Föräldrar: Martyrer, projektledare och dörrmattor

Det är lustigt, man glömmer så ämlans mycket, men vissa saker fastnar som tuggummi under sulan. I gymnasiet så läste vi om en undersökning som visade att även om kvinnor och män i Sverige numera delar relativt mycket på hushållsarbetet, så tenderade männen att göra sådant som krävde mindre planering och tidsåtgång. Som matlagning, diskning, dammsugning. Medan kvinnan oftare tog på sig tvätten, storstädningen, ta ungarna på aktiviteter osv. I dagens DN berättas om en ny bok, med viss humoristisk ton, av Gunilla Bergensten som "sade upp sig som familjens projektledare". Om det stressiga och jobbiga i att mestadels vara den som ser till att logistiken fungerar därhemma, med matsäck och läxprojekt för ungarna, storstädning och helghandling, papper och intyg. Om att våga släppa taget och kräva att ens partner tar en del av ansvaret.

Låter som en kul bok, och troligtvis ganska nyttig för både män och kvinnor. För det är en ständigt tärande del av äktenskapet att det sociala kravet på att familj, hem och barn ska skötas bra ligger främst på mamman, hon är den som främst känner sig utpekad (rätt eller fel) om saker och ting fallerar. Det är oerhört viktigt att inse att detta är en dubbelriktad process. Att man måste våga ställa krav och förlita sig på pappan. Att man får ta ett steg tillbaka och inse att det finns mer än ett sätt att lösa uppgiften, sortera tvätten, planera inhandlingen. I början är det inte så mycket av en lättnad, eftersom man går och oroar sig för att det verkligen ska fungera. Skrev han under papprena, skickade han in dom? Kollade han upp när kursen skulle börja? Har han koll på matlådan/maskeraddräkten/presenten/tackkortet?

Det finns inget jag avskyr mer än mamma-martyrer. Kvinnor som med beklagande skratt gör sig lustiga över hur hopplösa deras män är, och hänfaller åt tårögda beskrivningar över hur de måste slita, allt de måste försaka för familjens skull. Inget ändras om man inte ställer krav - lika lite som de tar ansvar för att bilen fixas, eller avloppet rensas, eller brandväggen installeras på datorn. Jag tror helt och fullt på att man kan dela upp en hel del uppgifter utifrån personlig läggning. Han är ansvarig för virusskydd och installation av ny hårdvara, jag tar hand om hemsidor och säkerhetskopiering av de digitala fotografierna. Han är bra på dammsugning och att tvätta badrum, jag är är bättre på dammtorkning och att sortera upp ungarnas tvättade kläder (han får rå om sina egna).

Men visst, jag sköter det mesta av projektarbetet hemma - jag misslyckas ofta för jag är så ämlans disträ, men det är jag som har koll på anmälningar till dagis, till simskolan, på utflyktslådan, väskan för övernattningen och pepparkakebaket till basaren. Och jag har svårt att släppa taget, för jag drabbas av ångest om vad som skulle ske om vi båda glömmer bort det (vilket händer). Men han är mer besatt av städning inför besök iallafall - och det är ju bra. Det enda jag har föresatt mig är att inte bli en martyr-mamma som ikläder sig offerrollen som ett glittrigt sorgeflor. Och i övrigt är jag mestadels för lat och fokuserad på annat för att orka med att vara mer än tillfällig projektledare i mitt hemmakaos.

För övrigt tycker jag att föräldrapsykologerna som skriker i högan sky efter DNs något hårdvinklade artiklar om föräldrakurserna kan ta och lugna ned sig. Jag har själv aldrig deltagit i en sådan och har inga behov i nuläget, men jag kan se mellan raderna att det mest fokuserar på att få de vuxna att reflektera över sitt eget beteende - de är problemet, inte barnet (vilket är en god föresats). Att använda positiv uppmuntran istället för negativ kritik - som det är så oerhört lätt att hänfalla åt när man är trött och slut och känner sig otillräcklig. Jag hör så många föräldrar klaga och gnata på sina barn dagarna i ända, jag hör det på mig själv ibland och som ett brev på posten hör jag det ur mina barns munnar. Från tonläge till ordval. Att föregå med gott exempel kan aldrig vara fel. I vissa fall kan det vara visst behov att bryta en negativ trend med lite extrema metoder, men det framgår också att när föräldrarna väl börjar spendera tid med sina barn så förekommer mindre och mindre tillfällen med detta. Belönings-ormen kanske är lite väl extremt för min smak, men i övrigt så vill jag ge en stor kram och guldstjärna till vuxna människor som insett att de behöver ta till sig lite råd och tips, istället för att låta en dålig situation fortgå.

Många emotionella kommentatörer vill att de ska fokusera på den bakomliggande anledningen till barnens ilska - det är ju det de gör!!! Barnen är ofta arga, ledsna, våldsamma och förvirrade för att de inte får egentid med föräldrarna, för att de kritiseras, för att de inte förstår varför mamma och pappa skriker på dom. Genom att bryta det dåliga beteendet hos den vuxne fixas ofta det dåliga beteendet hos barnet. Vad bråkiga arga ungar mest behöver är en god relation med sin förälder, och uppmuntran för det man gör bra, samt någon som tar ansvar för att visa var gränsen går - det är inte okej att slåss, skrika, gråta hysteriskt och kasta sönder saker bara för att man inte får kaka till efterrätt, eller vill slippa ta på sig kläderna själv. Argument som att man ska acceptera "barmets hela jag" är rent otroligt naiva och verkar höra hemma på värsta flummiga 70-talet. "Ånej, jag kan inte säga åt Oskar att sluta kasta klossar på TV:n, jag måste visa honom att jag accepterar hela honom..."

Ska man verkligen skuldbelägga några typer av föräldrar så är det de som aldrig lär sina barn att ha empati, uppmuntra sina kamrater, bete sig rättvist, låta bli att snacka skit om andra, eller att inse att de inte är universums medelpunkt.


Andra bloggar om: mamma, förälder, barn, uppfostran, familj, doktorand