Jag festade loss igår - en kompiskollega och jag drog ned på pizzerian och tog varsin pizza med tillhörande glas vin. Kände mig nästan mänsklig, inte bara den där mamakademikern som inte gör annat än mammar och akademikar hela dagarna och nätterna. Fast det blev ju mycket 'shoptalk' om arbetet, institutionen, framtidsplaner, barn etc. Men trevligt hursomhelst och lite mer avslappnat än det blir i fikarummet.
Hon kan tänka sig ett tredje barn, jag har nyss satt ned foten därhemma och sagt att två får räcka. Det faktum att smurfarna börjar bli stora nog nu att man kan släpa runt dom på roligare begivenheter än sångstund på barnbibban och inte behöver vara inom två meters avstånd för att förhindra katastrof passar mig utmärkt. Jag har börjat drömma om en rosaskimrande framtid där vi har tillräckligt med inkomster att bekosta en kortare semester i Finland eller på Kanarieöarna (med lite ekonomisk hjälp från föräldrarna). Ett tredje barn skulle innebära en större bil, mer utgifter för kläder och blöjor och ny barnvagn för den gamla är på väg att kollapsa. Än mindre plats hemma, ingen arbetsro alls, är det okej för en 8-åring att dela rum med TVÅ småsyskon? Måste vi flytta ut till ett ruckel i granskogen för att få plats och behöver vi två bilar då...? Osv, osv.
Men framförallt, att tappa mer tid och samvaro med ungarna än jag gjort hittills för att ett nytt syskon behöver all min lediga tid och all min energi. Att vara höggravid och illamående och benmärgstrött ännu en omgång. Att uppleva ytterligare en smärtsam födsel som förra gången nästan resulterade i att jag blödde ihjäl (och jag hade två förhållandevis enkla förlossningar). Att tillbringa de första månaderna i smärta av såriga bröstvårtor, mjölkstockning, blödningar, sammandragningar och kramper. Efterföljande månader med en svårtröstlig skrutt som skriker och gråter halva natten på grund av gaser och krånglig mage, och som väcker mig varannan timme för att bli ammad tills psykosen svävar ovanför mig.
Det mest avgörande är att allt det där ovan inte alls störde mig inför barn nummer 2. Trots sedvanliga heliga eder att aldrig genomlida detta en gång till efter barn 1 så befann man sig efter 12 månader ändå i ett rosa töcken som fick hela upplevelsen att verka...helt okej. Så om kropp och sinne nu efter nära fyra år efter barn 2 ändå säger NEJ, då är det nog läge att lyssna på de signalerna.
Maken får nöja sig med syskonbebisar för att motverka abstinensen.
Andra bloggar om: mamma, förälder, barn, familj, forskning, doktorand, universitet
torsdag 27 mars 2008
söndag 23 mars 2008
Mitt inflytande skrämmer mig...
Jag skrev för ett litet tag sedan ett inlägg där jag lyfte fram ett intressant fenomen inom blogosfären. Nämligen att på de stora bloggportalerna Knuff och Bloggportalen som framförallt redogör för vilka tidningsartiklar som genererar aktivitet bland bloggare, så totaldominerar Afotnbladet och DN. Medan Expressen och SvD fört en tynande tillvaro. Detta fenomen har troligen två olika orsaker:
1. Aftonbladet och DN har flest läsare, de är förstavalet att kolla in av nätbilagorna. När andra sedan kollar in portalerna för att se vilka nyheter som ger trafik och uppmärksamhet så är det en snöbollseffekt. Även om de andra tidningarna skriver egna artiklar i ämnet vill alla länka till den som hamnar högst på listan, vilket fortsätter spiralen.
2. Aftonbladet kan dominera över Expressen genom att de tidigt gav sig in på bloggscenen, dels genom att erbjuda egna bloggsidor för de som ville starta sin egen blogg (och som därför utgår från deras artiklar i första hand - smaaart!). Dels genom att knyta diverse kontroversiella bloggare till sig (names are withheld to protect the not interested). E
ftersom jag likt så många andra bloggare tror mig vara universums totala centrum, och av avgörande vikt för den offentliga debatten (vill någon säga emot? Nej? Dåså!), så tror jag mig veta att det var MITT inlägg som låg till grund för den intressanta utveckling jag just nu beskådar på Bloggportalen. Expressen har börjat segla upp med 3-4 artiklar bland de mest kommenterade flera dagar nu. Men detta kanske beror på att de skriver intressantare artiklar, inte att de vill sätta krokarna i bloggarna? Pyttsan! Kolla in vilka ämnen som de bloggade artiklarna tar upp just nu:
1. Upprop för att tjejer ska göra uppror mot de smygfinansierade tjejmodebloggarna
2. Liza Marklund om samma ämne
3. Torsten Flick lever som hemlös.
Två av tre handlar alltså om bloggosfären.
Ta mig på mina ord: Expressen vill hoppa på blogtåget.
I blame noone but myself...
Andra bloggar om: blog, blogga, media, blogosfären, Expressen
1. Aftonbladet och DN har flest läsare, de är förstavalet att kolla in av nätbilagorna. När andra sedan kollar in portalerna för att se vilka nyheter som ger trafik och uppmärksamhet så är det en snöbollseffekt. Även om de andra tidningarna skriver egna artiklar i ämnet vill alla länka till den som hamnar högst på listan, vilket fortsätter spiralen.
2. Aftonbladet kan dominera över Expressen genom att de tidigt gav sig in på bloggscenen, dels genom att erbjuda egna bloggsidor för de som ville starta sin egen blogg (och som därför utgår från deras artiklar i första hand - smaaart!). Dels genom att knyta diverse kontroversiella bloggare till sig (names are withheld to protect the not interested). E
ftersom jag likt så många andra bloggare tror mig vara universums totala centrum, och av avgörande vikt för den offentliga debatten (vill någon säga emot? Nej? Dåså!), så tror jag mig veta att det var MITT inlägg som låg till grund för den intressanta utveckling jag just nu beskådar på Bloggportalen. Expressen har börjat segla upp med 3-4 artiklar bland de mest kommenterade flera dagar nu. Men detta kanske beror på att de skriver intressantare artiklar, inte att de vill sätta krokarna i bloggarna? Pyttsan! Kolla in vilka ämnen som de bloggade artiklarna tar upp just nu:
1. Upprop för att tjejer ska göra uppror mot de smygfinansierade tjejmodebloggarna
2. Liza Marklund om samma ämne
3. Torsten Flick lever som hemlös.
Två av tre handlar alltså om bloggosfären.
