Rätt, fel och kränkt

Maciej Zaremba fortsätter etablera sig som tidningarnas svar på Janne Josefsson (fast bättre underbyggd?) med en ny serie i DN om hur lagen om likabehandling enligt honom lett till absurda och extrema konsekvenser på lärarhögskolan i Stockholm, för både studenter och lärare. Det är en intressant första artikel i serien, där han påvisar hur lagen efter några års existens, under 2005 ledde till flera anmälningar mot lärare för att de underkände elever med dåliga språkkunskaper, dålig praktik på skolorna, och dåliga förutsättningar att klara sitt uppdrag. Flera av dem blev då anmälda på mer eller mindre extremt svaga grunder för diskriminering, i enlighet med vad Zaremba framställer.

Hans huvudmåltavla verkar vara att lagen i nuläget är utformad så att anklagelser inte behöver ha några bevs eller ens grundläggande kriterier för att gå igenom. De mest svepande argument har lika stor tyngd som den som kan åberopa riktig orsak. Studentkåren och de olika jämställdhetsombuden får sig en rejäl känga för att söka efter existensberättigande, på bekostnad av enskilda lärares mentala hälsa.

Det mest skrämmande är just om rättsläget är så vinklat i nuläget att de anklagade anses skyldiga tills motsatsen bevisats. Det är även extremt olyckligt att de nobla idealet att alla ska ha chans att studera vidare oberoende av hudfärg, klass, kön eller religion, har förvrängts till en sorts "alla har rätt till att bli det de själv vill, oberoende av fallenhet och kompetens". I nuläget, när universiteten får pengar beräknat på antal godkända och inte utifrån kvaliteten på utbildningen och de examinerade, så finns det enorm press på att lägga ribban alltför lågt. Att ens komma på tanken att en människa med Aspbergers syndrom har något att göra som förskolelärare är helt vansinnigt. Aspberger-människor är ofta intelligenta och har möjlighet till ett antal olika karriärer - t ex har en hel del framstående medicinska forskare grader av Aspberger. Det tillåter läkarutbildningen, däremot inte att de är praktiserande läkare som kommer i kontakt med patienter.

Zarembas artikel är intressant, och jag ser fram emot en öppen debatt om detta.
Man bör ha ett par saker i bakhuvudet när man läser Zarembas artikel:
1. Antalet anmälningar han tar upp är mycket litet, jämfört med antalet studenter på lärarhögskolan.
2. Det stora antalet lärarstudenter med utländsk bakgrund klarar sig bra. Det är synd att Zaremba inte redovisar bättre hur stor andel som faktiskt får godkänt utan att svartmåla sina lärare.
3. Som Z tar upp är detta inte en grupp martyrer som endast består av de med utländsk härkomst, och man hoppas kommentatorer inom både media och allmänheten inte glömmer bort det.
4. Som journalist har Z också ett uppdrag att skapa tidningsrubriker - lika väl som JämO. Hårdvinklingen blir därefter.

En mycket viktig sak där jag tycker att han skjuter över målet är alla studenters rätt till en andra examinator. Det har inget att göra lagen om likabehandling, utan är den enda säkerhetsventil som de flesta studenter har för att undgå få hela sin framtida karriär spolierad av en idiot till lärare (handen på hjärtat, vi har alla träffat på sådana puckon). Problem infinner sig bara när dessa andra examinatorer och högskoleledningen känner sig pressade att godkänna en elev för att undvika stämning och dåligt rykte i media. Rätten till en andra examinator är en säkerhet både för studenter och deras lärare.

Främst är detta en oerhört viktig rättsfråga, så att yrkesutövare såsom högksolelärare ska ha rätt att ha en god arbetsmiljö och slippa trakasseirer de med. Sedan måste vi verkligen vara beredda att höja kraven på de människor som söker sig till en utbildning. Männsikor som inte kan knyta an till barn emotionellt ska inte bli förskolelärare. De som inte kan ta hand om 30 elever ska inte vara ordinarie lärare. De som i kallt blod planerar och utför ett mord på en småbarnsfar pga has politiska åsikter hör inte hemma i vården. Det handlar om andras rättigheter till god utbildning och bemötande och säkerhet, lika mycket som om individens rätt till val. Det finns alltid alternativ, som speciallärare, fritidsledare, administratör, vad som helst.

Jag ville bli veterinär under lång tid, men insåg efter gymnasiet att naturvetenskap aldrig skulle bli min starka sida. Hellre än att riskera liv och hälsa hos djuren valde jag en utbildning där jag har kompetens och kan tillföra något. Det kallas att vara vuxen.


Andra bloggar om: Maciej Zaremba, kränkt, lärarhögskolan, jämställdhet, diskriminering, utbildning, högskola