tisdag 29 januari 2008

Fel slags antirasism? Eller rätt?

Respekt och heder åt de som sluter upp en söndag i januari (om än en mild sådan) för att markera minnet av Förintelsen och dra uppmärksamhet till folkmord i dåtid och nutid. Men som Ola Larsmo, kulturskribent i DN, noterade när han var där så var många av deltagarna lite till åren komna. Var är alla de unga, energiska anti-rasisterna undrar han i sin krönika? Hur kan 1000 unga samlas i lilla Salem för en demonstration, men inte sluta upp i huvudstaden för en liknande begivenhet? Jag både gillar och beundrar Larsmo sedan tidigare, hans analyser är vanligen skarpsinniga, men han faller i samma fälla som så många andra 40- och 50-talister (född 1957) i dagens Sverige - historia och internationella kriser känns mer påtagliga och centrala än verkligheten på gatorna.

För etablerade och respekterade samhällsmedborgare med stadig inkomst, gott boende och utan större risk att bli nedslagen av skinnskallar (eftersom de ser svenska ut) eller poliser (eftersom de ser välbärgade ut), så glider engagemanget sakta men säkert över från egen erfarenhet till allmän empati. De kämpar för att nazismen aldrig ska glömmas bort, för yttrandefriheten i Turkiet, för invånarna i Burma, för kvinnorna i Saudiarabien. Alla bra och viktiga och nödvändiga mål. Det som gör mig trött och lite förbannad är att de inte kan lyfta sina välfriserade huvuden från ordbehandlaren och inse att en anledning till att så många ungdomar engagerar sig i anti-rasistiska organisationer och demonstrationer i små orter är att de inte rör sig om idealism - utan realism. De stöter på mörkermännen dagligen, på gator, på arbetsplatser, i skolor, på nätet, på krogen. De blir slagna, förföljda, trakasserade, hotade - och till skillnad från medlemmarna i kulturetablissemanget är polisens vilja och förmåga att fixa skydd minst sagt liten. Vi demonstrerar för att hålla stången mot vardagens rasism, mot våld och hot som sker överallt, här och nu, i Sverige.

Larsmo får ursäkta om uppslutningen på möten som i mångt och mycket handlar om att minnas gamla tider inte väcker det engagemang som mord och våld i nutid gör. Dagliga förföljeser av mörkhåriga i en förort kanske inte genererar 20 st DVD-filmer med dramatiska filmsekvenser, men blodet som spills är vårt eget, våra vänners. I slutändan kämpar vi alla för samma sak.

Jag skulle vilja vända frågan tillbaka - varför är det så få intellektuella, journalister, kulturskribenter, författare, politiker och konstnärer som vandrar i Salem? Var är alla dessa engagerade 40- och 50-talister när nynazister kastar sten och brandbomber in i flyktingförläggningar? Var är de när ytterligare en tonåring misshandlas för att han är mörkhyad, har en annan religion, talar med dialekt - eller helt enkelt har fel åsikter? Filar de på sitt försvar för Sverigedemokraternas demokratiska rättigheter? Som det faktum att 6% inskränkta och okunniga miffon röstat på SD ger dem ett existensberättigande. Bara för att 37% av tyskarna röstade på nazisterna gjorde inte deras politik ett uns mer rumsrent.

De som demonstrerar i Salem försöker med alla medel förhindra att den sortens värdeförskjutning och hatiskhet etablerar sig idag igen, i vårt land. Att minnas Förintelsen är naturligtvis också ett steg i den riktningen, men det är nog än mer viktigt att se den intolerans som finns idag, i vårt land, överallt omkring oss, än att fokusera allt för mycket på sådant som hände andra människor på en annan plats.

Så till Larsmos fråga: "finns det två sorters antirasism i landet, som inte kan mötas på samma torg?" - vill jag svara: Var var du när de demonstrerade i Salem? Varför sluter inte ni upp på samma torg som dagens unga? Varför kan ni minnas de fruktansvärda som har skett, men inte se den ständiga närvaron av samma ruttna föreställningar i skolor, på arbetsplatser, på gator och torg, här och nu? Är det inte storskaligt och "glamoröst" nog, med futtigt våld, från futtiga tonåringar, mot en ensam kille på regnig asfalt i Upplands Väsby?

No Pasarán! No Pasarán! No Pasarán!


Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

4 kommentarer:

Anonym sa...