Ta mig på mina ord: Expressen vill hoppa på blogtåget.
I blame noone but myself...
Andra bloggar om: blog, blogga, media, blogosfären, Expressen
fredag 21 mars 2008
Drömtolkning för doktorander
Hade en jobbig dröm inatt, av den där typen som förföljer en in på morgontimmarna och lämnar en utmattad och urvriden som en trasa. Det värsta är att den är så patetiskt enkel att tolka.
Drömmen:
Vi var ett gäng uppe i fjällen, mest mina äldre släktingar, fast ibland kollegor sen förr. Och så sambon och barnen och en del andra barn. Vi skulle iväg till skidbacken och satte på oss skidorna. Färden gick genom en sorts vinter-turistby, inte genom naturen eller så. Jag var lite orolig, för det var länge sedan jag åkte skidor och visst, det gick trögt, jag körde fast, trasslade ihop skidorna, fick ingen fart. Sen fick jag stanna upp ofta för att hjälpa min treåring Sten som också hade det svårt, eller som helt enkelt blev intresserad av annat och drog fötterna efter sig. 5-åriga dottern hade bättre fart, men mellan henne och de andra barnen som jag såsom eftersläntrare blev ansvarig för, så var det mycket att hålla reda på. Gatorna var trånga, snötäckta, krångliga - ibland gick färden över backar och in i byggnader. Jag slet och svettades och kom allt längre bakom de andra, inklusive min sambo Per.
Sedan tappade jag bort Stens skidor som han hade ställt ifrån sig. Vid det laget var det mörkt och de andra vuxna var på väg tillbaka från backen som jag inte ens hunnit fram till. Jag dolde mitt misslyckande med att skylla på barnen och skämdes och hoppades att ingen uppfattat hur klumpig och hopplös jag var. Letandet efter Stens skidor blev allt mer komplicerat, med hissfärder, gångar i labyrintliknande hus, hotfulla leende människor som försökte hindra oss. Jag var så säker på att jag visste vart vi lämnat dem, men vi lyckades inte ta oss tillbaka dit. Sen blev ett av de andra barnen kidnappad och min mobil hade slut på batteri, för jag hade glömt ladda den och vi letade förtvivlat efter hans far och de andra vuxna som kunde hjälpa oss.
Tolkning:
Både jag och min sambo är i slutfasen av våra avhandlingsarbeten, han ligger lite för mig i tid och är erkänt duktig och uppskattad inom sitt ämne. Själv känner jag mig osynlig och oviktig och har på den senare tiden fått allt svårare att fokusera mig och skriva. Tiden tickar iväg och jag ser alla hinder framför mig, allt jag behöver läsa på, allt jag borde kunna bättre. Jag undrar om jag kommer kunna bli klar. Igår fick jag reda på att andra fått pengar från en stipendiefond jag sökt ur, vilket troligen betyder avslag för min räkning. Vilket betyder inga pengar att trycka min avhandling. Svårt att känna sig energisk under de förhållandena.
Jag älskar mina barn, men det är helt uppenbart vilket handikapp det är i slutfasen att aldrig kunna koncentrera sig på sitt arbete, inte sitta kvar och jobba om det behövs. Och om jag jobbar över ändå, vilket jag ofta gör, så har jag konstant dåligt samvete över barnen och hemmet och familjen och allt allt annat.
Andra bloggar om: mamma, barn, förälder, doktorand, forskning, universitet, drömmar
Drömmen:
Vi var ett gäng uppe i fjällen, mest mina äldre släktingar, fast ibland kollegor sen förr. Och så sambon och barnen och en del andra barn. Vi skulle iväg till skidbacken och satte på oss skidorna. Färden gick genom en sorts vinter-turistby, inte genom naturen eller så. Jag var lite orolig, för det var länge sedan jag åkte skidor och visst, det gick trögt, jag körde fast, trasslade ihop skidorna, fick ingen fart. Sen fick jag stanna upp ofta för att hjälpa min treåring Sten som också hade det svårt, eller som helt enkelt blev intresserad av annat och drog fötterna efter sig. 5-åriga dottern hade bättre fart, men mellan henne och de andra barnen som jag såsom eftersläntrare blev ansvarig för, så var det mycket att hålla reda på. Gatorna var trånga, snötäckta, krångliga - ibland gick färden över backar och in i byggnader. Jag slet och svettades och kom allt längre bakom de andra, inklusive min sambo Per.
Sedan tappade jag bort Stens skidor som han hade ställt ifrån sig. Vid det laget var det mörkt och de andra vuxna var på väg tillbaka från backen som jag inte ens hunnit fram till. Jag dolde mitt misslyckande med att skylla på barnen och skämdes och hoppades att ingen uppfattat hur klumpig och hopplös jag var. Letandet efter Stens skidor blev allt mer komplicerat, med hissfärder, gångar i labyrintliknande hus, hotfulla leende människor som försökte hindra oss. Jag var så säker på att jag visste vart vi lämnat dem, men vi lyckades inte ta oss tillbaka dit. Sen blev ett av de andra barnen kidnappad och min mobil hade slut på batteri, för jag hade glömt ladda den och vi letade förtvivlat efter hans far och de andra vuxna som kunde hjälpa oss.
Tolkning:
Både jag och min sambo är i slutfasen av våra avhandlingsarbeten, han ligger lite för mig i tid och är erkänt duktig och uppskattad inom sitt ämne. Själv känner jag mig osynlig och oviktig och har på den senare tiden fått allt svårare att fokusera mig och skriva. Tiden tickar iväg och jag ser alla hinder framför mig, allt jag behöver läsa på, allt jag borde kunna bättre. Jag undrar om jag kommer kunna bli klar. Igår fick jag reda på att andra fått pengar från en stipendiefond jag sökt ur, vilket troligen betyder avslag för min räkning. Vilket betyder inga pengar att trycka min avhandling. Svårt att känna sig energisk under de förhållandena.
Jag älskar mina barn, men det är helt uppenbart vilket handikapp det är i slutfasen att aldrig kunna koncentrera sig på sitt arbete, inte sitta kvar och jobba om det behövs. Och om jag jobbar över ändå, vilket jag ofta gör, så har jag konstant dåligt samvete över barnen och hemmet och familjen och allt allt annat.
- Min bristande förmåga att åka skidor är hur jag känner mig inför avhandlingsskrivandet
- Barnen som behöver hjälp försvårar för mig i verkligheten också
- Jag skyller mer av mina problem på barnen än vad som är rättvist, problemet ligger vid mitt bristande fokus och svårighet att skärpa mig när det gäller.
- Jag ser min sambo som har en bättre framtid och karriär framför sig, som (såsom jag uppfattar det) är bättre och mer uppskattad av kollegor och seniora forskare inom sin bransch.
- Stens borttappade skidor kan väl dels symbolisera mitt borttappade fokus på avhandlingen, dels hur jag misslyckas som förälder och sviker mina barn.
- Kidnappade barnet - samma tolkning som med skidorna, fast snäppet värre. Jag behöver hjälp från andra vuxna, men känner inte att jag får det för jag kan inte kommunicera med dem vad som har hänt.
Andra bloggar om: mamma, barn, förälder, doktorand, forskning, universitet, drömmar
måndag 17 mars 2008
Ris och ros
Styrelsemöte idag. Mer förvirrade diskussioner om internetpublicering och juridik. Framförallt är det bilder och illustrationer i avhandlingar, artiklar och uppsatser som ger huvudbry. Eftersom lagstiftare av förklarliga skäl främst intresserar sig för upphovsrättsliga problem ur ekonomisk synvinkel är det upplagt för en totalkollision med forskarvärlden inom en snar framtid - att det inte skett tidigare beror nog på att alla håller huvudet lågt och hoppas undgå upptäckt. Om jag vill publicera en artikel som innehåller en bild/illustration/diagram från ett annat vetenskapligt verk så ska jag helst be om tillstånd. Men om sagda forskare befinner sig på okänd ort i Polen eller Sri Lanka och e-postadress inte kan luskas fram?
Det mest absurda med situationen är att referering är hårdvaluta inom forskarvärlden. Ingen av oss får någonsin betalt för att skriva en artikel, det är knappt att man kan ta av sin egen lön och göra det på arbetstid. Det finns inga monetära intressen hos forskaren att låna en bild. Däremot kan lånet om det medföljs av en tydlig referens vara den bästa sortens betalning för upphovsforskaren. Särskilt när allt fler sökmotorer listar hur ofta man blir refererad och omnämnd i andra forskares verk. När jurister då slår in dörren och börjar vifta med upphovsrätten blir situationen absurd. När man betänker att detta förfarande aktivt hindrar forskning och jämförande analyser blir det än värre - rent kontra-produktivt.
Om det gäller ett kommersiellt verk utgivet på förlag som tjänar pengar så kan det vara berättigat att kräva ersättning från skribenten. Men om det gäller en text publicerad i vetenskapligt forum, utan ersättning eller hopp om inkomst hos författaren, där tidskriften i sig säkerligen inte ens går runt ekonomiskt utan behöver stöd från stiftelser, när syftet är att främja och utveckla vår kunskap om ett ämne, då borde det stå fritt fram för att återreproducera bilder så länge som referensen är tydlig. Ska vi verkligen bakbinda forskningen nu när den för första gången i världshistorien är på väg att faktiskt kunna kallas både demokratisk och global?! Bara för att penningkåta jurister och överkänsliga konstnärer väljer att tolka det som ett direkt hot mot deras kontroll och inkomst?
Journalister har viss specialskriven lagstiftning som rör deras rätt att återge information (t ex personinformation utan givet tillstånd), det är dags att universitet, högskolor och forskningsinstitut också får egna lagbalkar för att förhindra extrem hysteri bara för att det där läskiga Internet dykt upp. Jag ska lägga ut samtliga av mina bilder och illustrationer på nätet med tillstånd för samtliga att använda sig av det i vetenskapligt syfte, så länge som de hänvisar till källan. Skulle en enda välja att göra det kommer jag att känna att jag uppfyllt min forskargärning - även om de är kritiska till min forskning.
Dagens ros till Magtoys som tillverkar dockor som säger "pappa". Nej, årets hedersutnämnande faktiskt. Från alla oss som börjar bli hjärtligt trötta på könssegregerade leksaksaffärer på 2000-talet.
Andra bloggar om: doktorand, universitet, forskning, publicering, internet, upphovsrätt, barn, leksaker
Det mest absurda med situationen är att referering är hårdvaluta inom forskarvärlden. Ingen av oss får någonsin betalt för att skriva en artikel, det är knappt att man kan ta av sin egen lön och göra det på arbetstid. Det finns inga monetära intressen hos forskaren att låna en bild. Däremot kan lånet om det medföljs av en tydlig referens vara den bästa sortens betalning för upphovsforskaren. Särskilt när allt fler sökmotorer listar hur ofta man blir refererad och omnämnd i andra forskares verk. När jurister då slår in dörren och börjar vifta med upphovsrätten blir situationen absurd. När man betänker att detta förfarande aktivt hindrar forskning och jämförande analyser blir det än värre - rent kontra-produktivt.
Om det gäller ett kommersiellt verk utgivet på förlag som tjänar pengar så kan det vara berättigat att kräva ersättning från skribenten. Men om det gäller en text publicerad i vetenskapligt forum, utan ersättning eller hopp om inkomst hos författaren, där tidskriften i sig säkerligen inte ens går runt ekonomiskt utan behöver stöd från stiftelser, när syftet är att främja och utveckla vår kunskap om ett ämne, då borde det stå fritt fram för att återreproducera bilder så länge som referensen är tydlig. Ska vi verkligen bakbinda forskningen nu när den för första gången i världshistorien är på väg att faktiskt kunna kallas både demokratisk och global?! Bara för att penningkåta jurister och överkänsliga konstnärer väljer att tolka det som ett direkt hot mot deras kontroll och inkomst?
Journalister har viss specialskriven lagstiftning som rör deras rätt att återge information (t ex personinformation utan givet tillstånd), det är dags att universitet, högskolor och forskningsinstitut också får egna lagbalkar för att förhindra extrem hysteri bara för att det där läskiga Internet dykt upp. Jag ska lägga ut samtliga av mina bilder och illustrationer på nätet med tillstånd för samtliga att använda sig av det i vetenskapligt syfte, så länge som de hänvisar till källan. Skulle en enda välja att göra det kommer jag att känna att jag uppfyllt min forskargärning - även om de är kritiska till min forskning.
Dagens ros till Magtoys som tillverkar dockor som säger "pappa". Nej, årets hedersutnämnande faktiskt. Från alla oss som börjar bli hjärtligt trötta på könssegregerade leksaksaffärer på 2000-talet.
Andra bloggar om: doktorand, universitet, forskning, publicering, internet, upphovsrätt, barn, leksaker
lördag 15 mars 2008
Grått ute grått inne
Lördag. Har tillbringat förmiddagen med att måla gipsfigurer och bygga tågbana medan Per var och tränade. Både treåringen Sten och jag var ur fas och på dåligt humör. Imorse kl 6 när han vaknade första gången kom jag på att jag glömt ställa klockan på ringning kl 7 för att komma upp i tid för dagiset. Kom på minuter innan den ringde att det var lördag... Tur att vi inte hann iväg till förskolan iallafall.
Mitt humör följer vädret så tydligt denna tid på året - gråmulet och råkallt ute och motsvarande i sinnet. Är det ingen sol har jag ingen energi över alls. Satt och jobbade på institutionen fram till kl 23 igårkväll, då min databas bröt ihop och jag med.
Kattan har blivit tokig igen, trots p-piller-kur, och jamar huvet av sig i sovrummet. Stunder som dessa önskar jag saker som inte passar sig att uttrycka i skrift.
Lite lugn och ro i ett par timmar medan Per tar ungarna ut och leker i slaskvädret.
Städa eller sova eller jobba?
Andra bloggar om: mamma, barn, familj, förälder, forskning, doktorand, universitet
Mitt humör följer vädret så tydligt denna tid på året - gråmulet och råkallt ute och motsvarande i sinnet. Är det ingen sol har jag ingen energi över alls. Satt och jobbade på institutionen fram till kl 23 igårkväll, då min databas bröt ihop och jag med.
Kattan har blivit tokig igen, trots p-piller-kur, och jamar huvet av sig i sovrummet. Stunder som dessa önskar jag saker som inte passar sig att uttrycka i skrift.
Lite lugn och ro i ett par timmar medan Per tar ungarna ut och leker i slaskvädret.
Städa eller sova eller jobba?
Andra bloggar om: mamma, barn, familj, förälder, forskning, doktorand, universitet
onsdag 12 mars 2008
Tyck till, tyck rätt, tyck mest
Bloggandet har satt fingret på en intressant vattendelare i media-Sverige. Om man går in på en av de större bloggportalerna, som Bloggportalen eller Knuff, så får man en överblick över vilka tidningsartiklar som länkas till av blogg-beroende individer i vårt avlånga land. En snabb titt driver hem att DN och Aftonbladet totalt dominerar över andra tidningar. Någon enstaka SvD-artikel dyker upp ibland, och än mer sällan Expressen. Detta kan ha flera orsaker. Dels har Aftonbladet snabbt nischat in sig genom att erbjuda blog-plattformar och gör det därmed naturligt för många av dessa att utgå från tidningens nyhetsförmedling. Ett oerhört smart drag. Sen är processen säkert självuppfyllande - bloggare går in på portalerna och hittar de nyheter som genererar mest trafik och intresse. Om samma nyhet finns i två tidningar, väljer man den som är mest länkad och kommer högst i listan. Jag undrar om det nuvarande förhållandet kommer att stå på sig under de kommande åren och om det isåfall i sin tur kommer att påverka respektive tidningars konkurrenssituation. Allt fler som liksom jag själv saknar pengar och intresse att bygga upp pappersberget intar våra nyheter digitalt. Att portalerna så tydligt ger försprång åt DN och Aftonbladet kan kanske komma att ses i framtiden som det avgörande för deras fortsatta dominans. Eller inte. Läge för ett forskningsprojekt på journalisthögskolan?
Med tanke på detta blev jag lite intresserad av att se hela två Expressen-artiklar högt upp i portal-listorna för en gångs skull. Den ena en typisk chock-historia om dåliga slaktmetoder i Kina, fast av hundar förstås för annars är väl ingen intresserad. Det som irriterar mig är just detta fokus på hundar, har svårt att tro att man behandlar dessa djur påtagligt sämre än andra, och diskussionen glider ofta in i ett tårögt fördömande av att äta hund. Jag har aldrig ätit hund, har inget särskilt intresse av att äta hund, men skulle aldrig komma på tanken att fördöma det endast utifrån valet av djur. Grisar är minst lika kloka som hundar, och jag glufsar glatt i mig kotletter så länge jag är relativt säker på att uppfödning och slakt var utan onödig plåga eller ohygieniska förhållanden. Mitt matval orsakar säkert ofrivilliga kväljningar hos både muslimer och rättrogna judar. Tänk om de skulle kräva att vi i väst slutade med fläsk för deras skull? Vilket uppror! Eller om hinduer krävde att vi skulle ge upp nötkött? Hur vågar de!
Ja till bättre slaktmetoder och uppfödnings-förhållanden, nej till etnocentrisk moralpanik.
Andra artikeln som väckt uppmärksamhet är Ann-Charlotte Marteus krönika där hon vill lägga ner programmet Ring P1 för att det är en 40 minuter lång plåga av främlingsfientliga haranger av panschisar (och en hel del sjuksksivna/arbetslösa). Måste hålla med till 100%. Mitt nöje av P1 kraschar varje förmiddag in i detta kvalmiga, meningslösa, frustrerande program som är det enda som kan konkurrera med Gudstjänsten på söndagar som irritationsmoment nummer 1. Det är bara att stänga av skiten, byta till en annan kanal, tills eländet är över. För ett antal år sedan fanns en variant av programmet där det var en öppen telefonsvarare där man fick lämna ett egenkomponerat debattinlägg på max 5 minuter. De som inte var obalanserade haranger sändes i radion och inte så sällan tog sig berörda politiker, journalister och forskare tid att komma med eget svar nästa dag på sagda tefefonsvarare. Det var publik radio när den är som bäst. Ring P1 hör hemma i någon lokalradiostation i Bakvattnet. Det finns inget av intresse eller givande samtal när missnöjes-maffian drar igång.
Stå på dig Marteus - du är inte ensam! Fast du är nog ensam med att faktiskt lyssna dig igenom ett par program - mer än jag och mina vänner/familj orkar med.
Andra bloggar om: blogga, blogg, media, nyheter, Kina, P1, radio, Ring P1, Marteus, hundslakt
Med tanke på detta blev jag lite intresserad av att se hela två Expressen-artiklar högt upp i portal-listorna för en gångs skull. Den ena en typisk chock-historia om dåliga slaktmetoder i Kina, fast av hundar förstås för annars är väl ingen intresserad. Det som irriterar mig är just detta fokus på hundar, har svårt att tro att man behandlar dessa djur påtagligt sämre än andra, och diskussionen glider ofta in i ett tårögt fördömande av att äta hund. Jag har aldrig ätit hund, har inget särskilt intresse av att äta hund, men skulle aldrig komma på tanken att fördöma det endast utifrån valet av djur. Grisar är minst lika kloka som hundar, och jag glufsar glatt i mig kotletter så länge jag är relativt säker på att uppfödning och slakt var utan onödig plåga eller ohygieniska förhållanden. Mitt matval orsakar säkert ofrivilliga kväljningar hos både muslimer och rättrogna judar. Tänk om de skulle kräva att vi i väst slutade med fläsk för deras skull? Vilket uppror! Eller om hinduer krävde att vi skulle ge upp nötkött? Hur vågar de!
Ja till bättre slaktmetoder och uppfödnings-förhållanden, nej till etnocentrisk moralpanik.
Andra artikeln som väckt uppmärksamhet är Ann-Charlotte Marteus krönika där hon vill lägga ner programmet Ring P1 för att det är en 40 minuter lång plåga av främlingsfientliga haranger av panschisar (och en hel del sjuksksivna/arbetslösa). Måste hålla med till 100%. Mitt nöje av P1 kraschar varje förmiddag in i detta kvalmiga, meningslösa, frustrerande program som är det enda som kan konkurrera med Gudstjänsten på söndagar som irritationsmoment nummer 1. Det är bara att stänga av skiten, byta till en annan kanal, tills eländet är över. För ett antal år sedan fanns en variant av programmet där det var en öppen telefonsvarare där man fick lämna ett egenkomponerat debattinlägg på max 5 minuter. De som inte var obalanserade haranger sändes i radion och inte så sällan tog sig berörda politiker, journalister och forskare tid att komma med eget svar nästa dag på sagda tefefonsvarare. Det var publik radio när den är som bäst. Ring P1 hör hemma i någon lokalradiostation i Bakvattnet. Det finns inget av intresse eller givande samtal när missnöjes-maffian drar igång.
Stå på dig Marteus - du är inte ensam! Fast du är nog ensam med att faktiskt lyssna dig igenom ett par program - mer än jag och mina vänner/familj orkar med.
Andra bloggar om: blogga, blogg, media, nyheter, Kina, P1, radio, Ring P1, Marteus, hundslakt
tisdag 11 mars 2008
Dum och dummare och smartast
Vetenskapsradion meddelar idag att hjärnforskare i England visat att det finns ett klart mått av "en sak in, en sak ut" när det gäller människors förmåga att ta in ny kunskap. Det hela inleddes för ett antal år sedan av att man studerade taxichaufförerna i London - en av de mest krävande yrkena i Europa eftersom det inbegriper att lära sig namn och lokalitet på ungefär 25.000 gator. Man lyckades tydligen visa att den grå hjärnmassan faktiskt hade växt till sig i de aktiva delarna i hjärnan hos dessa yrkesutövare. Men nu har man gått vidare med att undersöka om de därmed blivit sämre inom andra områden. Svaret är jakande. Taxichaufförerna är något sämre på att ta in ny kunskap och koppla samman olika koncept, än en likvärdig grupp engelsmän med andra yrken.
Tydligen måste något ge vika för att ge plats för annat.
Vilket förklarar varför jag efter fem års doktorerande kan komma ihåg vilken sida en viss uppgift står på i en artikel från 1958, men har svårt att komma ihåg tre saker som ska inhandlas i affären på vägen hem...
Andra bloggar om: vetenskap, hjärnan, forskning, neurologi, kognition, doktorand
Tydligen måste något ge vika för att ge plats för annat.
Vilket förklarar varför jag efter fem års doktorerande kan komma ihåg vilken sida en viss uppgift står på i en artikel från 1958, men har svårt att komma ihåg tre saker som ska inhandlas i affären på vägen hem...
Andra bloggar om: vetenskap, hjärnan, forskning, neurologi, kognition, doktorand
söndag 9 mars 2008
Politiker i sandlådan
Sjuka ungar, uselt väder, jobb. Institutionen är öde med undantag för mig själv, en post-doc i slutfasen och en doktorand som fixar korrektur på sitt manus. Försäkringskassan har nu kommit fram till det jag misstänkt länge: Svartmålningen av bidragsfuskande småbarnsföräldrar är betydligt överdriven. Hela 1,6% av utbetalningarna är fel - och då är inte ens allt detta medvetet fusk, utan en del är helt enkelt fel eller slarv. Extrapolerat till hela befolkningen blir det ungefär 230 miljoner om året. Man kan jämföra det med att av 160 kontrollerade företag hade 110 (c. 68%) gjort sig skyldiga till olika formers fusk och fiffel.
Tänk om man satte in lite mer resurser mot storskojarna. Det är svårt att kräva att gemene man som har svårt att få till pengar att täcka kostnaderna för service på bilen ska föregå med gott exempel (kräv inte mer i lön för inflationens skull, trolla inte med VAB-pengarna), medan självgoda pampar kramar miljoner ur sitt företag för att de ska bekosta ungarnas skidresor till Alperna, helikopterturer till Köpenhamn och lyxrenovering av den svindyra 13-rumslägenheten på Östermalm. Trots att de redan vältrar sig i pengar tack vare sitt 23%-iga lönepåslag ("men det är annorlunda!").
Intressantaste artikeln imorse i tidningarna var hjärnforskaren Martin Ingvars debattinlägg i DN. Han kritiserar skolan för att kasta bort pengar genom att inte ta konsekvenserna av vad forskningen visar oss om hur inlärning går till. Jag är på staketet om jag tycker inlägget är bra eller dåligt. Vi kan alla hålla med om att det börjar bli tröttsamt och kontraproduktivt med att partierna använder skolpolitiken som slagträ och river upp varandras beslut vart 4:e år. Om det Ingvar säger om regionala betygssystem stämmer så är det rent makalöst dumt. Kollegor som har barn i skolåldern och gymnasieåldern är ganska trötta på den ständiga osäkerheten, men de säger också att deras barn verkar få mer läxor än vad de själva kom ihåg att de hade. Så helt flummig verkar inte verksamheten vara. Mitt intryck av nyblivna universitetsstudenter är att alltför många är helt för fokuserade på tentan och inte tillräckligt på att tillgodogöra sig långsiktig kunskap. Viss curling-mentalitet verkar också förekomma. Trots att vi kopierar upp artiklar åt dom klagar de ofta på att det är svårt att få tag på allt (på min tid fick vi minsann göra allt själva, och skriva för hand, och gå till ett specialställe för att fixa en utskrift...mummelmutter).
Det kanske är för mycket att hoppas på att politikerna lägger sina käpphästar åt sidan och kommer överens om ett långsiktigt stabilt förslag. Men det är en bra poäng att forskning om utbildning och pedagogik tagit stora kliv de senaste årtiondena, och att det borde ingå att ta dessa landvinningar i beräkningen inför nya reformer av både lärarutbildningen och betygssystemet.
När det gäller arbetarklassgrabbar på landet och deras dåliga resultat måste jag nog lägga en hel del ansvar på föräldrarna och deras förväntningar. Har en god vän som jobbat som lärare i en lantskola bara några mil från en storstad och han var helt likblek efter första genomgången av kunskapsnivån bland mellanstadie-klassens ungar. I mötet med föräldrarna blev det tydligt att de flesta av dem hade en negativ och nedvärderande syn på skolväsendet, som de gladeligen förmedlade till sina barn, särskilt sönerna som skulle lära sig bli Män och inte mesiga plugghästar (de brydde sig inte särskilt om tjejerna).
Andra bloggar om: skola, barn, utbildning, förälder, bidragsfusk, universitet, pedagogik, politik
Tänk om man satte in lite mer resurser mot storskojarna. Det är svårt att kräva att gemene man som har svårt att få till pengar att täcka kostnaderna för service på bilen ska föregå med gott exempel (kräv inte mer i lön för inflationens skull, trolla inte med VAB-pengarna), medan självgoda pampar kramar miljoner ur sitt företag för att de ska bekosta ungarnas skidresor till Alperna, helikopterturer till Köpenhamn och lyxrenovering av den svindyra 13-rumslägenheten på Östermalm. Trots att de redan vältrar sig i pengar tack vare sitt 23%-iga lönepåslag ("men det är annorlunda!").
Intressantaste artikeln imorse i tidningarna var hjärnforskaren Martin Ingvars debattinlägg i DN. Han kritiserar skolan för att kasta bort pengar genom att inte ta konsekvenserna av vad forskningen visar oss om hur inlärning går till. Jag är på staketet om jag tycker inlägget är bra eller dåligt. Vi kan alla hålla med om att det börjar bli tröttsamt och kontraproduktivt med att partierna använder skolpolitiken som slagträ och river upp varandras beslut vart 4:e år. Om det Ingvar säger om regionala betygssystem stämmer så är det rent makalöst dumt. Kollegor som har barn i skolåldern och gymnasieåldern är ganska trötta på den ständiga osäkerheten, men de säger också att deras barn verkar få mer läxor än vad de själva kom ihåg att de hade. Så helt flummig verkar inte verksamheten vara. Mitt intryck av nyblivna universitetsstudenter är att alltför många är helt för fokuserade på tentan och inte tillräckligt på att tillgodogöra sig långsiktig kunskap. Viss curling-mentalitet verkar också förekomma. Trots att vi kopierar upp artiklar åt dom klagar de ofta på att det är svårt att få tag på allt (på min tid fick vi minsann göra allt själva, och skriva för hand, och gå till ett specialställe för att fixa en utskrift...mummelmutter).
Det kanske är för mycket att hoppas på att politikerna lägger sina käpphästar åt sidan och kommer överens om ett långsiktigt stabilt förslag. Men det är en bra poäng att forskning om utbildning och pedagogik tagit stora kliv de senaste årtiondena, och att det borde ingå att ta dessa landvinningar i beräkningen inför nya reformer av både lärarutbildningen och betygssystemet.
När det gäller arbetarklassgrabbar på landet och deras dåliga resultat måste jag nog lägga en hel del ansvar på föräldrarna och deras förväntningar. Har en god vän som jobbat som lärare i en lantskola bara några mil från en storstad och han var helt likblek efter första genomgången av kunskapsnivån bland mellanstadie-klassens ungar. I mötet med föräldrarna blev det tydligt att de flesta av dem hade en negativ och nedvärderande syn på skolväsendet, som de gladeligen förmedlade till sina barn, särskilt sönerna som skulle lära sig bli Män och inte mesiga plugghästar (de brydde sig inte särskilt om tjejerna).
Andra bloggar om: skola, barn, utbildning, förälder, bidragsfusk, universitet, pedagogik, politik
torsdag 6 mars 2008
Sudda sudda bort mitt sura liv
Lite mer balanserad idag. Har insett att bästa överlevnadsstrategin är att bli som en dagslända och leva för stunden. Se bara en dag framåt i taget. Idag ska jag:
Lämna barnen på dagis
Betala den bortglömda räkningen
Glömma bort att jag missat en räkning och nu har ännu mindre på kontot (sudda sudda)
Sitta i möte
Förtränga allt som sades på mötet (sudda sudda)
Jobba (=kolla/svara mejl)
Ta kaffe
Jobba (=kopiera artiklar)
Lunch
Jobba (=stirra framför mig med tom blick)
Ta kaffe
Jobba (=rätta korrektur)
Prata telefon
Surfa lite
Jobba (=mer korrektur)
rrrriiing!!!
Sambon ringer, Sten var sjuk nu när han hämtades på dagis. Feber och hängig. Farmor kan komma imorgon eftermiddag och passa honom. Jag måste vara hemma på förmiddagen, eftersom Per inte kan vara ledig från jobbet.
Planen under kvällen:
jobba, jobba, jobba fram till midnatt
Imorgon kommer handledaren
SUDDA SUDDA SUDDA
Andra bloggar om: mamma, barn, familj, förälder, doktorand, forskning, universitet
Lämna barnen på dagis
Betala den bortglömda räkningen
Glömma bort att jag missat en räkning och nu har ännu mindre på kontot (sudda sudda)
Sitta i möte
Förtränga allt som sades på mötet (sudda sudda)
Jobba (=kolla/svara mejl)
Ta kaffe
Jobba (=kopiera artiklar)
Lunch
Jobba (=stirra framför mig med tom blick)
Ta kaffe
Jobba (=rätta korrektur)
Prata telefon
Surfa lite
Jobba (=mer korrektur)
rrrriiing!!!
