Drömtolkning för doktorander

Hade en jobbig dröm inatt, av den där typen som förföljer en in på morgontimmarna och lämnar en utmattad och urvriden som en trasa. Det värsta är att den är så patetiskt enkel att tolka.

Drömmen:
Vi var ett gäng uppe i fjällen, mest mina äldre släktingar, fast ibland kollegor sen förr. Och så sambon och barnen och en del andra barn. Vi skulle iväg till skidbacken och satte på oss skidorna. Färden gick genom en sorts vinter-turistby, inte genom naturen eller så. Jag var lite orolig, för det var länge sedan jag åkte skidor och visst, det gick trögt, jag körde fast, trasslade ihop skidorna, fick ingen fart. Sen fick jag stanna upp ofta för att hjälpa min treåring Sten som också hade det svårt, eller som helt enkelt blev intresserad av annat och drog fötterna efter sig. 5-åriga dottern hade bättre fart, men mellan henne och de andra barnen som jag såsom eftersläntrare blev ansvarig för, så var det mycket att hålla reda på. Gatorna var trånga, snötäckta, krångliga - ibland gick färden över backar och in i byggnader. Jag slet och svettades och kom allt längre bakom de andra, inklusive min sambo Per.
Sedan tappade jag bort Stens skidor som han hade ställt ifrån sig. Vid det laget var det mörkt och de andra vuxna var på väg tillbaka från backen som jag inte ens hunnit fram till. Jag dolde mitt misslyckande med att skylla på barnen och skämdes och hoppades att ingen uppfattat hur klumpig och hopplös jag var. Letandet efter Stens skidor blev allt mer komplicerat, med hissfärder, gångar i labyrintliknande hus, hotfulla leende människor som försökte hindra oss. Jag var så säker på att jag visste vart vi lämnat dem, men vi lyckades inte ta oss tillbaka dit. Sen blev ett av de andra barnen kidnappad och min mobil hade slut på batteri, för jag hade glömt ladda den och vi letade förtvivlat efter hans far och de andra vuxna som kunde hjälpa oss.

Tolkning:
Både jag och min sambo är i slutfasen av våra avhandlingsarbeten, han ligger lite för mig i tid och är erkänt duktig och uppskattad inom sitt ämne. Själv känner jag mig osynlig och oviktig och har på den senare tiden fått allt svårare att fokusera mig och skriva. Tiden tickar iväg och jag ser alla hinder framför mig, allt jag behöver läsa på, allt jag borde kunna bättre. Jag undrar om jag kommer kunna bli klar. Igår fick jag reda på att andra fått pengar från en stipendiefond jag sökt ur, vilket troligen betyder avslag för min räkning. Vilket betyder inga pengar att trycka min avhandling. Svårt att känna sig energisk under de förhållandena.
Jag älskar mina barn, men det är helt uppenbart vilket handikapp det är i slutfasen att aldrig kunna koncentrera sig på sitt arbete, inte sitta kvar och jobba om det behövs. Och om jag jobbar över ändå, vilket jag ofta gör, så har jag konstant dåligt samvete över barnen och hemmet och familjen och allt allt annat.

1. Min bristande förmåga att åka skidor är hur jag känner mig inför avhandlingsskrivandet
2. Barnen som behöver hjälp försvårar för mig i verkligheten också
3. Jag skyller mer av mina problem på barnen än vad som är rättvist, problemet ligger vid mitt bristande fokus och svårighet att skärpa mig när det gäller.
4. Jag ser min sambo som har en bättre framtid och karriär framför sig, som (såsom jag uppfattar det) är bättre och mer uppskattad av kollegor och seniora forskare inom sin bransch.
5. Stens borttappade skidor kan väl dels symbolisera mitt borttappade fokus på avhandlingen, dels hur jag misslyckas som förälder och sviker mina barn.
6. Kidnappade barnet - samma tolkning som med skidorna, fast snäppet värre. Jag behöver hjälp från andra vuxna, men känner inte att jag får det för jag kan inte kommunicera med dem vad som har hänt.

Jag är inte freudian eller jungian eller ens särskilt intresserad av drömterapi - men det är patetiskt enkelt att tolka mina drömmar i nuläget.



Andra bloggar om: mamma, barn, förälder, doktorand, forskning, universitet, drömmar