Hakelius bubbelvärld

Som för så många andra förgylls mina helger av Spanarna på P1 - fortfarande ett rent otroligt trevligt och givande program med många roliga och tänkvärda inlägg. Men t o m de bästa kan ibland snubbla över riktiga rumpnissar. Johan Hakelius har av någon outgrundlig anledning bjudits in som en i panelen och hans bidrag är väl okej, men sällan särskilt märkvärdiga. Men i helgens program vräkte han ur sig sådana dumheter att jag höll på att sätta kaffet i vrångstrupen. Under temat "Det finns inga gratisluncher" diskuterade han oskicket som diverse människor har att förvänta sig något för ingenting. Vilket må vara en poäng, men knappast genom hans exempel. Han tog till exempel upp detta med krav på gratis inträde på museerna som något löjeväckande. Det kostar ju så lite, det kan man gott betala om man vill få sig lite kulturell spis. Tänk, på naturhistoriska kostar det bara 70 kr för en biljett - det är inte mer än man lägger ut för en latte och bulle på fikastunden.

Vad ska man börja?! För det första, herr Hakelius, f d redaktör för Finanstidningen, numera kulturkolumnistkonsult och förståsigpåare på SvD och Aftonbaldet, det kanske övergår ditt etablissemangsförstånd men 70 kr är faktiskt en utgift som svider i diverse plånböcker. Ja, tänka sig, det finns människor - tro det eller ej - som inte har råd att dricka latte och äta jättemuffins dagarna i ända på stan. Själv har jag inte tagit en latte på ett fik sedan december, då jag gick ut med ett par kompisar. Det var månadens stora grej för mig, mitt totala nöjeskonto för den månaden. Bio ser jag numera 3 gånger om året, för mer har vi inte råd med. Min sambo och jag går ofta och ser olika filmer, eftersom vi inte har råd att gå båda på något som den ena bara uppskattar delvis. För en barnfamilj med dålig inkomst (eller helt enkelt vanlig inkomst, med CSN-skulder, bostadslån, barn som behöver lyxvaror såsom böcker och kläder de sliter ut och växer ur), så är varje utgift kännbar. Att tillbringa helgerna hela familjen på ett museum kostar faktiskt, även om det är gratis inträde för barnen.

Vad som verkligen gör mig förbannad är den där city-attityden som får mig att skämmas över att jag är Stockholmare. Hakelius förutsätter:
1. Att alla bor i storstaden, helst inom tullarna, där avstånden till de stora museerna är relativt litet.
2. Att alla som bor i storstaden har pendlingskort så de kan ta sig kostnadsfritt till museet.

Att det kan finnas människor och barnfamiljer som behöver lägga ned en ansenlig summa pengar för att ens ta sig till Stockhom/Göteborg/Malmö, hitta boende där som inte försätter dom i konkurs, och dessutom fixa utlägg för resor och måltider när de väl är där - det verkar inte ens föresväva honom.

Hakelius har all rätt i världen till sin lyckade karriär, sin höga inkomst, sina designskjortor som kostar mer än jag kan lägga ut på matvaror under ett år. Men när han verkar existera i en bubbla i tron att alla andra människor, möjligtvis med undantag för alkisar i tunnelbanan, lever samma liv så får jag nog! Ska det vara så hjärtligt svårt att få alla dessa media-tyckare, och medlemmar i klubben för inbördes beundran och ryggdunkning, att inse hur den ekonomiska verkligheten är för en riktigt stor andel av befolkningen. Att 70 kr är ett kännbart utlägg (för att inte tala om 140 kr om båda föräldrarna har mage att vilja spendera helgen med sina barn). Att det vore trevligt om de skattepengar vi betalar kan gå till att bekosta kultur och kunskap tillgängligt för alla, inte bara konst och teater som endast de bemedlade har råd med. Det här är inte likvärdigt med en latte på stan, Hakelius, det här handlar om att göra det till en naturlig del i människors och barns liv att gå på museer och bredda sina horisonter.

Hur mycket fick du betalt bara för att dra en självgod 10-minutersspaning i radion? Troligen mer än jag och min familj har att leva på den här månaden när räkningarna är betalda.


Andra bloggar om: Spanarna, radio, P1, Hakelius, kultur, museer, barn, familj, förälder, mamma