Sambon ringer, Sten var sjuk nu när han hämtades på dagis. Feber och hängig. Farmor kan komma imorgon eftermiddag och passa honom. Jag måste vara hemma på förmiddagen, eftersom Per inte kan vara ledig från jobbet.
Planen under kvällen:
jobba, jobba, jobba fram till midnatt
Imorgon kommer handledaren
SUDDA SUDDA SUDDA
Andra bloggar om: mamma, barn, familj, förälder, doktorand, forskning, universitet
onsdag 5 mars 2008
Rädd och skamsen
Jag känner mig helt urvriden. I måndags satt jag kvar i bilen och grät i mörkret efter det att jag kom hem. Känner mig så fullständigt värdelös, medelmåttig, osynlig, oviktig och trött - trött ända in i märgen. orolig för vår ekonomi, hur vi ska klara hösten efter det att mina pengar tar slut. Om jag någonsin kommer att få ett jobb eller får vara i arbetsmarknadsåtgärder under ledning av en uttråkad, trångsynt arbetsförmedlare (en orwellisk term om jag någonsin hört en). Jag är så trött på att slita och arbeta och anstränga mig för inkompetenta soffpotatisar som inte skulle överleva en dag på arbetsmarknade om miraklet skedde och de blev uppsagda från sina livstidsanställningar vid universitetet. Om blixten slår ner och förångar samtliga över 55 på institutionen så är det tragiska faktumet det att doktorander och forskare gemensamt skulle skapa en 150% bättre fungerande forsknings- och utbildningsplats inom 4 veckor. Det är inte en överdrift, det är helt enkelt faktum. Men istället klamrar de sig fast till 67 års ålder (minst!) i övertygelsen om sin egen förträfflighet, medan verksamheten förtvinar och dör runtomkring dem.
Jag är 35 år, två-barnsmor, högutbildad och med yrkeserfarenhet. Jag har anordnat internationella konferenser, publicerat mig och varit redaktör, byggt hemsidor och nätverkat över stora delar av Europa. Jag har aldrig förväntat mig stekta sparvar, silverskedar och räkmackor. Istället har jag slitit som ett djur på att bli kompetent och effektiv och kunnig. Till stora delar har jag lyckats. Om några månader går jag tillbaka till arbetslöshet, utan mer än några få års pensionsgrundande inkomst och studieskulder över öronen, medan den misslyckade studenten L sitter säkert som TA-personal, samtidigt som hennes attityd är usel och hennes kompetens tveksam.
Jag kan alltid klara mig, men det är svårt att skämmas inför sina barn som aldrig får semester, nya kläder, föräldrar som inte jobbar 6 dagar i veckan och kvällstid utan att få något i ersättning. Att undra över om jag någonsin kommer kunna stödja dem finansiellt som mina föräldrar stött mig. Bostadssparande, pensionssparande, studier utomlands. Jag vill bara få en chans att jobba, att bidra, att förtjäna mitt uppehälle. En enda liten j-a chans. är det för mycket begärt?
Andra bloggar om: mamma, barn, förälder, forskare, forskning, universitet, doktorand,
Jag är 35 år, två-barnsmor, högutbildad och med yrkeserfarenhet. Jag har anordnat internationella konferenser, publicerat mig och varit redaktör, byggt hemsidor och nätverkat över stora delar av Europa. Jag har aldrig förväntat mig stekta sparvar, silverskedar och räkmackor. Istället har jag slitit som ett djur på att bli kompetent och effektiv och kunnig. Till stora delar har jag lyckats. Om några månader går jag tillbaka till arbetslöshet, utan mer än några få års pensionsgrundande inkomst och studieskulder över öronen, medan den misslyckade studenten L sitter säkert som TA-personal, samtidigt som hennes attityd är usel och hennes kompetens tveksam.
Jag kan alltid klara mig, men det är svårt att skämmas inför sina barn som aldrig får semester, nya kläder, föräldrar som inte jobbar 6 dagar i veckan och kvällstid utan att få något i ersättning. Att undra över om jag någonsin kommer kunna stödja dem finansiellt som mina föräldrar stött mig. Bostadssparande, pensionssparande, studier utomlands. Jag vill bara få en chans att jobba, att bidra, att förtjäna mitt uppehälle. En enda liten j-a chans. är det för mycket begärt?
Andra bloggar om: mamma, barn, förälder, forskare, forskning, universitet, doktorand,
tisdag 4 mars 2008
Alla ska passa upp på 40-talisten
Ibland verkar det som om hela världen är fast i en konspiration som bara går ut på att knäcka ett helt segment av samhället. Kanske är vi fast i en Matrix som drar energi från vår frustration?
Har haft en tuff vecka, med sjuka barn, stipendieansökningar och som grädde på moset dessutom ett heldagsmöte med styrelsen. 7 timmar av mitt liv som går åt till att dels höra hur ett gäng 60-åriga professorer sitter och rekommenderar sina gullegrisar för uppdrag jag är mest meriterad för, eller ofrivilligt tragikomiska uttalanden som visar deras totala okunskap rörande digitala medier, internet eller vanlig enkel arbetsplatskompetens.
Så när nu moderaterna i ett desperat försök att rädda sin position inför nästa val genom att smöra för Orvar-generationen så får jag nästan hjärnblödning. På vår arbetsplats har vi en professor som lyckas sabotera de mest grundläggande kurserna och troligen kostar oss 20 studenter om året, som inte dragit in ett enda projekt sedan han kom och som är så katastrofalt dålig på administration att han faktiskt blev avsatt som prefekt efter att ha dragit vår ekonomi i botten. Vi har nu en trevlig och snäll prefekt, som knappt vet hur vår bedrövliga hemsida ser ut, och som inte verkar tro att någon forskning som bedrivs här egentligen är värd förmånen att få tryckas. Vi har ytterligare en professor som lyckats sabotera för varenda doktorand han handlett och krossa deras livsgnista. Jag har varit illamående nog av att veta att dessa fläskberg troligen kommer sitta kvar och gnälla på sina vadderade stolar tills de blir 67, på pin kiv och på grund av att de vant sig vid en finansiellt förmånlig livsstil. Det faktum att deras pension ändå kommer vara långt bättre än min nuvarande ekonomi (och de inte ens behöver ta hand om två små barn), kommer knappast hindra dem. Bara tanken att de ska få sitta kvar tills vi kan bära ut deras förtorkade senila kroppar, innan någon annan får en chans att bli något mer än glorifierade springschasar och kaffehämtare, kan allvarligt talat putta mig över kanten till automatgevärsviftande galning på närmsta hustak!
