söndag 24 februari 2008

Maror i februarinatten

Veckan som gick har försvunnit i ett töcken. En inbiten förkylning som förvärrats eftersom jag inte kunnat ta ledigt förrän febern helt slog ut mig. Addera magsjuka ungar, torka spyor, tvätta 12 ton kläder och lakan, skura badrum, åka på möten med feberyrsel och hackande hosta. På kvällarna i sängen en allt mer pressande panikångest över varje timma som försvunnit. Sitter nu på jobbet på söndagskvällen och skriver ihop stipendieansökningar i sista minuten eftersom jag måste vara hemma med sjuka barn imorrn. Pers tillfälliga stipendiefinansierade anställning gör att han inte kan ta föräldraledigt lika enkelt som jag, administrativt sett, och tillgodoräkna sig tiden senare. Han har en deadline närmare i tid än jag dessutom. Samtidigt har han varit hemma en förmiddag ändå då jag behövde åka till institutionen. Han tog igen det med helgjobb, trots egen släng av magsjuka.

När jag var ung hade jag orealistiska drömmar om nobelpris. Numera har jag en dröm och längtan om två veckors solsemester på kanarieöarna med man och barn som känns minst lika orealistiskt. Jag börjar bli trött på att ha satsat alla dessa år, alla dessa egna pengar, egen tid på en yrkesutbildning där "belöningen" verkar mindre, fattigare och torftigare än jag skulle ha fått som butiksbiträde på Ica. Ingen säkerhet, inga framtidsutsikter, ingen semester, inga pengar, ingen tid för barn och familj, ingen fritid över huvud taget. Bara skulder, ångest, oro, otillräcklighet.

Jag trodde aldrig detta skulle göra mig rik, eller ens ge en god inkomst. men jag trodde det skulle ge något. Något utöver ett liv i skuld.

Det här är ett liv för en obunden människa utan partner eller barn, utan andra intressen, och helst med en egen personlig förmögenhet.

Andra bloggar om: , , , ,

Inga kommentarer: