onsdag 1 augusti 2007

En ensam pärla i "Se Mig"-träsket

Inför den förestående utrikesdagen den 8/8 har DN kommit på en vid första anblick väldigt bra idé: Man låter sina numera hemmavarande f.d. utrikeskorrespondenter få ett uppslag var under ett antal dagar på Insidan, där de får delge lite tankar både om hur det var att leva och verka i andra länder och hur det är att landa i den svenska vardagen igen efter den tiden. Kunde ha blivit en extremt intressant serie, men förväntningarna kommer på skam: Av de som hittills inlett serien har de första tre koncentrerat sitt stora utrymme på enstaka totalt poänglösa anekdoter om otrevliga svenskar de mött på tunnelbanan eller den brist på smicker och bockande som finns i svenska klädaffärer. Utlandet, vare sig det rör sig om Bryssel eller New York, framstår i ett rosa skimmer där alla var intresserade av Huvudpersonen, visade vederbörlig respekt och lät journalisten i fråga vara den viktigaste personen i rummet. Under rubriken "Här hemma blev jag osynlig" begråter Lotta Schüllerqvist bristen på uppmärksamhet från omgivningen efter hemkomsten från Israel.
En eftermiddag när jag hade missat en viktig intervju lyckades jag sur och arg
stoppa en taxi mitt i fredagsrusningen. När jag satte mig i baksätet kastade
chauffören - en av hundratals i Jerusalem - en blick i backspegeln och sa namnet
på min gata, med frågetecken efter. "Jag har kört dig förut, kommer du inte ihåg
det? Du är journalist, eller hur?" sa han. Något liknande skulle aldrig hända i
Stockholm, tänkte jag medan mitt usla humör smälte bort.

Vilken balsam för själen att arbeta i ett land där taxichauffören inser att du minsann är en person av vikt och betydelse. Georg Cederskog har uppenbarligen missförstått amerikanarnas hälsingsfras "how do you do" som ett genuint intresse för att höra hans meningslösa utläggningar om sitt ointressanta liv. Om det är den sortens djupanalys han applicerar i sitt arbete kommer jag aldrig mer tro på ett ord han skriver. Hans "Total brist på artighet" har samma meningslösa lösryckta anekdoter, istället för att ta tillfället i akt och göra några intressanta funderingar kring hur hans yrkesroll och nationalitet påverkar hur han bemöts. Riktigt pinsamt blev det när Ingrid Hedström använder spaltmeter för att med metafysiskt darr på rösten beskriva hur hennes upprepade besök på en klädaffär i Sverige när hon velade över köpet av en svindyr kashmirtröja, inte uppmärksammats av personalen! Hon saknar allra mest att bli kallad madame, vilket tydligen är ett genuint uttryck för respekt enligt henne.

Vid det här laget är jag beredd att ringa upp närmsta akutpsykiatri och fråga om det krävs någon sorts kognitiv beteende-terapi för hemvändande journalister, som uppenbarligen genomgår nån sorts Göran Perssonsk maktabstinens-psykos.

DNs heder räddas tills vidare av Nathan Shachar som befäster sin roll som intelligent, beläst och djupsinnig reporter med sitt hemvändarreportage. Kanske som en reaktion mot sina kollegors kollektiva gnäll inleder han med en liten historia om svenskar som både belyser svensk besatthet med kontroll och planering, men även hjälpsamhet och allmänt engagemang på en bussresa. Sedan skriver han om de olika länder han verkat i, om skillnaden i de kulturella koder man som journalist snabbt måste bemästra och förstå. Om hur det som ger kred i ett land, kan vara katastrofalt beteende i ett annat. Den är givande och intresseväckande, och får en att reflektera över sina egna vanor, fördomar och beteenden. Han skriver även om hur man som person går in i många olika roller som privat eller yrkesarbetande, och hur det påverkar både en själv och människor man möter. Se där - en journalist värd sitt uppehälle!

Jag ser fram emot fler reportage från hans laptop, och tänker ignorera det mesta som Surmjölks-patrullen Georg, Ingrid och Lotta knåpar ihop. En trio mer i behov av självberättigande har sällan skådats utanför ett Big Brother-hus

5 kommentarer:

rolfner sa...

"Beröm en svensk för hans söta barn och han skiner som en sol; prisa den muslimske schejkens avkomma och han skall mulna och mumla en besvärjelse."

Hade jag velat veta mer om, vad det beror på! Tycker att artikeln var lite väl svävande på ytan. Han hade tjänat på att fördjupa sig i ett par saker istället. Men visst, intressant ändå.

Anonym sa...

Tänkte exakt samma grej! Jag var rätt putt över att "Insidan" hade blivit en klagomur för gnälliga utlandssvenskar (jag har träffat åtskilliga utanför journalistkåren på mina resor som förbannat sig över svensk torftighet och annat komplexartat) när jag läste Shachars text, som var riktigt välskriven och genomtänkt. Skönt att nån av dem har vett i pallet och inte bara talar om hur pass kul det är att tala med främlingar på tunnelbanan som man sedan sitter barnvakt hos och gifter sig med innan man bjuder upp en gammal dam till dans i en galleria. Jag blir trött, men piggnar till av välrutna texter som din och Shachars. Tackar!

Maria Vosa sa...

Till Oskar: Tack! Måste erkänna att jag är en total sucker när det gäller minsta gnutta beröm.
Trevligt att se att det finns andra som reagerat på texterna i DN.

Tänker starta upprop för att få Shachar som Sommarpratare nästa år.

Till Monica: Håller med om att det fanns åtskilliga sekvenser där man ville veta mer - så det vore trevligt om DN startade en mer utarbetat tema-serie kring sådana saker.
Jag vet inte, men tror, att muslimsk (eller kanske rättare arabisk) folktro är att för mycket beröm eller prisande av en älskad tillgång, barn eller annat, kan påkalla onda andars uppmärksamhet och att man därmed kan mista det. Så om någon berömmer dina barn måste du omedelbart motarbeta potentiell andlig avundsjuka. Ska kolla vidare och se om jag kan lista ut om det stämmer.

Jmf med att en japan alltid bjuder in dig i sitt hem genom att be om ursäkt för sin fula fru, hennes vidriga matlagning och hans bedrövliga boning. Extrem jante-lag. Det dummaste man kan göra är att prisa ett objekt han äger, för god sed påbjuder att han isåfall ska ge dig den.

rolfner sa...

Det var intressant, det hade jag ingen aning om! Jo, det om japaner har jag hört för en kompis till mig skulle vara där ett år som au-pair. Hon stod ut i tre veckor. Kulturkrocken blev för stor, sa hon. Hon var 25 och alla japanska tjejer i hennes ålder betedde sig ungefär som 12-åringar gör i Sverige...

Jag undrar vidare i min blogg vad det är som gör att nordbor är annorlunda än alla andra när det gäller att konversera med främlingar...

www.rolfner.se

Maria Vosa sa...

Tack Monica - du har en bra blogg själv. Min lillebror ska praktisera i Japan i ett år som avslutning på sin utbildning. Ska bli oerhört intressant att se hur det går. Han har pluggat japanska länge, men aldrig varit där. Tågluffar just nu genom Kina, kan vara en bra introduktion.

Det jag gillar med resande och andra kulturer är dels att jag ibland får upp ögonen för min egenheter som jag aldrig reflekterat över och än roligare är det när man faktiskt hittar gemensamma beröringspunkter man aldrig visste fanns.

Sen är det ju inte sällan man träffar på svenskar som man anser vara utomjordingar - som dokusåpadeltagare t ex...