Man får inte diskriminera gu'bevars! Utifrån ålder. Det faktum att inte ens hälften av dessa stofiler är en tiondel så kompetenta som de med höga röster intalar sig på sina vinmiddagar, och skulle behöva flytta på sina föråldrade kroppshyddor så att lite frisk luft kan komma in i salongerna, kommer aldrig, aldrig, aldrig falla dem in. Ett jävla snack till om hur de gjorde revolt och byggde Sverige och jag kräks!
Att Per Schlingmann har sin karriär säkrad som politisk kissass betyder inte att vi andra kommer finna oss i att vänta på att få någonting bättre är assistentuppdrag tills 40-talisterna slutligen kan begravas. Först höll vi ut till de skulle bli 60, sedan 65, sedan 67... NU FÅR DET VARA NOG!!! Jag vill ha åtminstone en hypotetisk chans att komma vidare i mitt arbetsliv, och jag är knappast ensam. Vi är många som är hjärtligt, hjärtligt trötta på den självgoda generationen som fortfarande verkar tro att världen stannar upp om inte de sitter i styrsätet. Från barnsben har de vant sig vid att alla passar upp på dem, från deras hårt arbetande, krigsskadade föräldrar till de efterkommande som blev underlydande när de tog över chefsjobben. I framtiden kommer deras barnbarn passa upp på dem i deras ålderdomshem och gu' nåde den hemtjänst eller sjuksköterska som inte uppfyller deras krav. Måste vi slita tyglarna från dem med våld!?
Ett gott råd från en 70-talist (gift med en 60-talist). TA PENSIONEN OCH SPRING! Annars kan det hända att vi om 10 år har en regering som inför tvångsdeportation av alla över 60 till slutförvarsgrottorna för kärnbränsle...
SVD
DN
Aftonbladet
Andra bloggar om: Schlingmann, 40-talist, moderaterna, politik, pension, forskning, universitet, mamma, barn
Har haft en tuff vecka, med sjuka barn, stipendieansökningar och som grädde på moset dessutom ett heldagsmöte med styrelsen. 7 timmar av mitt liv som går åt till att dels höra hur ett gäng 60-åriga professorer sitter och rekommenderar sina gullegrisar för uppdrag jag är mest meriterad för, eller ofrivilligt tragikomiska uttalanden som visar deras totala okunskap rörande digitala medier, internet eller vanlig enkel arbetsplatskompetens.
Så när nu moderaterna i ett desperat försök att rädda sin position inför nästa val genom att smöra för Orvar-generationen så får jag nästan hjärnblödning. På vår arbetsplats har vi en professor som lyckas sabotera de mest grundläggande kurserna och troligen kostar oss 20 studenter om året, som inte dragit in ett enda projekt sedan han kom och som är så katastrofalt dålig på administration att han faktiskt blev avsatt som prefekt efter att ha dragit vår ekonomi i botten. Vi har nu en trevlig och snäll prefekt, som knappt vet hur vår bedrövliga hemsida ser ut, och som inte verkar tro att någon forskning som bedrivs här egentligen är värd förmånen att få tryckas. Vi har ytterligare en professor som lyckats sabotera för varenda doktorand han handlett och krossa deras livsgnista. Jag har varit illamående nog av att veta att dessa fläskberg troligen kommer sitta kvar och gnälla på sina vadderade stolar tills de blir 67, på pin kiv och på grund av att de vant sig vid en finansiellt förmånlig livsstil. Det faktum att deras pension ändå kommer vara långt bättre än min nuvarande ekonomi (och de inte ens behöver ta hand om två små barn), kommer knappast hindra dem. Bara tanken att de ska få sitta kvar tills vi kan bära ut deras förtorkade senila kroppar, innan någon annan får en chans att bli något mer än glorifierade springschasar och kaffehämtare, kan allvarligt talat putta mig över kanten till automatgevärsviftande galning på närmsta hustak!
Man får inte diskriminera gu'bevars! Utifrån ålder. Det faktum att inte ens hälften av dessa stofiler är en tiondel så kompetenta som de med höga röster intalar sig på sina vinmiddagar, och skulle behöva flytta på sina föråldrade kroppshyddor så att lite frisk luft kan komma in i salongerna, kommer aldrig, aldrig, aldrig falla dem in. Ett jävla snack till om hur de gjorde revolt och byggde Sverige och jag kräks!
Att Per Schlingmann har sin karriär säkrad som politisk kissass betyder inte att vi andra kommer finna oss i att vänta på att få någonting bättre är assistentuppdrag tills 40-talisterna slutligen kan begravas. Först höll vi ut till de skulle bli 60, sedan 65, sedan 67... NU FÅR DET VARA NOG!!! Jag vill ha åtminstone en hypotetisk chans att komma vidare i mitt arbetsliv, och jag är knappast ensam. Vi är många som är hjärtligt, hjärtligt trötta på den självgoda generationen som fortfarande verkar tro att världen stannar upp om inte de sitter i styrsätet. Från barnsben har de vant sig vid att alla passar upp på dem, från deras hårt arbetande, krigsskadade föräldrar till de efterkommande som blev underlydande när de tog över chefsjobben. I framtiden kommer deras barnbarn passa upp på dem i deras ålderdomshem och gu' nåde den hemtjänst eller sjuksköterska som inte uppfyller deras krav. Måste vi slita tyglarna från dem med våld!?
Ett gott råd från en 70-talist (gift med en 60-talist). TA PENSIONEN OCH SPRING! Annars kan det hända att vi om 10 år har en regering som inför tvångsdeportation av alla över 60 till slutförvarsgrottorna för kärnbränsle...
SVD
DN
Aftonbladet
Andra bloggar om: Schlingmann, 40-talist, moderaterna, politik, pension, forskning, universitet, mamma, barn
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
