände mig helt likgiltig..

Anonym sa...

Sorgligt...
Tänk va mycke bättre det kunde ha varit om egoismen och likgiltigheten ersattes av kärlek och värme
//Marcus

Maria Vosa sa...

Svårt att plötsligt skapa värme och kärlek ur tomma intet.
Det viktiga är nog att man fått den värmen och kärleken från någon annan, om det nu föll sig så att de vanliga blodsbanden inte höll.

Sen är det nog ofrånkomligt att man alltid bär med sig en liten undran och besvikelse över att det fanns en människa som var upphovet till ens liv, men som inte kunde eller ville bygga upp en relation.

Ingen har relationer helt och hållet baserat på mängd gemensamt genetiskt material - och tur är vl det, för då hade världen varit långt mer ensam och begränsad.