Tack för läsningen - det är alltid roligt med dialog, särskilt i viktiga frågor som dessa. Men jag kan lova dig att jag gör mitt bästa för att hålla ögonen på den rasism som utspelar sig här och nu (jag har också haft en del att göra med dagens "mörkmän", men det är en annan historia.) Huvudtanken i min text är att jag inte kan se motsättningen mellan att se rasismens historia och att urskilja den nu - tvärtom är det fullkomligt nödvändigt att göra det.
Jag skulle inte själv åka till Salem, av det enkla skälet att jag anser att den demonstrationen spelar nynazisterna rakt i händerna. De vill ha konfrontationen, de söker den, för att synas och kunna hävda att det råder skarpt läge. Däremot deltog jag förra året en demonstration här i Uppsala mot rasism och nynazism, med främst unga demonstranter, bland dem mina båda tonåriga barn och deras kamrater. Allt var mycket inspirerande fram till slutet - då tre maskerade demonstranter kastade sig över en misstänkt rasist de tyckte sig se i utkanten och sparkade ned honom - tre mot en. Hur förhåller man sig till det? Jag vill inet förknippas med den sortens antirasism och risken blir att jag uteblir nästa gång.
Jag har försökt förklara varför jag själv inte var i Salem. Men kan någon förklara de radikala antirasisternas frånvaro den 27 januari?

OL

Maria Vosa sa...

Tack för ditt svar. Jag tror vi får avvika i mening om detaljerna, även om vi är överens om det essentiella. Jag gick i gymnasiet i början av 90-talet, då nynazismen blommade upp ordentligt. Det var inte välmenande kampanjer från media, upplysningsbroschyrer från Göran Persson eller urskuldande inlägg från kulturskribenter som till slut vände på den vågen. Det var de ungdomar och unga vuxna som gick ut på gatorna och satte hårt mot hårt. Som visade att skinnskallarna inte längre kunde förvänta sig att regera gator och torg och sätta skräck i vem de önskade. Jag minns 90-talets allmänna terror, och jag minns hur många osäkra och veliga ungdomar rntom mig förfördes av gruppgemenskapen och makten inom nynazistiska rörelsen. Särskilt när de nästan aldrig stötte på patrull från vuxenvärlden. Tvärtom kände sina idéer bekräftade av Ny Demokrati.

Demonstrationer som de i Salem leder kanske till att en del nassar känner sig bekträftade. Men det leder också till att den stora mängden ungdomar som ännu står och vacklar får sig en funderare - ser att åsikter som dessa inte är rumsrena på något plan. De som är trakasserade i skolorna ser att det är någon som kämpar för deras sak.

Jag ställer mig inte bakom allt våld, och absolut inte attacker på andra människors egendom. Men jag tror mig veta att de aktivister som uppmärksammar nazism och rasism idag i Sverige, gör extremt mycket för att förhindra en upprepning av 90-talets skolval där extremhöger-partier fick läskigt höga siffror.

Personligen är jag nöjd och lättad så länge båda sorters demonstrationer drar folk, även om åldersfördelningen är snäv. När de unga aktivisterna närmar sig 40, kommer nog en hel del av dom ta sina barn i handen och delta i hågkomsten av Förintelsens offer.

Revolution är för de unga. Bara för attde flesta av 40-talisterna blivit gamla och cyniska och bekväma, så betyder inte det att inga nya generationer får ta upp stafettpinnen. Såsom i alla tider.

Anonym sa...

Jag hörde själv till dem som åkte på mordhot under nittiotalet, så jag vet vad du talar om. Men som jag skrivit i andra sammanhang var det just de ständiga gatustriderna mellan vänster och höger som underminerade Weimarrepubliken och banade vägen för det nazistiska maktövertagandet. Jag ser obehagliga paralleller, och tror för min del att varje kastad gatsten ger minst en röst på Sverigedemokraterna.
Jag är för ung för att ha varit med under sextiotalets och det tidiga sjuttiotalets Vietnamdemonstrationer, men jag vet med säkerhet att den sortens våld som det stora folkflertalet (faktiskt, och tyvärr) förknippar med dagens antirasistiska demonstrationer helt enkelt inte hade tillåtits av den tidens vänster. Det hade setts som ett svaghetstecken. När Salemdemonstrationerna inte längre förknippas med skadegörelse kommer antirasismen att ha vunnit ett stort steg framåt i trovärdighet - och rasisterna förlorat poäng. Men för att det ska ske måste den antirasistiska rörelsen själv ta itu med saken.


OL

Anonym sa...

Hej. Var är de unga och energiska? ja, de är väl just så energiska att de är där man kan leva ut sin energiskhet, dvs i Salemdemonstrationerna. En annan bidragande orsak är nog att där, till skillnad från under minnesdagen för förintelsen, har de möjlighet att MÖTA sina motstånadare livs levande, som i de flesta fall är lika unga och energiska dem. Kanske tycker de att det är intressantare att möta motståndare än likasinnande/likasörjande.